Det är mycket nu. Här i Stockholm har vi en extremt pressad situation på akutsjukhusen som den senaste tiden blivit akut, närmast krisartad. Ansvarigt landstingsråd hanterar den genom att allt mer desperat och hafsigt skylla ifrån sig. Istället för ledarskap får vi ett blame-game. Precis samma sak kan vi se på den nationella nivån. Den statsministern som är ytterst ansvarig för en av svensk samtidshistorias största skandaler någonsin - vansinnesaffären med Nuon som kostat oss fullkomligt ofattbara värden - tar detta ansvar genom att, jag ni gissar rätt, skylla ifrån sig. Han också. Och det är mer än efternamn som förenar dessa två makthavare.
Synen på politik är något som skiljer de politiska blocken i Sverige. Till vänster tror man på politikens möjligheter, och tycker att är något gott att vi tillsammans fattar beslut om gemensamma angelägenheter. Till höger uppfattas politiken snarare som något nödvändigt ont, vars verkningskraft ska begränsas. Politikens uppgift blir någonstans att avskaffa sig själv, föra makten som det brukar heta "till köksbordet".
Vi lever i en tid som kallats postpolitisk. Politiken - så lyder anklagelseakten - som verksamhet har förlorat sitt djup, reducerats till yta. Det politiska spelet är just ett spel utan någon verklig betydelse. Samtidigt har också tilltron till kollektiva lösningar dämpats. Arbetslösheten blir ett individuellt problem, inte ett gemensamt. Sjunkande skolresultat en fråga för de enskilda eleverna, inte för oss alla.
Utan tvekan är det högern och framförallt de nya moderaterna som blivit de yttersta bärarna av denna postpolitiska samhällsanda. Medvetet har man försökt tvätta bort ideologiskt djup och ersätta det med kommunikation och pr. Värderingar och etiska avvägningar ersätts med en föreställning om förnuft, allmänintresse och teknisk kompetens. Och ansvaret flyttas bort, från det politiska fältet, mot individen.
Sett i det ljuset blir vad som händer just nu logiskt. När den sjukvård vi äger tillsammans krisar ersätts ledarskap med instagrammande. Slöseri med gemensamma värden blir en icke-fråga, eftersom staten inte borde ägt dessa värden till att börja med. Att politisk makt också ska åtföljas av ansvarstagande underordnas bilden, intrycket, vem som säger vad i teverutan.
Så det är politiskt logiskt, men samtidigt finns det också något annat som slår en i dessa dagar. Jag upplever tydligt någon form av trötthet som verkar ha drabbat sittande majoritet. För några år sedan fanns det verkligen en tydlig borgerlig reformagenda. Jag gillade inte innehållet, men måste ändå erkänna att där fanns någon typ av idé om vart man ville. Den glöden verkar fullkomligt ha falnat idag. Uppenbarligen är jag inte ensam om att se detta heller, eftersom även högt uppsatta röster inom alliansen säger exakt samma sak. Kanske är det helt enkelt så att det borgerliga postpolitiska projektet börjat äta upp sig självt.
Jag ska inte måla i rosenrött. Dessa värderingar sitter djupt. Att skapa tilltro till ett gemensamt projekt där vi med hjälpa av politiken - inte trots den - tillsammans kan lösa de stora samhällsproblemen är ingen enkel sak.
Men frågan om ansvarstagande verkar trots allt ha hamnat i debattens fokus. Problemen med överfulla akutmottagningar är faktiskt inget vi kan lösa hemma vid köksborden. Det krävs gemensamma lösningar och även ledarskap. Kort och gott politik. Och politik kräver politiker som också vill och vågar ta ett eget ansvar. Jag tror fler och fler människor börjar tänka i de termerna. Tyvärr av den sorgliga orsaken att priset för en trött postpolitik blivit allt mer uppenbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar