Vem tar långsiktigt ansvar för barn- och ungdomspsykiatrin?

Häromkvällen träffade jag personal på Järva barn- och ungdomspsykiatri i Rinkeby. Det var inget roligt möte. Personerna jag träffade var i och för sig fantastiska människor. Engagerade, brann för sina arbetsuppgifter och de människor de kom i kontakt med. Men stämningen var minst sagt dämpad. Orsaken är att verksamheten efter den senaste upphandlingen ska byta ägare. Och här i glappet mellan de nya och det gamla har personalen hamnat i en orimlig situation, som i förlängningen går ut över patienterna.

En av de viktigaste kvalitetsfaktorerna för en verksamhet som barn- och ungdomspsykiatri är kontinuitet. Gentemot patienterna, givetvis. Att man när man mår dåligt ska ha någon som känner en och förstår vem du är och hur du har det. Men också för att fungera i närsamhället. Om att verksamheten måste bygga upp ett nätverk mot andra aktörer som socialtjänst, skola, andra delar av vården och psykiatrin, alla de där aktörerna som måste kunna samverka för att helheten ska fungera. Det är inte minst viktigt i ett område som Rinkeby.

Därför fanns det en underton av desperation på mitt möte. De gamla och nya ägarna är inblandade i en tvist om huruvida personalen per automatik ska följa med i övergången eller inte. Ingen av de jag träffade hade någon aning om vad som gäller. Det gjorde att de inte vågade ta på sig några långsiktiga åtganden med nya patienter. Några hade redan valt att söka sig bort. Osäkerheten var stor. Ingen av dem jag träffade hade i princip hört något från de nya ägare som om bara några veckor ska ta över driften.

Och Järva barn- och ungdomspsykiatri är inte den enda som just nu står inför förändringar. I Botkyrka har majoriteten valt att privatisera den tidigare landstingsdrivna verksamheten (skrev om det tidigare). Resultatet enligt den information jag fått personalflykt. En ömtålig verksamhet som efter år av ansträngningar äntligen var på rätt väg och kunde uppvisa tydliga och goda resultat hamnar i ett extremt osäkert läge. Den oro jag känt tidigare verkar alltså tyvärr varit bara alltför befogad.

Den psykiska ohälsan bland unga är ett av vår tids stora samhällsproblem. En välfungerande barn- och ungdomspsykiatri som kan arbete långsiktigt och i samverkan med andra viktiga aktörer är helt central för att vi ska tillsammans lyckas komma åt den. För att komma dit krävs det förändring, förbättring och utveckling. Allt kan inte vara som det alltid har varit.

Men vi måste också förstå att konkurrens- och marknadstänkandet har sina gränser. Det finns andra vägar framåt. Vägar som inte bygger in osäkerhet, sönderslagna vårdkedjor och ständigt risktagande med verksamhetens kvalitet. Det som sker i Stockholm just nu är fel. Den övertygelsen blev jag väldigt stärkt i efter mitt möte i Rinkeby.