Är det verkligen fult att planera?

Marknadsekonomin och kapitalismen som vi känner den är på många sätt helt klart ett imponeranade system. Det är fortfarande lätt att sätta sig in i den skräckblandande förtjusning med vilken 1800-talets tänkare som till exempel Karl Marx betraktade de våldsamma utvecklingskrafter som den nya ekonomin med konkurrensen i högsätet satt i rullning. Eller som en annan av det förrförra seklets kapitalism-kritiker poeten Viktor Rydberg uttryckte det i dikten:

Mäktige gud / Mammon, du / du, vars vishet saknar gräns / inspirera mediet nu! / 0, jag har det, /och jag tar det, / ger det namnet konkurrens. / Mediet eggar, hetsar, sporrar, / sticker, stinger, gnager, borrar, / nerv, som slaknat, överspänns, / och det sveder och det bränns! / Fogdar har du tjugufyra, / de som Grottes gång bestyra. / Låt dem för sitt fögderi / redogöra varje månad, / och du själv skall bli förvånad / över trollerit däri (ur Den nya Grottesången).

Och som varje Gordon Gekko-inspirerad nyliberal vet är det lätt inte bara att fascineras, utan även att förföras av de bakomliggande teorierna. Inte minst gäller detta i politikens värld. Dra er tillbaka. Låt marknadskrafterna råda. En osynlig hand kommer att lösa allt till det bästa. Så har mantrat ljudit, även inom välfärden.

Samtidigt har vi åtminstone i Sveige av väldigt berättigade politiska skäl varit ovilliga att överlåta själva finansieringen av välfärdstjänsterna till en fri marknadsekonomi. Resultatet har blivit att vi överlåtit driften och utförandet till olika former av hybridmarknader. De senaste åren har debatten om det allt igenom övertänkta i detta rasat allt hårdare i takt med att bristerna i modellen blivit uppenbara.

Men osynliga handen-tänkandet har satt sig djupt. En av orsakerna till det är att det är tämligen bekvämt. Som politisk makthavare är det lätt att gömma sig bakom en teoretisk modell där privatiseringar och skattesänkningar i sig självt är svaret och lösningen på alla problem.

Problement är bara att det inte fungerar. I Stockholms län står vi exempelvis just nu inför en extremt ansträngt situation inom förlossningsvården förorsakad av just bristande planering. En ny förlossningsklinik öppnar upp men eftersom det i botten finns brist på barnmorskor riskerar vi stora problem för hela verksamheten.

Det finns en typ av frågor som inte kan hänskjutas till medborgarnas enskilda köksbord utan som måste lösas gemensamt. Saker som rör sjukvårdsstruktur - i det här fallet förlossningsvårdsstruktur - hör dit. Och planering må vara ett fult ord som andas 70-tal eller något sådant, men i den typen av frågor krävs det planering och det krävs ett tydligt politiskt ansvarstagande.

Marknadsekonomi och kapitalism må vara hur imponerande drängar som helst. Men de är forfarande urusla herrar. I Sverige har vi alltför ofta under senare år missat den distinktionen.