Nästa gång någon säger att det inte är någon skillnad mellan partierna...

Svensk politik består av ett gäng rätt lika partier som helt missar de större frågorna utan istället träter om ointressanta detaljer på mariginalen. Detta kålsuparteorem tror jag de flesta av oss stött på. Och filtrerad genom massmedias vanliga politiska spelet-filter är det inte svårt att känna igen bilden. Men politik handlar om så mycket mer än det politiska utanpåverket. Det finns också en kärna, ett innehåll, av verkliga beslut som får högst påtagliga effekter på faktiska människor.

Jag tänker på det när jag läser föreningen Hjärnkolls utmärkta faktasammanställning över hur situtionen ser ut för personer med psykiska funktionshinder. Det är en nedslående läsning som först bara understödjer kålsuparteoremet. Det uppenbara sambandet mellan psykisk ohälsa och dålig ekonomi samt de extremt tunga omständingheter inte bara personer som själva lider av någon form av psykisk funktionsnedsättning utan även deras anhöriga tvingas hantera är skakande läsning. Och det tycks onekligen som om problemen funnits länge, under olika politiska majoriteter, och att någon ljusning tyvärr heller inte kan anas vid horisonten.

Och det är klart att samhället är komplicerat och att situationen här i skärningspunkten mellan klass och psykisk ohälsa är ofattbar tuff, alltid har varit och tyvärr också i någon mening alltid kommer att vara det. Men det är samtidigt viktigt att inte avsluta läsningen där. För rapporten kommer också in på de högst medvetna ideologiskt betingade förändringar av inte minst sjukersättningssystemet som är någon av den sittande borgerliga regeringens flaggskepp. Och slutsatserna är kristallklara:   

"Sammantaget kan sägas att förändringarna i sjukförsäkringen inneburit ytterligare påfrestningar för den ekonomiskt mycket utsatta gruppen personer med psykiska funktionsnedsättningar. Reformerna har för denna grupp inneburit att ännu fler blivit beroende av ekonomiskt bistånd från samhället eller stöd från närstående för sin försörjning.

Eftersom dålig ekonomi är en faktor som kan förstärka symptom på psykisk ohälsa och försämra möjligheter till rehabilitering har reformerna i detta avseende direkt motverkat sitt syfte. På detta område är det tydligt att en ökad förståelse för och hänsyn till sambandet mellan ekonomi och psykisk ohälsa skulle kunna få stor betydelse" (s 27-28).  

Det här är alltså den moderata arbetslinjens kärna. Mantrat om att det ska löna sig att arbete blir till en piska som i praktiken försvårar inträdet på arbetsmarknaden för några av de mest utsatta.

Ja, det är riktigt att både den moderatstyrda regeringen och den socialdemokratiska oppositionen pratar om jobb som den viktigaste frågan. Läser man Hjärnkolls rapport är det heller inget fel på den prioriteringen. Att stängas ute från arbetsmarknaden är något av huvudorsaken till många av de problem rapporten lyfte fram. Väldigt många skulle kunna jobba som idag inte ens får chansen.

Men den stora skillnanden är vägen till jobben. Och det är verkligen den stora skillnaden. Vi behöver en hållbar arbetslinje i det här landet. Socialt, mänskligt, och på alla andra sätt. För det behövs ett politisk skifte. Och för det behövs faktiskt, också en ny regering.

Då går det kanske inte att åstadkomma mirakel men åtminstone vända utvecklingen. Och det är möjligt att detta inte är dramtiskt nog för alla de som efterlängtar mer blod och storm i den politiska debatten. Men för vanliga människors möjligheter att leva sina liv under någorlunda drägliga förhållanden är det desto viktigare. Och i slutändan är det ändå det som är det viktigaste.