Sömnlös i Hässelby strand (om politik och poesi)

New Model Army var under en period ett av mina absoluta favoritband. Några rader från ”No rest” går runt runt i huvudet. ”It’s four o clock in the morning / and still you cannot sleep … there is no rest for the wicked one / oh god what is this evil that I’ve done”

Fast klockan är bara drygt tre. Och jag har faktiskt semester.

Fick Göran Greiders diktsamling med politisk poesi i födelsedagspresent (tack Alex). En sådan där perfekt present; något jag hade tänkt köpa vid upprepade tillfällen men inte riktigt kommit mig för. Tänkte dock inte ägna så många ord just nu åt just den samlingen. Däremot på relationen mellan poesi och politik.

Självklart kan poesi vara både bra och politisk, samtidigt. Jag har tidigare skrivit om just Greiders egna dikter, samt nämnt Göran Sonnevi. Vi har flera; Sonja Åkesson tycker jag har en klar agenda, Stig Sjödin (en av mina favoriter), man kan fortsätta. Säkert i oändlighet. Bra politisk poesi förmår, enligt min mening, att göra politiken allmänmänsklig och det mänskliga politiskt.

(Lika självklart kan poesi vara bra utan att vara politisk. Ta Gunnar Ekelöf till exempel. Visst kan man tolka in politik i hans dikter. Som man kan tolka in politik i det mesta. Men det är inte det som är poängen. Formuleringar som ”De avlövade trädet sträckte sina kala armar mot himlens tröstlösa grå och i regnet som sakta föll sedan gryningen tystnade vindarna och dog bort” [ur ”Skärvor av en diktsamling”] bär på en helt annan sorts kraft. Det finns faktiskt inget politisk i ”Eufori” [fantastisk dikt, avslutar diktsamlingen Färjesång]. Det är bara förbannat vackert.)

I två dikter från början av sextiotalet tycker jag dock poeten Werner Aspenström pekar på något i den ”politiska” poesin. En motsättning, eller ett problem om man så vill. Den första är den välkända Staden som inleds

”Jag är ingen opolitisk person
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land
Jag anser freden vara vår största tanke
Men jag vill
inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv

Därefter gör poeten en närmast lyrisk betraktelse över Stockholm i morgonljuset och avslutar

Jag tycker det är vackert, helt enkelt
Jag tycker det är mänskligt, ibland.”

(ur Staden, diktsamlingen Trappan)

Utgiven några sidor senare i samma diktsamling finns den i mitt tycke alldeles fantastiska bagatellen Du och jag och världen. Aspenström inleder

”Fråga inte vem du är och vem jag är
och varför allting är.
Låt professorerna utreda,
de har betalt.
Ställ hushållsvågen på bordet
och låt verkligheten väga sig själv.”

(ur Du och jag och världen, diktsamlingen Trappan)

Jag tycker det Aspenström lyckas fånga är motsättningen mellan det politiska och det enkla. Politik handlar väldigt mycket om att problematisera, att ifrågasätta. Rådande maktstrukturer, samhällsordningen, orättvisor. Poesi kan mycket väl handla om det vackra i tingens nuvarande ordning, skönheten i en vattendroppe, att bara finnas till.

Vad Aspenström lyckas fånga – tycker jag – är att detta enkla inte nödvändigtvis måste vara anti-politiskt, eller konservativt. Han är politisk, bara inte jämt, hela tiden. Ibland kan man faktiskt låta professorerna utreda, och själv ägna sig åt att bara finnas till.

Detta sätt att se på saken har ibland beskyllts som eskapism. Precis som människor flyr in i religionen istället för att ta tag i samhällsutvecklingen flyr man in i lyriken, drömmer sig bort till en bättre värld genom romantiska filmer eller fantasyromaner.

Jag tror detta synsätt är felaktigt. Och jag tror också att den bästa politiska poesin är den som också – ibland - vågar vara enkel, mänsklig, rent av vacker. På samma sätt som jag tror de bästa politikerna är de som faktiskt förmår någon gång koppla av ”det politiska” och ibland bara kan vara människa.

Man kan både vara förmögen att njuta av en fantastisk soluppgång och vilja förändra världen. Det säger åtminstone Aspenström mig. Och det är faktiskt gott så.