En landstingspolitiker filosoferar del två (utdrag ur en dikt)

Göran Greider var utan tvekan en av nittiotalets viktigaste svenska intellektuella. Tillsammans med de andra i tlm gav han röst åt något som tidigare inte hade artikulerats; ett försvar av välfärdsstaten och det starka samhället, solidariteten men också folkrörelsepolitiken, underifrånperspektivet. I min egen politiska utveckling spelade han en oerhört stor roll. Inte minst var det ambitionen att spränga gränser, att bryta marken mellan torr välfärsforskning, politisk agitation och ren poesi. I en flyktig, post-modern värld där allting förytligades kändes Greider genuin, äkta. Och så är han en förbannat trevlig prick, vet jag från de få tillfällen jag sprungit på honom.

Dikten ”världen efter kommunismen” (utgiven i diktsamlingen med samma namn, Albert Bonniers förlag 2000) är ett trettonsidigt mästerverk som beskriver poetens egna politiska resa. Som landstingspolitiker har jag flera gånger reflekterat över en av figurerna som sveper förbi, kommunpolitikern Gustavsson. När vi först möter honom skriver Greider;

”Men kommunpolitikern Gustavsson står vid
pumpen ute i stugbyn, inte ovetande
men djupt försjunken i något han har med sig från
de sista timmarna på fredagseftermiddagen,
ett problem som måste lösas före måndag, en hög
med papper i en portfölj, en kalkyl att göras”

Lite senare fortsätter han;

”Det var inte förrän på nittiotalet jag lärde känna er;
praktiker, hushållare lutade över siffror, föreningsfolk
som vet hur man bordlägger katastrofer och entusiasm”

Visst är det en nästan överdrivet folkhemsk bild som målas upp, men Greider är också tydlig. Kommunpolitikern Gustavsson finns kvar, därute. För en kulturradikal måste det ha varit en verklig chock att möta honom. De yviga gesterna och den radikala retoriken hos en ung kommunist möter den lågmälda pragmatismen hos en portföljbärande gråsosse. Greider spinner vidare på detta tema, och återvänder symptomatiskt nog till grunden, till teorin;

”Den som nu läser Marx ingen inser att han
faktiskt var något slags socialdemokrat.
Den längsta vägen till socialismen visade sig gå över kommunismen.”

Men Gustavsson försvinner inte med detta. För Greiders relation till den maktbärande socialdemokratin är mer komplicerad än så. Det är inget enkelt, ensidigt farväl till ungdomens radikalism han ägnar sig åt. Istället är han ute efter en annan typ av radikalism, en annan typ av kamp. Och i detta finner han både en stor möjlighet och just därför också ett stort tomrum hos Gustavsson vid pumpen. Han avslutar passagen magnifikt, och jämför med ungdomens kommunistiska hjältar;

”Gustavsson, vid pumpen, står isåfall närmare Marx.
Han vet bara inte om det. Han är subcommandante Marcos
sedan länge nedstigen från bergen,
rakad, tvättad, installerad och lutad över hela
den enorma ritningen över verkligheten själv.
Men han vet det inte längre, är därför maktlös”

Med detta fångar han något grundläggande med att vara politiskt aktiv, och sätter ord på en känsla jag både känt själv och mött hos så många andra. Detta att makten av nödvändighet måste vara så ytterst praktisk, men att det i all praktik allt som oftast känns som om något annat, något större som var alltings mening, någonstans försvunnit ur fokus, fladdrar förbi i ögonvrån utan att aldrig riktigt ta form.

Jag tror det är viktigt att behålla den känslan, att värna den. För jag läser Greiders dikt inte som uppgivet nostalgiskt, utan som uppfodrande framåtsyftande. Det finns en kunskap därute, en möjlighet att faktiskt förändra världen till det bättre. Om inte annat så för alla de generationer som kämpat före oss är det då vår skyldighet att ständigt söka finna den.

En landstingspolitiker filosoferar del ett (en lång text om sjukvårdspolitik) kan du läsa här.