När flaggskeppet i den svenska morgontidningsflottan DN på ledarplats dagen efter hans död reflekterar över Ingmar Bergman hade jag först tänkt låta bli att kommentera. Men så har det liksom legat och jäst i hjärtegropen, och nu kan jag helt enkelt inte låta bli. För vad Sveriges viktigaste liberala ledarsida lägger som mest vikt vid när de ska försöka förstå mästerregissören är det skattebråk som ledde till att Bergman under några år lämnade Sverige. På något sätt får de detta till en närmast politisk handling, och försöker på så vis göra Ingmar Bergman till en symbol för motstånd mot folkhemmet och välfärdsstaten.
Och dels är detta märkligt i sak. För orsaken till att Ingmar Bergman mycket riktigt periodvis fick utstå kritik från vänstern var ju snarare att han var för apolitisk, för ”navelskådande”. De frågor han berörde, om liv och död, den frånvarande guden etc, upplevdes väl helt enkelt som inte tillräckligt ”samhällstillvända”. Och detta kunde naturligtvis en vänster som ansåg att allt var politik, och att den som inte var med var emot, reta upp sig på (jag var ju inte med, men det är så jag har förstått det).
Men visst: vi kan ändå ha långa och intressanta diskussioner om vilken politisk betydelse Ingmar Bergmans konst har haft. Vi kan på det sättet också bidra till att fördjupa förståelsen av hans konstnärskap. Men det gör inte DN. Istället hänger man sig åt en häpnadsväckande platt analys. Bergman fick problem med skatten. ”Fanny och Alexander” handlar om överklassen. På Fårö är det kargt och där bor det väldigt få människor. Alltså måste Bergmans konst se som en stor protest mot – eller åtminstone stå i kontrast med - folkhemmet. Man tar sig för pannan.
DN:s ledarskribent skulle nu säkert försvara sig med att vad artikeln handlar om egentligen inte är Bergman som sådan, utan vad han har inneburit för bilden av Sverige. Men det blir naturligtvis högt räknat en halv sanning. För som Carl-Johan Malmborg skrev i gårdagens SvD, Bergmans konst ”… tillhör vårt kollektiva minne”. När DN nu försöker definiera bilden av Bergman innebär det också att man i någon mening försöker definiera detta kollektiva minne.
Och det är inte konstigt att politiska opinionsbildare kastar sig över och försöker göra denna typ av konstnärskap till sina. Att en politisk ledarsida lägger ett politiskt raster över något så viktigt är på det sättet inget märkligt – tvärtom tycker jag nog att det är bra, att vi börjar ta kulturen på allvar.
Det anmärkningsvärda är alltså snarare kvaliteten på analysen som görs, och vilka faktorer som tas fram (exempelvis är texten närmast kliniskt befriad på mer ingående kommentarer om innehållet i Bergmans konst, undantaget då denna lilla randanmärkning om Fanny och Alexander samt en del uppräknanden. Däremot står det som sagt en väldig massa om hans skatteaffärer.) Och jag tycker att det känns tråkigt. Faktiskt extra trist eftersom jag ändå har en lite romantisk uppfattning att det inom liberala kretsar åtminstone förr i tiden fanns något typ av bildningsideal.
Nej, läs istället Enn Kokks text. En lång, personlig betraktelse över konstnären Ingmar Bergman. Utan några som helst försöka att tillskriva Bergman den egna ideologin.
Andra bloggar om: Ingmar Bergman, DN, konst, kultur, politik, film och annat intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar