tisdag, juli 29, 2008

Morgonfika




Ibland tror jag att Hälsingland är världens vackraste plats. Som just nu, till exempel. Sommarhälsningar från eder semesterslappe bloggare. Snart börjar vardagen igen (och trots att jag skriver det, kan jag inte riktigt tro det).

tisdag, juli 15, 2008

Laddad för semester




Kiosken är länsad. Och dessutom har jag en hel massa böcker med mig också. Nu blir det sköna cafedagar i Berlin resten av veckan. Och restauranger och museer och nattliv och konserter och sånt såklart. Vi ses.

söndag, juli 13, 2008

Hej då Visby




Nu tar jag en sista saffranspannkaka och sen sticker jag. På återseende.

lördag, juli 12, 2008

Framgång, charm och fyllda fat - ett inlägg om Almedalsveckan

Ok; jag förstår den som inte gillar Almedalsveckan som fenomen. Inte ens vi som gillar Almedalen orkar ju göra det helt utan någon typ av ironisk glimt i ögat: det är en ankdamm, ett mingelparty, en vecka där rosevinsmingel, kindpussar och drömmen om att fastna på bild på någon blogg konkurrerar i intresse med de mycket seriösa politiska frågor som trots allt utgör veckans egentliga fond. Almedalsveckan är helt enkelt, och ingen vill egentligen att den ska vara något annat, lätt.
Inramningen i ett sommarsoligt Visby bidrar naturligtvis till denna lätthet. Mötesformerna också; där den framgångsrike arrangören har förstått att det krävs något extra för att locka till sig den allt kräsnare publiken. Därför bjuds det också på allt från snittar till frukostfrallor i en omfattning som visserligen inte riktigt matchar förväntningarna (den som bara följer veckan via media eller bloggar måste tro att det kastas mat över den hågade besökaren), men som ändå är påtaglig och nej, ingen behöver gå hungrig (eller törstig).
Kärnan i Almedalsveckan är heller inte de hundratals seminarierna, det är inte ens powerluncherna eller minglen. Ännu mindre är det vad som formellt är veckans höjdpunkter, de olika partiledartalen. Kärnan är en kväll på uteserveringen på Donners brunn, där den självutnämnda (unga) politisk eliten tätt hopträngd med journalister och pr-folk dricker drinkar och hivar bärs i den ljumma Gotladsnatten. Eller är kärnan kanske egentligen bilden av denna kväll.


När Almedalsbloggen och Fokus tillsammans fick för sig att kartlägga de nätverk som ”styr Almedalen” var det en på många sätt briljant idé. Briljant, eftersom en jättelik nätverkskarta med hundratals namn är en gjuten snackis och en perfekt giveaway. Och briljant, eftersom den knyter samma två av de ord som är Almedalsveckans essens: makt och nätverk. På denna politikens firmafest är det de gränsöverskridande kontakterna som räknas.

Och det är naturligtvis därför Almedalsveckan också är kontroversiell. Göran Palm skriver i sin vintersaga om högermannen ”Lasse med påken” (som gärna fraterniserade med den tidens radikaler som Hinke Bergegren och Karl Kilblom) att ”… de som lyckas / till vänster eller höger var egalt / lätt fann varann på klassamhällets krön, / där det är glesare än på dess botten” och avrundar med sanningsorden ”Politisk färg är lätt att tona ner / med hjälp av framgång, charm och fyllda fat”.

Jag tillhör nu dem som tycker att man faktiskt måste kunna skilja på sak och person. Och jag tycker dessutom att Almedalsveckan är en rackarns trevlig tillställning – på något sätt oskyldigt folkhemsk i sin fullständiga öppenhet och närmast pittoreska exhibitionism. Folkbildaren i mig blir dessutom nästan lite rörd över de mängder av människor som väljer att tillbringa soliga sommardagar inträngda i seminarielokaler diskuterandes allting från säljakt till hjärtsjukvård till FRA till ungefär allt annat du kan tänka dig istället för att sola och bada eller göra något annat som hör sommaren till.

Men samtidigt är det såklart inte bara så enkelt. De egentliga huvudpersonerna i Palms dikt om ”Lasse med påken” är de torpare som den unge Lars Stendahl (Lasse) hänsynslöst utnyttjade och i praktiken drev från landet. Det är de som luttrat förmodligen inte ens skulle ”höja på ögonbrynen” om de fick kunskap om att deras belackare ”åt Hallandsmiddag med en illröd son till handlaren i Breared”.


Och mitt ibland vimlet på Donners tror jag ändå att det är viktigt att inte glömma bort dessa torpare. Inte glömma bort att politik handlar om mer än spinn och spel och utspel och vem som dricker drinkar med vem. För Almedalsveckan är ett trevligt avbrott i den kommunalhusgrå politikervardagen. Men mer än så kan, och bör, den inte få vara.

Andra som skriver om Almedalsveckan som fenomen är till exempel Peter Gustavsson och Björn Elmbrant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , och annat intressant

Bluffen som vann valet

Dagens lästips. Missa för allt i världen inte uppsalaprofessorn Bertil Holmlunds uppgörelse med borgerlighetens utanförskapsbegrepp i gårdagens UNT. Framförallt för att han framhåller något som jag tycker alltför ofta kommer bort i debatten: inte bara är utanförskapet ett bluffbegrepp, det är också ett bluffbegrepp som med nödvändighet leder fram till politiska förslag i en viss riktning.

Vad borgerligheten har gjort är nämligen att de har definierat problemet inte som att människor faktiskt befinner sig ”utanför” (saknar jobb, lever på marginalen, inte får delta i samhället fullt ut), utan som att människor är försörjda av gemensamma trygghetsystem. Problemet blir alltså försörjningen, inte själva orsaken till att du är i behov av försörjning av gemensamma medel.

Och om problemet är försörjningen, då blir också lösningen att strama åt just denna. Vilket vi just nu ser otaliga exempel på. Tack till Andreas Bryhn, på vars blogg jag fick tipset.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , och annat intressant

torsdag, juli 10, 2008

Vinner vänstern några val om tio år?

Det är alltid skojigt att höra begåvade människor resonera om spännande saker. Och till skillnad från Fredrik (som har helt rätt i det där med YouTube) orkade jag inte bara pallra mig till Visby hamn utan även upp i ottan så att jag kunde delta i det frukostseminarium som anordnades av socialdemokratiska studentförbundet på temat ”Valvinst 2018 – var är vänstern om tio år?”

Seminariet bestod av en minst sagt spännande panel. S-studenters ordförande Kajsa Borgnäs ledde nämligen ett samtal mellan inga mindre än sociologen Magnus Wennerhag, LO:s Irene Wennermo, Dagens Arenas Katrine Kielos och vänsterpartiets partiordförande Lars Ohly! Jag ska inte försöka mig på något fullständigt referat här (du kan hitta ett mer utförligt på Almedalsbloggen, se här), utan mer punkta ner några egna tankar.

Den första är att den pessimism jag tidigare skrivit en hel del om (se tex här, här och här) var väldigt påtaglig. Katrine Kielos erkände till och med att hon egentligen hade tänkt sig en mer upplyftande inledning, men att det inte blev så. Istället kom hon mycket att prata om vänsterns brist på självförtroende och tilltro till att de gamla verktygen fortfarande fungerade. Lars Ohly konstaterade att det var skillnad på vad han trodde och vad han hoppades. Irene Wennermo var väldigt öppen med de stora utmaningar/problem som hon såg arbetarrörelsen stå inför, framförallt relaterade till den ”nya” arbetsmarknaden.

Det var alltså inte så att det var en särskilt uppgiven panel. Tvärtom. Men någon sorts modernistisk utvecklingsoptimism av det slag som vänstern tidigare varit förknippad med och som nu återfinns hos en del nyliberala debattörer var svår att märka ens spåren av. Vänstern idag är helt enkelt medveten om att framtiden är ett oskrivet kort, och den är inte alls säker på att den kommer att vinna slaget om den.

Det leder till min andra reflektion, som kommer ur någonting Irene Wennermo sa. Hon inledde med att vänstern (och framförallt socialdemokratin) borde fokusera mer på hur man skulle regera efter 2010 än hur man skulle vinna valet. Och det tankesättet går lätt att använda på frågan om vem som vinner valet 2018. För viktigare än vilka partier som står emot varandra i den valrörelsen och hur det går för dem är naturligtvis vilka politiska alternativ det är som står mot varandra. Och kanske ännu viktigare än det är vilka alternativ som inte ens är aktuella i diskussionen. Med andra ord, vilka är ramarna för vad som är politiskt möjligt 2018?

Det är det perspektivet vänstern måste anlägga. Och då kanske det som idag kan uppfattas som pessimism snarare kan nyttjas som en sund realism. Vi inser att det inte kommer att gå av sig självt att göra samhället mer jämlikt och demokratiskt. Därför krävs det organisation, tankeverksamhet och en hel del vanligt hederligt hårt arbete för att komma dit.

Men det handlar alltså inte bara om att vinna val. Det handlar om att förändra samhället. Där någonstans tror jag att jag landade efter att ha lyssnat på morgonens samtal. Väldigt underhållande var det, dessutom.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , och annat intressant

tisdag, juli 08, 2008

Mona for president




Inför Monas tal: ssu:s förbundsledning poserar.

måndag, juli 07, 2008

Morgon i Visby




Är på plats i Visby för årets Almedalsvecka.Igår var folkpartiets dag, vilkets syns på de lokala löpsedlarna.

fredag, juli 04, 2008

Moderat ifrågasätter strejkrätt

Jag tänker inte kommentera den nuvarande busstrejken, men visst är det häpnadsväckande när moderaten Thomas Idergard i SVT:s morgonsoffa (du hittar inslaget här, gå några minuter in i inslaget) visar upp högerns sanna ansikte och ifrågasätter strejkrätten som sådan? Jag tycker åtminstone detta var ett av de tydligaste exemplen på vilket avgrundsdjup som döljer sig högt upp inom borgerliga kretsar – Idergard är trots allt fd MUF-ordförande och har även arbetat för partiet i regeringskansliet (se mer om hans bakgrund här).

Dessutom visar Idergards argumentation upp högerns oförmåga att förstå samhället som det faktiskt fungerar. I den före detta MUF-ordförandens värd är strejkvapnet överflödigt eftersom det bara är att byta jobb om inte galoscherna passar. Han tror alltså på fullt allvar att världen fungerar som om den vore en förenklad karikatyr av hur den beskrivs i de nationalekonomiska teoriböckerna, att vi lever i en värld där efterfrågan på arbetskraft för alla människor jämt och för evigt är större än utbudet.

Men så är det inte. Visst finns det grupper och individer som – åtminstone under vissa perioder – kan använda arbetsmarknadens ”marknadsmekanismer” för att pressa sin lön uppåt. Thomas Idergard är förmodligen en av dem (åtminstone tror han säkert det själv, personer i etablissemanget brukar tendera att förklara sina höga löner med den egna kompetensens marknadsvärde och inte att man ingår i de rätta nätverken). Men det stora flertalet av oss har inte den lyxen.

Tvärtom så är det normala att du som löntagare befinner dig i ett maktmässigt underläge gentemot din arbetsgivare. Och detta är extra tydligt om du dessutom befinner dig i ett arbetaryrke, där graden av ”utbytbarhet” är stor. Då behövs den kollektiva organiseringen och ultimat strejken som stridsåtgärd för att väga upp detta.

Runt om i världen riskerar människor livet för rätten att strejka. Här hemma i Sverige förstår inte en framstående moderat som Thomas Idergard vad vi ska med strejkrätten till. Beklämmande, är bara förnamnet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , och annat intressant

onsdag, juli 02, 2008

Klokt om SD och den globala kapitalismen

"Vänstern har varit lika paralyserad av kapitalismen som de flesta andra, men för SD:s sympatisörer representerar SD något som faktiskt ingen annan står för. En ren motståndsrörelse mot den globala kapitalismen." Det skriver bloggaren Vänstra stranden insiktsfullt i ett inlägg som rekommenderas för läsning; Credo om motståndet mot kapitalismen.
Att modernisering, globalisering och en alltmer allomfattande kapitalism föder motkrafter både till höger och vänster är ingen ny företeelse. Man kanske kan säga att både den auktoritära/konservativa högern och den radikala vänstern på olika sätt fyller i tomrummen i den liberala myten: på olika sätt står de upp för livsvärden och värderingar som inte ryms i en värld där "the economic man" blir alltings måttstock. Sedan kan dessa värden vara nationen, traditionen och rasen eller demokrati, människovärde och en jämlik samhällsgemenskap. Men poängen är att de är något annat, något mer. 
Strandens analys är därför att det behövs en starkare; mer medveten och bättre organiserad; vänster som på allvar skapar alternativ till marknadssamhället för att högerextremismen ska kunna bekämpas. "Om det är bekämpa Sverigedemokraterna vi vill så måste vi bekämpa det globala kapitalet och dess förmåga att profanera allt heligt och förflyktiga allt beständigt", som hon skriver.  Och det ligger naturligtvis mycket i det. 
En vänster som inte förmår vara genuint samhällskritisk öppnar upp fältet för andra krafter att fylla den rollen. Det är tyvärr en tes som det är alltför lätt att finna historiska belägg för att den stämmer. 
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,  och annat intressant

tisdag, juli 01, 2008

Bagdad Bob på svenskans ledarsida

Vården når fram till fler. Medborgarna är lyckliga. Socialdemokraterna kommer snart att ompröva sin kritik. Sjukvårdslandstingrådet Reinfeldts politik är framgångsrik. Endast små justeringar i marginalen är nödvändiga för att skapa perfektion i sjukvårdslandstingsrådet Reinfeldts framgångsrika politik. Länge leve sjukvårdslandstingsrådet Reinfeldt - och hennes framgångsrika politik. Ungefär så kan man sammanfatta PJ Anders Linders kommentar till den oberoende utvärdering av Vårdval Stockholm som presenterades igår - och visst går tankarna till den berömda Bagdad Bob när han in i det sista försökte hålla fast vid bilden att det faktiskt var Irak som vann kriget och inte USA. 
Fakta i målet säger nämligen något helt annat. Den kritik som socialdemokraterna i Stockholm riktat mot just Vårdval Stockholm understryks i rapporten. Systemet leder till sämre vårdkvalitet, särskilt i de områden där behoven är som störst. Se mer om den saken på nyhetsplats i SvD eller i DN
Detta kommer nu inte som någon överraskning för mig. Ungefär samma sak har personer som faktiskt jobbar i Stockholms läns sjukvård påtalat ända sedan systemet först såg dagens ljus (ytterligare ett exempel hittar du här). I verkligheten är det uppenbart - Filippa Reinfeldts vårdval Stockholm är ett hafsverk, det är djupt orättvist och det ökar hälsoklyftorna i Stockholm.
Själv är min inställning klar - ja till valfrihet inom sjukvården, nej till det moderaterna vill kalla Vårdval Stockholm. Mer om den saken skrev jag här. Synd att annars rätt tänkande personer som PJ Anders Linder nu låter den blinda partilojaliteten gå före sunt förnuft. Men han måste väl balansera efter kritiken i FRA-frågan...