lördag, maj 03, 2008

Varför man kan (och bör) vara för valfrihet men mot Vårdal Stockholm

Ingen som följer min blogg kan ha undgått att märka hur fruktansvärt kritisk jag är till det så kallade Vårdval Stockholm. Men samtidigt tror jag att de flesta som tittar in här har uppmärksammat att jag inte på något sätt är en motståndare till valfrihet inom sjukvården. Hur går det ihop?
Jag ska ge två korta svar på den frågan. Det första handlar om fördelning, det andra och bristande valfrihet i stockholmsmodellen. 
Fördelningen först - det allt annat överskuggande problemet med Vårdval Stockholm är att modellen inte tar hänsyn till att människor är olika, har olika behov och därmed är olika dyra att behandla i sjukvårdssystemet. Det gör att den moderata sjukvårdspolitiken i praktiken blivit en jättelik omfördelning från områden där behoven är stora, som exempelvis min närmsta vårdcentral i Hässelby (de förlorar rakt av sju miljoner, och resurserna räcker inte av för att klara de mer komplicerade problem som finns i ett socialt blandat området som Hässelby). Detta är otillständigt, det är fel, och det är något som man med rätta både kan och bör uppröras över.
Dessutom tycker jag att det finns problem med att så ensidigt fokusera på husläkare som man gör. Jag gillar närakuter, äldrecentraler, familjecentralen, och jag tycker att man borde undersöka möjligheten för exempelvis en person som är kroniskt sjuk att istället lista sig hos en specialist. I denna mening kan man säga att jag är kritiskt till att valfriheten i vårdval Stockholm är för liten
Dessa två invändningar är mina huvudsakliga. Dessutom tycker jag att det är problem att politiken abdikerar från det övergripande ansvaret för att se till att vårdresurserna fördelas någorlunda jämlikt över länet. Jag tycker att man som i Halland kunde ha haft någon typ av inflytande här istället för att gå över till en så ensidig fri etableringsrätt. (I Halland så är partierna överens om att det krävs någon typ av dialog mellan politiken/den som står för notan till skattebetalarna och en eventuell ny utförare av sjukvård - tror att det kan vara klokt att ha det på det sättet, inte minst för att garantera någon form av kostnadskontroll.)
Därför ska man veta att den socialdemokratiska linjen i Stockholms läns landsting (där jag sitter) var att försöka komma överens över blockgränserna om ett mer stabilt resursfördelningssystem där valfriheten garanterades. Förebilden var såklart Halland, där de styrande moderaterna tagit god tid på sig att prata ihop sig med (s). Men dessa inviter avfärdades av den borgerliga majoriteten, som istället la kraften på att så fort som möjligt sätta ett nytt system i sjön. Och konsekvenserna ser vi nu. 
Så det är förklaringen till att man kan vara mot Vårdval Stockholm men för valfrihet. Det är helt enkelt så att Vårdval Stockholm inte är ett valfrihetssystem, det är en jättelik omfördelning bort från dem som har de största behoven.
Hela detta inlägg föranlett av denna kommentar från Den hälsosamme ekonomisten, som i sin tur får ses som en (slut?)replik på mitt inlägg här

1 kommentar:

Per F-ö sa...

Det är ju bra att vi i Stockholm har åtminstone en landspolitiker som är för vägval inom sjukvården.

Den tar självfallet hänsyn till att det ska gå att välja mellan privat och sjukvård, att även ha husläkare samt att säga nej till de stopplagar som kännetecknar som kännetecknat den socialdemokratiska sjukvårdspolitiken,

Nu har socialdemokraterna i två landstingsområden godtagit vägvalsmodellen som där visat sig klart överlägsen vad som annars förekommer.

Det är i Halland samt i Kalmar län med borgerliga styren.
Att där gå emot vad folk uppskattar är politiskt omöjligt.
Det borde skribenten inse även vad gäller Stockholm som kommit långt på detta område.