FRA och kriget mot terrorismen (del två)

Hittills har den borgerliga regeringens försök att skrämma upp valmanskåren med allt från ryssen till terrorister i ambitionen att försvara den nya FRA-lagen varit mer än lovligt taffliga, det erkännes. I grunden beror det säkert också på att svensken i gemen har ett rätt avspänt förhållande till den nationella säkerheten ("naivt", skulle säkert en riktig högerhök uttrycka saken). Men det är inte hela förklaringen, menar jag och ska i detta inlägg utveckla några tankar om den saken. Detta inlägg är för övrigt del två i en serie, den första texten på samma tema hittar du här. 

Till att börja med: hela "kriget mot terrorismen"-argumentationen är antagligen inget problem för vare sig det vänster- eller miljöpartistiska FRA-motståndet. De har tagit ställning: vi befinner oss inte i krig, vi är inte hotade och därmed finns heller inga som helst grunder för denna typ av "motåtgärder". Det är höger om mitten blir det blir mer knepigt. Och paradoxalt nog är det också där vi hittar den huvudsakliga förklaringen till att argumentationslinjen inte riktigt gått hem (än?).

Orsaken till att exempelvis Jan Björklunds hotretorik om bin Laden inte går hem är (förutom att den är befängd, men det har faktiskt aldrig varit ett oöverkomligt problem tidigare) nämligen huvudsakligen att alla de som i vanliga fall hade ägnat kraft och energi åt att sprida den nu är fullt upptagna med att istället bekämpa FRA-lagen, eller åtminstone sitta still i båten. Högerdebattörer som Jan Kallberg skriver debattartiklar som i sitt tonläge och sakinnehåll snarast leder tankarna till Jan Guillou eller Mattias Gardell, och till och med en hårdkokt NeoKon som Dick Erixon muttrar mest i mungipan och försöker få det till att vad alltihopa egentligen kokar ner till är behovet av en författningsdomstol.

Visst finns det en insikt om problematiken. Så kan man på exempelvis centerbloggar hitta resonemang om att det nu är viktigt att inte bara säga "nej" utan också hitta alternativ. Och det är naturligtvis en i grunden sund och riktig inställning: självklart måste varje civiliserat samhälle ha rätt att försvara sig självt mot både yttre och inre hot och självklart måste vi hitta modeller för detta som rimmar med upprätthållandet av de mänskliga rättigheterna, ja allt det vi vill försvara.

Men problemet är att det är just denna typ av nyanserade grådaskiga diskussioner som hela bilden av ett "krig" mot terrorismen är till för att slippa. Kriget mot terrorismen har nämligen aldrig handlat om vad som är sakligt motiverat, vad som är effektivt eller inte (tvärt om - jag kan bara tänka mig vilka flumstämplar och landsförräderivarningar som hade följt på Karlbergs försök att "nyansera" diskussionen i Expressen häromdagen - om opinionsläget i stort hade varit ett annat). Det handlar om känsla, och det handlar om en värld som är uppdelad i "vi" och "dem". Alltså - kort och gott - om just ett krig.

Och i ett krig så har du två positioner du kan inta: antingen är du för, eller så är du mot. Resonemang om proportionalitet är något som hör freden till. Du säger att muren förstör förutsättningarna att leva och på det sättet undergräver förutsättningarna för en långsiktig fred samt att den dessutom är principiellt vidrig - jag svarar med hur många människoliv är du beredd att riskera i det korta loppet för att ta bort den. Och det är den frågan Jan Björklund vill få oss att ställa oss. Hur stora risker med vår fysiska trygghet är vi beredda att ta i några abstrakta principers namn? 

Men samtidigt så har han alltså fått en översvallande majoritet av de politiska högern (åtminstone på nätet) emot sig i denna fråga. Hur kan det komma sig? Vilken typ av spänningar inom den politiska högern är det som nu blottläggs inför våra ögon, och vad säger det oss om förutsättningarna för framtiden. Jag återkommer till det i mitt tredje inlägg.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, FRA, kriget mot terrorismen, säkerhet, trygghet, integritet och annat intressant