onsdag, augusti 06, 2008

FRA och kriget mot terrorismen (del ett)

Jan Björklunds uttalande häromdagen om att FRA behövs för att skydda oss mot bin Ladin väckte reaktioner som spände från löje till irritation. Vad ingen verkar överväga är att det skulle kunna vara så att det är just den typen av argument - till skillnad från exempelvis den moderata partiledningens försök att spela ner frågan och hävda att alltihop handlar om missförstånd - som till slut är vad som skulle kunna få opinionen att tippa över i FRA-frågan. Det tror jag är en farlig missbedömning. Så farlig att jag tänkte använda några inlägg här på bloggen åt att reda ut förhållandet mellan FRA-frågan och hela "kriget mot terrorismen"-diskussionen. Och jag börjar nu.

Låt oss inledningsvis enas om en sak. Det finns få saker som gör oss så villiga att kompromissa med den personliga integriteten som hotet mot den egna fysiska säkerheten. Flera av de som idag står på barrikaderna mot FRA har ju själva visat detta med all önskvärd tydlighet tidigare - den sk "bombhögern" har ju fått sitt namn eftersom den försvarat bombningar av bland annat oskyldiga i freden och demokratins namn (bomber är ju oavsett hur smarta de är närmast definitionsmässigt integritetskränkande). I USA ser vi att frågan om statens rätt att använda tortyr faktiskt är i allra högsta grad levande, och vi vet att man i kriget mot terrorismens namn håller politiska fångar utan vare sig rättegångsprövning eller juridiska rättigheter. Och jämfört med att som oskyldig bli bombad, torterad eller fängslad ter ju sig faktiskt risken att få sina mejl lästa som en smula perifer.

Delar av dem som står i första ledet för att bekämpa FRA har alltså tidigare varit beredda att acceptera mycket värre ingrepp i den personliga integriteten (ja, jag definierar här även rätten att inte godtyckligt utsättas av staten för fysiskt våld som en del av denna integritet) i syfte att bekämpa terrorismen/värna vår livsstil. Den stora skillnaden - invänder då vän av ordning - är naturligtvis att dessa ingrepp alltid har drabbat någon annan emedan FRA drabbar en själv. Och det är möjligt att denna skillnad är vad som kommer att fälla avgörandet. Men samtidigt skulle jag inte vara alltför tvärsäker på den saken.

Hos den stora majoriteten svenskar tror jag nämligen inte risken att få sina mejl lästa ses som ett sådär jättestort hot. Dels tror säkert många att det redan görs (av USA, om inte annat), dels har man svårt att se vem som skulle kunna tänkas vara intresserad av ens festbilder och semesterhälsningar eller vilka problem det skulle innebära om de lästes av någon anonym försvarsanställd. Däremot tror jag att den latenta rädslan för "terroristen" eller "ryssen" ligger nära ytan och bubblar hos rätt många. För alla dessa människor är det alltså fortfarande "någon annans" integritet som nu återigen ställs mot "den egna" fysiska säkerheten - eller skulle åtminstone så kunna vara.

Det är det Björklund spelar på, och det var det det spelades på när det tidigare "läckte" uppgifter om att signalspaningens syfte var att hålla koll på björnen i öster. Det handlar alltså inte om att försöka sakligt fördjupa diskussionen, utan snarare om att skapa ett stämningsläge - tänkt på att du också kan vara hotad, tänk på att det är krig (och det var inte vi som startade det). Alltså precis samma taktik som förment "liberala" opinionsbildare använt under lång tid för att försvara USA:s krig mot terrorismen och de uppenbara övertramp det fört med sig.

Fördelarna med en sådan argumentation är uppenbara: du behöver inte ge dig in i några tekniska krångligheter eller svåra moraliska överväganden och gränsdragningar. Antingen ger vi vårt försvar de redskap de själva anser sig behöva för att hålla oss säkra, eller så gör vi det inte. Antingen så är du för, eller så är du mot.

Men hittills har resonemanget uppenbarligen inte tagit skruv (åtminstone om vi fortfarande befinner oss bland bloggar och i media - hur det är ute i vardagsrummen skulle jag inte vilja uttala mig lika tvärsäkert om). I mitt nästa inlägg ska jag fundera på varför.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

6 kommentarer:

Niklas Starow sa...

Delar av dem som står i första ledet för att bekämpa FRA har alltså tidigare varit beredda att acceptera mycket värre ingrepp i den personliga integriteten (ja, jag definierar här även rätten att inte godtyckligt utsättas av staten för fysiskt våld som en del av denna integritet) i syfte att bekämpa terrorismen/värna vår livsstil.


Skulle du vilja vara vänlig och precisera dig vad gäller den här biten.
1. Vilka delar av motståndet?
2. Vad är större ingrepp i den personliga integriteten?

Jag känner inte igen vare sig mig själv eller någon inom det organiserade motståndet som varit beredda att acceptera "mycket värre ingrepp i den personliga integriteten", så jag undrar bara var du hämtat den informationen från så jag kan kontrollera sanningshalten.

Peter PC Carlsson sa...

Det är lätt att låta allt mer kontroll ske i "terorismens" namn.
Jag har hört och även låtit publicera flera argument för FRA. Men för mig är det en principiell fråga om individens integritet. Den kan inte kränkas i namnet av att skydda oss mot terorism (ska inte ens gå in på just det hotet).

Dessutom om det verkligen vore terorism vi ville skydda oss emot vore det väll bättre tt polisen satte upp vägspärar för såväl bilar som gångtrafikanter och lätt oss alla klä av oss. Den som inte har något att dölja har ju inget att frukta. Det skulle vara mer effektivt.

Det som ni förespråkare inte har förstått och som gör att motståndet kommer att fortsätta är att det är en principiell fråga. Det är en linje man inte går över.

http://enbart.blogg.se/2008/july/080719-enbart-folkomrostning-om-fra-1.html

Johan Sjölander sa...

Öhhh Peter. Jag är MOT FRA-lagen. Vilket torde framgå väldigt tydligt i texten ovan (dessutom är jag ytterst kritisk till mycket av det som skett i namn av kriget mot terrorismen, av ungefär samma skäl). Jag tror du får ta och läsa lite mer noga och återkomma igen.

Niklas. Jag tänker på kriget i Irak, guantanamo och en massa annat som skett i kriget mot terrorismens namn. Som försvarats på bland annat svenskans ledarsida och av ett antal bloggare, varav åtminstone vissa nu är mäkta upprörda över FRA.

Mitt syfte är dock inte att misskreditera människors äkta engagemang mot FRA, bara att försöka bena upp debatten. Tror nämligen att det kan sluta med en rejäl käftsmäll för FRA-motståndet om man inte tar denna typ av invändningar på allvar.

yeslove sa...

> Vad ingen verkar överväga är att det skulle kunna vara så att det är just den typen av argument - till skillnad från exempelvis den moderata partiledningens försök att spela ner frågan och hävda att alltihop handlar om missförstånd - som till slut är vad som skulle kunna få opinionen att tippa över i FRA-frågan.

Jodå, undertecknad har övervägt detta och tror att det visst finns ett terroristhot i Sverige idag, särskilt om FRA-lagen riskerar att rivas upp. mer...

Niklas Starow sa...

Ok.
Tack för klargörandet.
Men jag ser faktiskt inte så många motståndare till FRA som är för Guantanamo och/eller Irak-kriget.

Du kanske tänker på de riksdagsledamöterna på allianssidan som nu gått ut i uppror?

isf får jag ge dig ett halft rätt, men du får också se att i själva motståndet mot FRA så syns de mer i prasselmedia när de gör sina uttalanden, men de är bara en liten del av hela motståndet.

Niklas Starow sa...

Får skylla på att det är sent och att jag jobbar nattskift, man har tyvärr bara tid att skumma igenom saker.

Ledarsidorna skrivs ofta av personer som har ett stort politiskt engagemang, i DN och Svd är det ofta allianssidan som glorifieras, (dock ej av alla får jag poängtera).

Det de nu upptäckt är väl att det de var för i andra länder, nu kan användas mot dom här hemma och då är inskränknigar i meddelandeskydd o.dyl inte lika lätt att försvara längre.