På ytan kan svaret verka uppenbart: när det som i FRA-fallet är människors egna integritet som hotas har den i grunden liberala hållningen vunnit över den konservativa (eller neokonservativa). Att som exempelvis Per Gudmundsson tidigare gjort gå ut och kräva mer övervakning i terroristbekämpningens namn har helt enkelt inte varit opportunt när det är de egna mejlen som plötsligt ska läsas. Trycket har helt enkelt varit så stort, så när Björklund ropar bin Laden har inte ens the usual suspects orkat hojta med.
En traditionell konflikt mellan konservativa och liberaler (där Jan Björklund som vanligt spelar på den konservativa sidan), alltså, där de liberala har kommit ut överst? Mellan de som värnar den traditionella starka staten och de som är mer individualistiskt lagda. Är det det som ligger bakom de två olika strategier som olika borgerliga företrädare verkar pendla mellan när de ska försvara FRA, att spela upp (hotet) eller att spela ner (innebörden av FRA)? Tja, kanske. Men samtidigt är det inte bara så enkelt.
Den så kallade "neokonservatismen" är ju också i grunden "liberal" då syftet med de militära aggressionerna i förlängningen är att försvara en nyliberal ekonomisk ordning. Kriget mot terrorismen är ju i lika hög utsträckning ett krig för kapitalismen (eller, för att använda ett mer positivt om än inte lika exakt språkbruk; demokrati och marknadsekonomi). Den "stat" tvångsåtgärderna är tänkta att försvara - vare sig det handlar om avlyssning eller regelrätt krigsföring - är ju egentligen inte längre den traditionella nationalstaten, utan hela den västerländska (framförallt ekonomiska) samhällsmodellen.
Så vad vi kan se i förlängningen av FRA-frågan är kanske snarare egentligen en spänning inom liberalismen; mellan en mer humanistisk och en mer krasst ekonomistisk ådra. Mellan de som lägger tonvikten vid de mänskliga rättigheterna och principerna och de som istället ser den osynliga handen och den avreglerade marknaden som syftet och målet - ett mål som alltså mycket väl kan försvaras med "uppkavlade skjortärmar" (och där krigsmetaforen är ett mycket lämpligt sätt att säkerställa stödet för detta goda som ska försvaras). Eller, om vi så vill, mellan en vänster och en höger.
Att socialdemokratins partiledning i FRA-frågan har tagit så tydlig ställning för den "vänsterliberala" hållningen är något mycket positivt. Det innebär ju på intet sätt att man tagit ställning mot västerländsk demokrati, trygghet eller nationell säkerhet (vad försvarsminister Tolgfors än kan tänkas tycka). Men det innebär att man faktiskt satt människan framför till och med den välfärdskapitalistiska västerländska staten. Låt oss för enkelhets skull säga att man tagit ställning för liberalismens moraliska grund istället för dess praktiska tillämpning.
Samtidigt ska man vara medveten om att Jan Björklunds typ av hotargumentation (åtminstone om den utformas något mer elegant än häromsistens) förmodligen kan ha bäring djupt in i det socialdemokratiska arbetarepartiet. Det finns inom rörelsen en stark känsla för begrepp som nationell säkerhet, och en lång tradition av att i praktiken sida vid sida med resten av västvärlden delta i kampen mot "hoten" från både öst och från syd.
Hur ska socialdemokratin kunna hantera detta problem, i skuggan av FRA-frågan? Det återkommer jag till i nästa och avslutande inlägg.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, FRA, kriget mot terrorismen, säkerhet, trygghet, integritet och annat intressant
Så vad vi kan se i förlängningen av FRA-frågan är kanske snarare egentligen en spänning inom liberalismen; mellan en mer humanistisk och en mer krasst ekonomistisk ådra. Mellan de som lägger tonvikten vid de mänskliga rättigheterna och principerna och de som istället ser den osynliga handen och den avreglerade marknaden som syftet och målet - ett mål som alltså mycket väl kan försvaras med "uppkavlade skjortärmar" (och där krigsmetaforen är ett mycket lämpligt sätt att säkerställa stödet för detta goda som ska försvaras). Eller, om vi så vill, mellan en vänster och en höger.
Att socialdemokratins partiledning i FRA-frågan har tagit så tydlig ställning för den "vänsterliberala" hållningen är något mycket positivt. Det innebär ju på intet sätt att man tagit ställning mot västerländsk demokrati, trygghet eller nationell säkerhet (vad försvarsminister Tolgfors än kan tänkas tycka). Men det innebär att man faktiskt satt människan framför till och med den välfärdskapitalistiska västerländska staten. Låt oss för enkelhets skull säga att man tagit ställning för liberalismens moraliska grund istället för dess praktiska tillämpning.
Samtidigt ska man vara medveten om att Jan Björklunds typ av hotargumentation (åtminstone om den utformas något mer elegant än häromsistens) förmodligen kan ha bäring djupt in i det socialdemokratiska arbetarepartiet. Det finns inom rörelsen en stark känsla för begrepp som nationell säkerhet, och en lång tradition av att i praktiken sida vid sida med resten av västvärlden delta i kampen mot "hoten" från både öst och från syd.
Hur ska socialdemokratin kunna hantera detta problem, i skuggan av FRA-frågan? Det återkommer jag till i nästa och avslutande inlägg.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, FRA, kriget mot terrorismen, säkerhet, trygghet, integritet och annat intressant
Jag tycker inte om att du blandar ihop neokonservatism och liberalism. Visserligen delar dessa den ekonomiska liberalismen (läs: tron på marknadsekonomin), men i övrigt är neokonservatismen inte alls särskilt liberal.
SvaraRaderaEtt (över?)tydligt exempel är den kristna neokonservativa högern i USA som inte har mycket över för HBT-rättigheter, något som liberaler generellt är starka förespråkare till.
Så här dålig med att blanda ihop begrepp brukar du inte vara Johan, det gör mig besviken. Att neokonservatismen är ekonomiskt liberal gör den på intet sätt liberal i övriga avseenden, vilket din text nu gör gällande. Neokonservatismen är och förblir konservativ, även om den tror på marknadsekonomin (annars kan man ju kalla även socialdemokrati för liberalism, eller hur?)
Till att börja med - ja, socialdemokratin är i mycket bärare av någon sorts liberalt idéarv (jämlikhet, individens frihet etc) i dagens samhälle. Jag tycker nämligen att den demokratiska socialismen är en logisk vidareutveckling av liberalismen. En bättre sådan än exempelvis den svenska politiska högern, för övrigt (tycker jag, alltså).
SvaraRaderaSedan, när det gäller neokonservatismen. Nej, om du ser neokonservatismens kärna som fjäskandet för den kristna högern har du rätt (och därmed motståndet mot homosexuellas rättigheter etc). Men jag tycker att det finns en viktig poäng i att förtydliga att den "stat" neokonservatismen slåss för (mycket handgripligt, alltså) är en mer nyliberal ekonomisk världsordning, inte någon traditionell nationalstat. Man kan mycket väl vara "neokon" UTA N att ogilla homosexuellas rättigheter och tycka att alla måste gå i kyrkan varje söndag.
Och när det kommer till hela "kriget mot terrorismen"-resonemanget tycker jag att detta blir extra tydligt. Där tycker jag att det är uppenbart att det med handlar om en "hård" mot en "mjuk" liberlism - eller menar du att frågan om huruvida man är för USAs invasion i Irak, the patriot act och FRA-lagen har att göra med hur man ser på homosexuellas rätt att ingå äktenskap?
Det finns flera grenar även av neokonservatism, så därav parentesen i just den meningen. Även om man väljer andra representanter för neokonservatismen så får man mycket argumentation för "family values" etc, även om man undantar HBT och kyrka. För att få dig att förstå vad jag menar, så tycker jag att kristdemokraterna har rätt mycket drag av (mildare) neokonservatism.
SvaraRaderaVad gäller kriget mot terrorismen så är det inte vidare liberalt, speciellt inte det sätt det förs på. Patriot Act och FRA-lagen är direkt antiliberala. Däremot kan man möjligtvis argumentera för Irakkriget med liberala argument (det har inte gjorts från Bush, däremot). Det som du ser som en "hård liberalism" är på sin höjd konservatism kryddad med (ekonomisk) liberalism!
För att förstå bättre ska jag ge dig en parallell - tycker du det vore korrekt att kalla samtliga partier som är för någon typ av allmän välfärd för socialdemokratiska? Så generaliserad är din bild av liberalismen nämligen (= alla som är för marknadsekonomi är liberaler).
(ursäkta dröjesmålet i mitt svar, har gjort annat ett tag).
SvaraRadera"tycker du det vore korrekt att kalla samtliga partier som är för någon typ av allmän välfärd för socialdemokratiska"
Nej, (även om det finns rätt många som gör det - har vid ett otal tillfällen hört formuleringar som att Sverige består av sju mer eller mindre socialdemokratiska partier etc, och helt utan att jag förstår vad de menar är det nog inte - även om jag som sagt inte håller med), men om du byter ut "socialdemokratiska" mot "socialliberala" så kommer du närmare sanningen.
Sedan om liberalismen. Liberlismen är ju en oerhört bred ideologi - från JS Mill till Friedman, över tänkare som Keynes, Nozic, Rawls - alla har de kallats eller kallas för liberala. Dessutom kan man föra en "nyliberal" ekonomisk politik utan att för övrigt vara särdeles "liberal" (vilket ju är själva utgångspunkten för det här inlägget).
Är då en "nyliberal" ekonomisk politik något "tekniskt", "icke-ideologiskt", som kan särskiljas från vilken ideologi man i övrigt bekänner sig till (då kan man vara konservativ och för en nyliberal ekonomisk politik, kanske tom socialist och för en nyliberal ekonomisk politik)?
Tja, det kan det kanske vara. Men jag menar att det inte är så i det här fallet. Kriget mot terrorismen har inte dragits igång av ett gäng konservativa som dessutom råkar gilla marknadsekonomi därför att det ligger i tiden. Den är snarare (åtminstone i den här utrikespolitiska, kriget mot terrorismen-perspektivet jag rör mig i) ett uttryck för ett visst sätt att sprida en mer "nyliberal världsordning".
Och ditt exempel med kristdemokraterna illustrerar detta. Jag skulle nämligen vilja hävda att de är ganska lite neokonservativa, de är snarare gammaldags traditionellt konservativa - inget nytt under solen där inte. Det är ju Björklund som är den mest neokonservative partiledaren vi har - och han är boss för det liberala partiet!
Saker och ting förändras. De skiljelinjer som definierade gränserna mellan ideologierna för hundrafemtio år sedan är kanske inte längre aktuella.
Och det är inte pessimistisk människosyn, tilltro till gamla auktoriteter och en försiktighet i all förändring som kännetecknar de mest hårdkokta "kriget mot terroristarna". Därför menar jag att det inte blir särskilt pricksäkert att bara förklara det hela som ett utslag av gammal hederlig konservatism.