Mitt inlägg från igår om behovet av att förnya den socialdemokratiska folkrörelseorganisationen väckte idag en viss diskussion på twitter, delvis sammanfattad av Erik Laakso här. Och twitter i all är, men ibland behöver man mer än 140 tecken åt gången för att föra ett samlat resonemang. Så jag följer därför upp med några tankar här.
Diskussionen tog egentligen fart när jag kommenterade ett gammalt inlägg från Fredrik Jansson (skrivet tillsammans med Daniel Suhonen) som du kan läsa i sin helhet här. Deras huvudnummer är att det finns för många lokala partiföreningar i Stockholm, och att dessa därför borde slås samman i större geografiska enheter (motsvarande en per stadsdelsnämndsområden, i artikeln 18 stycken). Jag invände att jag inte tror att det är lösningen på socialdemokratins problem i storstadsmiljön. Detta blogginlägg tänkte jag mest ägna åt att förklara vad jag egentligen menar på den punkten.
För med detta inte sagt att de två skribenterna inte har några poänger, för det har de. Många av de problem de pekar på är alldeles korrekt uppfattade. Ansatsen, att socialdemokratin måste förnya sig såväl organisatoriskt som politiskt, är också den riktig. Det är också glädjande att någon överhuvudtaget ger sig in för att faktiskt diskutera hur en levande folkrörelse organiseras. Det jag däremot blivit skeptisk till är själva metoden, och delvis också det resultat man tänker sig.
Vi måste se ett antal saker, stora förändringar i omvärlden om vi ska kunna formulera en modern organisatorisk vision. Ny teknik har fullkomligt revolutionerat möjligheterna till informationsspridning och kommunikation. Människor idag har en betydligt högre utbildningsnivå än när arbetarrörelsens organisationer bildades. I stort sett samtliga partier har under en lång tid tappat medlemmar, de gamla masspartiernas tid är länge sedan. Samtidigt har vi också inte minst i Stockholm enorma klassklyftor, boendesegregation, en arbetsmarknad som till inte oansenliga delar präglas av låg facklig organisationsgrad och hög osäkerhet, stora grupper som även om de har tydliga socialdemokratiska värderingar varken kulturellt eller historiskt befinner sig nära den traditionella arbetarrörelsen.
Stockholm ser helt enkelt olika ut. Det säger mig att den socialdemokratiska organisationen också måste få se olika ut. Samtidigt tror jag att det är viktigt med en tydlighet. Ett av den stockholmska socialdemokratins problem just nu är det lätt ogenomträngliga lapptäcke av olika strukturer som under många år och många organisationsöversyner snarare byggts på än förenklats. Inte minst när det gäller beslutsfattande krävs det oerhört genomskinliga och lättbegripliga grunder i organisationen. Tricket blir alltså att kombinera flexibiliteten med tydligheten.
Dessutom tror jag att vi måste acceptera - ja, till och med bejaka - att människor i en storstadsmiljö kommer att hitta olika sätt de vill organisera sig på. För vissa kommer det lokala engagemanget, närvaron "på torget", vara det viktiga. Jag tror på socialdemokratin som en stark kraft i det lokala samhället. Vi kan idag se att det också fungerar i vissa delar av staden. Men denna lokala närvaro - och här är min invändning mot Jansson/Suhonen - blir inte starkare för att du flyttar organisationen längre bort. Tvärtom riskerar du då att hamna i ett mellanläge där du varken har de samlade resurser en total centralisering skulle innebära (anställda, lokaler, gedigna kampanjkassor etc) eller de fördelar i form av små avstånd, synlighet i lokalsamhället, personkännedom etc, den riktigt lokala föreningen sitter på.
Men för andra är det andra sätt att organisera sig på som blir de bästa. Kanske för att man tillhör en viss grupp, eller gillar en viss verksamhetsform. Vissa vill kanske prata ideologi över ett glas rödvin inne i stan, andra jobbar hellre konkret med något internationellt solidaritetsprojekt, någon gillar praktisk solidaritet. Då borde den centrala partiorganisationens uppgift vara att hjälpa till att lotsa varje ny eller potentiell medlem till en förening som har den typen av verksamhet hon efterfrågar.
Och här kommer min huvudsakliga invändning mot Jansson/Suhonen, nämligen den att de börjar lite i fel ända. Det stora problemet för socialdemokratin som folkrörelse är inte strukturen i meningen vilka partiföreningar som finns var. De stora problemen handlar om kultur, om processer och flöden. Jag tycker exempelvis att det finns en brist i hur vi inom hela organisationen hanterar generationsskiften, kompetensöverföring och liknande. Många har genom åren vittnat om att de finner partiorganisationen "stelnad". Det är värt att ta på allvar. Förmågan att fånga upp nya intresserade människor, och ge dem ett utrymme att agera är en nyckelfaktor för en växande och fungerande rörelse. I samma härad finns frågan om bemötande av inte minst nya medlemmar.
Men det löser man inte i sig genom att organisera om de som idag utgör det lokala partiföreningsledarskapet i nya konstellationer. Faktum är att jag inte tror att det finns något organistoriskt alexanderhugg som klarar den biffen med några pennstreck i stadgan. Det krävs ett antal processer, det handlar om ledarskap, tydliga målsättningar, uppföljning men också om utbildning, erfarenhetsutbyte, ett långsiktigt och strukturerat arbete på många fronter.
Sedan är det naturligtvis så att den organisatoriska strukturen inte får vara något heligt som inte får röras. Jansson och Suhonen ställer några relevanta frågor. Vad händer med partiaktiviteten hos den nyvärvade entusiast som hamnar i en partiförening som för länge sedan tappade all styrfart? Vad händer när antalet styrelseuppdrag består (där missar skribenterna dessutom att antalet uppdrag genom ett antal ytterligare nivåer faktiskt kan sägas öka) samtidigt som medlemstalen sjunker? Som jag tidigare nämnt kommer antagligen antalet människor som hellre organiserar sig på något annat sätt än rent geografiskt öka.
Allt detta sätter press på även strukturella organisatoriska förändringar. Och visst kan det behövas rivas en smula för att få ljus och luft. Men dessa förändringar kommer resulterar i en organisation som ser mer olika ut än de 18 geografiska organisationsled Jansson och Suhonen skisserar på. Istället kommer den bygga på de föreningar och organisationer som orkar tänka nytt och förnya sig, även om de råkar ha ett betydligt mindre upptagningsområde än exempelvis de 60 000 personer som bor i min stadsdelsnämnd, Hässelby-Vällingby.
Slutligen; socialdemokratin som folkrörelse går inte att skilja från socialdemokratin som politisk rörelse. Återigen är det viktigaste här därför partikulturen, hur vi ser på och förhåller oss till omvärlden, vår nyfikenhet på både människor och idéer även utanför den egna rörelsen. Vad ett organisatoriskt arbete i förlängningen handlar om är att skapa en politisk närvaro, en rörelse i ordet egentliga betydelse.
Och precis som i politiken räcker det inte med att hålla fast vid gamla segrar, heller när det gäller organisationen. I det sättet att närma oss frågan om folkrörelsens framtid kunde ingen vara mer ense med Fredrik Jansson och Daniel Suhonen i artikeln ovan än jag.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, folkrörelse, stockholms arbetarekommun, organisation och annat intressant
Problemet med ditt inlägg är att du jämställer alla former av föreningar. Men olika typer av partiföreningar har olika roll.
SvaraRaderaDet är helt OK att ett litet gäng kompisar med gemensamma intressen formaliserar sitt umgänge i föreningsform. I det fallet spelar det inte så stor roll om man har 5 eller 50 aktiva medlemmar.
Men en geografisk förening har en helt annan roll i en partiorganisation. Det ska vara en förening för alla socialdemokrater i upptagningsområdet. Det ska också vara den huvudsakliga valrörelseorganisationen. Idag fungerar väldigt få lokala partiföreningar som de var tänkta att fungera. De har blivit till det lilla kompisgänget som träffas och fikar en gång i månaden, precis som man gjort på varje styrelsemöte de senaste 20 åren. De finns sällan i lokalsamhället.
I mitt 4 år gammal inlägg så öppnar jag också för att de större geografiska organisationerna skulle kunna ha utskott eller arbetsgrupper som jobbar på en ännu lokalare nivå om det finns intresse för det.
Det finns alltså inget som hindrar att man organiserar sig som man vill. Men det som saknas är en stabil och levande geografisk organisation som är tillräckligt stor för att samla en kritisk massa för att bygga den där folkrörelsen du pratar om.
Fredrik: är inledningsvis medveten om att det är ett fyra år gammalt inlägg vi diskuterar, men eftersom det var du som själv lyfte fram det antar jag att du tyckte det var ok. Hoppas jag inte missförstod dig på den punkten.
SvaraRaderaProblemet som jag ser det är bara det att inte heller de 18 stora partiföreningar ni skissar på skulle kunna garantera den närvaro i hela staden vi båda någonstans eftersträvar. Det enda organisationsled som egentligen har några resurser att sätta in någonstans utöver de egna medlemmarnas ideella kraft är ju arbetarekommunen centralt (där finns anställda och pengar att anställa). Där måste det slutliga ansvaret för en fungerande kampanjorganisation i hela staden samt för att se till att alla som går med i partiet kommer till en fungerande förening finnas. Jag tror vi måste vara väldigt realistiska när vi försöker bedömma hur mycket den ideellt arbetande folkrörelseorganistionen själv orkar göra, och var vi måste komplettera med andra personella och ekonomiska resurser.
Men grunden är denna: Om din bild av att ingen av de 70-talet geografiska partiföreningar vi har idag fungerar skulle vara sann (jag menar nog att det inte riktigt är så illa) så finns det ju inget som säger att det plötsligt skulle börja fungera om vi slog ihop dem till 18. Är det en kritisk massa vi efterfrågar så kan man redan idag - och de flesta fungerande partiföreningar gör väl så också - mycket enkelt bjuda in folk från området till intressanta möten etc. Gör man inte det idag kommer man inte klara det imorgon heller, får då handlar det om något annat än hur stort upptagningsområde partiföreningen har.
Sedan tycker jag - och det har jag sagt förut också - att det var bra och det är bra att ni väckte frågan. Synd att diskussionen inte tog fart då, jag hoppas den kan göra det nu.
Men de 18 skulle i snitt ha fyra gånger så stora ideella krafter att ta av än de 70. Få större föreningar skulle ha större möjligheter att arrangera möten, studiecirklar, nätverk osv.
SvaraRaderaOch även om jag är den första att hålla med om att AK inte fungerar optimalt på central nivå så tror jag inte att lösningen är att skicka ut en ombudsman som kan hålla den nya medlemmen i handen. Det måste finnas en riktig förening för det. Men då måste föreningen också ha kapacitet att ta mot den nya medlemmen.
För ca 5 år sedan kollade jag hur många partimedlemmar som bodde i Farstaområdet. Det var ungefär 500 stycken, varav ca 50 var mellan 25-35. Trots att det fanns 5-6 geografiska föreningar satt knappt någon av dessa yngre i någon av styrelserna. Och många andra sätt att vara aktiv fanns inte. Det är möjligt att en del av dessa var aktiva på andra håll. Men lokalt fanns de inte med.
Här skulle en större förening lättare ha kunnat samordna nya medlemmar istället för att i bästa fall utsätta dem för ett möte med en organisation där vad som hände på PRO:s senaste möte är väldigt mycket viktigare än bostadsbyggande eller barnomsorg.
Problemet är att vi har ju områdesföreningar som tagit denna aktiva roll och då har det - ofta -visat sig att det inte blir så att dessa femtio unga som inte trivdes i sina lokala föreningar plötsligt poppar upp i den nya nivån (har inte sett något exempel på att denna nivå verkligen revolutionerat verksamheten, kan ha missat något dock). Och då har vi för att fortsätta din lite elaka bild bara ytterligare en nivån där sammansättningen och ledarskapet ser ut ungefär som det gjorde i de lokala föreningarna (må vara att man är några fler på mötena). Vi får färre dåliga föreningar men inte nödvändigtvis fler bra. Och vad vi tappar blir trots allt de lokala partiföreningar som faktiskt fungerar (och det finns exempel på det). Vad vinner vi på att Sjöstadssossarna måste ha sina möten på Södermalm? Eller att Rinkebyborna måste åka till Kista?
SvaraRaderaMen det kan absolut finnas områden där det smartaste man kan göra är att slå ihop alla partiföreningar till en större på det sätt ni skissar på. Eller åt det hållet. Därför är diskussionen bra.
(Tror dessutom att det är något av en demografisk nödvändighet att så sker på många ställen.)
Fast den modell jag föreslog finns ju inte idag. Jag har aldrig påstått att områdesföreningen är ett universalmedel. Den existerar (existerade?) parallellt med de lokala s-föreningarna. Det är en helt annan situation än den jag föreslår. Om man samtidigt ska upprätthålla de små föreningarna kommer givetvis inte den stora föreningen att vara livskraftig.
SvaraRaderaDessutom tror jag att det är nödvändigt att göra något medan det ännu finns tid (i och för sig tveksamt om det gör det). Man kan givetvis vänta på att de fungerande föreningarna faller ihop av ålderskrämpor. Men då är det förmodligen försent att göra något.
Naturligtvis, vi kan inte veta vad som hade hänt om förslaget genomförts när ni presenterade det heller kanske ännu hellre när det från åtminstone visst håll (vill minnas att både Mats Hulth och dåvarande kommunsekreteraren Peter Larsson i någon mån drev att det var detta som borde ske) ursprungligen drevs, flera år tidigare i samband med stadsdelsnämnderna och områdesföreningarnas införande. Jag måste också erkänna att jag är lite osäker vad som hänt inom SSU som under Lena Hallengrens ledning genomförde en liknande reform på nittiotalet eftersom Stockholm - som värnade sin underifrånbyggda föreningsstruktur - inte omfattades fullt ut den gången. Antar att det är lite svårt att dra några säkra slutsatser eftersom rätt mycket annat också hänt med SSU under perioden sedan dess och det kan vara svårt att veta vad som beror på vad.
SvaraRaderaFast ser man på de senaste årens utveckling då båda strukturerna de facto funnits parallellt tycker jag - som ändå är områdesföreningsordförande och länge varit en varm vän av detta led av ungefär de skäl du anger - att man ändå kan se att en hel del organisatorisk utveckling sker i andra former. Visst beror detta som du säger också på själva det faktum att vi har flera led och otydliga roller dem emellan. Men inte bara.
Det finns något väldigt attraktivt med möjligheten att organisera sig underifrån som jag tycker i någon mån går förlorad om det ska bestämmas uppifrån hur den lokala partiorganisationen ska se ut. Och jag tror tillräckligt mycket på struktur för att inse att även om man tekniskt sett tillåter mängder av utskott och undergrupper och nätverk som kommer den huvudsakliga aktiviteten ske inom de stadgereglerade organisationsleden (och aktiviteten "under" dem vara beroende av hur det är på den "riktiga" nivån, inte tvärtom, eftersom det rimligen är där makten kommer att finnas).
Sedan är vi som sagt ense om väldigt mycket. Det administrativa arbete som bedrivs för att förvalta partiorganisationen (årsmöten, verksamhetsberättelser, bokslutsrevisioner etc) måste anpassas till hur många medlemmar den faktiskt innehåller. Många föreningar (inte bara geografiska) är i behov av rekonstruktion eller nedläggning. Det måste bli lättare att som "ny" medlem hitta rätt i organisationen. Allt det där är problem ni satte fingret på för fyra år sedan som fortfarande pockar på en lösning.
Men det handlar för mig alltså inte bara om att "vänta in" någonting. Det handlar om att jag faktiskt inte tror eller tycker att slutresultatet varken kommer att bli eller borde bli ett visst fixerat antal geografiska organisationer byggda efter stadens politiska organisation. Eftersom jag som sagt ser behov av en mer flexibel organisation än så (även på det geografiska planet).
Låt mig ta ett exempel på hur jag tänker: Säg att vi tillsammans med övrig arbetarrörelse kunde få loss resurser att satsa lite mer ordentligt på ett visst antal strategiskt viktiga förortscentrum. Lokaler, någon form av bemanning åtminstone ibland, knyta samman olika grenar av rörelsen. Vore det i sådana fall inte rimligt att bygga en demokratisk lokal organisation runt dessa centrum, oavsett hur stadens nämndstruktur råkar se ut? Och sedan naturligtvis bjuda in medlemmar och andra även från andra stadsdelar på spännande möten och så, men med den demokratiska basen fast förankrad i det riktiga lokalsamhället?
Jag tror det vore ett bra sätt att verkligen bygga lokal närvaro. Och om det finns några socialdemokrater boende i villaområdet några kilometer bort; kan de då inte få ha en egen förening och styra sin egen verksamhet helt själva och även få en direkt representation in i partiet, utan att behöva gå via någon form av mellanled? Naturligtvis även de genom informationsflöden (som måste utvecklas) integrerade i övriga partiarbetet.
Typ så tänker jag. Plus att jag som sagt ser att de stora utvecklingsbehoven rör andra saker än att rita om gränserna för vissa föreningars upptagningsområden (kultur, informationsflöden, demokratiska processer; sådant).