Några funderingar inför valet 2014

Politiska beslut får politiska effekter. Det låter närmast självklart. Men det är också sant på ett djupare plan. Politiska förändringar påverkar hur människor ser på politiken som företeelse. När socialdemokratin byggde upp den generella välfärden var ett uttalat syfte att inkludera så stora grupper i välfärdssystemet som möjligt och på det sättet upprätthålla dess legitimitet (dvs i praktiken viljan att betala och rösta på partier som förespråkade en relativt hög skattenivå). De senaste åren har vi sett ett stort antal reformer som verkar i andra riktningen. De förändringarna kommer fortsätta under de närmsta fyra åren. En socialdemokratisk eftervalsdebatt som syftar till att partiet ska komma tillbaka till makten får därför inte ta slut vid den senaste valrörelsen utan måste försöka dra ut tankelinjerna ändå in i framtiden.

Marika Lindgren Åsbrink skriver ett intressant inlägg i den diskussionen på sin blogg idag. Hon redogör där för ett axplock av samtida forskning som ur olika perspektiv tittar på sambandet mellan grad av ojämlikhet och politiska värderingar. Hon pekar bland annat på amerikanska studier som visar att en ökad ojämlikhet driver opinionen åt höger. Både bland hög- och låginkomsttagare.

Den politiska slutsatsen av detta är naturligtvis enkel: när socialdemokratin kommer tillbaka till makten måste en politik för ökad jämlikhet genomföras. Eftersom ökad jämlikhet över tiden är den bästa garanten för att upprätthålla stödet för en politik för jämlikhet. Men om denna slutsats är enkel att dra och åtminstone i mina ögon synnerligen sympatisk (även om hur-frågan återstår att besvara) så blir frågan hur socialdemokratin ska hantera valet 2014 betydligt bökigare.

Om efterkrigstidens stora politiska genidrag var att integrera breda folklager i välfärdsstaten så har de senaste tjugo årens politiska och ekonomiska utveckling snarare handlar om att integrera breda lager i kapitalismen. Bostadsmarknaden i åtminstone våra storstadsområden har gjort breda grupper brutalt beroende av räntenivåer för sin privatekonomi. Utförsäljningarna av allmännyttan har ökad på den utvecklingen. Sedan har vi premiepensionssparande och annat som gör att börsens väl och ve får väldigt direkta effekter på våra egna plånböcker. Lägg på det en utveckling med privata alternativ och valfrihet som alla understryker ditt eget individuella ansvar för vad just du får ut från även den gemensamma välfärden.

Problemet den moderna socialdemokratin står inför är att om man utifrån detta resonemang i syfte att vinna snabba politiska segrar anpassar politiken åt rent borgerligt håll och accepterar lägre ambitionsnivåer i jämlikhetspolitiken så undergräver man på sikt sin egen politiska framtid. En socialdemokrati som inte har ett program för ökad jämlikhet kan möjligtvis vinna något enstaka val om motståndaren har gjort bort sig, men saknar över tiden ett grundläggande existensberättigande.

Samtidigt så kommer vi att gå till val 2014 i ett Sverige som det finns all anledning att misstänka kommer att vara ännu mer borgerligt än det var nu senast. I detta Sverige måste vi förmå både mobilisera de som brinner av avsky gentemot de ökade klyftorna och vinna över människor som ändå någonstans anpassat sig till en ny värld där du faktiskt på gott och ont är mer utlämnad att själv vara din egen lyckas (eller olyckas) smed.

Jag måste erkännas att jag personligen blev väldigt imponerad av den kampanj som fick Barack Obama vald till USA:s president. En av de saker han lyckades med var gå bortom de konfliktlinjer som ända sedan Vietnamkrigets dagar präglat det amerikanska politiska landskapet. Någonstans är det något liknande svensk socialdemokrati måste lyckas med. Vi får inte vara rädda för att driva vänsterpolitik, men vi måste förstå att radikal vänsterpolitik inte är någonting som per automatik går hem bland folk, inte ens bland de grupper som traditionellt kan förväntas gynnas av den, och särskilt inte om den placeras in i exakt de konflikmönster som under de senaste årtiondena definierat det svenska politiska fältet.  

Tanken på att allt vad partiet behöver är en enkel rättning vänsterut är alltså en rent av farlig förenkling. Lika förödande är naturligtvis att desperat kasta sig efter opinionen och försöka få fatt i den oavsett vart den för oss. Där tycker jag att effekterna på valmanskåren av de enorma summor socialdemokratin var beredd att lägga på skattesänkningar för pensionärerna i den senaste valrörelsen talar sitt tydliga språk (och då hade vi ändå ett – i mitt tycke starkt – moraliskt argument bakom vår politik i den frågan. På andra områden hade vi inte ens det). Folk genomskådar sånt. Det fungerar inte.

Socialdemokratin har alltid varit som bäst när vi varit i regeringsställning. Jag tror inte att det är en slump att de enstaka socialdemokrater som lyckats vända opinionen i sina hemkommuner här i stockholmsregionen varit politiker som fått chansen att visa vad de går för i praktiskt maktutövande. Det gör utmaningen under de närmsta åren så mycket större. Vi måste utifrån en oppositionsroll skapa ett reellt och trovärdigt alternativ till den borgerliga politik som 2014 under åtta års tid (vissa skulle hävda ännu längre) tillåtits prägla landet. 

Jag tror att det är mycket möjligt att göra. Men det kräver oerhört mycket av socialdemokratin på alla olika nivåer. Personligen måste jag erkänna att jag känner mig märkligt attraherad av denna utmaning. Det finns någonstans där i bakhuvudet den där föreställningen att ibland behövs det en rejäl kris för att man ska kunna komma framåt. Att det krävs att vintern får rasa ut ordentligt för att det äntligen ska kunna bli vår. Kanske någon typ av tanke om att en hel del av de saker som måste vädras ut rakt av förtjänar att vädras ut.

Men det kommer inte gå av sig självt.

Technorati-taggar: politik, socialdemokrati, eftervalsdebatt, förnyelse, höger, vänster, Marika Lindgren Åsbrink,val 2014 

och annat intressant