Rätt i den mening att den naturligtvis går fortare att ställa om en organisation som fungerar enligt ett uttalat uppifrån och ner-perspektiv. Om partiledaren är en vd som får köra sitt race så länge det fungerar (och när det inte längre fungerar sparkas han hänsynslöst) ger det ett större handlingsutrymme för den som för tillfället håller i ratten.
Samtidigt är det uppenbart att den moderata modellen inte är någon garanti för snabb politisk comeback. Sedan valförlusten 1994 tog det tolv år eller tre hela mandatperioden innan moderaterna med Reinfeldt i spetsen återigen kunde besätta regeringstaburetterna. Ser vi över hela nittonhundratalet är det väldigt svårt att dra någon annan slutsats än den att socialdemokratin varit den rörelse som varit bäst på att vinna val och inneha regeringsmakten.
Jag tror detta beror på två saken. Den första är att folkrörelsen är en styrka i sig. En lokal förankring i bostadsområden, på arbetsplatser och så vidare ger en politisk kraft. När organisationen fungerar skapar det också en förmåga att fånga upp både nya idéer/rörelser och begåvade personer. En rörelse med många starka personer är naturligtvis mer svårstyrd, men den är också mer kraftfull när den väl sätter ner fötterna och bestämmer sig för något.
Vilket leder in på den andra invändningen; nämligen den att det inte med nödvändighet finns någon motsättning mellan en bred folkrörelse och ett starkt ledarskap. Visst krävs det mer av en ledare i en folkrörelseorganisation än i någon typ av vd-struktur, men detta behöver inte med nödvändighet vara någonting dåligt. Tvärtom är det snarare så att de egenskaper som behövs för att få en stor och mångfacetterad rörelse att gå åt samma håll är exakt samma egenskaper som också krävs för att vara en framgångsrik politisk ledare.
Sett ur detta perspektiv är socialdemokratins problem snarare alltså att vi är alldeles för lite av en folkrörelse. Strukturen finns kvar, men finns där egentligen något innehåll? Alltför ofta (om än inte alltid) är svaret på den frågan nej. Samtidigt som förutsättningarna med en allt mer utbildad befolkning och en teknisk revolution som möjliggöra kommunikation och informationsspridning till väldigt låga kostnader snarare borde tala för möjligheterna för en stark modern politisk rörelse bland folk som vill ha en mer progressiv inriktning på den politik som förs i det här landet. Och samtidigt som klassklyftor och segregation också skapar både behov och utrymme för att organisera de som annars aldrig hörs och syns i debatten (undantaget regelbundna eländesreportage, naturligtvis).
Kanske sitter socialdemokratin alltför mycket fast i bilderna av vad en folkrörelse en gång var. Detta drag av nostalgi kan ibland lägga hinder i vägen för att bli allt det en modern folkrörelse istället skulle kunna vara. Sett på detta sätt blir socialdemokratins organisatoriska problem märkbart besläktade med de politiska. Men lösningen är i inget av fallen att blint kopiera de borgerliga svaren. Istället handlar det om att bygga eget och nytt.
Jag är stolt över den socialdemokratiska traditionen. Men traditionalism måste – som någon har sagt – handla om att bevara elden, inte att dyrka askan. Där någonstans ligger den socialdemokratiska utmaningen av idag.
I ämnet kan jag också rekommendera Jonas Morian, som kommenterar ett lite äldre men ändå läsvärt inlägg av Sandro Wennberg. Själv har jag skrivit lite om hur jag ser på det här med socialdemokratin som folkrörelse exempelvis här och faktiskt också här, även om ingången är en annan.
Technorati-taggar: politik,socialdemokrati,folkrörelse,demokrati,eftervalsdebatt,förnyelse,moderaterna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar