Socialdemokraternas huvudfiende är inte moderaterna

Det finns en fantastisk episod i Drew Westens "The Political Brain" där författaren beskriver hur John Kerry-kampanjen i presidentvalet 2004 använde sig av fokusgrupper för att ta reda på om väljarna ville ha politiker som pratade väl om den egna politiken eller om de ville ha politiker som angrep motståndaren. Svaret var entydigt; fokusgrupperna ville ha politiker som pratade vad de själva ville istället för att angripa de andra. Kerrykampanjen följde då detta råd, tonade ner kritiken mot den sittande regeringen totalt, blev som bekant fullkomligt uppätna av George W Bush Karl Rove-ledda attackmaskin och förlorade ett val som inte borde ha gått att förlora.  Vad kan man då lära av detta, och går den kunskapen sedan att använda i den socialdemokratiska eftervalsdebatten?

Jag tillhör inte de som egentligen tycker att det är finare att vara för än att vara mot något. Tvärtom menar jag att väldigt många förbättringar kommer ur ett missnöje och en ilska över hur dåligt någonting fungerar. Kritik kan vara destruktiv och nedbrytande, men det kan också vara fröet till någonting nytt. Den revolterande slaven - för att låna en bild från Albert Camus - som säger nej till fortsatt underordning säger i samma ögonblick faktiskt också ja till något annat; till ett människovärde som är lika för alla.

Samtidigt finns det också naturligtvis en kraft i själva ordet ja. En optimism, en glädje; en antydan av framtidstro och hopp. En framgångsrik politisk rörelse lyckas knyta ihop sitt nej med ett ja. Det vill säga: man tar sin utgångspunkt i det man inte vill ha, och lyckas utifrån detta peka vägen framåt mot något som man vill ha. Man säger nej till slaveriet, och pekar på vägen framåt mot friheten.

Men vad är det då vi säger nej och säger ja till? Socialdemokratin som politisk rörelse föddes inte som en motreaktion på det moderata samlingspartiet. Faktum var att det moderata samlingspartiet inte ens existerade när arbetarrörelsen formerades. Och här någonstans tror jag faktiskt vi hittar en av pusselbitarna vi behöver när vi ska försöka få ihop bilden av vad som har gått snett med dagens socialdemokrati. Socialdemokratin har i alltför hög utsträckning blivit ett politiskt parti som är med och konkurrerar om den politiska makten, istället för att vara en rörelse som vill förändra samhället, frigöra människorna och ge alla möjligheten till gott liv.

Detta är ingen ny insikt. Det har länge talats om att socialdemokratin måste återknyta till samhällskritiken. Det är heller ingenting partiet alltid varit dålig på. Utomstående som moderaternas Per Schlingman har med uppenbar beundran i rösten talat om socialdemokratin historiska förmåga att både vara statsbärande och samhällskritiska - samtidigt. Idag skulle en elak tunga kunna säga att partiet inte är särskilt bra på någondera.

Man ska inte stirra sig blind på andra partier, men ser vi på vad moderaterna gjorde i valrörelsen 2006 var det att de satte upp en tydlig rangordning. De var mot utanförskapet och därför behövde socialdemokratin besegras. Det innebar inte att de egentligen tonade ner det negativa budskapet. Tvärtom, menar jag nog. Samma sak gjorde Barack Obama i sin presidentvalskampanj. Budskapet change var ju direkt riktat mot den sittande Bushadministrationen. Men ändå upplevdes det inte som negativt, utan som hoppfullt, till och med framtidsinriktat.

Ligger problemet då i den socialdemokratiska kommunikationen? Det finns visserligen brister i den, men så enkelt tror jag inte det är. Jag skulle säga att det ligger djupare än så. I grunden är det analysen av det samhälle vi befinner oss i som brister. Känslomässigt tror jag vi vet vad vi tycker. Vi ser hur färre elever i Stockholms förorter klara sina betyg efter att borgarna skär ner lärarresurser, vi ser hur hårt arbetande människor som råkat bli sjuka eller arbetslösa kastas ut i otrygghet eller hamnar mellan stolarna efter nedskärningar i trygghetssystemen, vi ser en arbetsmarknad som bara blir hårdare och brutalare och vi ogillar allt detta, skarpt och i grunden, men vi förmår inte riktigt samla det hela till en hel berättelse, vi känner oss inte rikigt säkra på vilket (om något) ja som är möjligt att ställa i kontrast till det nej vi skulle vilja utbrista i.

Och då blir det väldigt lätt att vi framstår som om det är moderaterna som parti vi är mest emot. Vilket kanske fungerade i början av åttio- eller nittiotalen men faktiskt inte längre. Och om kritiken känns ytlig och grundlös så spelar det ingen roll hur mycket vi höjer tonläget. Faktum är att det nog snarare fungerar tvärtom, då distanserar vi oss än mer från de människors vars förtroende vi behöver. 

Alltså; åter till Drew Westen. Socialdemokratin får inte vara rädd för att gå till attack. Vi måste kunna vara oerhört hårda och tydliga när vi kritiserar saker som är fel. Vi får heller inte lägga fingrarna emellan när det gäller att utkräva politiskt ansvar - till och med personligt politiskt ansvar - för saker som faktiskt är fel. Men vi måste vara väldigt noga med vad det är vi angriper, och varför. Vi måste någonstans förmå sätta partipolitiken i skuggan av den verkliga politiken, vad det hela faktiskt handlar om, människorna. Och vi måste förstå att allt detta är betydligt lättare sagt än gjort.

För det kräver att vi gör den riktiga hemläxan. Nämligen att utifrån vårt känslomässiga nej definiera vad som i dagens samhälle är de politiskt möjliga och trovärdiga ja-en. Det handlar alltså i grunden om politisk omprövning. Den diskussionen finns det anledning att återkomma många gånger till. 

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, förnyelse, samhällskritik, ideologi, val 2014, eftervalsdiskussion och annat intressant