Bo Rothstein, mot strömmen

En man var ute och körde bil på motorvägen. Plötsligt drog bilradion igång. Varning till alla som är ute och kör på E4:an norrut, löd trafikradiorösten. Det är en galning där som är ute och kör mot färdriktingen. En galning, fnös mannen och lyckades med en hårsmån undvika att frontalkrocka med ytterligare en skräckslagen bilist. Det är ju för tusan hundratals här som kör åt fel håll!

Det där gamla skämtet slår mig ibland när jag läser något av statsvetarprofessorn Bo Rothstein. Det finns helt enkelt vissa människor som gillar känslan av att gå mot strömmen och som gör detta i den uppenbara övertygelsen om att det är de andra som har fel. Vissa löser detta genom att vara genuint excentriska. Andra hittar andra sätt att provocera. Häromdagen satte åtminstone halva mitt Facebookflöde kaffet i vrångstrupen när Bo Rothstein gjorde just detta.

Rothstein gillar inte den svenska sexköpslagen. Det är i sig inte en särskilt extrem åsikt även om den inte är vidare vanlig i den svenska  debatten. Sedan en tid tillbaka har dock han valt en metod att kritisera lagen som går ut på att att peka på vad han själv menar är uppenbara absurditeter om lagen dras ut i sin förlängning. För en tid sedan presenterade han i denna anda ett förslag om att lyxfruar i sexköpslagens anda också borde göras olagliga. Häromdagen gjorde han ett nytt försök, nu genom att anknyta till den aktuella tiggeri-diskussionen.

Eller. Jag tror det är det han försöker göra åtminstone. Provokationen denna gång består nämligen i en ironi så subtil att den är gjord för att missförstås.

Min gissning är att detta är tänkt som någon sorts tankefälla. Människor ska uppröras över det provocerande förslaget som presenteras att det ska bli olagligt att ge pengar till tiggare. Hur kan du vara så okänslig för de faktiska människorna och deras situation, förväntas vi (med rätta) reagera. Och sedan när upprördheten är som störts kliver professorn fram, ser ner på oss från sin upphöjda position och deklarerar med en myndigt pedagogisk röst att vi har helt rätt i vår upprördhet, men vad som nu visats för oss att exakt samma resonemang används för att motivera den svenska sexköpslagen som ju faktiskt är verklighet idag. (Eventuellt ska denna pedagogiska chockterapi sedan leda till ett storslaget folkligt uppvaknande när vi kollektivt kastar av oss vår feministska vanföreställningar, avskaffar sexköpslagen och kanske tillochmed anslagen till landets genusvetenskapliga institutioner när vi ändå är igång och sedan lever lyckliga i alla våra dagar. Men som sagt, allt detta är ju min egen tolkning och ingenting annat.)

Problemet är dock att det hela inte fungerade. Alls. Huvudsakligen beroende på två saker, utöver det faktum att de allra flesta nöjer sig med att läsa och reagera på rubriken på DN-debatt och att eventuellt innehåll i själva texten därmed definitionsmässigt riskerar att gå förlorat. Först och främst är parallellen mellan sexköp och att ge pengar till tiggare så långsökt och krystad. Vidare framstår förslaget att på ett eller annat sätt kriminalisera tiggeri inte i den samhällspolitiska kontext vi just nu befinner oss i tyvärr som vidare absurdt alls. Tvärtom så är det väldigt många som håller med om det (enligt uppgift uppemot nittio procent på Expressens webbundersökning, sedan lades frågan ned).

För personlig del får jag väl erkänna att jag först lät mig förföras en smula av Rothsteins argumentationsteknik. Delvis handlade det väl - handen på hjärtat - om egotrippen av att förstå det där skämtet som alla andra missar. Men sedan kan man utan att köpa ens de huvudsakliga slutsatserna ändå hålla med om delar av budskapet i artikeln. Om det nu vore så att vi faktiskt skulle vilja använda lagstiftningens förbudsvapen för att komma åt tiggeriet - vilket vi ju då inte vill - så vore det ju rimligare att i sexköpslagens anda kriminalisera själva givandet än tagandet. De förslag som hittills farit genom luften när det gäller den frågan har ju närmast uteslutande handlat om att ytterligare bestraffa den redan utsatte, det vill säga den som behöver tigga för att klara uppehället. Och här visar ju också Rothstein indirekt hur knepig diskussionen om tiggeriförbud är. Parallellen till sexköpslagen blir där inte helt uppåt väggarna, även när det gäller prostitution har ju precis som när det gäller tiggeriet funnits och finns ett stort mått att skambeläggande och misstänkliggörande av själva offret.

Men där slutar också den lyckade parallellen. För den stora svagheten med hela upplägget är som sagt när statsvetarprofessorn helt oproblematiskt sätter likhetstecken mellan handlingarna att ge en slant till en tiggare och att aktivt köpa sexuella tjänster av en annan människa. Visst kan det som Rothstein argumenterar finnas ett element av egennyttig självgodhetskänsla i att ge bort pengar till någon som behöver det. Men det är väldigt svårt att se att det skulle jämföras med att villkora pengagivandet med sexuella motprestationer. Elementet av utnyttjande tycks helt enkelt vara något kvalitativt annorlunda.

Människor som köper sex gör det helt enkelt inte för att de tycker synd om den prostituerade mannen eller kvinnan, utan för att de vill ha sex. Och man kan tycka vad man vill om sexköpslagen men att det är något väsenskilt att utnyttja en person för egen direkt sexuell behovstillfredsställelse jämfört med att utan krav på motprestation hjälpa en annan människa med några kronor i en tiggarhatt tycks ändå helt uppenbart. En bättre parallell vore då kanske att jämföra sexköpslagen med att betala någon extremt dålig lön för utfört arbete eller någon annan form av vad som faller oss mer naturligt att kategorisera som utnyttjande. Och där både finns och bör finnas en levande diskussion om vilka krav vi ställer på arbetsmarknad, löner och arbetsvillkor. Irionin faller därmed på det faktum att den inte är särskilt träffande. Och en ironi som inte träffande är helt enkelt inte särskilt lyckad.

Och då kommer vi till det mer allvarliga med artikeln. Nämligen att det absurda med vilket sexköpslagen skulle jämföras inte framstår som särskilt absurdt alls. Johan Westerholm uttrycker det med en viss karakteristisk yvighet som att professorn begår ett övergrepp mot de svagaste i samhället för att kunna använda dem som slagträ för att driva vidare en redan förlorad kamp. Det finns idag en diskussion om tiggeri och tiggare som är i allra högsta grad levande. Lägger man då tyngden i sin professorstitel bakom ett försök med krystad ironi så är risken stor att det snarare kommer bli den debatten som påverkas. Det här är både vilket Westerholm uttrycker en smula smaklöst, det kan också ge effekter som var allt annat än de avsedda.

Här skulle då professor Rothstein precis som vår bilförare i det inledande skämtet kunna försvara sig med att det inte är han utan alla andra gör fel. Man kan någonstans också sympatisera med en författare som ändå ställer större krav på sina läsare än att ryggradsmässigt reagera på vad som står i rubriken. Och visst har hans artikel också mötts av ett och annat hurra-rop.

Men i slutändan blir nog facit ändå att vad Rothstein lyckas med är att förskjuta debatten om tiggeriet åt fel åt utan att de ge pedagogiska poänger om sexköpslagens brister han försöker få fram någon vidare skjuts. Och på något plan kan jag inte släppa känslan av att det också var detta som eftersträvades (eller åtminstone att det var en reaktion som emotsågs som en kalkylerad risk).  För Rothstein själv kommer det förmodligen inte att vara artikeluppläggets (uppenbara) intellektuella brister som står i fokus i efterdiskussionen, utan vad den efterföljande debatten säger om ett svenskt debattklimat som inte fattar ironi och tycker att idéen att förbjuda människor att ge pengar till tiggare som en rätt hyvens idé.

Vill man sitta i ett elfenbenstorn och bekymrat titta ut över ett kulturellt, intellektuellt och politiskt skymningslandskap som breder ut sig är detta naturligtvis då en utmärkt utgångspunkt. Men man bortser då från något väldigt viktigt. Nämligen att det faktiskt ibland kan vara man själv som har fel när man dundrar på där mot körriktningen.

UPPDATERING: Man kan naturligtvis också välja att istället ta Rothstein på orden, och utgå från att han skulle mena vad han faktiskt skriver. För två invändningar mot förslaget i sak, se Elinor Odeberg och Aaron Israelsson. SLUT PÅ UPPDATERING.

En liten sten, sakta i rullning

I somras var jag uppe och handlade godis med döttrarna i Hässelby strands centrum. Det var en vacker, varm kväll. En stund efter att vi gått därifrån uppstod en skottlossning, precis i närheten av var vi hade varit. Någon timme senare och vi kunde mycket väl hamnat mitt i den.

Det var varken första eller sista gången beväpnade gäng sköt på varandra i Hässelby. Tvärtom har de senaste månaderna präglats av nya skjutningar, massiv polisnärvaro, ljudet av polishelikoptrar som cirkulerar över bostadsområdena. Varv efter varv.

På kort sikt är detta såklart ett rent polisiärt problem. Men det finns också något djupare där. Gängen skulle inte finnas om de inte ständigt lyckades rekrytera nya medlemmar. Därför tog jag kontakt med 2nd chance (eller så tog de kontakt med mig, sånt där är ibland svårt att avgöra i efterhand. Vi fann varandra. Hursomhelst). En organisation av fd tungt kriminella om själva hittat en väg till ett annat liv. Vi träffades på ett café i Hässelby gård. Jag frågade om något gick att göra. De svarade att allt gick att göra. Inte enkelt, inte snabbt, inte hundraprocentigt. Men utvecklingen går att vända.

Det var ett bra samtal, ute i solen, på torget. Vi spånade konkreta idéer. Namn. Kanske skolbesök vore en bra början? Vikten av att ha bra relationer till polisen, inte minst lokalt. Att det inte får handla om korta projekt - folk kräks på korta projekt - utan måste vara ett långsiktigt åtagande.

Vi skakade hand och gick hem. Ett papper formulerades utifrån våra diskussioner. Både jag och de från 2nd chance började sprida pappret till olika personer med nätverk och inflytande.Små stenar sattes i rullning.

Så sakta har intresset för att faktiskt göra något börjat växa. Fick precis veta att lokala politiker från den borgerliga majoriteten också blivit intresserade. Det här borde inte behöva vara blockskiljande. Med tanke på hur majoritetsförhållande ser ut i Stockholm åtminstone fram till valet är det dessutom nödvändigt med ett brett politiskt stöd för att kunna komma framåt på den arenan.
Det handlar om att agera förebyggande. Göra något, innan det är försent.

När jag skriver detta får jag precis veta att det var nya skjutningar i natt, den här gången i Grimsta, tio minuters cykelväg bort. Och jag tänker att ljudet av långsamt rullande stenar är både hoppfullt och frustrerande.

Det är dags för handling när  det gäller att förebygga gängkriminaliteten i våra förorter. För visst både kan och måste vi lösa den akuta situationen här och nu. Men tar vi inte tag i grundproblemet är det enda vi gör att vi köper oss tid. Vi måste ha högre ambitioner än så.

Bra med granskning av barn- och ungdomspsykiatrin

I somras riktades en anmälan mot BUP-kliniken i Stockholm som innehöll kritik mot vad anmälaren menade var allvarliga missförhållanden i framförallt den barn- och ungdomspsykiatriska heldygnsvården. En intern utredning tillsattes tämligen omgående. Bland annat skulle extern hjälp användas för att reda ut hur det egentligen såg ut. Det var bra. Den här typen av frågor ska hanteras seriöst och noggrant. Nu avslöjar DN idag ytterligare detaljer om det hela. Det är skakande läsning och behovet av en grundläggande granskning som följs av konkreta handlingsplaner framstår som än mer angeläget.

Jag vet nu inte mer än någon annan vad som verkligen har hänt inom barn- och ungdomspsykiatrins slutenvård. Men jag vet några saker. De barn och ungdomar som vårdas är extremt utsatta. Det är därför oerhört viktigt att vården visar fullständig respekt för deras integritet, att den vård som erbjuds är adekvat och korrekt. Och det är viktigt att förtroendet för vården är starkt.

Frågor om kvalitet och stärkt patientmakt blir helt centrala när vi talar om psykiatri, och än mer barn- och ungdomspsykiatri. Och bakom de fina orden är det just den här typen av frågor som döljer sig. Nu måste förhållandena på BUP-kliniken i Stockholm utredas grundligt och vid behov åtgärdas.

Men arbetet med att modernisera och utveckla psykiatrin slutar inte där. Vi måste mycket tydligare styra mot behandlingsresultat istället för olika fyrkantiga produktionsmått. Patientmakten måste stärkas, även inom detta område. Arbetet med ständig kvalitetssäkring, olika metoder för att snabbt och direkt kunna identifiera och åtgärda brister i själva vårdens innehåll, intensifieras. En helt central del där är att underlätta för personal, patienter eller anhöriga som ser missförhållanden att rapportera in dem och få sin kritik seriöst bemött.

Jag har som landstingspolitiker möjlighet att följa den fortsatta utvecklingen runt BUP Stockholm noga. Det kommer jag göra. Men uppdraget att utveckla psykiatrin är som sagt även större än så. Och där finns den riktigt stora framtidsutmaningen.

För i slutändan. Det handlar om våra barn. Vi kan aldrig bli för noggranna med den saken.

Min politikerkollega från miljöpartiet Helen Öberg skriver också om saken.

 

 

Om vad som skulle gå att göra

Samtidigt som den store ledaren från väst under gårdagen besökte Sverige var jag på ett annat mingel, en bit därifrån. Barn- och ungdomspsykiatriskt forskningcentrum invigdes på Gävlegatan i Stockholm, i fina ljusa lokaler uppe vid Norra stationsområdet. Det var ett bra mingel. Flera inspirerande anföranden, och det blev många givande samtal med spännande personer aktiva inom sektorn. Entusiasmen för detta nya samarbete mellan landstingets psykiatri och Karolinska institutet var påtaglig.

Insikten att den psykiska ohälsan är en av vår tids stora utmaningar börjar nu blir uppenbar för allt fler. Bara i dagarna har såväl ytterst ansedda The Lancet som den svenska Läkartidningen uppmärksammat den på olika sätt (och även Karin Bojs på DN). Vi vet sedan länge att den psykiska ohälsan framförallt bland unga har ökat kraftigt i Sverige. Vi vet också att den ligger bakom en enormt stor del av alla sjukskrivningar. Och att psykisk ohälsa inte bara leder till lidande utan också kan få fatala effekter fick vi en dyster påminnelse om när man häromveckan kunde läsa att antalet självmord trots alla ansträngningar att förebygga dem förra året tvärtom tragiskt nog hade ökat.

Det är lätt att det blir en mörk bild här. Som konstrast blir entusiasmen på invigningsminglet slående. För det finns verkligen positiva motkrafter.

Jag pratade med en av eldsjälarna bakom forskningscentrat om detta. Vad vi pratade om var lustigt nog entreprenörer. Hennes poäng var att entreprenörer i meningen människor som vill och förmår driva fram förändring inte är någonting begränsat till den privata sektorn. Även inom landstingets vårdapparat eller statens akademiska institutioner finns det människor som vill och kan förändring. Det forskningscentra vi precis invigde var ett bevis och ett exempel på den saken.

Ända sedan jag började med sjukvårdspolitiken har frågan om hur vi åstadkommer utveckling och dynamik inom vården varit något jag brottats med. Insikten har blivit tydligare hela tiden att nyckeln är att frigöra den kraft som finns inuti själva vårdorganisationen i form av människor med kunskap, idéer och engagemang. Det har också blivit tydligare och tydligare att den typ av sönderbyråkratiserande marknadstänkande som varit politisk standardmodell inom åtminstone Stockholms läns landsting inte åstadkommer detta. Tegelstenstjocka regelböcker och avtal på detaljnivå frigör ingen kreativitet, och de leder inte till någon utveckling.

Och barn- och ungdomspsykiatriskt forskningscentrum i all ära (det är verkligen extremt kul att det finns på plats, och att något liknande behövdes var en av de saker socialdemokratin drivit och till exempel gick till val på  2010), men den verkliga utmaningen är betydligt större än så. Vi behöver öka vår kunskap om psykisk ohälsa och psykisk sjukdom, vi behöver bli ännu bättre på att behandla dem, men vi måste också få ut dessa kunskaper i den praktiska verksamheten, i en kvalitativ vård som också präglas av medmänsklighet och en förmåga att se hela människan. 

Så forskning, och inte minst klinisk forskning, är en nyckel. Men det handlar också om ännu bredare grepp. En styrning som måste gå från den detaljreglerade kvasimarknad man idag försöker åstadkomma till att istället fokusera på det viktiga, kvalitet och resultat. Där drivkraften kanske inte i varje läge måste vara kronor och ören utan istället kanske kan vara vårdpersonalens vilja att göra gott, att ständigt bli bättre. Där patienten stärks inte bara genom att ges formell valfrihet mellan olika lokaler och utförare utan de verklige verktygen att ställa krav på det mest centrala nämligen själva behandlingen och dess kvalitet.

Och vi måste våga spränga en hel massa gränser mellan sådant som akademi, vård, föreningsliv, skola, företag, mellan kommun, landsting stat och det civila samhället. Runt om i världen sprider sig nu insikten om behovet av det förebyggande arbetet. Om att investeringar i människor, deras uppväxt- och livsvillkor är bland det smartaste vi kan ägna oss åt. Inte bara för att bekämpa den psykiska ohälsan, utan för att bygga ett både starkare och mänskliga samhälle i stort. Och ska ett förebyggande arbete vara meningsfullt så bygger det på bred samverkan och en hög kunskapsnivå.

Det finns så väldigt mycket att göra. Men det finns också enorma möjligheter att verkligen åstadkomma förbättring. Goda krafter som går att bygga på, reformer som kan frigöra dem. Solen sken när jag lämnade invigingsminglet och promenerade tillbaka mot landstingshuset. Det kändes passande, på något sätt. 

En regnbågsflagga vid varje psykmottagning

Just nu pågår Stockholms Pride-festival. Pride handlar framförallt om glädje. Om kärlek, stolthet och varje människas rätt att vara sig själv. Men vi vet alla att bilden inte är så ljus som vi skulle önska. Man behöver inte åka till Ryssland och konfronteras med det vedervärdiga som sker där där för att stöta på fördomar, okunskap, diskriminerig, hot och våld riktat mot hbt-personer. Det finns även här hemma i det trygga och upplysta Sverige. Och detta gör också att gruppen homo- och bisexuella samt (framförallt) transpersoner är mycket mer utsatt för exempelvis psykisk ohälsa än genomsnittet.

När man mår psykiskt dåligt ska man få bästa möjliga hjälp med det. I samband med ett seminarium på Pride idag presenterade jag därför den socialdemokratiska idéen om att vi borde låta hbt-certifiera Stockholms psyikatri, och framförallt barn- och ungdomspsykiatrin. Jag tycker själv det vore ett oerhört angeläget arbete att tillsammans med RFSL och verskamheterna få dra igång.

Om några dagar är Pride-festivalen över. SL-bussarna kommer att plocka ner de regnbågsflaggor de nu härligt nog pryds av. Sommaren övergår till höstens allvar och vardag. Då borde de där flaggorna finnas kvar, som ett tecken på att i Stockholms psykiatri är alla som mår dåligt lika välkomna och alla kommer att ses för vem just den personen är.


För mer information om det socialdemokratiska förslaget, se pressmeddelande här.

Sorgen, hatet och rädslan

För två år sedan grät jag mig igenom natten. En kniv av bottenlös smärta som varv efter varv vreds runt i själen i takt med att nyheterna uppdaterades på dataskärmen framför mig i det mörka arbetsrummet. Siffror som bara växte, det ofattbara som långsamt framträdde som plågsamt fattbart.

Terrorattacken i Norge var en tragedi. Det är när vi ser bakom helheten, lämnar det abstrakta och ser till de konkreta fallen detta blir tydligt. Smärtan som blir närmast outhärdlig när vi tänker på älskade systrar som aldrig mer får träffa varandra, föräldrar som förlorar sina barn, drömmar, framtidshopp och ambitioner som bokstavligt, brutalt och fysiskt mördas den där fruktansvärda sommardagen.

Men 22 juli är också något mer än en tragedi. Attacken var en politisk handlig med ett bestämt syfte och ett tydligt mål. Massmordet på barn inte bara ett utslag av vettlös ondska, ingen naturkatastrof. Det fanns en tanke bakom. En medveten vilja.

Henrik Arnstad förklarar denna vilja i en av de obehagligaste och förmodligen sannaste texter som skrivits om dåden; Därför ler Anders Behring Breivik. Nu på årsdagen av attacken går jag tillbaka och läser den texten.

Arnstad menar att mördaren måste förstås utifrån ett fascistiskt idéarv. Det förklarar både det politiska motiven och tillvägagångssättet. Både varför och hur. Föreställningen att vi befinner oss i krig mot en inre fiende. Att ordet inte längre räcker till, det som räknas är handlingen. Styrkan. Och - och det är här en sanning så obehaglig att den känns smutsig att bara röra vid skymtar fram - i detta perspektiv ansåg mördaren att han vann. Operationen var lyckad.

Det är därför han ler.

...

Sorgen den natten blandades med rädsla. För det kunde varit jag. Genom mitt liv har både jag och människor jag älskar och tycker om varit på otaliga liknande sommarläger. Någon gång i framtiden kunde det mycket väl ha varit mina barn. Insikten om hur sårbara vi är, vi alla är.

Och bakom detta ligger också hatet och pyr. Rädsla och hat som varandras förutsättningar. Jens Stoltenberg förstod detta när han direkt och tydligt markerade att sättet att möta hat inte är med mer hat. Den styrka det visade prov på imponerade med rätta på en hel värld. Men frånvaro av hat får inte innebära frånvaro av kamp. Detta var Stoltenberg också tydlig på. Men har den insikten fastnat?

...

Hat och rädsla har blivit naturliga inslag i det politiska landskapet. I bloggarnas kommentarsfält, på Facebook. Till viss del en del av någon typ av kulturell förändring. Men också. Strategin att skrämma folk till tystnad tycks uppenbar. I kriget mot den inre fienden är alla medel tillåtna.

Vi får inte vara naiva inför detta. Jag säger inte att vi ska ge efter för hatet. Men det öppna samhället måste försvaras. Och varje gång ett anonymt hot via webben slinker igenom outrett för att polisen inte prioriterar att på allvar gå till botten med dem så har vi förlorat en lite bit land. Då har vi förlorat, eftersom det finns platser där det öppna samhället inte längre kan försvaras med argument.

Det viktigaste vi kan göra är naturligtvis att inte ge upp. Att inte låta hoten och rädslan vinna. Men det räcker inte. Vårt ansvar är större än så. För valet mellan att ta politisk ställning eller att slippa vara rädd ska inte behöva göras.

...

Sommarkvällen denna 22 juli är osedvanligt idyllisk. En lätt bris får trädkronorna att röra sig, som ett omfamnande grönskimrande hav.

De unga som dog på Utöya drevs av en politisk idé. De valde inte att dö för sina åsikter. Någon annan gjorde det valet åt dem. Men deras engagemang står ändå för någonting. Viktigt. Det vi har att göra är framförallt att förvalta detta engagemang. Tron på ett samhälle som är bättre, för alla, där klyftor överbyggs istället för att fördjupas. Hoppet. Den kärlek, som över tiden kommer att vinna över motståndarnas hat.

Jag tror kanske att det är två saker jag försöker säga. Den första att vi aldrig får glömma de konkreta människor det handlar om. De som dog, och de som kämpar på. Med sina liv. Med sin sorg.

Det andra är vikten av mod. För det är ok att vara rädd. Det finns monster där ute. Men det är när rädslan får överhanden som motståndaren verkligen har vunnit.

...

Jag läste för någon månad sedan en uppdatering på Facebook. En kvinna, jag känner henne inte men jag tror hon jobbar inom sjukvården, beskrev hur hon, sent på natten, på väg hem från jobbet, sett ett gäng grabbar som trakasserade en ung flicka. Hotat henne, vrålat rasistiska tillmälen. Hon beskrev flickan, barnets, skräck inför de hotande männen. Sin egen rädsla.

Men hon ingrep. Röt till. Fick en spark på sig. Men grabbarna lämnade. Flickan kunde andas ut.

Kvinnan som skrev denna uppdatering hymlade inte med sin rädsla. Men hon övervann den. Och ett stycke mark blev återtaget.

...

Det finns något så oskuldsfullt över den nordiska sommaren. Någonting som gör luften särskilt lätt att andas. En doft av drömmar, kärlek, äventyr.

Tårarna efter Utöya kommer fortsätta falla, i många år till. För alltför många är detta tragiskt ofrånkomligt. För oss andra är det en fråga om ett val. Ska vi fortsätta minnas, eller inte?

Jag tittar på barnen som leker medan jag skriver detta. Inser att det inte är frågan om något egentligt val. Att ondskan aldrig försvinner bara för att man blundar för den. Vi ska minnas. Av respekt. Och för att det påminner oss om vad som måste göras.

Tanken på en mördare som fortsätter le medan offren fortsätter plågas är outhärdlig. Det är därför vårt mod, våra handlingar är så viktiga. Det är därför den fortsatta kampen mot allt mördaren stod för är så viktig.

...

Det går aldrig att få tillbaka det terroristen tog. De mänskliga tragedier som han gav upphov till kommer aldrig att bli ogjorda. Men vi behöver inte låta honom vinna. Vi behöver inte låta de idéer han drevs av vinna. Någonstans blir det vad allt kokar ner till i slutändan. Att rädslan och sorgen är något vi delar. Hur vi förvaltar den något vi väljer.

Det är en vacker sommarkväll. 22 juli 2013. Två år efter det vedervärdiga terrordådet i Oslo och på Utöya. Någonstans spelar någon Daft Punks nya. Nere från badstranden hörs fortfarande skratt. Mitt i denna oskuldsfulla sommarskymning lever minnet kvar.

Jag tänker på den där kvinnan. Hon som sa ifrån. I det lilla, den enkla men ändå så svåra handlingen finns hoppet. Eller för att tala med Utöya-överlevaren Stine Renate Håheims så spridda ord: Om en man kan visa så mycket hat. Tänk på hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans.

Kärlek kräver mod, är jag idag beredd att tillägga. Och det kräver minne. Här finns  en uppfordrande uppgift för oss alla.

Den som inte läser alls läser heller inga klassiker

Jag blev egentligen inte särskilt provocerad när Göran Hägglund häromdagen lyfte fram det gamla folkpartikravet med någon form av litteraturkanon för att slå fast ett antal klassiker som alla bör läsa. Det finns poänger i resonemanget, även om tanken på att staten över huvudet på svenskalärare, folkbildare, bibliotekarier och andra som rör sig där ute i läsandets verkliga frontmarker ska slå fast exakt vad det är som ska läsas kanske inte direkt är något som får en att stå upp och applådera. Men precis som Katrine Kielos på Aftonbladet kan jag också se värdet i att lyfta fram bildningsfrågorna högre upp på den politiska dagordningen, och jag antar att det egentligen var detta kd-ledaren eftersträvade (och en kanon som mer är att betrakta som en ingång i en diskussion än något fast regelverk, dessutom utsatt för ständig prövning och omprövning skulle dessutom förmodligen kunna vara en rätt bra idé).

Men bakom detta ligger en betydligt allvarligare invändning. Problemet i Sverige idag är nämligen inte i första hand att folk läser fel böcker, utan att läsande i vissa grupper faktiskt går ner och att skillnaderna därmed ökar.

I samband med Almedalsveckan som pågår just nu presenterar arbetsgruppen för Ett läslyft för Sverige en rapport om läsande och läsfrämjade. De presenterar kort vilka arbetsgruppen är och därefter görs en gedigen genomgång både av hur det ser ut med läsandet idag, och läsfrämjandets historia och dagsförutsättningar.

Det är uppfodrande läsning. Till viss del också upprörande, som när det gäller hur satsningar på arbetsplatsbibliotek helt kom av sig efter regeringsskiftet 2006. Men grundtonen är optimistisk. Det finns en ökad medvetenhet om vikten av dessa frågor, och framgångsrika arbetssätt som till exempel Läs för mig pappa-verksamheten visar att det också går att åstadkomma resultat.

För bildning kan aldrig handla ensidigt om uppfostran och disciplinering. Bildning handlar lika mycket om frigörelse, makt och hur individen växer som människa. Nyckeln till mycket av detta är språket.

När Göran Greider i en uppmärksammad text för ett tag sedan avfärdade hela bildningstanken som ett "borgerlig påfund" tog han i för mycket, och han drog stridslinjen längs fel front. Men detta innebär inte att hans varningar för ett bildningsideal som blir mer en påklistrad klassmarkör eller någon form av desperat sökande efter uppifrånskapat samförstånd är oviktiga. Att okritiskt tugga i sig klassikerna är att förneka allt det klassikernas verkligen står för. Läsandet i sig - det Greider pricksäkert identifierar som nyfikenheten -  måste därför med nödvändighet komma före tillgängliggörandet av ett visst definierat litterärt kulturarv.

Vi kan helt enkelt inte prata bildning utan att också prata makt. Och pratar vi makt kommer frågor om klass och kön automatiskt in i bilden. Då blir frågan inte bara vad vi läser utan också vem som läser.

Här skulle arbetarrörelsen kunna vara mycket bättre. Då skulle vi slippa risken att människor som tycker att världen är större än senaste golfrundan, priset på bostadsrätter eller senaste karriärmovet tvingas söka sig till sådana som Hägglund för politisk inspiration, helt enkelt i brist på andra alternativ.

Dags för Wennerholm att skaffa rollator?

"När Stockholm växer så kommer också kollektivtrafiken att växa. Då kommer vi att köpa in bussar och bygga spårvagnar. Och när vi sitter här en dag, när jag går med rollator, så skulle jag inte bli förvånad om någon med mitt uppdrag rentav fattar beslut om att bygga nya tunnelbanor."

Så sa Stockholms moderate trafiklandstingsråd Christer G Wennerholm i en intervju i Svd i Juni 2011. Och motståndet mot att bygga tunnelbana i närtid - först när Wennerholm är gammal och grå kan det tänkas bli aktuellt - var inget unikt för det tillfället. Inte heller var han ensam i sitt parti. Stockhoms finansborgarråd Sten Nordin svarar i maj 2009 jakande på frågan om tunnebanan är färdigbyggd och får medhåll av Wennerholm som när det gäller tunnebana till Nacka slår fast att "[d]en kommer att ha ett för högt pris i förhållande till hur många som kommer att åka med den."

Det är mot bakgrund av denna typ av citat dagens debattartikel i DN ska ses. Regeringens förhandlingsman föreslår där en kraftig utbyggnad av tunnelbanan i fyra olika riktningar. Och man kan ha synpunkter på delar i förslaget. Men i grunden är det oerhört glädjande att det vi är många som sagt under lång tid - ska Stockholm klara den befolkningsökning vi lever i och samtidigt kunna möta klimatutmaningen krävs det satsningar på kapacitetsstark kollektivtrafik och då är ny tunnebana grundläggande - nu får stöd på denna nivå.

Tunnelbanemotståndet inom åtminstone stora delar av den stockholmska borgerligheten har varit uppenbart länge. Ibland har det framstått som närmast ideologiskt. Oviljan att röra vid frågan har naturligtvis skapat fördröjningar och en skadlig osäkerhet (och risker som även går att mäta i kronor och ören). Det har varit den största trafikpolitiska stridsfrågan inom Stockholms landstingspolitik.

Det är dock en fråga där landstingsmoderaterna haft både verkligheten och väljarna mot sig. Under detta tryck böjer de sig nu steg för steg. Och det är i grunden väldigt skönt. Må vara att det är en omvändelse under galgen, det är ändå väldigt mycket bättre än det tidigare öppna motståndet. Jag kan som oppositionspolitiker känna både glädje och stolthet över de insatser inte minst vi i den socialdemokratiska grupper gjort för att driva frågan framåt till dit den är i dag.

Men fortfarande är det långt kvar till spaden faktiskt sätts i jorden. Många fallgropar finns kvar att ramla i, inte minst när det gäller finansieringen. Som Hässelbybo känner jag mig extra orolig för vad som händer med den gröna linjen, när landstingsmoderaterna så sent som för några veckor sedan beslöt att skjuta på den nödvändiga upprustningen av den. I det sammanhanget tror jag man gör klokt i att faktiskt inte glömma historien. Frågan stockholmarna bör ställa sig själva nu är därför: Är det verkligen rimligt att låta samma människor som i årtal bromsat utvecklingen få fortsatt ansvar för att driva den?

Christer G Wennerholm är fortfarande vad jag kan bedöma det en pigg och spänstig man. Jag hoppas verkligen att tunnebaneutbyggnaden kommer igång innan han behöver rollator. Däremot tror jag faktiskt att han med fördel skulle kunna pensioneras från sitt nuvarande uppdrag som trafiklandstingsråd. Det skulle inte minst frågan om ny tunnelbana i Stockholm tjäna på.

Michael Marmot stödjer jämlikhetskommission i Stockholm

Ska vi lösa problemet med de ökade klyftorna och åstadkomma en kursändring krävs det nytänkande. Ett väldigt spännande grepp av det slaget är den Kommission för ett socialt hållbart Malmö som precis slutfört sitt arbete nere i Skåne. Som jag tidigare skrivit om har en fråga jag tillsammans med övriga socialdemokrater här i Stockholms läns landsting drivit varit att vi borde ta ett liknande iniatiativ i Stockholmsregionen.

När förslaget nu i dagarna diskuterats här i landstingsfullmäktige möttes vi av ett oväntat motargument. Enligt folkpartiets landstingsråd Birgitta Rydberg ska folkhälsoarbetets kanske största internationella namn Sir Michael Marmot i ett samtal med henne sagt att en dylik kommission vore helt överflödig i Stockholm. Lite överraskad av detta - min uppfattning är att Michael Marmot är dels väldigt förtjust i det arbete som genomförts av Malmökommissionen, dels väl medveten om de sociala problem vi har även i Sverige - valde jag för att få klarhet i frågan att kontakta Sir Marmot själv. Och lyckligtvis var den bild han själv gav inte alls den som förmedlades av Birgitta Rydberg.

I ett svar till mig konstaterar Michael Marmot tvärtom att en Stockholmskommission är en alldeles utmärkt idé. "I think it would be wonderful if Stockholm were to set up a Commission, or some other body to oversee action for a socially sustainable city. One of the aims would be reducing inequalities in health" skriver har i ett brev till mig.

Sedan behöver ett sådant arbete inte börja om från början. "My view is that you do not need to start from the very beginning" fortsätter Marmot. "You have the Report of the Malmo Commission. Use that as a starting point, and ask: how could we do what is needed in Stockholm." Han utvecklar sedan detta tema: "You have the CSDH Report, Closing the Gap in a Generation. You have my English Review; and you have the Malmo report. These could be your starting positions. Then bring a Commission together to plan and oversee cross-sectoral action." Och så avslutar han: "I am happy to support this in any way I can."

Och i detta har Sir Marmot såklart alldeles rätt. Jag skulle också vilja foga det arbete som görs runt om i sjukvården, inom akademin, på landstingets regionplanekontor samt inte minst i kommunerna. En Stockholmskommission behöver verkligen inte börja om från början. Det handlar snarare om att samla ihop kunskapen, fokusera resurserna samt formulera konkreta handlingsplaner anpassade för den miljö Stockholmsregionen innebär.

Men den sociala klyvningen av Stockholm kräver nya grepp. Det räcker inte med att luta sig tillbaka och vara nöjd med saker som de är.

Och det är heller inte Sir Michael Marmots uppfattning. Tvärtom erbjuder han sig att hjälpa till om vi i Stockholm vill höja ambitionsnivån. Nu är frågan bara om vår region innehåller politiker som är beredda att ta hans utsträckta hand?

Stockholm behöver en egen jämlikhetskommission

Den senaste veckan har innehållit både de värsta och det bästa Stockholm kan vara. Å ena sidan upplopp. Skadegörelse. Bilar och förskolor som brinner, brandmän som hotas. En i delar polariserad offentlig debatt präglad av ovilja att förstå. Å andra sidan. Alla dessa människor som gett sig ut på gator och torg för att nattvandra. Tar ansvar för sina områden. Brandmannen i Tensta som fick blommor av de boende. Och – bakom detta – en ökad medvetenhet om att den sociala ordning med ökad klyftor och fördjupat utanförskap som vi har idag och utan vilken utvecklingen inte kan förstås är i grunden ohållbar och att en förändring måste till stånd.

Malmö är en stad som också har stora sociala utmaningar. Inspirerade av WHO:s så kallade Marmotkommission tillsatte man där för några år sedan en egen jämlilkhetskommission, kommissionen för ett socialt hållbart Malmö. Samlade den yppersta kompetensen för att ta ett handfast grepp om problemen med sociala klyftor. Formulera en handlingsplan för vad som faktiskt måste göras. Karin Pettersson berömmer idag på Aftonbladets ledarsida Malmöinitiativet som "det mest intressanta i Sverige just nu när det gäller att försöka hitta politiska svar på ökande orättvisor". Jag tycker hon har helt rätt i det.

En av punkterna i det socialdemokratiska budgetförslag jag i början av juni här i landstinget kommer att rösta för är att vi behöver något liknande här i Stockholmsregionen. Att vi ska ta initiativ och bjuda in till en Stockholmskommission tillsammans mellan landsting och kommuner. Där vi lyfter fram den bästa kunskapen och samlas runt ett program, en strategi för verklig förändring.

Vår utgångspunkt från landstingshåll är de stora folkhälsoklyftorna, att det i ojämlikhetens spår följer förtida död och smärta. Kan vi ställa om till ett mer jämlikt och därmed också friskare samhälle innebär det förutom de rent direkta mänskliga vinsterna dessutom att resurser också frigörs för sjukvården. Men det är naturligtvis bara ett perspektiv av flera. Ett jämlikare samhälle är också ett rikare samhälle där mänskliga resurser inte slösas bort. Det är ett friare samhälle där fler får chansen att leva sitt liv efter sina egna drömmar och förhoppningar.

Ett jämlikare Stockholm är helt enkelt mer av allt det goda Stockholm kan vara. Men det kommer inte av sig självt. Det krävs politisk handling. Och för att vi ska kunna handla krävs det att vi orkar se. Märkligt nog tycks det idag som om blicken där blir klarare på avstånd. Att det finns en koppling mellan ökande ojämlikhet och social oro tycks självklart när betraktaren finns i Storbritannien och skriver i Financial Times.

En annan aftonbladetskribent - Eva Franchell - hade för några dagar sedan med anledningen av Stockholmsupploppen en oerhört viktig poäng. Säg "Stockholm" och de allra flesta ser soliga uteserveringar på Östermalm eller svindyra bostadsrätter i innerstan framför sig. Men Husby är också Stockholm. Rågsved och Högdalen likaså. Klyftorna som klyver staden är inte ett förortsproblem, det är ett Stockholmsproblem. Till och med OECD har pekat på att bristande integration är ett av regionens största tillväxthinder. Men det finns en ovilja att röra vid problemen. Att se dem, erkänna dem.

Det finns någonting oerhört farligt i det som sker just nu. I skuggan av upploppen riskerar klyftan mellan "vi" och "dom" blir ännu djupare. Här ligger ett tungt ansvar på oss alla. Stockholm är en stad som bär på enorma möjligheter. Hela Stockholm. Att följa efter Malmö och tillsätta en egen Stockholmskommission är en väg att sätta strålkastarljuset på vad som behöver göras. Få tryck bakom någon form av förändring.

Runt om i världen tittar man bekymrat på vad som håller på att hända hos oss. Men finns det något land som har den historiska erfarenheten att kombinera jämlikhet med ekonomisk utveckling och förnyelse så är det vi. Vi har helt enkelt gjort det förr. Jag är helt övertygad om att vi kan göra det igen.

Vi kan inte blunda längre (om Husby)

Den 3 mars 1991 misshandlades byggnadsarbetaren Rodney King brutalt av poliser i Los Angeles, USA. Det hela filmades av en boende och poliserna ställdes inför rätta. När de ett drygt år senare - 29 april 1993 - friades av rätten var det gnistan som fick en krutdurk att explodera. Våldsamma kravaller som förutom att kosta ofattbara materialla värden även ledde till att 53 människor dödades utbröt och skakade i någon mening hela USA i grunden.

Los Angeles 1992 var extremt. Men upplopp och kravaller tycks i någon mening vara en del av den moderna staden. Vi tänker på orter som Vaulx-en-Valin utanför Lyon, Frankike, 1990 samt Bristol, England, juli 1992, och på senare tid Paris förorter, London och även våra egna svenska exempel.

De senaste dagarna har mitt närområde drabbats av någontin som i storlek eller omfattning inte ens närmar sig de exempel jag nämnt ovan, men som ändå har skrämmande likheter. Stockholmsförorten Husby ligger bara några kilometer från där jag bor. De flesta har de senaste dagarna kunnat följa medierapportering om brinnande bilar och stenkastning. Närheten är så påtaglig att det under de senaste dagarna funnits en uttalad oro för direkta spridningseffekter.

Husby är Stockholms kanske fattigaste område. Ohälsa, arbetslöshet, utförsäkringar - oavsett vilket mått du än använder hamnar Husby i botten. Vi kan direkt se de åtminstone ytliga parallellerna med övriga upplopp. Ett extremt socialt ansträngt läge, ett uppmärksammat fall av (åtminstone misstänkt) polisbrutalitet, unga frustrerade människor ger sig ut på gatorna och förstör.

Forskaren Loïc Wacquant är en av dem som försökt förstå upploppens sociologi. Han har tittat på flera av de uppmärksammade fall jag nämnde ovan. När jag går tillbaka till honom för att se om hans forskning kan sätta något ljus på det som just nu sker i Stockholm upptäcker jag slående likheter. Någon sorts mönster som i grunden tycks gå igen.

Wacquant grundtes* är att upploppen ska ses som en naturlig reaktion på vissa tendenser i den moderna kapitalismen. Han avfärdrar den gängse förklaringsmodellen att upploppen kan ses som någon form av raskravaller och pekar istället på två samverkande logiker; en som handlar om protest mot ”etnorasistisk” diskriminering och en ”klass-logik” där olika grupperingar inom arbetarklassen använder sitt enda tillgängliga vapen – upploppet – för att ta strid mot ekonomisk nedgång och ökade sociala klyftor.

De sociala faktorer som Wacquant ligger bakom alla dessa upplopp är massarbetslöshet, ökad konkurrens om knappa resurser i utsatta bostadsområden samt förstärkt stigmatisering av de boende både i vardagsliv och i offentligheten (det sista är förklaringen till att polisen ofta hamnar i fokus i denna typ av upplopp). Till detta för Wacquant också ett reseonemang om politisk alienation. Han pekar på hur radikala partier faller samman och andra rör sig in mot mitten vilket skapar en tomhet gentemot medborgarna i dessa utsatta områden. Samtidigt pekar han också på att det finns alternativa politiska vägar att möta upploppen. Vi kan välja att iställlet för att möta kravllerna med ökad repression istället kan gå till att lägga förnyat fokus på att även erkänna de boende i dessa områdens sociala och ekonomiska rättigheter.

Är Wacquant ett sanningsvittne? Går hans förklaringsmodeller att tillämpa på det som just nu sker i Husby? Naturligtvis inte rakt av. Men det finns ändå något att lära här. Vi kan se hur en häxbryggd av etnisk diskriminering och klassklyftor tenderar att bli till något lättantändligt och explosivt. Att det ibland smäller. Och vi kan också ana den möjliga vägen framåt.

Den svenska debatten har en smula fastnat i enkelt moraliserande. Är det rätt eller fel att göra upplopp? För mig är svaret på den frågan enkelt. Det kan aldrig vara motvierat att bränna upp andras bilar, gå till attack mot brandmän eller journalister som försöker göra sitt jobb. Kravallerna i Husby är i den meningen en tragedi. De som deltagit i dem och framförallt de personer som eventuellt fungerat som upploppsledare bär ett tungt ansvar - inte minst gentemot sina egna grannar.

Men bakom denna tragedi finns en annan. Ett drama som var lika omskakande för en vecka sedan, långt innan svensk media eller den politiska eliten ens visste att Husby fanns och vilken typ av område det är. Ett drama som handlar om diskriminering, fattigdom, stigmatisering och djupa såväl sociala som politiska klyftor. Om en stad och ett samhälle som slits itu.

Men trots att det känns oerhört dystert just nu skulle jag vilja hävda att det finns hopp. Det schabloniserade mediebilden av den utsatta förorten som pendlande mellan apati och kravaller stämmer inte. Det finns också konstruktiva politiska krafter. Visserligen ska man inte underskatta det hot kravaller av den här typen innebär mot den typen av uppbyggeliga försök (jag minns själv hur Göteborgskravallerna i praktiken sänkte den spirande Attac-rörelsen i Sverige). Men i grunden tror jag ändå att det goda över tiden kommer att vinna.

Helt avgörande för det är dock hur övriga samhället och inte minst politiken reagerar. Repression eller inkludering? Ensidigt fördömmande eller självkritik? För det som händer i Husby är inte bara en fråga för Husby-borna. Deras röster är naturligtvis centrala. Det får aldrig handla om att komma in uppifrån och lägga livet tillrätta. Men klassklyftor som spränger vårt samhälle itu kan aldrig vara ett ansvar bara för dem som befinner sig på den ena sidan av staketet.

Jämlikhet är ett fint ord. Men det är också uttryck för en alldeles fantastiskt omskakande idé. Att de mänskliga rättigheter som liberalismen lovar oss faktiskt ska betyda något, också i verkligheten. Om vi låter etnisk diskriminering - eller rasism om man så vill - och ökade klasskyftor slita samhället itu är det ett brott inte bara mot vänsterambitioner om ökad omfördelning utan också mot de grundfundament som vårt samhälle bygger på.

För vad det egentligen handlar om är rätt enkelt. Politiska, sociala och ekonomiska rättigheter. Arbete att gå till. Fungerande samhällsservice. Bra skolor och livschanser för alla barn. Att slippa utsättas för diskrimineriande stigmatisering på grund av din hudfärg, din religion eller bara helt enkelt hur du pratar. Att kunna vara stolt över sin hemort, där man bor.

I grunden förändrar de senaste dagarnas händelser ingenting. Behovet av en ny politik var lika stort innan. Behovet är utan tvekan lika stort i andra områden där det inte brinner bilar. Men det som har hänt och som händer ställer oss inför ett beslut. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha. Avgörandet ligger i våra egna händer.

Man ska inte romantisera upploppen. Men att inte sätta in dem i ett socialt och politiskt mönster riskerar att leda till livsfarliga politiska felbedömningar som bara spär på problemen. Det handlar inte om att ursäkta personer som begår brott. Det handlar om att formulera politiska lösningar som leder framåt.

Vi har svikit Husby under alltför många år. Det är dags att sluta med det. Inte främst för upploppsmakarnas skull. Utan för alla andra Husbybors. Och inte bara dem, förresten. Vi tjänar alla på ett samhälle som håller ihop. Men det är inget som kommer av sig självt. Däri ligger vårt stora ansvar.

*) Texten vars resonemang jag framförallt utgår från heter "The return of the repressed" och den finns att läsa bland annat i Wacquants Urban Outcasts A Comparative Sociology of Advanced Marginality s 15‐40

Viktiga steg framåt för den neuropsykiatriska vården i Stockholm

Ibland tror jag inte vi riktigt förstår omfattningen av de förändringar våra ökade kunskaper och vår förändrade syn på neuropsykiatriska tillstånd (tex ADHD, aspergers) innebär. Det är en dubbel utveckling. Å ena sidan förstår vi mer och mer av vilka problem vi har. Å andra sidan och som en följd av detta öppnar sig också enorma möjligheter. Samtidigt som vi ser hur illa anpassade skola och arbetsliv är för (många) med denna typ av diagnoser förstår vi också vilka enorma outnyttjade resurser som finns i samhället.

En strategisk nyckelfaktor där är vården. Utan en korrekt diagnos som följs av ett ändamålsenligt stöd kommer vi fortsätta tappa bort människor, begåvningar.

Trycket på neuropsykiatriska utredningar har under senare år ökat dramatiskt här i Stockholms län där jag är aktiv. I möjligaste mån har vården försökt hänga med i efterfrågan. Men detta har inte varit okomplicerat. Till och från har det lyfts fram kritik mot kvaliteten i vissa av de utredningar som görs. Och bakom detta har det framkommit en än större fråga - vad händer egentligen efter det att diagnos är ställd? Får man det stöd som behövs?

Det sista är värt att fästa uppmärksamhet på. För runt vilken annan diagnos skulle vi acceptera att man efter det att ett visst tillstånd är konstaterat lämnar patienten utan vederbörligt stöd? Jaha, du har ett fel på hjärtat här ser vi, trist för dig men hej då och lycka till. Det är svårt att se framför sig.

För att få ett bättre grepp om detta föreslog jag tillsammans med min landstingskollega Anna Kettner en oberoende revision av den neuropsykiatriska vården i Stockholms län (ska sägas att detta inte var en helt ny idé. Redan 2008 fattade hälso- och sjukvårdsnämnden ett beslut om att en sådan revision skulle göras. Inget sådant arbete har dock inletts). I går behandlades den motionen äntligen av landstingsfullmäktige. Det var en bra och hoppfull diskussion.

Som jag skrivit tidigare bemöttes motionen först rätt avmätt. Idéen om en medicinsk revision var bra och något man funderat på men inte tänkte göra några direkta utfästelser om. I takt med beredningen har sedan landstingsmajoriteten succesivt närmat sig min och Annas position. När vi kom till debatten i går hade det gått så långt att det fanns konkreta löften om en revision som skulle omfatta delar av det vi pekat på.

Det ännu mer positiva under debatten (som du kan se här, fullmäktige 2013-05-14, ärende 34)  var att landstingsrådet Birgitta Rydberg (FP) nu muntligt öppnade upp för ett ännu bredare perspektiv helt i linje med det vi krävt i vår motion. Ett mycket välkommet besked. Och det ligger helt i linje med mitt eget syfte med att till att börja med skriva motionen. För så här resonerade jag i mitt tidigare blogginlägg:

"Den här typen av verksamhet lämpar sig sällan för billig politisk polemik. Istället bör man vara seriös, lyssna på både verksamhet och patienter, skaffa sig en ordentlig faktagrund innan man går vidare. Sedan blir jag också frustrerad över att det går så långsamt. En sådan här översyn borde ha skett för länge sedan, och vi borde i dag vara fullt upptagna med att rätta till de brister som finns ... En oberoende revision skulle dock kunna bidra till att skaffa oss ett gemensamt faktaunderlag mellan olika politiska partier. Den vore en bra plattform att stå på för att kunna gå vidare, och säkert också kunna fungera i dialog med kommuner och andra viktiga aktörer."

Det resonemanget står jag fast vid i dag. Och jag känner mig både positiv och faktiskt lite nöjd med att denna fråga kommit så långt framåt. En revision är bara en början. Men det är en början. Och det är inte det sämsta.

Socialdemokratisk reformism i vinst-frågan

Ska man förstå vad som egentligen hände i vinst-i-välfärdsfrågan på den socialdemokratiska partikongressen gör man klokt i att först läsa Maggie Strömbergs högintressanta fokusartikel. Det är en genomarbetad berättelse om den svenska privatiseringspolitikens historia. Lägesbeskrivningen av idag är högintressant. "Det vi ser nu är kanske inte bara en paus i utvecklingen utan också början på en reträtt för privatiseringsivrarna" skriver Strömberg och fortsätter: "Det har skett en attitydförändring till privata alternativ, det erkänner vissa privatiseringsivrare också att de ser i opinionsmätningar. Samtidigt som socialdemokraternas kongress kompromissar ihop sig om vinstförbudet håller den tre decennier långa liberala utvecklingen i välfärdspolitiken på att vända."

Strömbergs slutsats är inte att vi är på väg tillbaka till det gamla. Det är inte nostalgikerna som håller på att segra. Men inte heller de som biter sig fast i de senaste årtiondenas politik. "Så hur ser egentligen vinnaren ut?" frågar Strömberg och svarar själv:  "Ja, inte som Håkan Tenelius i alla fall. Eller Urban Bäckström. Eller för den delen, Stefan Stern. Vinnare är snarare de människor – det går faktiskt räkna ganska många högersossar och en del borgerliga politiker dit också – som inte vill utrota varenda privat alternativ men svänga om utvecklingen. Den rörelsen har nu vänstern satt i gång. Ungefär som när näringslivets politiska pionjärer inledde liberaliseringen för trettio år sedan."

Det här säger något väldigt viktigt om hur politik fungerar. Nattväktarstaten har aldrig varit ett närliggande politiskt alternativ i Sverige. Det är genom stegvisa reformer där varje steg i sig upplevdes som positivt och svårangripet välfärden succesivt förändrats sedan säg 1980-talet. Särskilt viktig har exemplets makt varit. Det är svårt att tänka sig de senaste trettio årens utveckling utan Pysslingen och Cityakuten.

För nyckeln till en hållbar reformism är att människor direkt ska kunna relatera till olika förslag och förbättringar. Det utesluter inte långsiktiga idéer och visioner, tvärtom. Men styrkan i det socialdemokratiska förslag som klubbades på partikongressen häromdagen är en kombination är att man knyter samman dessa två - det näraliggande och konkreta (vi kan kalla det kvalitetsspåret) med det långsiktigt principiella (vi kan kalla det vinstkritiken i sig).

Så på det sättet kan man säga att kongressens beslut var mer av en syntes än en kompromiss. Men samtidigt ska man inte sticka under stol med att det också fanns element av givande och tagande. Det finns skillnader i synen på hur stora problemen är idag, exakt vad de beror på, i vilken hastighet vi ska försöka komma åt dem och säkert också olika idéer om exakt vart det är vi egentligen är på väg.

Men resultatet blir ändå en konkret reformagenda som lyckas med att både sätta direkta förbättringar i fokus - dvs genom bemanningskrav och liknande slår fast att verksamhetens kvalitet är det centrala -  och samtidigt också ser verkligheten precis som den är - dvs erkänner att övertron på marknadsstyrning och vinstintresse har skapat stora problem i svensk vård, skola, omsorg.

I historieböckerna tror jag partikongressens enhälliga beslut kommer att beskrivas som en nyckelpunkt i ett paradigmskifte i synen på svensk välfärd. Det är dock ingen slutpunkt. Ett långsiktigt och omfattande reformarbete kvarstår. Exakt hur det kommer att se ut i andra ändan av den processen är dessutom fortfarande något av en öppen fråga.

Men riktningen är nu utstakad. Och precis som Maggie Strömberg konstaterat är det många som kan känna sig som vinnare på grund av det.

Den antirasistiska kongressen

Jag tror det finns tre saker den just nu pågående socialdemokratiska partikongressen kommer att kommas ihåg för. Det första att Stefan Löfven gick från att vara partiledare till att vara Partiledare med stort P. Det andra det skarpa förslag om vinst-i-välfärden kongressen lyckades enas runt. Och det tredje tror jag är att kongressen kommer att gå till historien som den punkt där antirasismen på riktigt slog igenom och blev en tung deoch integrerad del av den socialdemokratiska ideologin.

Det finns flera tecken på detta. Skrivningarna i det nya partiprogrammet är betydligt tydligare än tidigare. Stefan Löfvens både skarpa och modiga resonemang i hans linjetal ett annat. Men antirasismen gav också avtryck på andra sätt, som exempelvis i den breda uppslutning som fanns bland kongressombuden runt kravet på papperslösas rätt till vård och det sätt på vilket man argumenterade runt detta.

Att antirasismen slår igenom är något som kommer underifrån. När jag ledde arbetet med att ta fram Stockholms remissvar på det första utkastet till nytt partiprogram som presenterades för ett halvår sedan var det antirasistiska perspektivet det som lyftes fram tydligast från medlemmarna. Och detta tryck underifrån kommer i sin tur från ett tryck utifrån. Just på senare tid har samhällsdebatten kokat av frågor som går att knyta till detta perspektiv.

Men det är inte bara ett mediafenomen. Ute på universitet och högskolor finns ett brinnande intresse för postkoloniala perspektiv och frågor om antirasism. Ute i våra förorter händer det just nu makalösa saker där en helt ny rörelse av unga politiskt medvetena människor allt mer tar plats.

Så det handlar om mer än bara en motreaktion mot Sverigedemokraterna (även om detta också spelar roll). Det finns också en djupare rörelse här. Ett nytt Sverige växer fram. Det ställer stora krav.

För socialdemokratin är detta en ödesfråga. Hur håller vi solidaritets- och jämlikhetstanken levande? Svaret på det är att rasismen och rasistiska strukturer måste bekämpas med full kraft. Och för att kunna bekämpas måste de erkännas. Den insikten har den socialdemokratiska kongressen omfamnat. Det tror jag kommer bli en av behållningarna från denna vecka i Göteborg.