Anders Ekman har skrivit en filosofisk-politisk betraktelse om vad det innebär att vara socialdemokrat, väl värd att läsa. Frågan han ställer är; när tar man egentligen steget från att kanske sympatisera med de socialdemokratiska idéerna eller rösta på socialdemokraterna till att faktiskt vara socialdemokrat (eller centerpartist, moderat etc)? Jag tänkte här spinna vidare lite med några egna reflektioner i ämnet.
För mig är det på ett plan ganska enkelt; jag är medlem i partiet, sympatiserar med den grundläggande ideologin (om än inte nödvändigtvis med alla enskilda ståndpunkter i sakfrågor regeringen, fullmäktigegruppen eller ens partikongressen intar) och kommer naturligtvis därför också rösta på partiet. För mig är också min partitillhörighet en viktig del av min personlighet, av mitt jag. Jag ÄR alltså socialdemokrat (även om jag också är mycket annat; Hässelbybo, förlovad, hobbymusiker etc).
Men sedan blir det mer komplicerat. För vad är det då som grundlägger, som konstituerar, detta vara? Jag skulle nog vilja säga att det i mitt fall är ideologin; de grundläggande värderingarna, verklighetsuppfattningen. Vad innebär då ideologi? Självklart kommer den till uttryck i partiprogram och sådant, men det är i lika hög utsträckning någonting som uttrycks genom handling som genom ord. Och ideologi är också någonting man inte bara kan utan också bör diskutera, det vill säga ha olika åsikter om. Särskilt gäller det det sätt genom vilket ideologin ska uttryckas i handling, dvs. vilket politik som ska föras utifrån de grundläggande värderingarna.
Poängen med detta är alltså att ideologi varken är något fast eller något som går en gång för alla att tydligt definiera och avgränsa. Den socialdemokratiska ideologin är någonting levande. På samma sätt som jag som människa också utvecklar och förändrar det sätt på vilket jag betraktar världen och mina medmänniskor. Över tiden kan dessa två rörelse gå olika mycket i takt.
Det paradoxala inträffar alltså; att jag både är socialdemokrat i mig själv samtidigt som jag också har en relation till socialdemokratin som rörelse och idé. Jag ska visa på paradoxen genom att ett exempel. Jag är alltså socialdemokrat. Om jag då tycker någonting om någonting, är det då alltså automatiskt en socialdemokratisk åsikt? Nej, skulle nog de flesta svara. En socialdemokratisk åsikt är rimligen någonting som åtminstone de flesta socialdemokrater tycker, som partikongressen slagit fast eller något liknande. Men samtidigt är det minst sagt märkligt att en socialdemokrat kan ha åsikter som inte är socialdemokratiska? Är han då inte socialdemokrat? Jo, det måste han väl ändå kunna vara. Om bara människor som tycker exakt samma sak om allt kan ”vara” socialdemokrater, då blir exempelvis all utveckling av partiets ideologi omöjligt.
Kan man då bygga upp en socialdemokratisk identitet på något så flyktigt och paradoxalt som ideologi, värdegrund och åsikter? Kanske skulle det vara enklare att hitta någon annan definition; organisationstillhörighet till exempel (socialdemokrat är den som är med i partiet)? Eller ska man kanske bygga på själva rösthandlingen, socialdemokrat är den som röstar på partiet? Ska man gå så långt att man har en helt öppen definition; socialdemokrat är den som själv kallar sig för socialdemokrat, oavsett varför. Eller varför inte åt andra hållet; riktig socialdemokrat är den som har varit med i partiet sedan barnsben, helst också har socialdemokratiska föräldrar och jobbar på heltid åt Rörelsen.
Plötsligt uppstår nu en maktdimension i själva definitionen. För den som har makten att definiera vem som är socialdemokrat, får också makten att definiera vad som är socialdemokrati. Detta har jag sett hända i verkligheten; då hetsiga diskussioner har uppstått (mellan socialdemokrater) om vilka som är ”riktiga” sossar och vilka som är ”falska” (ofta beskylls de ”andra” för att ”egentligen” vara kommunister, liberaler, karriärister etc). Dragkampen om orden innebörd blir en dragkamp om verkligheten.
Anders Ekman avslutar med att konstatera att det inte finns någon ”objektiv socialdemokrat” och frågar sig om vi ska misströsta för det. Han svara själv; ” Jag tror inte det. Jag tror istället vi kan se det ogreppbara i begreppet som en styrka och en utmaning. Politiken möter alltid en ständig rörelse, men att förstå det obegripliga i hur vi skapar begrepp kan vara ett sätt att faktiskt förstå andra människor. På riktigt alltså.”
Det är förtröstansfullt. Och det är en spännande diskussion Anders tagit initiativ till. För även om frågan är på ytan teoretisk och semantisk så är det djupt mänskliga och politiska komplex som berörs. Svaret på vad det är att ”vara” socialdemokrat säger oss nämligen något både om oss själva, och om socialdemokratin som rörelse, och inte minst relationen dem emellan.
En landstingspolitiker filosoferar del ett hittat du här, del två här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar