Sitter och funderar på sjukvårdspolitik. Väldigt många bryr sig om sjukvården. Väldigt många vill förändra. Väldigt få kan sätta fingret på exakt vad det är som borde förändras. Bättre villkor för de anställa. Kortare köer. Högre tillgänglighet. Visst. Mer eller mindre privata bolag, mer eller mindre vinstintresse och konkurrens. Självklara trätoämnen. Men vad är egentligen politikens kärna? Vad får människor att engagera sig, ja till och med bilda nya partier, på grund av sjukvården och sjukvårdspolitiken?
Jag har under flera års tid haft förmånen att engagera mig extra i det område som kallas sjukvårdspolitik. När jag först engagerade mig i frågorna hade jag ett väldigt ideologiskt perspektiv. För mig handlade frågan om sjukvårdens framtida organisering mycket om välfärdsstatens möjliga framtid. Skulle vi klara av att behålla en gemensamt finansierad och styrd sjukvård, lika tillgänglig för alla; eller skulle vi tvingas retirera på detta område precis som jag upplevde att vi hade gjort på så många andra?
Under de år som gått sedan jag hamnade i min första sjukvårdsstyrelse har jag fått lära mig en massa. Till att börja med har jag lärt mig att grundfrågan var riktig. Frågan om sjukvårdens organisering och finansiering är djupt ideologisk. Men den är också ytterst praktisk. Det handlar om hur vi ska få en viss väl definierad verksamhet att faktiskt fungera. Hur skapar vi förutsättningar för högt utbildade och väl kvalificerade läkare och sjuksystrar att göra sitt jobb så bra som möjligt? Hur skapar vi ett ständigt förbättringstryck i hela organisationen? Och, kanske svårast av allt, hur förmår vi prioritera och finansiera olika vårdinsatser?
För det där med sjukvård berör något grundläggande mänskligt hos oss alla. Vi är aldrig så utsatta som när vi själva eller någon vi känner drabbas av en sjukdom eller olycka. Det finns inget så upprörande som när någon inte fått den medicinska hjälp som hade räddat ett liv eller mildrat ett lidande, för att plånboken inte räckte till.
I Stockholm har vi under de senaste åren ställts inför några självklara utmaningar. Vården hade (av den föregående majoriteten, nota bene) drivits till konkursens rand. Att få ordning på ekonomin var därför allting annats förutsättning. Tillgängligheten till framförallt vårdcentralerna var – och är – bristfällig och måste åtgärdas. Vi måste förmå ställa om till en ny struktur som är bättre anpassad till vårt moderna samhälle, där spetskompetensen koncentreras och den nära vården finns verkligen nära. Allt detta har jag själv (som en av många) fått vara med och ta tag i.
Men vad kommer sedan? Hur ska vi kunna legitimera ett system där sjukvården är något vi sköter och betalar gemensamt? Hur ska vi klara av dels att betala för den vård som måste utföras, dels matcha ständigt höjda förväntningar?
I grunden tror jag det är frågor som det inte finns några enkla svar på. Det finns inga genvägar. Tvärtom behövs det ett politiskt ledarskap som är öppet och ödmjukt inför medborgare och personal, men som också förmår att vara bestämt och tydligt när det gäller vissa saker. Rättvisa. Kvalitet. Ständig utveckling. Vi måste ha ett ledarskap som ser ut på omvärlden fördomsfritt, men som inte är beredda att kasta ut fördelarna av den svenska modellen med badvattnet. Jag tror vi behöver en politik som förmår se att vården idag är föremål för en dragkamp mellan en mängd olika intressen; och i den kampen kan det krävas rätt tuffa nypor för att hela tiden stå på medborgarnas och den enskilda människans sida.
I vår globaliserade värld är hälsa och vård varor som alla andra. Vill vi ha en annan modell för hur dessa nyttigheter ska fördelas måste vi slåss för den. Någonstans tror jag att viljan att göra det är kärnan i åtminstone mitt sjukvårdspolitiska engagemang.
5 kommentarer:
"En landstingspolitiker filosoferar".
Shit. Det är nästan i klass med Obegriplig återremiss.
Har ni speciella blogg-kurser i landstinget?
Tja, nästan dubbelt så många unika besökare den här måndagen som måndagen före. Landstingspolitik drar. När sågs kidsen bära en stadshuslogga senast? Jag bara frågar...
Här i Högdalen är det ganska vanligt...
Det är inte mycket aktivitet här eller... Har de inga internetcaféer i Belgien eller Bulgarien eller vart du nu skulle?
Jo, det hade internetcaféer. Men jag vägrade gå in.
Skicka en kommentar