Myter och sanningar: USA och den sociala rörligheten

I den amerikanska samhällsmodellen är skillnaderna visserligen stora, men också möjligheterna. För den företagsamme finns alltid möjligheten att genom hårt arbete och begåvning jobba sig upp, till skillnad från de trögrörliga och cementerade europeiska eller till och med skandinaviska samhällena. Det är det moraliska grundtemat hos dem som förespråkar en mer ”amerikaniserad” politik även i Sverige. Frågan vi måste ställa oss är då; innebär verkligen den amerikanska modellen att fler får chansen att ”jobba sig upp”? Eller med andra ord, att den sociala rörligheten ökar? Fakta talar för motsatsen.

Detta beskriver TCO:s samhällspolitiske chef Roger Mörtvik i en mycket läsvärd artikel på Aftonbladets debattsida. Och naturligtvis får han mothugg. Att föreställningen att den sociala rörligheten faktiskt är sämre i frihetens land skär djupt i borgerliga tänkares själ visar exempelvis den reaktion som den hälsosamme ekonomisten ger prov på. ”[J]ag skulle nog först vilja se empiriska data som stödjer den tesen” skriver han (lite buttert, tycker jag det känns som) och fortsätter med ett resonemang om att det finns fattiga även i Sverige (vilket ju hade rätt lite med saken att göra).

Hursom. Såklart fanns det fakta, vilket Roger Mörtvik snabbt presenterar i form av ett antal tunga citat på sin blogg. En viktig diskussion, som jag hoppas fler engagerar sig i.

Läs även andra bloggares åsikter om usa, politik, ekonomi, klasskillnader, klassresor, social rörlighet, vetenskap, myter och annat intressant

Tidig valupptakt i Hässelby

Ska precis inleda vår tidiga valkonferens för sossarna i Hässelby. Under dagen ska vi prata media, barfotaforskning, USA och inte minst hur vi förnyar partiarbetet lokalt. Allt medan snön färgar omvärlden allt vitare.

Reinfeldt är HELT out of touch

Han förstår verkligen inte. Jag sitter hemma i tevesoffan med min förkylda dotter sött snusande i soffan bredvid mig och ser på statsministerns frågestund på teven och tanken liksom centrifugeras runt i skallen på mig. Han förstår verkligen inte. Här rasar jobbkrisen över Sverige och landets ledare lägger all kraft på att upprätthålla bilden av att vi egentligen inte har några problem.

Fattar han ens vad nio-tio procents arbetslöshet innebär för ett land? Har han någon som helst förmåga att sätta sig in i hur vanligt folk känner och har det just nu? Och bortsett från allt det där – är han så säker på att det interna spel som just nu pågår mellan oppositionspartierna kommer att hålla på så länge och få sådana konsekvenser att han kan bete sig hur som helst och fortfarande behålla regeringsmakten?

Johanna Graf skriver om tredje gången gillt. Och jag hoppas verkligen att vi inte ska behöva komma tillbaka till hur det var under nittiotalskrisen, eller sjuttiotalet heller för den delen. Men en statsminister som inte ens förmår erkänna problemet gör mig inte direkt positiv.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, fredrik reinfeldt, arbetslöshet, kris, jobbkris, statsministerns frågestund och annat intressant

Är arbetartjejer naturligt elaka, eller beror vårdskandalen på något annat?

Debatten om äldreomsorgsskandalen i Halmstad rasar vidare. Anders Nilsson lägger i ett välformulerat och tänkvärt inlägg skulden på det politiska systemet, där ”politikernas och administratörernas intressen har fått gå före brukarnas”. Svenska Dagbladets Sanna Rayman lägger i ett eget litet inlägg istället skulden på undersköterskornas klasstillhörighet, eftersom hon under sin högstadietid blev mobbad av några tjejer som sedan kom att gå omvårdnadsprogrammet (vilket alltså måste förstås som att det bevisar att arbetarklasstjejer när någon sorts i bitterhet marinerad ondska i sina hjärtan, precis som den obildade pöbeln i alla tider har gjort, får man anta).

Jag tror att en viktig fråga vi måste ställa oss innan man rusar iväg alltför långt är om vårdskandalen i Halmstad är en regel eller ett undantag. För om det fungerar så här jämt, överallt, ja då är det en typ av åtgärder som behovs. Men om det ”normala” tvärtom är att det fungerar riktigt bra och den typ av elände vi nu sett uppdagats är en avvikelse, då är det något annat vi måste göra.

Jag har själv jobbat inom äldreomsorgen och mött på både bitterhet och frustration inför bristande resurser, låga löner och tunga arbetsuppgifter. Aldrig var jag med om att detta fick gå ut över de boende (däremot kunde frustrationen under de obligatoriska rökpauserna ibland vara påtaglig). Tvärtom kunde jag ofta imponeras över vilken yrkesstolthet, vilken empati och vilket engagemang som de flesta av mina kollegor uppvisade när det gällde själva arbetsuppgifterna.

Därför lutar jag nog åt att det som hänt i Halmstad måste ses som en anomali, ett undantag från regeln. Med det säger jag inte att fallet är unikt, eller ens så värst oerhört ovanligt. Tvärtom så är det en påminnelse om hur lätt det faktiskt kan gå fel, inte minst när du har med väldigt gamla och sköra människor, som dessutom befinner sig i en tydlig beroendeställning gentemot personalen och därför har svårt att göra sina egna röster hörda, att göra.

Därför delar jag Anders Nilssons grundläggande inställning att huvudansvaret för att se till att sådana här saker inte inträffar ligger på det politiska systemet. Framförallt handlar det då om kontroll och uppföljning. Men också om ledar- och chefsskap, samt inte minst vikten av att värna enskilda medarbetares möjlighet och skyldighet att slå larm när det går fel (utan att riskera att drabbas av någon typ av hämndåtgärder).

Sedan finns det en annan diskussion som handlar om vilken kvalitet som är den normala vi erbjuder inom äldreomsorgen. Och det är i väldigt stor utsträckning en fråga om resurser. Alltså; hur kul är det att bli gammal även om du inte drabbas av så uppenbar vanvård som här varit fallet?

Men det är faktiskt en lite annan diskussion, som tjänar på att föras i egen ordning. Det här är för övrigt mitt andra inlägg i den här frågan, det första hittar du här.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, äldreomsorg, hamlstad, vårdskandal, vanvård, Sanna Rayman, klassförakt, välfärd, och annat intressant

Allt är fackets fel. Jämt. Alltid. Och allra mest nu.

Jag tror att vi är rätt många som blir upprörda när vi hör om äldrevårdskandalen i Halmstad, där gamla under lång tid utsatts för vad som verkar vara en fruktansvärd vanskötsel. En av de som är upprörda är centerpartisten Johan på bloggen Peace, Love and Capitalism.

Men det intressanta är egentligen inte att Johan är upprörd, utan på vad. För Johan skyller inte på den (borgerliga) kommunledningen i Halmstad som någonstans måste vara ytterst ansvarig. Han skyller inte på chefs- och ledarskapet i Halmstads äldreomsorg som uppenbarligen har låtit en helt sjuk kultur växa fram. Nej, inte ens lägger han ansvaret på de enskilda individerna som har låtit detta fortgå.

Nej, istället lägger Johan skulden på facket! ”Fackföreningsrörelsen har åt helvete för stor makt över den svenska arbetsmarknaden” skriver han och fortsätter: ”I sektorer som inte är konkurrensutsatta kan verksamheter fortsätta att existera trots att kvaliteten hela tiden blir sämre och kostnaderna allt högre.”

Inget av dessa påståenden finns det naturligtvis den minsta grund för. Det finns mängder av exempel på konkurrensutsatta privata verksamheter där liknande missförhållanden har uppstått. Och att facket skulle ha något med saken framstår som närmast löjligt.

Däremot finns det ett antal lärdomar man faktiskt kan dra. En är att verksamheter där brukarna av naturliga skäl lätt hamnar i underläge mot personal och chefer måsta granskas, ofta och noga. En annan hur viktigt det är dels med anmälningsplikt, men också att modig personal som vågar reagera skyddas från replissarier. Det sista är ett allt mer växande problem, just eftersom vi faktiskt privatiserar allt mer av vård och omsorg. Och då gäller plötsligt inte längre exempelvis meddelarskyddet (vilket ju får till effekt att det på många ställen runt om i landet växer fram en tystnadens kultur).

Så skulle man kunna resonera. Men för åtminstone vissa centerpartister är det mer naturligt att falla in i trygga hörnet och skylla på någon av de gamla vanliga skurkarna. Och eftersom det inte kunde vara sossarna i det här fallet så fick det väl bli facket.

Tyvärr tycker jag att den här typen av tänkande är väldigt vanlig på den högra planhalvan. Som politisk strategi är det säkert effektivt, att hålla sig med tydliga fiendebilder som målas upp som roten för allt ont. Men som utgångspunkt för någon typ av vettigt samtal om hur världen faktiskt fungerar är det alldeles förödande.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, äldreomsorg, vårdskandal, privatiseringar, facket, centerpartiet, högern och annat intressant

En fråga om klass, kön och makt

En av de tydligaste skiljelinjerna mellan höger och vänster ligger i hur man ser på arbetslivet. Högern ser en fri arbetsmarknad där självständiga individer tecknar jämlika avtal med varandra. Perspektivet är ofta arbetsgivarens: som just ”skapar” jobb och därför ”möjliggör” lön för den anställde, ”löntagaren”.

För vänstern är det lite annorlunda. Istället ser man arbetsmarknaden som ett antal sociala relationer som präglas av en väldig ojämlikhet. Perspektivet är här istället den anställdes; som genom att ge av sin tid, sin energi och ofta sin kropp genererar vinst åt arbetsgivaren, kapitalisten.

Jag tänker på det när jag läser en artikel på Arvid Falk, signerad ett antal tunga fackliga företrädare med LO:s andra vice ordförande Ulla Lindquist i spetsen. ”Arbetsmiljön för LO-förbundens kvinnor blir allt sämre” är rubriken och texten handlar om LO:s rapport ”Trender i arbetsmiljön 2007 – klass & kön” som släpps klockan tio idag.

Och det är en nedslående bild som framträder. Den dåliga arbetsmiljön ökar, exempel som nämns är utsatt ensamarbete, obekväma arbetstider, osäkra anställningsförhållande. Tre av fyra kvinnliga arbetare inom offentlig sektor och privat service har inte möjlighet att ta en kort ”pratpaus”. Löntagarna pressas helt enkelt tillbaka, och tydligast är detta hos kvinnliga arbetare.

Perspektivet i artikeln är utpräglat politiskt. ”Den förda politiken [syftande på regeringen Reinfeldt, min anm] gynnar inte LO-kvinnorna. Det är LO-förbundens kvinnor som själva får betala med sämre hälsa och ekonomi för arbetsgivarnas slarv och regeringens bortvända ansikte inför problemen. Detta kommer att bli mycket kostsamt för såväl enskilda företag som hela samhället” skriver debattörerna. Men de hymlar inte heller med var det verkliga ansvaret ligger. ”Det är arbetsgivarna som är ensidigt ansvariga – om detta råder inget tvivel! Det krävs ett systematiskt arbetsmiljöarbete på våra arbetsplatser, bättre bemanning och arbetsorganisation samt företagshälsovård för att komma tillrätta med problemen” slår de fast.

Under allt detta kokar en insikt som är i ordets bästa mening ideologisk. Insikten att det både på arbetsmarknaden och i politiken handlar om så grundläggande ting som makt, klass och kön. ”LO-förbundens kvinnor är en grupp som är utsatt för ett ökande klass- och könsförtryck. Det är en utveckling som är oacceptabel och ovärdig ett land som kallar sig ’världens mest jämställda’” avrundar skribenterna.

Och det kan jag inte göra annat än skriva under på. Och understryka. Rapporten som helhet presenteras klockan tio idag, du kan se presskonferensen på LO:s hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, arbetsliv, lo, makt, klass, kön, arbetsmarknad, jobb, ideologi och annat intressant

Varför extra barnbidrag är en bra politik

Nu når lågkonjunkturen tjänstesektorn (se tex DN här). Folk handlar mindre, framförallt ”sällanköpsvaror”. Och säljs det mindre så har affärerna råd med färre anställda. Då sägs folk upp, får mindre pengar, handlar själva mindre. Och så går det vidare. Enkelt som i en saga av Svenskt Näringsliv.

De extra pengar till barnfamiljerna som (s) föreslår i sin krismotion vore därför ytterst välkomna. Just därför att de, som tex Kjellberg påpekade för några dagar sedan, skulle ”spenderas på julmat och julklappar”. (Dessutom är det fördelningspolitiskt effektivare än ytterligare skattesänkningar. Men det är en annan femma.)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, Socialdemokraterna, jul, julklappar, svensk handel, barnbidrag, ekonomi, finanskrisen och annat intressant

Framtidsdiskussion i Årsta

Har tillbringat kvällen med socialdemokratisk framtidsdiskussion i Årsta. Här pratar jag med föreningens nya vice-ordförande, Hanna Hellman.

Regeringen passiv inför jobbkris

När jag läser dagens tidningsrubriker kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på det tidiga nittiotalet, då jag gick ur gymnasiet. På alla mina generationskamrater som kastades rakt ut i arbetslöshet. På hur den dåvarande borgerliga regeringens oförmåga att hantera den jobbkrisen påverkade svensk politik och svensk ekonomi för lång tid framåt.

Nu skriver tidningarna att vi är tillbaka där - eller till och med på 30-talet. Och det känns som om det inte går att överdriva allvaret i den jobbkris som nu till och med finansminister Anders Borg måste erkänna är under uppsegling (se tex här, här och här). Men trots att regeringen nu (äntligen) erkänner allvaret i situationen fortsätter de framhärda i åsikten att de ändrade ekonomiska förutsättningarna inte kräver någon ändrad ekonomisk politik.

Och för detta får de kritik från socialdemokraternas Thomas Östros. Men även från konjunkturinstitutet, som ju inte lirar på vänsterkanten i svensk politik. LO:s Dan Andersson kallar läget för ”nattsvart” och låter antyda att det krävs en ny ekonomisk politik. Något jag tycker är rätt uppenbart.

Det enda konstiga är att moderaterna i regeringen inte förstår samma sak. Johan Westerholm skriver bra om detta. Och jag fortsätter att följa de mörka rubrikerna.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, jobbkris, arbetslöshet, kris, regeringen, anders borg och annat intressant

Två måste-läsningar och så några ytterligare lästips på det

Först två saker ni helt enkelt måste läsa. Den första är PC Jersild om sjukvårdspolitik i allmänhet och Vårdval Stockholm i synnerhet. ”De nya moderaternas försäkran att man vill betona sitt sociala ansvar gäller inte här. I stället härskar marknadsfundamentalister och amatörer” skriver han i DN. Ils-Marie har också uppmärksammat.

Den andra måste-texten är från Aftonbladets kultur. Ira Malik lägger ett klassperspektiv på den nyligen uppblossade dagisdebatten. ”Om det nu är barnens bästa och barnens rätt till sina föräldrar som moderaterna vill värna borde de i stället satsa på att stoppa avdragsrätten för hushållsnära tjänster. Jag menar, tänk på alla de barn som efter en intensiv dag på förskolan blir hämtade av en 19-årig tjej. Barnflickor saknar ju vanligtvis både pedagogisk utbildning och egen erfarenhet av barn. Någon gång efter Bolibompa dyker föräldrarna upp för att natta” skriver Malik som en kommentar på det moderata förslaget att begränsa barnens tid på förskolan till en fyrtiotimmars ”arbetsvecka” (som jag skrev om här och här)

Och så ytterligare några saker jag tyckte var riktigt intressanta (mest som en bonus):

Roger Mörtvik på TCO gör en sån där ”världen som jag ser den på några korta rader”-spaning på bloggen Utredarna som jag tycker är väl värd att ögna igenom. Slutsatsen är ett tungt ideologiskt försvar för den nordiska välfärdsstaten – ” stark välfärd och trygga löntagare är helt enkelt kapitalismens bästa vän” avrundar Mörtvik. Om det är en höger- eller vänsteråsikt överlämnar jag åt läsarna att avgöra.

Erik Laakso rapporterar också från ett Socialistiskt Forum-seminarium där vänsterns (i form av Göran Greider och America Vera-Zavala) modernistiska skyskrapebyggarutopier tydligen har nått rätt höga höjder. ”Leve asfaltsindianerna” utropar Laakso och slår ett slag för en vänster som inte är konservativ och tillbakablickande. Jag nickar instämmande och tänker lite nostalgiskt på min gamla slitna ”bygg höga hus – NU” t-shirt jag fick som ny ssu:are en gång i tiden.

Slutligen så funderar Catti Ullström (vars blogg ju är utnämnd till Sveriges just nu bästa politiska) på miljöpartiets ideologiska hemvist (eller snarare brist på densamma). Själv tycker jag i och för sig inte att det vore någon omöjlighet att i svensk politik idag ha en vänsterliberal, eller till och med socialistiskt liberal, position. Så om det vore en sådan ideologisk hemvist mp försökte mejsla ut så vore det ett rätt spännande komplement till den svenska politiska kartan.

Problemet är väl bara det att många miljöpartister är så frenetiskt rädda för att förknippas med ”det gamla” (i form av exempelvis ideologier, eller ännu värre vänster-högerskalan) att det hela allt som oftast snarare ger ett lite förvirrat intryck. Personligen tror jag egentligen att alla skulle tjäna på om (mp) fullt ut tog steget och erkände att de faktiskt är ett vänsterparti och istället la kraften på att försöka förklara vilken typ av vänster de egentligen är. Men det är som sagt bara jag, och jag är inte ens miljöpartist.

Några lästips alltså, så här i början på veckan. Håll till godo.

Läs även andra bloggares åsikter om lästips. politik, bloggar, PC Jersild, Ira Malik, sjukvård, förskola. moderaterna, klass, Göran Greider, America Vera-Zevala, miljöpartiet, TCO, Roger Mörtvik och annat intressant

Arvid Falk (aka Erik Laakso) glider runt

'En brokig samling', konstaterar Erik och konstaterar att diskussionen tjänar på att folk faktiskt tycker olika.

Facket och indoktrineringen i Sverige

Min fackordförande (handels avdelnin 20) poserar med ett nyköpt exemplar av Göran Palms Indoktrineringen i Sverige från 1968.

Mingel på Socialistiskt Forum

Just nu: jazz, socialism och en massa politisk diskussion. På bilden några unga s-kvinnor Rebellor som pratar om hur bra förmiddagens kärnfamiljsseminarium var.

En hälsing i grönvitt!

Amanda Broman - bördig från Iggesund - känner sig hemma på Zinkenstam.

Bandy!

Regnet har slutat falla. Nu räknar jag med en fantastisk bandykväll på Zinken.

Oppositionen måste prata jobb

Peter Hultquist och Morgan Johansson gör helt rätt i sina respektive blogginlägg – de för tillbaka den politiska diskussion till det den hör hemma. Vad behövs för att hantera den jobbkris som de senaste veckorna hamnat i skuggan av den – förvisso besläktade – finanskrisen? Och de har likaledes rätt när de pekar på både behovet av ett rejält stimulansprogram samt kritiserar den borgerliga regeringen för handfallenhet i frågan.

Regeringens handfallenhet är för övrigt något som kritiseras från andra håll än den socialdemokratiska oppositionen. Högersinnade ekonomen Danne Norling avfärdar exempelvis arbetsmarkandsminister Littorins resonemang om att allt går att lösa med den ”jobbpolitik” som regeringen redan för: ”Eftersom KI tagit hänsyn till budgetpropositionens jobbpolitik och ändå förutser en minskning av jobben med 100 000 måste slutsatsen bli att jobbpolitiken är synnerligen ineffektiv i att skaffa fram nya jobb i en konjunkturnedgång. Är det inte hög tid att tänka om?” skriver han på sin blogg. Och det är svårt att inte hålla med om den saken.

Jobben, jobben, jobben. Det är vad svensk politisk debatt måste få handla om just nu.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, arbete, jobb, ekonomi, och annat intressant

Vardagskulturlyx

Det bästa med att bli vuxen. Du behöver inte spara i månader för att kunna unna dig det där seriealbumet. Eller den där tidskriften om klassisk musik. Ah, vad konsumtion kan vara härligt ibland...

Magnus Betnér: moderaterna kan sluta jävlas

Fler har uttalat sig om det moderata dagisutspelet som jag skrev om i förmiddags. Roligast är utan tvekan ståupparen Magnus Betnér (som jag hittade via Kjellberg).
Andra som skrivit är Jenku på Sidvind, Laakso på Arvid Falk och såklart Björn på Alliansfritt Sverige (som verkligen reagerade direkt).

Läs även andra bloggares åsikter om politik, dagis, förskola, moderaterna, Magnus Betnér och annat intressant

Moderata förmyndartakter

Johanna Graf har skrivit om ett moderat förslag som är så provocerande att jag själv inte har förmått mig att blogga om det tidigare. Det handlar om tanken från en moderat arbetsgrupp att dagisbarn ska garanteras ”fem veckors semester” från förskolan. ”Dumheterna står som spön i backen”, skriver Johanna, och det är bara att hålla med.

Förslaget är urbota korkat av flera skäl. När moderaten Inger Koch exempelvis häver ur sig att ”Hur det ska lösas måste varje familj tänka ut själv. Det finns kanske släktingar som kan hjälpa till”, då förstår vi att det varken är familjerna, verkligheten eller allra minst barnen som är i centrum. Det handlar bara om att hålla ungarna borta från förskolan, av något lite luddigt skäl.

Men värst tycker jag ändå är förmyndartonen i hela utspelet. Nu är det inte föräldrarna som kan avgöra vad som är bäst för deras barn, utan en hoper moderata familjepolitiker. Och då blir det inte mer tid för föräldrar och barn som är det viktiga, utan mindre tid på förskolan. Istället för att ge föräldrar och barn möjligheter att faktiskt umgås, vill moderaterna minska möjligheterna att organisera livet på ett vettigt sätt och därmed öka stressen än mer. (Något som blir extremt tydligt när Koch även argumenterar mot förskola på nätterna för familjer där föräldrarna faktiskt råkar jobba så - borde det inte vara nattarbete Koch skulle förbjuda om hon nu tycker det är så onaturligt?)

För övrigt undrar jag om reglerna kommer att gälla även familjer med barnflicka. Och hur kommer staten i sådana fall följa upp att även högavlönade familjer verkligen ägnar den tid med sina barn som moderaterna anser vara lämpligt?

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om politik, moderaterna, förskola, dagis, förvaring, 40-timmarsvecka på dagis, 5 veckors semester

Öppna kanalen

Jag ska snart bli intervjuad av programledaren Birger Stattin på TV Söder. Det hela sänds sedan på torsdag klockan 21.30 (repris den 17:e klockan 20.30), för den som bor i Stockholm och vill titta.

YouTube-valet

Inte för att jag tror att någon politiskt intresserad i det här landet har missat YouTube-hypen men ändå, Newsweeks artikel på temat är riktigt läsvärd. Inte minst tycker jag att de två topplistorna med respektive presidentkandidats största YuuTubestunder är värda att ägna lite tid åt.

En film jag faktiskt hade missat var exempelvis den här tidiga från McCainkampanjen: the path to victory. En strategidragning som läggs upp öppet på nätet där Mccains kampanjchef helt enkelt berättar om hur de tänker vinna republikanernas primärval. Vågat, och påminner lite om moderaternas annonser på ett liknande tema i förra valrörelsen. Målgruppen är antagligen aktivister, politiska journalister, bidragsgivare (som ska övertygas om att McCain är rätt häst att satsa på) och oss politiska nördar i största allmänhet.




Och oavsett vad man tycker. Det går inte att komma ifrån att nätet trots allt faktiskt har förändrat sättet vi tänker och pratar om politik på. Förutom att det ger fler chansen att leka mästerregissör, såklart. Vilket ju inte ska underskattas…

Läs även andra bloggares åsikter om politik, YouTube, McCain, Newsweek, media, internet och annat intressant.

Preacher, Watchmen – jag vet inte om mina nerver klarar detta

Ni vet de där föräldrarna som sitter vid sidan och hejar upphetsat på sina knattar som rultar runt på fotbollsplanen eller hockeyrinken? Som vrålar indignerat på domaren och tar spelet på ett tusenfalt mycket större allvar än någonsin de små spelarna och tränarna tillsammans? Precis sådan är jag, när det kommer till filmatiseringar av mina tecknade favoritserier. Därför är det med en nervös ängslighet jag läser så mycket jag kan komma över om de pågående filmatiseringarna av Allan Moores Watchmen och Garth Ennis/Steve Dillons lika brutala som humoristiskt fantastiska Preacher-epos.

Jag menar, så många besvikelser. Ta Daredevil, till exempel. Eller Hellblazer (som jag till slut fann utrymme i mitt hjärta att förlåta, skrev mer om det här). Enda gången jag blivit riktigt imponerad var nog sommarens Dark Knight (även om det också finns en del exempel som ändå får sägas var rätt ok; som Hellboy och X-men).

Men nu är det alltså mästerverket som definitivt tog upp den tecknade superhjälteserien i kulturens finare liga som står på tur, Watchmen. Och en av mina favoritserier i kategorin sådant-dina-föräldrar-med-största-sannolikhet-tyckte-borde-förbjudas: Preacher. Och jag är spändare än någonsin förr.

Så jag fortsätter följa till exempel Bloggywood (se tex här och här) med nerver som sitter på utsidan och den flackande blicken hos en massmördare på flykt undan rättvisan. Någonstans i grunden vet jag också att jag kommer att bli besviken. Av den enkla anledningen att storheten i ett mästerverk som Watchmen eller för den delen Preacher egentligen inte är varken manus eller karaktärer, utan det faktum att skaparna i bägge fallen lyckades ta just seriemediet ett steg längre.

Dessutom. Tydligen ska de göra film av Y: the last man, också. Men det orkar jag faktiskt inte tänka på just nu. (Tror iof att det kan bli rätt bra. Storyn borde kunna hålla för en film. Eller två...)

Uppdatering: Nu verkar det dröja ett tag med den där Preacher-filmatiseringen. Vilket märkligt nog inte minskar min nervositet det minsta... Slut på uppdatering

Läs även andra bloggares åsikter om film, teckande serier, preacher, watchmen, allan moore, garth ennis, daredevil, hellboy, x-men, hellblazer, constantine, kultur, bloggywood och annat intressant

Varför prata framtid när du kan kratta löv?

Även i denna post-moderna tid så finns det sanningar som är absoluta. En av dessa är att du som nyinflyttad inte gärna missar första städdagen med den nya bostadsrättsföreningen. Tvingas därför konstatera att jag inte kommer att kunna vara med på socialdemokratiska studentförbundets 10-talskonferens som arrangeras nu i helgen.

Vilket är riktigt trist. Tycker nämligen att perspektivet är väldigt bra. Instämmer i Cattis (som inte heller kan vara med) förhoppning att någon kommer på idén att filma och lägga upp på YouTube.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokratiska studentförbundet, 10-talskonferens, och annat intressant

Obama

Inte ens störtregnet som plötsligt vräker ner över den jublande folkmassan på väg mot Vita Huset lyckas mildra entusiasmen. Stämningen på gatorna här i Washington D.C. är helt enkelt galen. Att Obama är ungdomens kandidat känns väldigt påtagligt – överallt springer unga amerikaner omkring med Obamaskyltar och skriker lugorna ur sig (när de inte åker omkring i bilar och tutar som vansinniga, det vill säga).

Själv är jag dyngsur in på bara skinnet men kan ändå inte låta bli att ryckas med i entusiasmen. Och fastän det är slitet till bristningens gräns finns det faktiskt bara ett enda ord man kan använda för att fånga stämningen här.

Historiskt. Det är egentligen allt som behöver sägas.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, presidentval, usa, barack obama och annat intressant

Varför blir det vänsterseger i USA?

Just nu rasar valresultaten in, och ingenting är på minsta sätt klart. Under ytterligare några timmar är fortfarande den stora frågan "vem". Men sedan kommer den politiska diskussionen snarare komma att handla om frågan "varför".

Och som sagt - än vet vi inte. Men om det blir (och jag tror att det blir) Barack Obama som vinner ikväll så tror jag att några av huvudspåren i diskussionen om varför kommer att vara:

• En fantastisk organisation. Barack Obama har gift samman det internetarbete som initierades av sådana som Howard Dean med en mer traditionell fysisk organisation ute i samhällena. Han har uppvisat en makalös förmåga i att attrahera bidragsgivare på bred skala och på det sättet dragit in mängder med pengar (vilket i sin tur har medfört möjligheten att driva kampanj på så bred front som man har gjort).
• John McCains försök att stämpla Obama som skattehöjarkommunist har uppenbarligen inte tagit skruv
• En enorm trötthet efter åtta år med USA:s kanske sämsta president någonsin, George W Bush
• En ekonomisk kris som väldigt många kom att förknippa med den sittande regimen och - framförallt - dess ekonomiska politik
• En genuin vilja från det amerikanska folket att lämna Bush Karl Rove-inspirerade splittringspolitik bakom sig

Nu drar jag på valvaka här i Washington DC. Får se om jag lyckas blogga något mer under kvällen då vet vi mer. Och jag hoppas verkligen att jag inte kommer att behöva skämmas för rubriken ovan. Av flera skäl än ett, faktiskt.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, presidentval, usa, barack obama och annat intressant

It IS the economy, stupid

De första exit-polls som alldeles nyss presenterades på CNN understryker vad som egentligen var helt uppenbart. 62 procent satte ekonomin som den viktigaste frågan, att jämföra med sjukvårdens nio. Utan tvekan gynnar detta demokraterna och Barack Obama som har det största förtroendet i dessa frågor.

Vilket ekonomiskt budskap är det då Obama går till val på? Huvudpoängen är att framtidens ekonomiska politik måste vara annorlunda än Bush-tidens avregleringspolitik och massiva skattesänkningar för de allra rikaste. Istället vill Obama se skattesänkningar för den breda ”middle class:en”, satsningar på infrastruktur och inte minst ”gröna” jobb. Den retoriska kärnan är att Bush-McCains hästskitsteorem – om man bara ger de rika tillräckligt mycket så kommer det till slut att trilla ner på vanligt folk – nu är testat. Och det fungerade inte.

Jag har under dagen på utflykt ute i Virginia fått skakande redogörelser för vad den ekonomiska krisen innebär för vanligt folk. Människor tvingas bokstavligen talat från hus och hem, och fallande fastighetspriser innebär i sin tur också att den lokala välfärden (skolor, etc) som finansieras i stort sett uteslutande via fastighetsskatt hotas. 2009 kommer att bli ett oerhört tufft år för vanligt folk i det här landet.

Och det är den verklighet mot vilket frågan om vem som ska leda landet under åren framöver prövas.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, presidentval, usa, barack obama och annat intressant

Riskerar Obama att stupa på målsnöret?

Hur påverkar det valdeltagande och mobilisering att vara förhandsfavorit? Det är förmodligen den stora fråga som både Obama- och McCainkampanjerna brottas med just nu. Finns det en risk att demokratiska väljare tror att det är klart och därför låter bli att rösta, eller kommer det tvärtom fungera så att fler är beredda att stå i kö till ett röstbås för att stödja en vinnare?

Så. Är denna valfilm från Obamakampanjen att betrakta som nervös eller mobiliserande? Förmodligen både ock, om du frågar mig. Ett väldigt pedagogiskt illustrerat mardrömsscenario för alla världen Obamaiter är den hursomhelst exempel på.




Via Martin som hittade den hos Sven Wennerström

Läs även andra bloggares åsikter om barack obama, presidentval, usa, John Mccain, valkampanj, politik och annat intressant

Stämningsbild

Uppsatt på väggen i ett Obama field office. Exakt hur denna kampanjgrupps valrörelseaktiviteter ser ut blev jag dock inte helt klar över.

Vid Bobbys grav

"Laws can embody standards; governments can enforce laws — but the final task is not a task for government. It is a task for each and every one of us. Every time we turn our heads the other way when we see the law flouted — when we tolerate what we know to be wrong — when we close our eyes and ears to the corrupt because we are too busy, or too frightened — when we fail to speak up and speak out — we strike a blow against freedom and decency and justice."

Robert F. Kennedy, 21 Juni, 1961

Läs även andra bloggares åsikter om Robert F. Kennedy. Bobby, Washington, Usa, amerikansk politik, Kennedy och annat intressant

Alexander Bard har nog inte riktigt förstått Obamakampanjen

Nyblivne folkpartisten Alexander Bard har tydligen startat ett nytt liberalt nätverk kallat liberati och försöker som alla andra i och med detta också hoppa på Obamatåget. ”Han [Obama, min anm] använder sig nästan utanslutande av nya medier och nya teknologier, både i fund raising och kampanjer. Han är på väg att bli USAs nästa president och därmed USAs första internetpresident. Vi måste ta till oss detta. Den som gör det först kommer att få makten.” säger Bard till Politikerbloggen.

På plats i USA känns detta uttalande nästan löjligt. Massiva get–out-the-vote aktiviteter, lokala kontor på bred skala, tiotusentals volontärer som knackar dörr och ringer telefon – Obamakampanjen är allt annat än ”uteslutande” baserad på internet. Styrkan ligger istället i kombinationen av – som någon här nere uttryckte det – digitala och analoga metoder.

Och där finns det mycket för svensk politik att lära. Och – inte minst – för Alexander Bard.

PS: En han kan fråga är för övrigt den mycket sympatiske Linköpingssossen Martin Tollén, som deltar i kampanjen och bloggar flitigt om detta. Du hittar honom här. DS

Läs även andra bloggares åsikter om alexander bard, barack obama, usa, presidentval, internet, politik, kampanj och annat intressant

Sanna Rayman har så väldigt fel

Det senaste året har inte varit kul för Folktandvården Karlaplan. Det skriver svenskans ledarskribent Sanna Rayman om i en ledare. Och så långt är vi överrens. Men sedan blir det värre. För Raymans analys att det har varit ledningens småsinta ovilja mot kollegor som bara vill pröva sina egna vingar och rädsla för konkurrens som ligger bakom den skandalösa händelseutvecklingen inom Folktandvården är nämligen helt enkelt fel.

Till att börja med. Det råder fullständig etableringsfrihet inom tandvården. Vem som helst med kompetensen och viljan kan starta en egen tandläkarmottagning. 75 procent av tandvården för vuxna i Stockholm utförs också av privata tandläkare (resten är Folktandvården). Det här gör alltså att det finns konkurrens inom tandvården. Och det innebär också – vilket är kanske ännu viktigare – att det är fullt möjligt för tandläkare eller andra inom tandvården som vill jobba privat att göra det.

Så när Sanna Rayman säger att det som hänt på Karlaplan handlar om att skapa konkurrens stämmer det inte. Och när hon antyder om att det handlar om att ge människor som annars inte har de möjligheterna redskapen att förverkliga någon sorts dröm stämmer det inte heller. Men vad som är ännu värre är vad Rayman döljer.

För Sanna Rayman ”glömmer” nämligen bort huvudorsaken till att det har uppstått en konflikt ibland personalgruppen på Karlaplan – nämligen den att de allra flesta som jobbar där vill och tydligt har uttryckt att de helst jobbar kvar inom Folktandvården. Därför har det uppstått en konflikt mellan den minoritet som varit intresserade av en avknoppning och den majoritet som inte varit det.

Denna konflikt har underblåsts av den borgerliga majoriteten. Regler som tidigare slog fast att det krävdes en majoritet av personalen bakom eventuella avknoppningar redigerades bort ur dokument under oklara omständigheter. Trots upprepade signaler från personalgruppen att de inte var intresserade fortsatta avknoppningsprocessen. Resultaten har blivit förödande. Ingen har mått bra – allra minst verksamheten på Karlaplan.

Och för någon vecka sedan kom så dråpslaget. Avknoppningsplanerna avblåstes, istället beordras Folktandvården (om förslaget går igenom på landstingsfullmäktige senare i höst, jag kommer argumentera hårt emot) att sälja en del av verksamheten (huruvida Karlaplan är en del av detta eller inte är inte bestämt). Till den som betalar bäst, naturligtvis. Högt över huvudet på alla anställda, självklart.

Och nu står alla där med skägget i brevlådan. Bakom den borgerliga retorikmasken om att frigöra personalen framträdde plötsligt ett mer äkta ansikte: det handlar och har alltid handlat om att skära ner i välfungerande offentlig verksamhet och på det sättet möjliggöra för privata tandvårdsbolag att köpa sig in på den stockholmska tandvårdsmarkanden.

En stark och välfungerande Folktandvård skapar en bättre tandvårdsmarknad i Stockholm. Offentlig sektor är inte alltid av ondo. Alla människor drömmer inte om att jobba privat. Verklig mångfald måste få innebära att det finns olika alternativ att välja på. Ungefär så enkelt kan man sammanfatta de sanningar som tyvärr varken Sanna Rayman eller de som styr i Stockholms läns landsting är förmögna att se.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sanna rayman, folktandvården, privatiseringar, stockholms läns landsting, folktandvården karlaplan och annat intressant

Washington D.C.

Blir USA bättre med Obama som president, frågar jag taxichauffören, någonstans på vägen mellan hotellet i Georgetown och Capitol Hill. Allt är bättre än George W Bush, svarar han med eftertryck. Han är en katastrof. För ekonomin, utrikespolitiken. Man märker att chauffören – som själv inte får rösta eftersom han ännu inte blivit medborgare sedan han kom hit från Eritrea för sex år sedan – verkligen menar vad han säger. Allt är bättre än George W Bush. Förändring är inte bara ett slagord, utan valrörelsens verkliga livsnerv.

På något sätt känns 2008 års presidentval som en folkomröstning som centreras runt två personer: avgående president George W Bush och utmanaren Barack Obama. Den verkliga republikanska kandidaten John McCain hamnar i någon sorts lite konstig mellanposition. Att han utsåg färgstarka Sarah Palin till vice-presidentskandidat skapade visserligen någon sorts nerv i den republikanska kampanjen, men frågan nu i dagarna är om det inte är just den nerven som omöjliggjorde för McCain att inta den mittenposition han hade behövt erövra för att kunna besegra Obama. Inte vet jag, men det kommer säkert att vara en av huvuddiskussionerna i den kommande eftervalsanalysen.

Det är nu bara några dagar kvar till valet, och det mesta (förutom den republikanska kampanjstaben, som envetet trummar ut budskap om historiska vändningar och comeback kid) talar för att USA snart får sin första afroamerikanske president. Självklart är slaget inte över. Men det ska mycket till om John McCain ska kunna ta in det stora försprånget.

Själv är jag på några dagars intensiv studieresa i den amerikanska huvudstaden. Diskussioner om valkampanjerna, vad som händer sedan och den ekonomiska krisen har varvats i ett gäng högintressanta möten med ett brett spektra av spännande personer. (Några andra som är med på samma resa som jag och bloggar är TCO:s Roger Mörtvik och moderaternas Pär Henriksson.) Den internationella närvaron är såklart hög, och när jag alldeles nyss kom tillbaka till hotellet möttes jag av ytterligare ett svenskt medieteam i receptionen. Det är heller inte det minsta omotiverat; av egentligen två skäl. För det första är det faktiskt världens mäktigaste man som ska utses på tisdag. Och för det andra så kommer även svensk politik mer direkt påverkas av vad som händer här just nu – exempelvis vad gäller inspiration till nya kampanjmetoder och politiska strategier.

Men framförallt så är det naturligtvis ett storslaget politiskt drama som utspelas just nu. Ett drama som dessutom är långtifrån enkelt och entydigt. För att detta är slutet för epoken Bush än – oavsett vem som vinner – helt uppenbart. Men om vad som nu tar slut är helt klart så är det långt ifrån lika tydligt vad det egentligen är som börjar.

För jag tror att Obama kommer att vinna, och jag tror att han kommer att vinna stort. Men sedan följer ett stort antal utmaningar och vägval. Hur hanterar han å ena sidan rent monumentala förväntningar, och å andra sidan den kanske värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet? Och hur klarar man – när dessutom såväl representanthus som senat kommer att vara tydligt demokratiska – avvägningen mellan ”förändring” och ”enighet”, dvs, återigen förväntningarna på att han verkligen ska göra saker annorlunda å den ena sidan och en ovilja att provocera stora delar av befolkningen som tycker i grunden annorlunda å den andra?

Om allt detta vet vi inget än. Däremot kan vi vara helt säkra på att George W Bush snart måste lämna vita huset. Och för en viss taxichaufför i Washington DC är det kanske när allt kommer omkring trots allt det viktigaste.

Läs även andra bloggares åsikter om usa, presidentval, washington, barack obama, john mccain, george w bush, politik och annat intressant

Obama vinner. Nog.

En snabbrapport från Washington DC: efter en späckad dag med mängder av intressanta möten får jag intrycket att de flesta här verkar vara rätt säkra. Det blir Barack Obama som blir USA:s nästa president. Personligen håller jag tummarna för att de har rätt.