Sprit, sex, droger och en och annan demon

Jag är en fredlig man som ogillar våld; men när jag först fick höra att man i filmatiseringen av den tecknade serien Hellblazer flyttat skådeplatsen från 80-talets regngråa England till ett soligt nutida LA och att den kedjerökande, svärande och ständigt trenchcoatklädda huvudrollen John Constantine till råga på allt skulle spelas av ingen annan än Keanu Reeves så var det nära att det brast för mig. Begreppet helgerån fick plötsligt en nästan fysiskt påtaglig innebörd.

Nu vart det kanske inte så katastrofdåligt som man skulle kunna ha trott (filmen är till och med rätt uthärdlig, tricket är bara att inte låtsas om vilken som är förlagan utan tänka att det är en demonrulle vilken som helst). Men den saknar naturligtvis alla de delar som gör Hellblazer till en så intressant serie och John Constantine till en av serievärldens mest fascinerande antihjältar.

Jag har precis läst igenom samlingsvolymen ”Bloodlines” (samlar med några undantag episod 47 till 61, avsnitten är författade av Garth Ennis briljanta penna). Men först en kort bakgrund för den som inte känner till den: seriens huvudperson John Constantine är en cynisk magiker som vandrar kring bland spöken, demoner och vampyrer i ett nedgånget Thatcherengland. Constantine är en kaxig och dödsföraktande (han skrattar bokstavligen talat djävulen i ansiktet) men samtidigt genuint tragiskt figur - ett grundtema är att han alltid drar död och undergång över dem han älskar och som är nära honom.

Men framförallt är Constantine antiauktirotär. I ”Bloodlines” ger han sig på kyrkan, kungahuset, cyniska fastighetsförvaltare och överklassen i största allmänhet. Eftersom det är Ennis som har skrivit så är det såklart fyllt med våld, blod och äckel men när jag nu läser om avsnitten (många har varit publicerade på svenska i olika sammanhang) så märker jag att detta som jag tidigare kanske tyckte var en smula kittlande nu snarast framstår som onödiga störningsmoment – Hellblazers styrka är något helt annat än skräcken och våldet.

Ta en av mina favoritepisoder till exempel, julsagan ”the lord of the dance”. Constantine springer på ett nedgånget och sorgset spöke på stan, och denna stora tragiska figur visar sig vara ingen annan än själva julens ande. Förr i tiden var han dansens mästare, i en förkristen tid när folk söp och knullade sig igenom midvinterns fester, men sedan kom kyrkan och puritanismen och ingen kom längre ihåg de vilda festerna och danserna.

För att göra en lång historia kort; Constantine tar med sig spöket till den lokala puben där de super sig igenom julaftonen tillsammans med den brokiga skara arbetarklassfigurer som befolkar Hellblazers värld. Och när de med varsin sejdel i näven till slut ställer sig på ett bord och skrålar ”if you dont get shagged on a Saturday night, you´ll never get shagged at all” så vet vi att julens verkliga ande har återuppstått, och dansens mästare dansar igen.

Alltså, inget våld och inga demoner (det mest spännande är när huvudpersonen ragglar hem fullkomligt dyngrak klockan fyra på juldagsmorgon och inser att han har glömt att köpa någon julklapp till sin kvinna Kit, något hon hanterar genom att hångla upp honom efter att ha hotat att sparka skiten ur honom om han någonsin gör om det igen). Men ändå så väldigt mycket vad Hellblazer står får; det uppkäftiga försvaret för det lite skitiga, genuint mänskliga, långt borta från alla normer och auktoriteter.

Och när julens ande i ett nyckelresonemang förklarar varför kyrkan stoppade festandet och njutningen formulerar han det så här: ”How can you order a man to feel good? Or legislate for a womans delight? For thats where their power lies. In making rules … They hated ‘I live’ for one reason alone. Nobody asked them if it was all right first.” Plötsligt får den burleska och rätt lättsamma fyllehistorien en närmast politisk udd, riktad mot ett konservativt och inskränkande samhälle.

Hellblazer är inget för den överdrivna moralisten (det inmundigas både det ena och det andra över seriens sidor, och då pratar vi inte bara om sådana droger man kan köpa i affären) eller den kräsmagade (det är som sagt mycket blod och våld och rent äckel). Kvaliteten på episoderna är också skiftande, och ibland är det inte mer än en rätt ordinär skräckserie med en hjälte i sliten trenchcoat. Men om man orkar se bortom detta så kommer man att hitta en figur som man faktiskt alla fel och brister till trots någonstans inte kan låta bli att älska och ett antal fullkomligt fantastiska historier.

Läs även andra bloggares åsikter om Hellblazer, John Constantine, Constantine, teckande serier, Garth Ennis, kultur, serier och annat intressant