onsdag, augusti 31, 2005
Upplysningens riddare
Det finns olika sätt att se på saker och ting. För en vanlig människa skulle det intressanta med att (jag har lovat att inte skriva om dem den här veckan) sopande mattan med lydpartierna i (jag vill egentligen inte skriva om dem heller) och framförallt fullkomligt förnedrade han (nä, den här killen vill jag verkligen inte skriva om) i det allt mer pinsamma resterna av vad som en gång var något ganska sympatiskt litet parti (som jag helst inte nämner heller) nere i Bankeryd vara effekterna för vanligt folk av den politik som nu (nä, jag tänker fortfarande inte skriva om dem) kommit överrens om.
Alltså typ sådana där vardagliga saker som hur det drabbar en långtidsarbetslös att få gå ner på a-kassans miniminivå, hur mycket dyrare det blir med a-kassa när sjävfinansieringen höjs eller vilka som kommer att ha råd att ha bilen kvar efter en privatiserad trafikskadeförsäkring.
Tur då att det finns de som ser längre än så. Som kan se bortom vad vi vanliga dödliga tycker vore viktigt, och istället fokusera på väsentligheterna. Jag vill tillägna detta inlägg de upplysningens riddare som förstår vad folk vill ha. Länge leve ni, och må ingen ställa frågan om det verkligen det var detta ni drömde om när ni för länge sedan kom in på journalisthögskolan.
Alltså typ sådana där vardagliga saker som hur det drabbar en långtidsarbetslös att få gå ner på a-kassans miniminivå, hur mycket dyrare det blir med a-kassa när sjävfinansieringen höjs eller vilka som kommer att ha råd att ha bilen kvar efter en privatiserad trafikskadeförsäkring.
Tur då att det finns de som ser längre än så. Som kan se bortom vad vi vanliga dödliga tycker vore viktigt, och istället fokusera på väsentligheterna. Jag vill tillägna detta inlägg de upplysningens riddare som förstår vad folk vill ha. Länge leve ni, och må ingen ställa frågan om det verkligen det var detta ni drömde om när ni för länge sedan kom in på journalisthögskolan.
Kaffe och macka
Tillbringande kvällen som inbjuden gäst på ett medlemsmöte hos SEKO-sossen, en socialdemokratisk förening för, ja, folk som är medlemmar i SEKO. Ett stilla samtal om året som gått, valet, att högeralliansen måste avslöjas och socialdemokratin komma igen för att återskapa det förtroende som idag hos många är naggat i kanten.
Det var en helt vanlig kväll i folkrörelsesverige; och det slog mig att det är såhär det ska vara. Vanliga människor som träffas och pratar om samhället och vad som håller på att hända och vad som borde göras.
Efter mötet gick vi några stycken och tog en öl på Hubbes. Trots att augusti lider mot sitt slut var sommarnatten fortfarande överraskande ljum.
Det var en helt vanlig kväll i folkrörelsesverige; och det slog mig att det är såhär det ska vara. Vanliga människor som träffas och pratar om samhället och vad som håller på att hända och vad som borde göras.
Efter mötet gick vi några stycken och tog en öl på Hubbes. Trots att augusti lider mot sitt slut var sommarnatten fortfarande överraskande ljum.
tisdag, augusti 30, 2005
Visioner ett – arbete
Min gammelmormor arbetade i praktiken tills hon dog. Mina tydligaste minnesbilder av henne är när hon, nästan 90 år gammal, lite kutryggig och med nedsatt syn, frenetiskt tog sig runt på tomten i Hälsingland för att ta hand om de olika trädgårdslanden. På begravningen, kanske något år senare, var ett genomgående tema i alla talen just arbete.
Hennes moral, hennes attityd, är någonting som hela arbetarrörelsen alltid har levt med. Man ska jobba och göra rätt för sig. Arbetslinjen, kallas den politiskt, och har skiljt den svenska arbetarrörelsen från många av de europeiska kusinerna.
Men arbetarrörelsen har också kompletterad denna pliktetik med ett motbud. Visst ska vi arbeta, men då kräver vi också goda arbetsförhållanden. Vi har vetat att arbete kan vara, bör vara, så mycket mer än att göra rätt för sig mot betalning. Vi vill – vår vision är – att alla ska ha rätt till det utvecklande och berikande arbetsliv som idag är alltför få förborgat.
Detta tycker jag fortfarande bör vara en socialdemokratisk vision. Det dubbla uppdraget – full sysselsättning och det goda arbetet. Det handlar om att återigen bli tydligare på arbetslinjen (något som är på god väg att hända). Om att själva, som arbetsgivare, ligga i framkant vad det gäller att utveckla arbetslivet. Och att tillsammans med fackföreningsrörelsen värna och utveckla arbetsrätt och kollektivavtal.
Hennes moral, hennes attityd, är någonting som hela arbetarrörelsen alltid har levt med. Man ska jobba och göra rätt för sig. Arbetslinjen, kallas den politiskt, och har skiljt den svenska arbetarrörelsen från många av de europeiska kusinerna.
Men arbetarrörelsen har också kompletterad denna pliktetik med ett motbud. Visst ska vi arbeta, men då kräver vi också goda arbetsförhållanden. Vi har vetat att arbete kan vara, bör vara, så mycket mer än att göra rätt för sig mot betalning. Vi vill – vår vision är – att alla ska ha rätt till det utvecklande och berikande arbetsliv som idag är alltför få förborgat.
Detta tycker jag fortfarande bör vara en socialdemokratisk vision. Det dubbla uppdraget – full sysselsättning och det goda arbetet. Det handlar om att återigen bli tydligare på arbetslinjen (något som är på god väg att hända). Om att själva, som arbetsgivare, ligga i framkant vad det gäller att utveckla arbetslivet. Och att tillsammans med fackföreningsrörelsen värna och utveckla arbetsrätt och kollektivavtal.
måndag, augusti 29, 2005
Så få ord, så många tonarter
Hade det inte varit för resultatet hade det varit en fantastisk fotbollskväll på söderstadion. Perfekt väder, massor av folk, Hammarby. Och så ett fullkomligt meningslöst 0-0. Trist. Men jag lärde mig åtminstone någonting. För de som påstår att fotbollsramsor saknar melodi, tonart och harmonik har nämligen … och ikväll är det slutgiltigt bevisat … fullständigt fel. För om det vore så, skulle det nämligen inte gå att skråla falskt. Och jag har ikväll upplevt något alldeles extraordinärt i den klassen. (Hur det lät bland lyxlirarna som hade sittplats vet jag faktiskt inte - förmodligen var det typ fler än tre som lät samtidigt vilket, ja hur ska man uttrycka det, tenderar att släta ut saker och ting.)
söndag, augusti 28, 2005
Tillbaka från kylan
Jag har som vissa uppmärksammat tillbringat helgen i Örebro tillsammans med några hundra moderater. Som numer officiellt utsedd spion kan jag konstatera att yrket inte är på långa vägar lika glamoröst som man kan tro. Mer Johan le Carré än James Bond, definitivt. (Men mackorna i presrummet jag tillbringande typ hela tiden i var - vilket den fria pressen också konstaterade – fantastiskt goda.)
Jag vet inte om det ligger inom ramen för spionyrket; men jag råkade för övrigt tipsa moderaternas chefsideolog Anders Borg om riksdagens eminenta om än låt oss säga väldigt ambitiösa språkbrev. Något som fick honom att hoppa upp och ner av entusiasm (det kan också ha varit för att han tyckte det var bättre att jag pratade med honom än lyssnade på vad ”Fredrik” sa till journalisterna några meter bort). Men alla framtida moderata utspel på språkpolitikens område är alltså mitt fel. Sorry för det.
Hade med mig en bok om det post-moderna draget i Bill Clintons presidentskap (det finns även hos andra) som kvällslektyr. Alltså när bilder blir viktigare än budskap, ständiga anpassningar till opinioner är regel, opinionsundersökningar och fokusgrupper religion. Kändes passande på något sätt. Det intressanta med de ”nya moderaterna” (sic) är ju framförallt ytan och formen, det politiska spelet och mediala historieberättandet. Inga andra likheter mellan Clinton och Reinfeldt, naturligtvis.
Men nu är jag hemma. Åter från kylan, så att säga. Och tänker inte skriva ett ord om moderaterna på den här bloggen på minst en vecka. Så det så.
(Däremot skriver jag gärna om Tony Richardsson. Vilket kille! Dessutom har det efterlysts mer av framåtsyftande idédebatt på socialdemokratiska bloggar. Får se hur mycket jag hinner, men det är en handske som förtjänar att plockas upp.)
Jag vet inte om det ligger inom ramen för spionyrket; men jag råkade för övrigt tipsa moderaternas chefsideolog Anders Borg om riksdagens eminenta om än låt oss säga väldigt ambitiösa språkbrev. Något som fick honom att hoppa upp och ner av entusiasm (det kan också ha varit för att han tyckte det var bättre att jag pratade med honom än lyssnade på vad ”Fredrik” sa till journalisterna några meter bort). Men alla framtida moderata utspel på språkpolitikens område är alltså mitt fel. Sorry för det.
Hade med mig en bok om det post-moderna draget i Bill Clintons presidentskap (det finns även hos andra) som kvällslektyr. Alltså när bilder blir viktigare än budskap, ständiga anpassningar till opinioner är regel, opinionsundersökningar och fokusgrupper religion. Kändes passande på något sätt. Det intressanta med de ”nya moderaterna” (sic) är ju framförallt ytan och formen, det politiska spelet och mediala historieberättandet. Inga andra likheter mellan Clinton och Reinfeldt, naturligtvis.
Men nu är jag hemma. Åter från kylan, så att säga. Och tänker inte skriva ett ord om moderaterna på den här bloggen på minst en vecka. Så det så.
(Däremot skriver jag gärna om Tony Richardsson. Vilket kille! Dessutom har det efterlysts mer av framåtsyftande idédebatt på socialdemokratiska bloggar. Får se hur mycket jag hinner, men det är en handske som förtjänar att plockas upp.)
lördag, augusti 27, 2005
Ungmoderater på bygge
"Vi vill bygga ett nytt land" är tydligen temat för det moderata ungdomsförbundet. Med eller utan kollektivavtalsenliga löner, är frågan.
torsdag, augusti 25, 2005
Propagandashow i Örebro
Reinfeldt ägnar en hel del av sitt inledningsanförande på moderaternas arbetsstämma i Örebro åt att distansera sig från en tänkt "gammaldags" moderat. "Välj era strider", uppmanar han myndigt stämman, "moderaterna har aldrig varit revolutionära". När han inledningsvis rabblar upp tidigare partiledare och vad man har att lära av dem, "glömmer" han bort Bo Lundgren. För det är det som är poängen med hela den moderata arbetsstämman som nu ska fortgå under fyra dagar – att bekräfta Fredrik Reinfeldts segertåg och definitivt sätta bilden av de "nya" moderaterna. Och då är det med nödvändighet exit Lundgren, bunkergäng och 130 miljarder i skattesänkningar.
Reinfeldt har lyckats såtillvida att opinionssiffrorna har gått upp i samma takt som den egna politiken luddats till. Ju färre som vet vad moderaterna tycker om saker och ting, ju fler kan tänka sig att rösta på dem. Det är nu inte så konstigt att ett parti som moderaterna blir populärare när folk inte vet vad de står för. Men frågan är om en sådan taktik – att dölja sin politik – håller i längden.
Ett gäng LO-ekonomer skrev en mycket intressant artikel på DN-debatt i morse som förtjänar läsning. De visar hur ihåligt det moderata budskapet är, inte minst vad det gäller att skattesänkningarna ska gå till låg- och medelinkomsttagarna. De nya moderaterna är bara, som Kristina Axén-Ohlin själv uttryckt det, "retorik".
Samtidigt får man inte underskatta retorikens kraft. Showen i Örebro är ett skickligt iscensatt spektakel. De moderata ombuden må vara hur missnöjda med det politiska uttrycket de vill, de gillar opinionssiffrorna. Dessutom kan de vara trygga i förvissningen att moderaterna fortsatt är ett parti på högerkanten. Systemskiftet kommer, är Reinfeldts egentliga budskap, ge det bara lite längre tid. Och låt oss inför världen spela upp ett drama av ett moderatparti som faktiskt förändrats, så att det svenska folket invaggade i välfärdsstatens falska trygghetssömn ska kunna komma till oss, omedvetna om vartåt det egentligen är vi strävar.
En ulv i fårakläder, har Magnus kallat honom. Tur att det finns de som vill se bortom utanpåverket.
Reinfeldt har lyckats såtillvida att opinionssiffrorna har gått upp i samma takt som den egna politiken luddats till. Ju färre som vet vad moderaterna tycker om saker och ting, ju fler kan tänka sig att rösta på dem. Det är nu inte så konstigt att ett parti som moderaterna blir populärare när folk inte vet vad de står för. Men frågan är om en sådan taktik – att dölja sin politik – håller i längden.
Ett gäng LO-ekonomer skrev en mycket intressant artikel på DN-debatt i morse som förtjänar läsning. De visar hur ihåligt det moderata budskapet är, inte minst vad det gäller att skattesänkningarna ska gå till låg- och medelinkomsttagarna. De nya moderaterna är bara, som Kristina Axén-Ohlin själv uttryckt det, "retorik".
Samtidigt får man inte underskatta retorikens kraft. Showen i Örebro är ett skickligt iscensatt spektakel. De moderata ombuden må vara hur missnöjda med det politiska uttrycket de vill, de gillar opinionssiffrorna. Dessutom kan de vara trygga i förvissningen att moderaterna fortsatt är ett parti på högerkanten. Systemskiftet kommer, är Reinfeldts egentliga budskap, ge det bara lite längre tid. Och låt oss inför världen spela upp ett drama av ett moderatparti som faktiskt förändrats, så att det svenska folket invaggade i välfärdsstatens falska trygghetssömn ska kunna komma till oss, omedvetna om vartåt det egentligen är vi strävar.
En ulv i fårakläder, har Magnus kallat honom. Tur att det finns de som vill se bortom utanpåverket.
söndag, augusti 21, 2005
Fuskminister för luftbudgetering
Nu har även Lars Leijonborg skrivit brev till sina kollegor i alliansen. De fyra kompisarna som trivs så bra tillsammans verkar ha svårt att lyfta luren och prata, eftersom allt mer av kommunikationen uppenbarligen måste ske via media. Åtminstone när det gäller de brännande frågorna om socialförsäkringssystemens framtid och nivån på ersättningsnivåerna. Vad (fp) föreslår är i stort att man istället för att sänka ersättningsnivåerna ska spara pengar genom att minska fusket. Bland annat vill de inrätta en ”fuskminister”.
I grunden har nu Leijonborg rätt. Det är inte rimligt att som moderaterna föreslår straffa alla sjuka för att vissa fuskar. Problemet är att när folkpartiet nu vill komma åt fusket gör man det genom att själv öppna för ett annat klassiskt fusk: att i förtid räkna hem ytterst osäkra framtida besparingar. Luftbudgetering, kallas detta, och i Stockholms läns landsting – för att ta ett exempel som jag personligen känner väl till – är detta en folkpartistisk paradgren.
De andra i högeralliansen säger följaktligen också nej. Sprickan i synen på välfärdssystemen börjar bli allt mer besvärande för högern. Om Leijonborg menade allvar med sitt värnande om den generella välfärden skulle han nog istället börja titta över blockgränserna för eventuella samarbetspartners. Men någonting säger mig att han istället kommer svälja prestigen och lägga sig platt för moderaterna. För när allt kommer omkring; vad är några hundratusen sjuka och arbetslösa när det är regeringsmakten som hägrar vid horisonten?
I grunden har nu Leijonborg rätt. Det är inte rimligt att som moderaterna föreslår straffa alla sjuka för att vissa fuskar. Problemet är att när folkpartiet nu vill komma åt fusket gör man det genom att själv öppna för ett annat klassiskt fusk: att i förtid räkna hem ytterst osäkra framtida besparingar. Luftbudgetering, kallas detta, och i Stockholms läns landsting – för att ta ett exempel som jag personligen känner väl till – är detta en folkpartistisk paradgren.
De andra i högeralliansen säger följaktligen också nej. Sprickan i synen på välfärdssystemen börjar bli allt mer besvärande för högern. Om Leijonborg menade allvar med sitt värnande om den generella välfärden skulle han nog istället börja titta över blockgränserna för eventuella samarbetspartners. Men någonting säger mig att han istället kommer svälja prestigen och lägga sig platt för moderaterna. För när allt kommer omkring; vad är några hundratusen sjuka och arbetslösa när det är regeringsmakten som hägrar vid horisonten?
lördag, augusti 20, 2005
Manlig feminism?
Kan män vara feminister? Det har diskuterats inte minst på Rebellas och Fredrik Janssons bloggar på sistone. Frågan är viktigt, på två sätt. Dels för att svaret säger oss något om kvinnors organisering och hur könskampen kan föras. Dels för att det också säger oss något om hur vi män kan/bör agera.
Till och börja med är det nog bara att konstatera att kampen för jämlikhet mellan könen i grunden är en kvinnokamp. Visst, det är jättetrist att vi män har svårt med vårdnadstvister och klarar oss sämre efter skilsmässor och så vidare. Men, kom igen. Vi överlever. Pengar, makt och karriärmöjligheter är rätt sköna snuttefiltar att trösta sig mot när världen blir för hård.
Det leder också till att vi män faktisktpå många sätt kommer att i någon mening förlora på ett jämställt samhälle. Vi kommer att tjäna relativt mindre med pengar, det kommer bli tuffare konkurrens till de schyssta jobben och framförallt kommer vi att behöva utföra betydligt mer obetalt hemarbete.
Det här kan tyckas leda till slutsatsen att feminismen borde vara ett rent kvinnligt projekt och att män som kallar sig feminister förmodligen är ena lismande läpparnas bekännare med den brölande mansgrisen bara bristfälligt dold under den politiskt korrekta ytan. För intresset ljuger – i slutändan – som bekant aldrig. Right?
Problemet är bara, att även om en manlig feminism är svår eller kanske till och med omöjlig, är den förmodligen icke desto mindre nödvändig för att kunna åstadkomma någon verklig förändring. Att förändra samhället underifrån utan åtminstone visst stöd från åtminstone delar av den härskande klassen/etablissemanget/etc har nämligen historiskt visat sig svårt, så gott som omöjligt. Det behövs alltså en kvinnlig organisering, det behövs ett ständigt tryck; men det behövs också män som är beredda att backa, öppna upp och släppa in kvinnor i tidigare manliga maktsfärer. Och det behövs förmodligen också män som går ännu längre; som själva aktivt börjar driva på för ett rättvisare samhälle; män som kallar sig feminister.
Men varför skulle då män ta detta steg? Av idealism, är ett skäl. Av rädsla för konsekvenserna av en eskalerande könskamp (jämför med rädslan för ryska revolutionen under den svenska demokratiseringen, eller medelklassens rädsla för ökad kriminalitet i kölvattnet av ökande klassklyftor) ett annat, om än inte lika troligt. Kanske för att man trots de kortsiktiga förlusterna kan se långsiktiga vinster med ett samhälle där könet inte är en lika fjättrande boja som i dagens.
Men poängen är att oavsett varför de är det så behövs det manliga feminister. Så en kvinnorörelse som vill vara framgångsrik bör också inrikta sig på att se till att fler män tar det steget. Så gulla med oss, ställ krav, argumentera och bejaka positiva trender. Använd morot och piska för att få in oss i den feministiska fållan. Men vad ni gör - lita inte på oss, bara. Det är vi inte värda.
PS: Varför jag själv kallar mig feminism? Ja, ärligt talar så räcker det med att ta en titt på alternativet. Sådana idioter kan man inte göra annat än bekämpa. Dessutom tror jag att alla sunt kännande varelser kan inse det moraliskt ohållbara i ett samhälle med så omotiverade och omfattande orättvisor mellan kvinnor och män som dagens. Kalla det dåligt samvete om ni vill, det behöver inte vara den sämsta av drivkrafter...
Till och börja med är det nog bara att konstatera att kampen för jämlikhet mellan könen i grunden är en kvinnokamp. Visst, det är jättetrist att vi män har svårt med vårdnadstvister och klarar oss sämre efter skilsmässor och så vidare. Men, kom igen. Vi överlever. Pengar, makt och karriärmöjligheter är rätt sköna snuttefiltar att trösta sig mot när världen blir för hård.
Det leder också till att vi män faktisktpå många sätt kommer att i någon mening förlora på ett jämställt samhälle. Vi kommer att tjäna relativt mindre med pengar, det kommer bli tuffare konkurrens till de schyssta jobben och framförallt kommer vi att behöva utföra betydligt mer obetalt hemarbete.
Det här kan tyckas leda till slutsatsen att feminismen borde vara ett rent kvinnligt projekt och att män som kallar sig feminister förmodligen är ena lismande läpparnas bekännare med den brölande mansgrisen bara bristfälligt dold under den politiskt korrekta ytan. För intresset ljuger – i slutändan – som bekant aldrig. Right?
Problemet är bara, att även om en manlig feminism är svår eller kanske till och med omöjlig, är den förmodligen icke desto mindre nödvändig för att kunna åstadkomma någon verklig förändring. Att förändra samhället underifrån utan åtminstone visst stöd från åtminstone delar av den härskande klassen/etablissemanget/etc har nämligen historiskt visat sig svårt, så gott som omöjligt. Det behövs alltså en kvinnlig organisering, det behövs ett ständigt tryck; men det behövs också män som är beredda att backa, öppna upp och släppa in kvinnor i tidigare manliga maktsfärer. Och det behövs förmodligen också män som går ännu längre; som själva aktivt börjar driva på för ett rättvisare samhälle; män som kallar sig feminister.
Men varför skulle då män ta detta steg? Av idealism, är ett skäl. Av rädsla för konsekvenserna av en eskalerande könskamp (jämför med rädslan för ryska revolutionen under den svenska demokratiseringen, eller medelklassens rädsla för ökad kriminalitet i kölvattnet av ökande klassklyftor) ett annat, om än inte lika troligt. Kanske för att man trots de kortsiktiga förlusterna kan se långsiktiga vinster med ett samhälle där könet inte är en lika fjättrande boja som i dagens.
Men poängen är att oavsett varför de är det så behövs det manliga feminister. Så en kvinnorörelse som vill vara framgångsrik bör också inrikta sig på att se till att fler män tar det steget. Så gulla med oss, ställ krav, argumentera och bejaka positiva trender. Använd morot och piska för att få in oss i den feministiska fållan. Men vad ni gör - lita inte på oss, bara. Det är vi inte värda.
PS: Varför jag själv kallar mig feminism? Ja, ärligt talar så räcker det med att ta en titt på alternativet. Sådana idioter kan man inte göra annat än bekämpa. Dessutom tror jag att alla sunt kännande varelser kan inse det moraliskt ohållbara i ett samhälle med så omotiverade och omfattande orättvisor mellan kvinnor och män som dagens. Kalla det dåligt samvete om ni vill, det behöver inte vara den sämsta av drivkrafter...
torsdag, augusti 18, 2005
Lång, het höst
Jag tror inte att det bara handlar om att nästa år är valår, även om det naturligtvis är själva fokus. Det som händer i Sverige just nu är någonting större, en fundamental förändring av det politiska klimatet. Början var Reinfeldts övertagande efter det Lundgrenska fiaskot och den interna upprensning inom moderaterna som det var en del av. Senaste året har sedan gått rätt mycket enligt de moderata riktlinjerna; det Reinfeldtstyrda allianståget har tuffat på enligt tidtabell. De moderater som efter förnedringen 2002 längtade efter en frälsare har fått sin önskan uppfylld; opinionssiffrorna stiger i takt med att bilden av den egna politiken suddas ut.
Jag tänker detta samtidigt som jag surfar runt bland nyhetssidorna. Både där, och än mer bland vänner och bekanta ute i verkligheten, känner man att denna ensidiga bild är på väg att förändras. Persson är tillbaka. Regeringen känns mer framåt än på länge. I landstinget har vi gjort det omöjliga och fått ordning på ekonomin; nu väntar nya offensiva tag när det gäller själva verksamheterna. Socialdemokratin var kanske tillfälligt knockad, men reste sig. Förhoppningsvis innan domaren hade hunnit räkna till tio.
Men vad som slår mig är inte det kortsiktigt valtaktiska; utan det större drama som utspelar sig bortom dagspolitiken. Läser en ledarartikel i Expressen om den danska kulturrevolutionen. Hur många högermän (och kvinnor, men mest män) har jag inte träffat här hemma i Sverige som delar den verklighetsbild danskarna verkar ha. Att hela samhället (myndigheter, kulturinstitutioner, public service) består av en enda stor vänsterkonspiration. Hur ofta argumenterar inte partiledarna i högeralliansen likadant? Ideologi och partibok (dvs vänster) ska rensas ut, förnuft och kompetens (dvs höger) ska komma in.
Kopplar till Fredrik Reinfeldts ungdomsskrifter; då han sa som han tyckte det var; svenskarna är mentalt handikappade. Idag formulerar han sig mer moget, men budskapet är detsamma; svenskarna är indoktrinerade att tro på välfärdsstaten, det är därför den ”nya” moderaterna i sin retorik inte utmanar den. Men bakom denna taktiska insikt lurar samma grundläggande värderingar, samma vilja att i grunden stöpa om.
Och här finns det större dramat. Att vi just nu befinner oss i någon typ av skifte; en tid av både höger- och vänstervåg. Och jag vill inte ha det som i Danmark. Jag vill inte ha Lars Leijonborg i regeringen och MUF:are på varje departement. Framförallt vill jag inte ha ett samhälle som successivt, smygvägen, drivs till att bli kallare, hårdare, orättvisare, ett samhälle där klyftorna tillåts öka under den politiska ledningens uppmuntrande tillrop och självgoda skryt om att ”minsann, nu äntligen som har svenskarna lärt sig att visa uppskattning för den som lyckas”.
Det kommer bli en het höst. En lite märklig känsla; att ändå befinna sig vid en tidpunkt då så mycket kommer avgöras för så långt tid framåt.
Jag tänker detta samtidigt som jag surfar runt bland nyhetssidorna. Både där, och än mer bland vänner och bekanta ute i verkligheten, känner man att denna ensidiga bild är på väg att förändras. Persson är tillbaka. Regeringen känns mer framåt än på länge. I landstinget har vi gjort det omöjliga och fått ordning på ekonomin; nu väntar nya offensiva tag när det gäller själva verksamheterna. Socialdemokratin var kanske tillfälligt knockad, men reste sig. Förhoppningsvis innan domaren hade hunnit räkna till tio.
Men vad som slår mig är inte det kortsiktigt valtaktiska; utan det större drama som utspelar sig bortom dagspolitiken. Läser en ledarartikel i Expressen om den danska kulturrevolutionen. Hur många högermän (och kvinnor, men mest män) har jag inte träffat här hemma i Sverige som delar den verklighetsbild danskarna verkar ha. Att hela samhället (myndigheter, kulturinstitutioner, public service) består av en enda stor vänsterkonspiration. Hur ofta argumenterar inte partiledarna i högeralliansen likadant? Ideologi och partibok (dvs vänster) ska rensas ut, förnuft och kompetens (dvs höger) ska komma in.
Kopplar till Fredrik Reinfeldts ungdomsskrifter; då han sa som han tyckte det var; svenskarna är mentalt handikappade. Idag formulerar han sig mer moget, men budskapet är detsamma; svenskarna är indoktrinerade att tro på välfärdsstaten, det är därför den ”nya” moderaterna i sin retorik inte utmanar den. Men bakom denna taktiska insikt lurar samma grundläggande värderingar, samma vilja att i grunden stöpa om.
Och här finns det större dramat. Att vi just nu befinner oss i någon typ av skifte; en tid av både höger- och vänstervåg. Och jag vill inte ha det som i Danmark. Jag vill inte ha Lars Leijonborg i regeringen och MUF:are på varje departement. Framförallt vill jag inte ha ett samhälle som successivt, smygvägen, drivs till att bli kallare, hårdare, orättvisare, ett samhälle där klyftorna tillåts öka under den politiska ledningens uppmuntrande tillrop och självgoda skryt om att ”minsann, nu äntligen som har svenskarna lärt sig att visa uppskattning för den som lyckas”.
Det kommer bli en het höst. En lite märklig känsla; att ändå befinna sig vid en tidpunkt då så mycket kommer avgöras för så långt tid framåt.
fredag, augusti 12, 2005
Fredagslat
Tänkte skriva ett slagkraftigt, fyndigt och engagerande inlägg för att runda av veckan. Inser att jag är lite för trött för det. Istället kan jag bara tipsa om Martin Tolléns underbara reflektion över MUF-stämman som inleds i dagarna.
Så var det gjort. Nu drar jag till landet.
Så var det gjort. Nu drar jag till landet.
onsdag, augusti 10, 2005
Och den skall kallas Neo
Finansering från svenskt näringsliv. Målgrupp; bildad borgerlighet. Ta upp kampen med vänsterns hegemoni. Redaktör Sofia Nerbrand. Så ska det nya liberala flaggskeppet Neo (se artikel i resumé) se ut.
Och visst är det ett tidens tecken? Det sena 90-talets vänstervåg ebbar ut, och nya krafter tar över. Gamla hjältar försvinner försiktigt bort på någon skogsstig i hjärtat av Dalarna, vid horisonten hopas mörkblå stormmoln.
Fast; redan de gamla grekerna visste hur det fungerade. Det är alltid som värst precis innan det lyckliga slutet. Kan man vinna vm-guld med en skadad fot, kan man kämpa för rättvisa och solidaritet även i motvind. Och hur var det han skaldade; Morrisey? ”There is a light that never goes out”.
Och visst är det ett tidens tecken? Det sena 90-talets vänstervåg ebbar ut, och nya krafter tar över. Gamla hjältar försvinner försiktigt bort på någon skogsstig i hjärtat av Dalarna, vid horisonten hopas mörkblå stormmoln.
Fast; redan de gamla grekerna visste hur det fungerade. Det är alltid som värst precis innan det lyckliga slutet. Kan man vinna vm-guld med en skadad fot, kan man kämpa för rättvisa och solidaritet även i motvind. Och hur var det han skaldade; Morrisey? ”There is a light that never goes out”.
Efterlysning!
Satt och surfade och hittade det här. Någon som vet vad det är? Måste erkänna att jag är sjukt nyfiken...
tisdag, augusti 09, 2005
För lönsamt att stämpla?
Debatten om jobben är igång efter Perssons come-back i söndags. Mest förutsägbara är såklart moderaterna. Partisekreterare Littorin skriver på sin blogg:
"Detta är helt fel väg att gå. Istället borde vi, som vi sagt tusen gånger hittills, se till att det blir mer lönsamt att arbeta än att inte arbeta genom att sänka skatten på arbete och strama åt bidragssystemen. Därtill måste naturligtvis statens finanser hållas i strikta tyglar så att inte räntorna börjar pila iväg igen. Och slutligen måste en näringspolitisk offensiv till. Vi måste se till att de mindre företagen har goda villkor för expansion. Det handlar såväl om regler och skatter som om tillgången på riskkapital, infrastruktur, utbildad personal och kunder med riktiga inkomster."
Det är intressant. Runt de två sista punkterna, är nog alla överrens. Ett gott näringslivsklimat och låga räntor är liksom ingen emot (numer, vi vet all vad moderaterna har i ryggsäcken vad gäller att hålla ordning på statens finanser). Hur det står till med näringsklimatet i Sverige idag kan man också få en liten hum om exempelvis här.
Men det riktigt viktiga är den första punkten. För i praktiken är det också där alla skarpa förslag från moderaterna ligger; när det gäller att sänka ersättningsnivåer och göra det jävligare att vara arbetslös. Det bygger på grundsynen att folk är arbetslösa, inte för att det inte finns några jobb, utan för att det är för bra att gå arbetslös. Perssons analys är istället att problemet är att det finns för få jobb att söka, och att politiken därför måste fokuseras på att åtgärda detta.
Skapa nya jobb, eller sänk ersättningen för de arbetslösa. Två analyser, två verklighetsuppfattningar och två politiska alternativ. Svensk inrikespolitik börjar ta mig tusan hetta till.
"Detta är helt fel väg att gå. Istället borde vi, som vi sagt tusen gånger hittills, se till att det blir mer lönsamt att arbeta än att inte arbeta genom att sänka skatten på arbete och strama åt bidragssystemen. Därtill måste naturligtvis statens finanser hållas i strikta tyglar så att inte räntorna börjar pila iväg igen. Och slutligen måste en näringspolitisk offensiv till. Vi måste se till att de mindre företagen har goda villkor för expansion. Det handlar såväl om regler och skatter som om tillgången på riskkapital, infrastruktur, utbildad personal och kunder med riktiga inkomster."
Det är intressant. Runt de två sista punkterna, är nog alla överrens. Ett gott näringslivsklimat och låga räntor är liksom ingen emot (numer, vi vet all vad moderaterna har i ryggsäcken vad gäller att hålla ordning på statens finanser). Hur det står till med näringsklimatet i Sverige idag kan man också få en liten hum om exempelvis här.
Men det riktigt viktiga är den första punkten. För i praktiken är det också där alla skarpa förslag från moderaterna ligger; när det gäller att sänka ersättningsnivåer och göra det jävligare att vara arbetslös. Det bygger på grundsynen att folk är arbetslösa, inte för att det inte finns några jobb, utan för att det är för bra att gå arbetslös. Perssons analys är istället att problemet är att det finns för få jobb att söka, och att politiken därför måste fokuseras på att åtgärda detta.
Skapa nya jobb, eller sänk ersättningen för de arbetslösa. Två analyser, två verklighetsuppfattningar och två politiska alternativ. Svensk inrikespolitik börjar ta mig tusan hetta till.
måndag, augusti 08, 2005
Lyckas Persson göra en Klüft? (obs - inlägget innehåller en idrottsliknelse)
Alla kan vara nere för räkning. Vad som skiljer vinnarna från förlorarna är förmågan att inte låta sig tryckas ner av tillfälliga motgångar, utan bita ihop och komma tillbaka. Den stora frågan inför Göran Perssons sommartal i Björkvik tidigare idag var om partiledaren och statsministern skulle göra just detta.
Efter att snabbt ha skummat mediebilden tycks svaret vara ja. Det är fightern Persson som är tillbaka, arbetslösheten ska betvingas kosta vad det kosta vill (inklusive sprucket utgiftstak). Unga akademiker ska få riktiga jobb i statlig förvaltning, kommunerna ska få pengar att låta långtidsarbetslösa täppa till luckorna i välfärden. Klassisk socialdemokratisk vänsterpolitik, alltså.
Det är modigt. Borgerlighetens opinionsframgångar möts inte genom flirtar högerut, utan genom tydligare vänsterpolitik. Nu krävs det att orden följs med handlig, och att handlingen leder till resultat som märks bland vanligt folk. Då skulle det inte överraska om det avslutande 800-metersloppet nästa höst också det slutar med att den regerande mästaren behåller sitt guld för en period till.
Efter att snabbt ha skummat mediebilden tycks svaret vara ja. Det är fightern Persson som är tillbaka, arbetslösheten ska betvingas kosta vad det kosta vill (inklusive sprucket utgiftstak). Unga akademiker ska få riktiga jobb i statlig förvaltning, kommunerna ska få pengar att låta långtidsarbetslösa täppa till luckorna i välfärden. Klassisk socialdemokratisk vänsterpolitik, alltså.
Det är modigt. Borgerlighetens opinionsframgångar möts inte genom flirtar högerut, utan genom tydligare vänsterpolitik. Nu krävs det att orden följs med handlig, och att handlingen leder till resultat som märks bland vanligt folk. Då skulle det inte överraska om det avslutande 800-metersloppet nästa höst också det slutar med att den regerande mästaren behåller sitt guld för en period till.
fredag, augusti 05, 2005
Härligt med telefoner
Av någon outgrundlig anledning har jag fått två telefonnummer. Eller snarare såhär; min arbetsgivare har valt att istället för att tycka att jag ska koppla upp mig mot jobbet via mitt privata bredband pröjsa ett helt nytt abonnemang, som jag förväntas använda i tjänsten och tjänsten allenast. Så långt allt gott.
Problemet var bara, att sedan det nya numret (med ett helt nytt jack och allting) installerades i slutet på juni har mitt privata nummer (som är sådan där ip-telefoni med bredbandsbolaget), inte fungerat. Eftersom det har varit semester har jag inte brytt mig. Men nu börjar terminen igen, och sådana saker ska skötas. Sagt och gjort. I måndags ringde jag telias kundtjänst, förklarade situationen, fick en ursäkt och ett löfte om att det hela skulle åtgärdas. Tyvärr kunde de inte få loss en kille förrän fredag förmiddag, helt ok tyckte jag, bara det skulle ordna sig.
Så kommer fredagen. Kvart i tio (vilket onekligen är en tidpunkt mellan klockan åtta och klockan tio, som utlovat) i morse kommer en skön snubbe, meckar med mina jack i en halvtimme innan han uppgivet konstaterar att det inte är något fel på mitt nya telianummer. Vilket jag aldrig hävdat. Problemet är tydligen bredbandsbolaget. På sladdarna är det inget fel.
Ok. Killen kan inget göra. Jag ringer bredbandsbolaget. Har ni någonsin försökt ringa bredbandsbolaget? Om inte, grattis. Efter att ha tillbringat en halv dag i olika telefonköer kommer jag – för en liten stund sedan –fram till min tredje tekniker och sammantaget femte bredbandsbolagsanställda för dagen. En tjej som på bred norrländska faktiskt lyckats lotsa mig framåt (på allvar, om du mot förmodan läser detta –tack, du gjorde min dag lite mindre miserabel!). Till slut får vi faktiskt både telefon och bredband att fungera. Genom att koppla in hela skiten i det jack som jag inte vill använda, som inte är och inte ska vara förstajack, som jag för länge sedan betalade en annan teletekniker dryga slantar för att se till att jag inte heller skulle behöva använda.
Något har alltså hänt, som gör att det jack jag vill använda inte längre fungerar. Jag ringer (på min numera fungerande hemmatelefon) upp morgonens teliakille igen, och förklarar. Han säger först att jag måste ha fel, att det inte kan stämma och slutligen att om det nu stämmer så är det förmodligen, på något sätt, antingen bredbandsbolagets eller mitt eget fel. Så bryts, men en nästan religiös symbolik, vårt samtal.
Kvar sitter jag. Men en faktiskt fungerande telefoni som bara är lite sämre än vad jag betalat för och som jag vill ha det. Med två olika telefonibolag som typ skyller på varandra. Och med en liten, liten längtan tillbaka till en tid då det fanns två kanaler på teven och ett postkontor fortfarande var ett ställe du kunde gå till för att hämta ut och skicka paket.
Problemet var bara, att sedan det nya numret (med ett helt nytt jack och allting) installerades i slutet på juni har mitt privata nummer (som är sådan där ip-telefoni med bredbandsbolaget), inte fungerat. Eftersom det har varit semester har jag inte brytt mig. Men nu börjar terminen igen, och sådana saker ska skötas. Sagt och gjort. I måndags ringde jag telias kundtjänst, förklarade situationen, fick en ursäkt och ett löfte om att det hela skulle åtgärdas. Tyvärr kunde de inte få loss en kille förrän fredag förmiddag, helt ok tyckte jag, bara det skulle ordna sig.
Så kommer fredagen. Kvart i tio (vilket onekligen är en tidpunkt mellan klockan åtta och klockan tio, som utlovat) i morse kommer en skön snubbe, meckar med mina jack i en halvtimme innan han uppgivet konstaterar att det inte är något fel på mitt nya telianummer. Vilket jag aldrig hävdat. Problemet är tydligen bredbandsbolaget. På sladdarna är det inget fel.
Ok. Killen kan inget göra. Jag ringer bredbandsbolaget. Har ni någonsin försökt ringa bredbandsbolaget? Om inte, grattis. Efter att ha tillbringat en halv dag i olika telefonköer kommer jag – för en liten stund sedan –fram till min tredje tekniker och sammantaget femte bredbandsbolagsanställda för dagen. En tjej som på bred norrländska faktiskt lyckats lotsa mig framåt (på allvar, om du mot förmodan läser detta –tack, du gjorde min dag lite mindre miserabel!). Till slut får vi faktiskt både telefon och bredband att fungera. Genom att koppla in hela skiten i det jack som jag inte vill använda, som inte är och inte ska vara förstajack, som jag för länge sedan betalade en annan teletekniker dryga slantar för att se till att jag inte heller skulle behöva använda.
Något har alltså hänt, som gör att det jack jag vill använda inte längre fungerar. Jag ringer (på min numera fungerande hemmatelefon) upp morgonens teliakille igen, och förklarar. Han säger först att jag måste ha fel, att det inte kan stämma och slutligen att om det nu stämmer så är det förmodligen, på något sätt, antingen bredbandsbolagets eller mitt eget fel. Så bryts, men en nästan religiös symbolik, vårt samtal.
Kvar sitter jag. Men en faktiskt fungerande telefoni som bara är lite sämre än vad jag betalat för och som jag vill ha det. Med två olika telefonibolag som typ skyller på varandra. Och med en liten, liten längtan tillbaka till en tid då det fanns två kanaler på teven och ett postkontor fortfarande var ett ställe du kunde gå till för att hämta ut och skicka paket.
tisdag, augusti 02, 2005
Om terror, Allan Moore, Batman och Torbjörn Flygts senaste roman
Några kulturfunderingar över morgonkaffet; Jonas Morian har skrivit en intressant blogg om filmatiseringen av legenden Allan Moores tecknade epos ”v for vendetta”. Frågan är hur bröderna Wachowski ska förhålla sig till förlagans diskussion om terror som metod för samhällsförändring. Med tanke på att ”Matrix” är den mest terrorförhärligande film åtminstone jag sett (nu ska det erkännas att ja inte sett mer än glimtar ur den där rullen med Usama i bergen, visserligen) är det en relevant fråga. Blir en spännande diskussion när filmen väl kommit (fram till dess får alla som hemläxa att läsa den tecknade förlagan och reflektera över den.)
Men en annan intressant debatt ur serievärlden snuddar som film alldeles utmärkta ”Batman begins” vind. Det var en period på åttiotalet då unga serieskapare på olika sätt tog sig an superhjältegenren och problematiserade det som var dess utgångspunkt; att människor av en eller annan anledning (drar på sig en kostym) och börjar bedriva ett privat krig mot brottsligheten. Frank Miller gjorde exempelvis detta när ha revolutionerade den ganska trötta Daredevil, och inte minst i sina Batman-epos (”år ett” och ”the dark knight returns”). Miller själv försöker undvika att moralisera – han talar om Batman som någon typ av abstrakt moralisk kraft – men jag tycker inte riktigt att han lyckas. Vad är rätt att göra när rättsstaten inte räcker till, är frågan?
En liknande problematik fast i mer vardagsrealistisk, samtida språkdräkt, presenterar Torbjörn ”underdog” Flygt i sin roman ”Verkan”. Här handlar det om vittnen som drar tillbaka sina vittnesmål, ouppklarade villainbrott och rädsla för att tonårsdottern ska komma hem tryggt till villaförorten; om medborgargarden och tron på juridiken och rättsamhället. Mycket läsvärt, på det hela taget.
Den här typen av ”vigilante”-litteratur brukar ofta klassas som höger. Och visst, Charles Bronsons – för att ta en extrem - står inte för något uppbyggligt samhällsideal. Att sprida bilden av ett samhälle i statt förfall skapar också goda dramaturgiska möjligheter, men är kanske inte alltid det sundaste politiskt.
Men både Flygt och – menar jag – Miller i sina bästa stunder visar att det finns en möjlighet att närma sig frågan från lite andra utgångspunkter än rent reaktionära. Den fysiska tryggheten från brott är en grundläggande samhällsfunktion, och inte minst för förortens arbetarklass måste detta diskuteras. Varför finns det en sådan attraktionskraft i film och litteratur som handlar om människor som tar lagen i egna händer och skipar en absolut rättvisa?
Och nej, jag menar inte att man ska ta på sig läderlappskappan och börja spöa knarklangare. Men kanske att justitieminister Bodströms resonemang om ”pappor på stan” är värt att ta på ett visst allvar.
Men en annan intressant debatt ur serievärlden snuddar som film alldeles utmärkta ”Batman begins” vind. Det var en period på åttiotalet då unga serieskapare på olika sätt tog sig an superhjältegenren och problematiserade det som var dess utgångspunkt; att människor av en eller annan anledning (drar på sig en kostym) och börjar bedriva ett privat krig mot brottsligheten. Frank Miller gjorde exempelvis detta när ha revolutionerade den ganska trötta Daredevil, och inte minst i sina Batman-epos (”år ett” och ”the dark knight returns”). Miller själv försöker undvika att moralisera – han talar om Batman som någon typ av abstrakt moralisk kraft – men jag tycker inte riktigt att han lyckas. Vad är rätt att göra när rättsstaten inte räcker till, är frågan?
En liknande problematik fast i mer vardagsrealistisk, samtida språkdräkt, presenterar Torbjörn ”underdog” Flygt i sin roman ”Verkan”. Här handlar det om vittnen som drar tillbaka sina vittnesmål, ouppklarade villainbrott och rädsla för att tonårsdottern ska komma hem tryggt till villaförorten; om medborgargarden och tron på juridiken och rättsamhället. Mycket läsvärt, på det hela taget.
Den här typen av ”vigilante”-litteratur brukar ofta klassas som höger. Och visst, Charles Bronsons – för att ta en extrem - står inte för något uppbyggligt samhällsideal. Att sprida bilden av ett samhälle i statt förfall skapar också goda dramaturgiska möjligheter, men är kanske inte alltid det sundaste politiskt.
Men både Flygt och – menar jag – Miller i sina bästa stunder visar att det finns en möjlighet att närma sig frågan från lite andra utgångspunkter än rent reaktionära. Den fysiska tryggheten från brott är en grundläggande samhällsfunktion, och inte minst för förortens arbetarklass måste detta diskuteras. Varför finns det en sådan attraktionskraft i film och litteratur som handlar om människor som tar lagen i egna händer och skipar en absolut rättvisa?
Och nej, jag menar inte att man ska ta på sig läderlappskappan och börja spöa knarklangare. Men kanske att justitieminister Bodströms resonemang om ”pappor på stan” är värt att ta på ett visst allvar.
måndag, augusti 01, 2005
Sommaren är över, men det våras i Linköping?
Är tillbaka; i Sverige, på jobbet, efter tre helt fantastiska semesterveckor i USA. Och för att stilla alla rykten; nej vi gifte oss inte i Las Vegas. Men vi hade jävligt kul, ändå.
Jag måste erkänna, att när jag startade denna blogg var det med en ironisk glimt i ögat, typ. När jag för några dagar sedan satt på ett internet-café i San Francisco och upptäckte att något av det roligaste (och mest stimulerande) jag kunde göra var att följa diskussionen på de allt fler riktigt bra socialdemokratiska bloggar som dyker upp som höstsvampar efter regnet, kändes den där glimten inte lika behövlig. Det här med bloggar tycks faktiskt fylla ett behov som alltför länge varit ouppfyllt; av en öppen och fri diskussion, av ett forum för åsiktsutbyte, och inte minst, en möjlighet att vara personlig. Roger Mogert (outstanding), Rebella (het nykomling med växtkraft) och flera gör livet lite roligare, lite intressantare och lite lättare att leva. (Så fort någon tekniskt kunnig lärt mig länka vidare till fler än Magnus gamla adress ska jag naturligtvis ta mitt ansvar där också, det kommer, jag lovar.)
Nåja, nog med fjäsk. SSU har kongress i Linköping. Om ombuden följer framtidskommissionens rekommendationer visar sig vårens kris, hur paradoxalt det än kan låta, kanske vara det bästa som kunde hända. Förbundet var inne i en nedåtgående spiral, som det kanske krävdes extrema händelser för att komma ur. Nu är det ombuden, SSU:arna själva; som äger makten att ta denna chans att faktiskt, för att använda en klyscha, ”göra skillnad”. Gud vet att det behövs.
För det behövs motkrafter mot den högervåg vi befinner oss i, eller i förstadiet av. 2/3-delsamhällets partipolitiska uttryck i form av högeralliansen är starkare än på länge. Märkbart är också att i den allmänna debatten mer fokus har lagts på moderaternas ”vänstervridning” än på de övriga partiernas ”högervridning”. Att folkpartiet, centern och kristdemokraterna står längre högerut än någonsin tidigare förbigås med tystnad, anses närmast normalt. Reinfeldts retorik – och det handlar just om retorik – räcker för att ett politiskt alternativ med utförsäljningar, nedmontering av trygghetssystem och skattesänkningar på dagordningen ska kunna framstå som ”mitten”.
Det här måste bekämpas på två plan. Dels, på kort sikt, handlar det såklart om den politiska makten i Sverige och vilka som ska få regera efter nästa höst. Det är självklart oerhört viktigt, efter som politik spelar roll. Noterar därför med gillande därför planerna på att starta en motallians-sida på nätet; alla goda krafter som vill hjälpas åt för att avslöja den borgerliga högeralliansen behövs!
Men på längre sikt handlar det också om det mer övergripande; om idéerna, tankarna på samhällets långsiktiga utformning. Hur kan vi skapa ett samhälle som är rättvisare, jämlikare, mer demokratiskt; i detta globaliseringens tidevarv? Hur ser vänsterns alternativ till högerns berättelse om den möjliga framtiden ut?
Här, inte minst, behövs SSU. Trots att sommaren känns som den är över får vi hoppas på vårsol över Linköping.
Jag måste erkänna, att när jag startade denna blogg var det med en ironisk glimt i ögat, typ. När jag för några dagar sedan satt på ett internet-café i San Francisco och upptäckte att något av det roligaste (och mest stimulerande) jag kunde göra var att följa diskussionen på de allt fler riktigt bra socialdemokratiska bloggar som dyker upp som höstsvampar efter regnet, kändes den där glimten inte lika behövlig. Det här med bloggar tycks faktiskt fylla ett behov som alltför länge varit ouppfyllt; av en öppen och fri diskussion, av ett forum för åsiktsutbyte, och inte minst, en möjlighet att vara personlig. Roger Mogert (outstanding), Rebella (het nykomling med växtkraft) och flera gör livet lite roligare, lite intressantare och lite lättare att leva. (Så fort någon tekniskt kunnig lärt mig länka vidare till fler än Magnus gamla adress ska jag naturligtvis ta mitt ansvar där också, det kommer, jag lovar.)
Nåja, nog med fjäsk. SSU har kongress i Linköping. Om ombuden följer framtidskommissionens rekommendationer visar sig vårens kris, hur paradoxalt det än kan låta, kanske vara det bästa som kunde hända. Förbundet var inne i en nedåtgående spiral, som det kanske krävdes extrema händelser för att komma ur. Nu är det ombuden, SSU:arna själva; som äger makten att ta denna chans att faktiskt, för att använda en klyscha, ”göra skillnad”. Gud vet att det behövs.
För det behövs motkrafter mot den högervåg vi befinner oss i, eller i förstadiet av. 2/3-delsamhällets partipolitiska uttryck i form av högeralliansen är starkare än på länge. Märkbart är också att i den allmänna debatten mer fokus har lagts på moderaternas ”vänstervridning” än på de övriga partiernas ”högervridning”. Att folkpartiet, centern och kristdemokraterna står längre högerut än någonsin tidigare förbigås med tystnad, anses närmast normalt. Reinfeldts retorik – och det handlar just om retorik – räcker för att ett politiskt alternativ med utförsäljningar, nedmontering av trygghetssystem och skattesänkningar på dagordningen ska kunna framstå som ”mitten”.
Det här måste bekämpas på två plan. Dels, på kort sikt, handlar det såklart om den politiska makten i Sverige och vilka som ska få regera efter nästa höst. Det är självklart oerhört viktigt, efter som politik spelar roll. Noterar därför med gillande därför planerna på att starta en motallians-sida på nätet; alla goda krafter som vill hjälpas åt för att avslöja den borgerliga högeralliansen behövs!
Men på längre sikt handlar det också om det mer övergripande; om idéerna, tankarna på samhällets långsiktiga utformning. Hur kan vi skapa ett samhälle som är rättvisare, jämlikare, mer demokratiskt; i detta globaliseringens tidevarv? Hur ser vänsterns alternativ till högerns berättelse om den möjliga framtiden ut?
Här, inte minst, behövs SSU. Trots att sommaren känns som den är över får vi hoppas på vårsol över Linköping.