Nej. Skilda valdagar ÄR ingen quick-fix till ökat lokalpolitiskt engagemang

Jag är väldigt glad över att det inte blir skilda valdagar i Sverige. Jag är det framförallt för den lokala demokratins skull. En av de få saker vi med viss säkerhet ändå kan säga är nämligen att skilda valdagar skulle leda till ett lägre valdeltagande (i stort sett all erfarenhet pekar på detta, och dessutom är det tämligen logiskt att det förhåller sig på det sättet). Det är dessutom något i grunden provocerande med den människosyn som säger att människor inte är kapabla att fatta självständiga och medvetna beslut om olika politiska frågor bara för att flera beslut ska råka fattas på samma dag.

Empiri talar också emot detta synsätt då vi har en röstsplittring i Sverige. Folk röstar faktiskt olika i de olika valen (fast de är på samma dag). Sedan kan man resonera om hur stor denna röstsplittring är och hur stor den borde vara, men med tanke på att vi har ett så utpräglat partivalssystem i Sverige så är det i grunden inget märkligt med att de allra flesta faktiskt väljer att stödja ett visst parti i flera av valen. Är man moderat så är man det förmodligen oftast i både riks-, landstings- och kommunpolitiken, så att säga.

Finns det då några nackdelar med en sammanhållen valdag? Ja, kanske är det så att de stora sammanhangen blir viktigare när alla val sker samtidigt, och att detta något minskar utrymmet för olika typer av enfrågepartier. Den rika flora av allt från sjukvårdspartier till rent främlingsfientliga partier som finns i våra kommuner och landsting talar visserligen en smula mot detta, men visst. Förmodligen gjorde det låga valdeltagande i europaparlamentsvalet att det var lättare för Junilistan att komma in där än det annars hade varit, för att dra en parallell.

Men är det då verkligen en nackdel om det är de större sammanhangen som hamnar i fokus när vi väljer? Och är det verkligen ett plus om en ökad politisk mångfald åstadkoms genom att fler helt enkelt inte deltar i den politiska processen? Jag tycker inte det.

Jag har stor respekt för ambitionen att lyfta fram den lokala politiken mer. Det finns en massa att göra där. Men skilda valdagar är ingen quick-fix som leder till ett ökad kommunalt engagemang. Vi kan om vi tittar ut över världen se att det inte är helt sällan väljare gör det helt rationella och ofta tämligen effektiva valet att använda sin lokala röst för att straffa eller belöna en sittande regering, till exempel.

Medborgarna är inte dumma i huvudet. Finns det tydliga lokalpolitiska alternativ som skiljer sig från rikspolitiken kommer de att upptäcka det. Finns det det inte, kan vi ha hur skilda valdagar vi vill och det kommer ändå inte att göra någon skillnad.

Denna text ska nog främst ses som en kommentar till Henrik Alexandersson som i sin tur kommenterade denna s-märkta artikel på Newsmill.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, demokrati, skilda valdagar, grundlagsutredningen och annat intressant

Giftspindlar, jordbävningar – men fortfarande samma skitvinter

Allt snacket om att den giftiga Svarta änkan-spindeln nu också finns (och trivs) här i Sverige är inte är någon sorts modern myt utan ren och skär verklighet. Det fick jag lära mig när jag för en stund sedan satt i allsköns ro och såg ett program om just spindlar på SVT. Och med jordbävningen som bokstavligt talat skakade Skåne färskt i minne inser jag plötsligt att Sverige inte är vad det en gång varit. Och jag måste erkänna – det här lyfter fram ett väldigt konservativt drag hos mig själv som jag kanske inte riktigt förstått tidigare.

Jag menar – är inte själva poängen med det här landet att vi slipper sånt där skit (ursäkta språkbruket) som giftspindlar och jordbävningar? Att det farligaste djuret vi har är och ska vara de relativt harmlösa huggormarna och absolut inte något litet äckligt åttabenat kryp med giftiga gaddar? För att inte tala om jordbävningar såklart – jag köper att det regnar och snöar och kanske till och med blixtrar ibland men värre än så ska inte moder natur hantera vår nordliga avkrok. Tycker jag. Faktiskt.

Och ärligt talat. Om allt mot min vilja ändå ska envisas med att ändra på sig så kan väl det ta och gälla den här så kallade ”vintern” också? Då kunde vi väl få lite värme eller åtminstone ordentligt med snö istället för det här halvårslånga lervällingsmörka regnkalla eländet åtminstone vi i Stockholmstrakten tvingas dras med? Om vi nu ska hålla på alltså.

Giftspindlar och jordbävningar. Det börjar bli läge att skaffa oxpiska och cowboyhatt, sanna mina ord. Vi går en märklig ny tid till mötes...

Läs även andra bloggares åsikter om sverige, giftspindlar, konservatism, jordbävningar, svarta änkan och annat intressant

Ovanligt bra rubrik

"Dumhetens apostlar griper in", står det över Alf Svenssons inhopp på SvD-Brännpunkt idag. Och är det bara jag, eller är inte det en ovanligt träffande beskrivning på själva artikeln (även om apostel kanske borde stå i singular, anmärker språknörden i mig)?

Frida Perjus skriver lite mer utvecklande i ämnet, för övrigt.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, alf svensson, dumhetens apostlar och annat intressant

Bör socialdemokratiska studentförbundets intellektuella få yrkesförbud?

”… alla dessa intellektuella som åmar sig över socialdemokratins brist på visioner borde få yrkesförbud tills de själva kommit med ett förslag som är operativt. Jag vet inte om ett sådant kommer under min livstid. Vi får leva med bristen på renhet, om än somliga kommer att sakna förtrollningen” skrev PO Enquist i en förträfflig krönika i Expressen en sommar för några år sedan (läs hela här). Och jag kan inte låta bli att återgå till den texten när jag nu följer debatten som uppstått efter socialdemokratiska studentförbundets nya bok ”Från smedja till sambandscentral – var finns plats för idédebatt”.

För ska man vara lite elak* kan man säga att det har funnits två spår bland socialdemokratiska intellektuella under de senaste åren: de som har klagat över att socialdemokratin har brist på visioner eftersom den inte anpassat sig tillräckligt till de nya tiderna och de som har klagat över att socialdemokratin har brist på visioner eftersom den anpassat sig för mycket till de nya tiderna. Kännetecknande för bägge inriktningarna har varit att de har lagt väldigt mycket tid på att klaga och mindre på att faktiskt föreslå något konstruktivt framåtsyftande, eller som Enquist formulerar det, något ”operativt”. (Till dessa två grupperingar bör dessutom fogas den politiska högern som mer menar att socialdemokratin saknar visioner eftersom den har fel. Men dem lämnar jag därhän tills vidare.)

Den verkliga idéutvecklingen har därför snarare skett någon annanstans och med helt andra ansatser än att vara just idéutveckling. På departement och regeringskansli har det åtminstone funderats över den moderna välfärdsstatens roll i den globala ekonomin, ekologins betydelse för politikens roll i framtiden, möjligheten att kombinera jämlikhet och tillväxt. Tankar som sedan filtrerats ner genom reklambyråernas copyavdelningar och blivit till slagord som ”alla ska med” och ”framgång kräver rättvisa”, samtidigt som politiken fokuserats runt ett försvar för ”den nordiska modellen” – alltså en välfärdskapitalistisk Rolls-Royce där höga skatter och långt gången jämlikhet kombineras med hög tillväxt och modernitet.

Uppenbarligen har inte denna praktiska vision fallit särskilt många på läppen (bland de intellektuella, that is, bland vanligt folk har den gått hem vilket partiets opinionssiffror under det senaste decenniet trots allt visar på). Orsakerna till detta är säkert flera. Till att börja med är den praktiska politikens kvinnor och män ofta synnerligen illa lämpade som kommunikatörer av vad vi brukar kallar ”idépolitik”, anfrätta som de är av det dagspolitiska tragglandet och alla de små skitiga konflikter som går hand i hand med regeringsmaktsutövandet (något som Enquist uttrycker oändligt mycket elegantare i sin text ovan, läs den om du inte redan gjort det).

Vidare så blir det av naturliga skäl inte särskilt visionärt att ta sin utgångspunkt i det dagsaktuella politiska harvandet. Särskilt som detta harvande i mycket upplevs som ett försvarskrig för något som är, inte en offensiv för något som borde vara (dessutom omgärdad av den praktiska politikens nödvändiga taktiserande och kompromissande). Vissa särdrag i den så kallat idépolitiska debatten blir också omöjliga i en mer praktisk-politisk process – den intellektuella tonen, å ena sida å andra sidan-resonemangen, kanske någon typ av språkliga ansatser som ibland åtminstone något skiljer sig från reklambyrånivå. Detta har i sin tur lett till att inga intellektuella utanför rörelsen (och få inom den) känt sig hågade att bidra till eller kritisera själva idéutvecklingen – vem vill föra ett intellektuellt samtal med en reklamslogan?

Man kan därför med rätta – precis som det socialdemokratiska studentförbundet konstaterar - hävda att det faktiskt har saknats en socialdemokratisk idédebatt under den senaste tiden. Inte för att det har saknats en idéutveckling, utan för att denna utveckling i alltför liten utsträckning har iklätts en teoretisk språkdräkt, kopplats in i någon sorts idépolitiskt sammanhang, lämnat det rent praktiska maktutövandets domäner. Detta har också skapat ett sorts ”demokratiskt underskott”; det finns ingen gemensam socialdemokratisk berättelse som vi som partimedlemmar kan diskutera och förhålla oss till och därmed försvinner den grundläggande förutsättningen för ett framåtsyftande politiskt samtal, och därmed förstärks också (den i grunden riktiga) känslan av att allt detta bara är ett "ovanifrånprojekt", långt bort från själva folkrörelsen. 

Och jag tycker att detta är ett problem. Visst kan jag förstå dem som pekar menande på någon sekt på vänsterkanten och argumenterar för att sambandet mellan teoretisk diskussion och politisk framgång tycks vara rätt obefintligt eller till och med – vilket exempelvis moderatledaren Fredrik Reinfeldt verkar göra gällande – vara direkt negativt. Jag kan förstå dem, men jag menar att de har fel.

Jag är övertygad om att en politisk rörelse som över tiden har ambitionen att inte bara erövra regeringsmakten utan också förändra samhället behöver en utvecklad idépolitisk och teoretisk diskussion. Och att det vore fantastiskt bra om denna diskussion inte bara handlade om en kritik av socialdemokratin som väsen (även om det också är nödvändigt) utan också någon gång tog sin utgångspunkt i själva samhället och hur det kan/bör förändras. Ska en sådan utveckling komma till stånd, så behövs det en "infrastruktur". I den meningen är alltså "från smedja..." en mycket angelägen text. 

Anförda av SvD:s Per Gudmundson jublas det i dagarna hos blogghögern (se tex Ingerö eller Erixon) över studentförbundets bok. Det är en skadeglädje jag kan leva med. Dels för att jag tror att kritiken faller platt om man uttolkar det hela som att socialdemokratin saknar idéer på kort eller ens medellång sikt. Tvärtom känner jag mig alltmer övertygad om att det är väldigt traditionell socialdemokratisk välfärdskapitalism folk kommer att vilja se mer av inte mindre under krisåren som väntar.

Men dels och framförallt för att det finns ett korn av sanning i kritiken, och socialdemokratin måste ta tag i det för att åstadkomma en nödvändig förnyelse. Vi saknar i alltför hög de teoretiska verktygen för att föra en konstruktiv diskussion om hur vi möter den moderna globaliserade kapitalismen, vi pratar alldeles för lite makt, överlag finns alltför lite utrymme för det bildade samtalet och den intellektuella nyfikenheten (åtminstone jämfört med den höga efterfrågan, vilket studentförbundets bok är ett uttryck för).

Och så behöver vi den där förtrollningen, som Enquist skrev om. Där kan socialdemokratiska studentförbundet spela en roll. Som jag har förstått det ska nästa bok handla inte bara om bristen på idépolitik i sig, utan också försöka komma med några konstruktiva förslag. Jag ser fram emot det (och svarar därmed på min egen fråga i rubriken med ett rungande nej, för den som undrade).

På temat; Cattis skriver bra och lyfter fram Fredrik Jansson omdebatterade anklagelseakt mot s-bloggosfären (se här, här och här). Enn Kokk för också på sin blogg ett resonemang som åtminstone jag tycker ligger bra i linje med vad jag själv skriver ovan, också värt att titta på. Uppdatering: Ovan nämnda Fredrik Jansson påminner i en kommentar nedan om sin kritiska recension av boken som han skrivit på sin blogg (något som det här inlägget i strikt mening ju  inte är. Detta är mer ett debattinlägg föranlett av boken. För att vara petig.) Och den ska ni såklart också läsa. Slut på uppdatering. 

* och ja, jag är elak och karikerar – även om jag i grunden håller fast vid att socialdemokratisk intelligentia både till höger och vänster inom partiet under alltför lång tid och i alltför hög utsträckning suttit fast i en lite småbittert självspäkande istället för att räta på ryggarna och faktiskt peka på framtidens lösningar.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, idédebatt, ideologi, socialdemokratiska studenförbundet, från smedja till sambandscentral, socialdemokratisk idédebatt och annat intressant

Oavgjort på Zinken

Ingrid tycker nog också att tre-tre var lite orättvist. Borde faktiskt ha blivit hemmaseger på Zinkenstam. Från i Fredags, via Amanda. 

I moderaternas Sverige håller du KÄFT (en gång till)

Alliansfritt Sverige rapporterar idag om hur Sollentunabon Bo Wanngård ska tvingas skriva på ett kontrakt om att han lovar att sluta kritiskt granska kommunens arbete för att han ska få fortsätta sända lokal-tv. Kommunen vill "inte vill ha en betald person som snackar skit om oss" säger den moderate kommunstyrelseordföranden Torbjörn Rosdahl enligt bloggen till lokaltidningen Mitt i Sollentuna.

Och visst känns det igen? Det var väl för ungefär ett och ett halvt år sedan jag på den här bloggen skrev en hel del om Skarpnäckmoderaternas försök att dra in stödet till den oberoende kulturgruppen Södra Fot för att de hade haft den dåliga smaken i att kritisera borgerligheten.

”Förnedringen fullföljs genom att gruppen för att komma på fråga för framtida anslag måste presentera en handlingsplan för ”de åtgärder som föreningen vidtagit för att säkerställa att den fortsatta verksamheten bedrivs på ett professionellt och opolitiskt sätt”. Med ett maktspråk som drar tankarna till forna tiders öststater ska kulturarbetarna tvingas böja knä inför de nya herrarna.Oberoende och självständighet, my ass. Nu ska fårskocken tuktas. Och jag är faktiskt rädd att detta bara är början…” skrev jag då.

Och det verkar ju onekligen som om jag fick rätt… (Undrar dock om inte alla turer i inte minst FRA- och IPRED-frågorna gör att förståelsen för vad som är i grunden fel med vårt nuvarande borgerliga styre är större idag än för bara något år sedan. Det vore i sådan fall ett fall framåt.)

Läs även andra bloggares åsikter om moderaterna, sollentuna, yttrandefrihet, bo wanngård, politik, media och annat intressant

Viktig men lite förvirrad diskussion om rödgrön allians

Jag tillhör dem som känner en stor entusiasm inför det trepartissamarbete som presenterades häromdagen. Samtidigt har jag också stor respekt för de – inte minst socialdemokrater – som känner ett behov av att diskutera frågan vidare. Men jag kan inte låta bli att tycka att diskussionen ibland blir lite förvirrad.

Den första frågan vi måste ställa oss är ju nämligen vilka alternativ det egentligen är som vi väljer mellan. Och då finns det de som argumenterar som om alternativet till ett regeringssamarbete med andra partier vore en socialdemokratisk majoritetsregering. Så är naturligtvis inte fallet. Inte heller är alternativet rimligen en politisk samverkan i mitten – den dörren stängdes ju effektivt av de borgerliga partierna själva när de bildade sin allians.

Frågan är alltså om vi ska förhandla med vänster- och miljöpartiet före eller efter valet. Och det kan man ha olika synpunkter på. Personligen tycker jag att stämningsläget från slutet av förra mandatperioden avskräcker. Varför vi skulle sträva efter att komma tillbaka till halvårsvisa nattmanglingar och ständigt medialt och politiskt krypskytte övergår mitt förstånd. Och varför vi ska riskerar att tappa viktig tid i början av en ny mandatperiod på att sätta oss ner och föra interna diskussioner istället för att börja regera framstår för mig också som en smula obegripligt.

Sedan finns de dem som är mer allmänt pessimistiska. Till de hör våra politiska motståndare (vilket är fullt logiskt, det är väl så att säga deras jobb) men även en och annan partikamrat. Och pessimism är ju en känsla som är svår att argumentera för eller emot.

Personligen hyser jag dock ett stort förtroende för inte minst vårt socialdemokratiska ledarskap vad gäller att få ihop ett fungerande och respektfullt samarbete över partigränserna. Och jag inbillar mig att det är lättare att lösa olika frågor om man faktiskt träffas och pratar om saken med den ärliga ambitionen att komma överens, än om man inte gör det. I sammanhanget kan det vara bra att påminna om alla de budgetar det rödgröna samarbetet trots allt lyckades få fram. Vi har faktiskt styrt landet tillsammans, och det ledde till en period av ökade reallöner, hög tillväxt och sjunkande statsskuld. Det är klart att vi kan göra det igen.

Vidare finns det också en skepsis mot ett eller båda av våra nya samarbetspartier. Och låt mig då säga en gång för alla: ja, det finns tydliga orsaker till att jag har valt att engagera mig i just s och inte i något annat parti. Jag skulle också helst av allt vilja se en socialdemokratisk majoritetsregering som rakt av genomförde en socialdemokratisk politik. Men det är ju – och det är detta diskussionen återigen och oundvikligen kokar ner till – en omöjlighet. Och då gäller det att hitta det näst bästa alternativet. Jag tror att det i sådana fall måste gå ut på att försöka kombinera de bästa dragen hos alla de tre partierna, och undvika de sämsta.

Sedan finns det en del taktiska överväganden som är värda att beakta. Ett sådant är att det vore bättre både för s-mp och för vänsterpartiet om de sistnämnda stod utanför en regeringssamverkan och därmed kunde inta en mer fristående vänsteroppositionell roll i svensk politik.

Personligen tror jag inte på detta resonemang. Dels av ett väldigt enkelt skäl: det är fruktansvärt svårt inom politiken att kriga på två fronter. Ett s-mp alternativ som ständigt besköts både från vänster och från höger skulle ha väldigt svårt att någonsin få prata sina egna sakfrågor och föra fram sina egna idéer.

Dessutom skulle osäkerheten med (v) utanför ett formellt samarbete skapa en guldgruva för borgerligheten att gräva ut. Vilka eftergifter gentemot v kommer ni att tvingas till efter valet, skulle vara den ständiga frågan. Vi skulle tvingas antingen försöka förhandla med v inför valet (vilket ju skulle göra hela affären rätt onödig), eller tvingas leva med att borgerligheten skulle kunna tillskriva oss alla vänsterparitets förslag (och särskilt de mest impopulära).

Dessutom är jag rätt tveksam till argumentet att (v) skulle kunna gå vinnande ur en sådan historia. Visst finns det ett samband mellan missnöjet med (s) och vänsterpartiets popularitet. Men den eventuella vinst vänstern opinionsmässigt skulle göra skulle då uppstå eftersom den verkliga politiken drevs längre från vad partiet egentligen önskar. Det krävs en tämligen utvecklad partiegoism om man tycker att egna riksdagsmandat är viktigare än att svenska folket får leva i ett hyfsat jämlikt och rättvist samhälle. Och nu har jag inte ens tagit upp aspekten att ett vänsterparti som ställs utanför en samverkan lika gärna kan riskera att gå en sotdöd till mötes där väljarna sviker ett parti som de upplever har marginaliserat sig fullkomligt i den politiska debatten.

Slutligen ett argument som jag ibland stöter på: att trepartisamverkan innebär att vi anpassar oss till en borgerlig agenda. På ett plan är detta naturligtvis riktigt. I och med att Reinfeldt har cementerat blockpolitiken minskar det socialdemokratiska handlingsutrymmet. Men frågan är om vi slipper ur detta predikament genom att förneka att det existerar? Jag är inte helt säker på den saken.

Det rödgröna samarbetet har stora utmaningar framför sig. Inte minst måste vi lyckas bättre än de borgerliga, där deras allians också ser ut att innebära slutet för de borgerliga småpartierna. Men jag tror att vi alla tjänar på att försöka inse vilket det verkliga handlingsutrymmet egentligen är. Och sedan lägga kraften på att göra det bästa möjliga med de förutsättningar vi verkar under. Där skulle jag gärna se att den fortsatta socialdemokratiska interndebatten tog sin utgångspunkt.

Detta inlägg löst inspirerat av exempelvis Erik Laakso, Peter Karlberg och Johan Lundberg

Läs även andra bloggares åsikter om politik, rödgrönt samarbete, samarbete, socialdemokrati, socialdemokraterna, och annat intressant

Starkt internt socialdemokratiskt stöd för trepartiöverenskommelse

I söndags blev jag inbjuden till en telefonkonferens med samtliga ordföranden för socialdemokratiska områdesorganisationer i Stockholm. Det var arbetarekommunens ordförande Bosse Ringholm som redogjorde för detaljerna i den trepartiöverenskommelse som strax därefter skulle presenteras för offentligheten.

När Bosse var klar lämnades ordet fritt för eventuella frågor. Några sekunders tystnad infann sig innan en av mina kollegor tog ordet. ”Bra”, yttrade han kort och kärnfullt. Och så gick det som ett lättat sus genom församlingen. En sorts genuin och ärligt glädje över att det interna oppositionsbråk som under flera veckor hade sett ut att vara det största hotet mot ett nödvändigt regeringsskifte 2010 nu äntligen såg ut att vara över.

Så internt inom partiet (och det visar också en snabb titt på exempelvis s-bloggar) är stämningsläget just nu entusiastiskt på gränsen till euforiskt. Självklart finns det kritiska röster, och för övrigt också en hel del befogade varningsfingrar. Nisha Besara påpekar med rätta (precis som Lena Mellin också gör, för övrigt) att detta bara är början och att det finns mycket kvar att göra. Widar Andersson uttrycker en skepsis mot framförallt vänsterpartiet (och det finns andra som tycker på samma sätt om miljöpartiet) och understryker för mig vikten av att betona att det är ett samarbete och inte en partisammanslagning vi pratar om här.

Men oavsett detta. I går förnyades den svenska politiska kartan. Och det sker i samklang med vad folket ”på golvet” inom åtminstone socialdemokratin tycker. Det borgar för en entusiastisk valrörelse åren framöver och rakt in i Rosenbad.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, rödgrönt samarbete, socialdemokrati, samarbete, socialdemokraterna och annat intressant

Hela pressträffen om det rödgröna samarbetet för framtiden

Via s-buzz

Det kalla kriget är (faktiskt) över

Jag tror inte att man kan förstå vad som händer i svensk politik just nu om man inte anlägger ett generationsperspektiv. För det trepartisamarbete som idag presenterades för media och allmänheten består ju av utöver socialdemokratin ett miljöparti som springer ur den relativt nya miljörörelsen och ett reformerat kommunistparti som överhuvudtaget är tänkbart i regeringsställning just därför att det kalla kriget faktiskt är slut.

Jag tillhör den generation som i huvudsak blev politiskt medveten efter att muren hade fallit. För mig har det därför alltid varit svårt att på något sätt koppla vänsterpartiet till östblocket eller den reellt existerande kommunismen. Visst har där alltid funnits ett vurmande för diverse vänsterradikala rörelser och regimer runt om i världen, men detta har som jag har kunnat se det alltid handlat mer om romantiska svärmerier än någon sorts realpolitisk övertygelse. Föreställningen att någon verkligt existerande vänsterpartist på något sätt någonsin faktiskt skulle ”vilja ha det som i sovjet” har för mig alltid varit fullständigt bisarr.

Så är det naturligtvis inte för många av den äldre stammens socialdemokrater. Och det är därför dagens besked om att även vänsterpartiet kommer att vara en naturlig part i ett framtida regeringsarbete är så omvälvande. Därför att det på något sätt visar att Mona Sahlins ledarskap tar sin utgångspunkt i dagens och inte gårdagens omständigheter.

Samma sak gäller egentligen även miljöpartiet. Spänningarna mellan den ”gamla” arbetarrörelsen och den ”nya” miljörörelsen har ända sedan kärnkraftsfolkomröstningens dagar varit påtagliga. Det har delvis handlat om klass men också om politisk kultur och någon sorts värderingsgrund som egentligen mest bottnar i synen på tillväxt och moderniseringen som sådan.

Men sedan 70-talet har mycket hänt med själva sakfrågorna. Socialdemokratin har förstått att i det framtida moderniseringsprojeketet måste ligga ett ekologiskt perspektiv, och miljörörelsen har förstått att det gröna för att bli framgångsrikt måste vara framtidsintrikat och inte bakåtblickande nostalgiskt. Vi har ju idag till exempel en bred enighet om att den gröna omställningen inte hotar jobben utan tvärtom, att det är där de nya jobben faktiskt finns. Här finns alltså all förutsättning att bygga en verkligt långsiktig allians.

Det riktigt stora med dagens trepartisamarbete är alltså inte det kortsiktigt taktiska, utan vad detta säger på ett djupare plan. Och då tror jag att det som nu håller på att hända kan vara startskottet för en ny svensk vänsterrörelse i ordets bredaste bemärkelse. Tillförsikt, är väl det ord som bäst fångar mitt eget stämningsläge för stunden.

Mer om detta skriver tex Maria Ferm , Anna Wikström, Adrian Kaba, Kjellberg, Per Westberg, BoM, Lasse Eriksson, Ankersjö, Morian, Jinge (ett måste-läsa), Åsa Westlund, Fredrik Lundh, Helle Klein, Johanna Graf och Krassman. För att ta några exempel.

Som en sorts illustration på det moderna draget i hela detta samarbete, självklart presenterades det hela på YouTube också. Och så här såg det ur då:



Läs även andra bloggares åsikter om politik, rödgrönt samarbete, samarbete, oppositionen, socialdemokraterna, miljöpartiet, vänsterpartiet, Mona Sahlin, Lars Ohly, Maria Wetterstrand, Peter Eriksson och annat intressant

Äntligen, ett rödgrönt alternativ

Jobbkrisen gör det hela ännu viktigare. Sverige behöver ett politiskt alternativ till den sittande borgerliga regeringen, nu mer än någonsin. Därför är det fantastiskt skönt att de tre oppositionspartierna idag visar sig stora nog att ställa sig över tidigare groll och istället gå ut som en enad front.

Dessutom. Att temat för den första gemensamma träffen i det nya samarbetet är ungdomar och inte minst kampen mot ungdomsarbetslösheten känns oerhört bra. Jobb, framtid, ungdom. Så ungefär ser det ut att arta sig. Läs mer här, här och här.

Uppdatering: Har nu även skrivit en lite längre reflektion, du hittar den här. Slut på uppdatering

Läs även andra bloggares åsikter om politik, samarbete, socialdemokraterna, vänsterpartiet, miljöpartiet och annat intressant

Bryr sig regeringen egentligen om arbetslösheten?

Nej, det är inget fel på varken ams-åtgärder eller ROT-avdrag. Men att vi har en regering som vid randen av en jobbkris lägger ett ”paket” som är nästan kliniskt befriat från åtgärder som syftar till att skapa nya jobb är faktiskt fullkomligt häpnadsväckande. Och frågan jag ställer mig är om den borgerliga regeringen egentligen tycker att en ökad arbetslöshet är något vidare stort problem?

Jag menar, tänk bara på retoriken. Vi har ett utanförskapsbegrepp som är konstruerat så att problemet inte är själva ”utanförskapet” (dvs arbetslöshet, sjukdom eller vad det nu kan vara), utan själva försörjningen för de som är ”utanför” (jag skrev mer om det här). Det säger en del om hur man tänker. Syftet med ”arbetslinjen” i borgerlig tappning har kanske aldrig varit att faktiskt åstadkomma full sysselsättning, utan bara att minska kostnaderna för de offentliga transfereringssystemen (eller ”bidragen”, med ett borgerligt språkbruk).

Därför pressar regeringen nu när det faktiskt handlar om jobben på bred skala och inte bara att sänka a-kassan pliktskyldigt ur sig ett halvhjärtat förslag som döms ut på löpande band av både ekonomer och den politiska oppositionen (se tex här, här, här, här, här och här). Vilket ju iochförsig är väldigt kortsiktigt, eftersom arbetslinjen i och med detta snabbt kan komma att förvandlas till en bidragslinje. Men som å andra sidan står väl i samklang med hur borgerliga politiker hanterat eller velat hantera kriser och arbetslösheten ända sedan 1930-talet (dvs inte alls).

Den största bristen i den borgerliga regeringens ”paket” tycker jag för övrigt är oförmågan att se problemen välfärdens kärnverksamheter i kommuner och landsting står inför de närmaste åren. Risken är att de vikande skatteintäkterna leder till uppsägningar i kommuner och landsting som både i sig spär på lågkonjunkturen samt försämrar kvaliteten i välfärden. Den risken ökade markant idag, när regeringen så tydligt deklarerade att de inte var beredda att hjälpa till.

Både Cattis och Erik skriver för övrigt bra om regeringens brist på jobbpolitik. Och Krassman. För att ta några exempel.

Andra intressanta bloggar om: politik, regeringen, stödpaket, budget

Ha ha ha ha ha … men inte är det ironi (tyvärr)

Diktaturkramaren Johan Stael von Holstein är ju för jävla rolig. Som i sin senaste krönika när han når helt häpnadsväckande höjder, till exempel. Men frågan är om det egentligen inte blir ännu roligare när unghögern dessutom går ut och försvarar JSvH eftersom han skulle vara … ironisk. Om det bara vore så väl.

För ironi innebär, för att citera Wikipedia, att man använder ”en stilfigur som innebär att det finns en skillnad mellan vad som sägs och vad som egentligen menas.” Och som ironiker vore ju Stael von Holstein alldeles lysande. Då skulle han ju egentligen mena att arbetare inte är avundsjuka, att diktaturer inte är ok så länge de är kapitalistiska, kanske till och med att sossarna inte har förvandlat svenska folket till en hoper fantsilösa nickedockor.

Men problemet är ju att han menar just precis så. Han tycker vad han skriver (eventuellt hårddrar han lite för att provocera). Och det blir fortfarande kul, eftersom han argumenterar så erbarmerligt dåligt att vem som helst kan se att han har fel. Men vi skrattar ju inte med honom, utan åt. Det är det som är skillnaden gentemot en "riktig" komiker.

Fler som skriver om detta är Jonas Morian, Alexandra och Badlands Hyena (som ju är ironisk, på riktigt alltså)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, humor, ironi, Johan Stael von Holstein och annat intressant

Stockholmsfientlighet in action

Kulturpolitisk budgetdebatt i riksdagens kammare. En fråga som avhandlas är naturligtvis den fria entrén till statliga museer som den borgerliga regeringen avskaffat. Så plötsligt kryper det fram. Göteborgsmoderaten Cecilia Magnusson fräser till. ”Vad är det för rättvisa när stockholmarna ska få fri entré medan alla andra museer i övriga landet inte omfattas?” säger hon retoriskt (se protokollet här).

Och visst. Om moderaterna hade velat utvidga den fria entrén till att gälla på fler ställen. Då hade hennes resonemang haft någon typ av konsekvens. Men nu. Nu blir det bara bittert avundsjukt. Eftersom det här är bra för vissa men inte för alla så ska det bort bort bort!

Fri entréreformen var bra för att man med en relativt liten investering fick ut väldigt mycket mer kultur för pengarna. Väldigt många fler tog del av den verksamhet staten ändå lägger oerhört stora pengar på. När entreavgifterna återinfördes sjönk besökstalen drastiskt. Samtidigt som kostnaderna i skattekronor för de statliga museerna till 95 procent eller nått i den storleksordningen låg kvar.

Men det är Cecilia Magnusson mot. För att det var stockholmare som tjänade på det. Ibland säger korta uttalanden sagda i en hastig bisats allt du egentligen behöver veta.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, museum, fri entre, moderater, stockholmsfientlighet, stockholm, cecilia magnusson och annat intressant

När det kommer till julen är jag nog lite konservativ trots allt

Jag menar, jag älskar faktiskt en del traditioner. Som den här till exempel. För andra året i rad. Alliansfritt Sveriges julkalender. Bättre än Coca Cola om man vill komma i den där riktiga julstämningen.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, jul, julkalender, alliansfritt sverige

Myter och sanningar: USA och den sociala rörligheten

I den amerikanska samhällsmodellen är skillnaderna visserligen stora, men också möjligheterna. För den företagsamme finns alltid möjligheten att genom hårt arbete och begåvning jobba sig upp, till skillnad från de trögrörliga och cementerade europeiska eller till och med skandinaviska samhällena. Det är det moraliska grundtemat hos dem som förespråkar en mer ”amerikaniserad” politik även i Sverige. Frågan vi måste ställa oss är då; innebär verkligen den amerikanska modellen att fler får chansen att ”jobba sig upp”? Eller med andra ord, att den sociala rörligheten ökar? Fakta talar för motsatsen.

Detta beskriver TCO:s samhällspolitiske chef Roger Mörtvik i en mycket läsvärd artikel på Aftonbladets debattsida. Och naturligtvis får han mothugg. Att föreställningen att den sociala rörligheten faktiskt är sämre i frihetens land skär djupt i borgerliga tänkares själ visar exempelvis den reaktion som den hälsosamme ekonomisten ger prov på. ”[J]ag skulle nog först vilja se empiriska data som stödjer den tesen” skriver han (lite buttert, tycker jag det känns som) och fortsätter med ett resonemang om att det finns fattiga även i Sverige (vilket ju hade rätt lite med saken att göra).

Hursom. Såklart fanns det fakta, vilket Roger Mörtvik snabbt presenterar i form av ett antal tunga citat på sin blogg. En viktig diskussion, som jag hoppas fler engagerar sig i.

Läs även andra bloggares åsikter om usa, politik, ekonomi, klasskillnader, klassresor, social rörlighet, vetenskap, myter och annat intressant

Tidig valupptakt i Hässelby

Ska precis inleda vår tidiga valkonferens för sossarna i Hässelby. Under dagen ska vi prata media, barfotaforskning, USA och inte minst hur vi förnyar partiarbetet lokalt. Allt medan snön färgar omvärlden allt vitare.

Reinfeldt är HELT out of touch

Han förstår verkligen inte. Jag sitter hemma i tevesoffan med min förkylda dotter sött snusande i soffan bredvid mig och ser på statsministerns frågestund på teven och tanken liksom centrifugeras runt i skallen på mig. Han förstår verkligen inte. Här rasar jobbkrisen över Sverige och landets ledare lägger all kraft på att upprätthålla bilden av att vi egentligen inte har några problem.

Fattar han ens vad nio-tio procents arbetslöshet innebär för ett land? Har han någon som helst förmåga att sätta sig in i hur vanligt folk känner och har det just nu? Och bortsett från allt det där – är han så säker på att det interna spel som just nu pågår mellan oppositionspartierna kommer att hålla på så länge och få sådana konsekvenser att han kan bete sig hur som helst och fortfarande behålla regeringsmakten?

Johanna Graf skriver om tredje gången gillt. Och jag hoppas verkligen att vi inte ska behöva komma tillbaka till hur det var under nittiotalskrisen, eller sjuttiotalet heller för den delen. Men en statsminister som inte ens förmår erkänna problemet gör mig inte direkt positiv.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, fredrik reinfeldt, arbetslöshet, kris, jobbkris, statsministerns frågestund och annat intressant

Är arbetartjejer naturligt elaka, eller beror vårdskandalen på något annat?

Debatten om äldreomsorgsskandalen i Halmstad rasar vidare. Anders Nilsson lägger i ett välformulerat och tänkvärt inlägg skulden på det politiska systemet, där ”politikernas och administratörernas intressen har fått gå före brukarnas”. Svenska Dagbladets Sanna Rayman lägger i ett eget litet inlägg istället skulden på undersköterskornas klasstillhörighet, eftersom hon under sin högstadietid blev mobbad av några tjejer som sedan kom att gå omvårdnadsprogrammet (vilket alltså måste förstås som att det bevisar att arbetarklasstjejer när någon sorts i bitterhet marinerad ondska i sina hjärtan, precis som den obildade pöbeln i alla tider har gjort, får man anta).

Jag tror att en viktig fråga vi måste ställa oss innan man rusar iväg alltför långt är om vårdskandalen i Halmstad är en regel eller ett undantag. För om det fungerar så här jämt, överallt, ja då är det en typ av åtgärder som behovs. Men om det ”normala” tvärtom är att det fungerar riktigt bra och den typ av elände vi nu sett uppdagats är en avvikelse, då är det något annat vi måste göra.

Jag har själv jobbat inom äldreomsorgen och mött på både bitterhet och frustration inför bristande resurser, låga löner och tunga arbetsuppgifter. Aldrig var jag med om att detta fick gå ut över de boende (däremot kunde frustrationen under de obligatoriska rökpauserna ibland vara påtaglig). Tvärtom kunde jag ofta imponeras över vilken yrkesstolthet, vilken empati och vilket engagemang som de flesta av mina kollegor uppvisade när det gällde själva arbetsuppgifterna.

Därför lutar jag nog åt att det som hänt i Halmstad måste ses som en anomali, ett undantag från regeln. Med det säger jag inte att fallet är unikt, eller ens så värst oerhört ovanligt. Tvärtom så är det en påminnelse om hur lätt det faktiskt kan gå fel, inte minst när du har med väldigt gamla och sköra människor, som dessutom befinner sig i en tydlig beroendeställning gentemot personalen och därför har svårt att göra sina egna röster hörda, att göra.

Därför delar jag Anders Nilssons grundläggande inställning att huvudansvaret för att se till att sådana här saker inte inträffar ligger på det politiska systemet. Framförallt handlar det då om kontroll och uppföljning. Men också om ledar- och chefsskap, samt inte minst vikten av att värna enskilda medarbetares möjlighet och skyldighet att slå larm när det går fel (utan att riskera att drabbas av någon typ av hämndåtgärder).

Sedan finns det en annan diskussion som handlar om vilken kvalitet som är den normala vi erbjuder inom äldreomsorgen. Och det är i väldigt stor utsträckning en fråga om resurser. Alltså; hur kul är det att bli gammal även om du inte drabbas av så uppenbar vanvård som här varit fallet?

Men det är faktiskt en lite annan diskussion, som tjänar på att föras i egen ordning. Det här är för övrigt mitt andra inlägg i den här frågan, det första hittar du här.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, äldreomsorg, hamlstad, vårdskandal, vanvård, Sanna Rayman, klassförakt, välfärd, och annat intressant

Allt är fackets fel. Jämt. Alltid. Och allra mest nu.

Jag tror att vi är rätt många som blir upprörda när vi hör om äldrevårdskandalen i Halmstad, där gamla under lång tid utsatts för vad som verkar vara en fruktansvärd vanskötsel. En av de som är upprörda är centerpartisten Johan på bloggen Peace, Love and Capitalism.

Men det intressanta är egentligen inte att Johan är upprörd, utan på vad. För Johan skyller inte på den (borgerliga) kommunledningen i Halmstad som någonstans måste vara ytterst ansvarig. Han skyller inte på chefs- och ledarskapet i Halmstads äldreomsorg som uppenbarligen har låtit en helt sjuk kultur växa fram. Nej, inte ens lägger han ansvaret på de enskilda individerna som har låtit detta fortgå.

Nej, istället lägger Johan skulden på facket! ”Fackföreningsrörelsen har åt helvete för stor makt över den svenska arbetsmarknaden” skriver han och fortsätter: ”I sektorer som inte är konkurrensutsatta kan verksamheter fortsätta att existera trots att kvaliteten hela tiden blir sämre och kostnaderna allt högre.”

Inget av dessa påståenden finns det naturligtvis den minsta grund för. Det finns mängder av exempel på konkurrensutsatta privata verksamheter där liknande missförhållanden har uppstått. Och att facket skulle ha något med saken framstår som närmast löjligt.

Däremot finns det ett antal lärdomar man faktiskt kan dra. En är att verksamheter där brukarna av naturliga skäl lätt hamnar i underläge mot personal och chefer måsta granskas, ofta och noga. En annan hur viktigt det är dels med anmälningsplikt, men också att modig personal som vågar reagera skyddas från replissarier. Det sista är ett allt mer växande problem, just eftersom vi faktiskt privatiserar allt mer av vård och omsorg. Och då gäller plötsligt inte längre exempelvis meddelarskyddet (vilket ju får till effekt att det på många ställen runt om i landet växer fram en tystnadens kultur).

Så skulle man kunna resonera. Men för åtminstone vissa centerpartister är det mer naturligt att falla in i trygga hörnet och skylla på någon av de gamla vanliga skurkarna. Och eftersom det inte kunde vara sossarna i det här fallet så fick det väl bli facket.

Tyvärr tycker jag att den här typen av tänkande är väldigt vanlig på den högra planhalvan. Som politisk strategi är det säkert effektivt, att hålla sig med tydliga fiendebilder som målas upp som roten för allt ont. Men som utgångspunkt för någon typ av vettigt samtal om hur världen faktiskt fungerar är det alldeles förödande.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, äldreomsorg, vårdskandal, privatiseringar, facket, centerpartiet, högern och annat intressant

En fråga om klass, kön och makt

En av de tydligaste skiljelinjerna mellan höger och vänster ligger i hur man ser på arbetslivet. Högern ser en fri arbetsmarknad där självständiga individer tecknar jämlika avtal med varandra. Perspektivet är ofta arbetsgivarens: som just ”skapar” jobb och därför ”möjliggör” lön för den anställde, ”löntagaren”.

För vänstern är det lite annorlunda. Istället ser man arbetsmarknaden som ett antal sociala relationer som präglas av en väldig ojämlikhet. Perspektivet är här istället den anställdes; som genom att ge av sin tid, sin energi och ofta sin kropp genererar vinst åt arbetsgivaren, kapitalisten.

Jag tänker på det när jag läser en artikel på Arvid Falk, signerad ett antal tunga fackliga företrädare med LO:s andra vice ordförande Ulla Lindquist i spetsen. ”Arbetsmiljön för LO-förbundens kvinnor blir allt sämre” är rubriken och texten handlar om LO:s rapport ”Trender i arbetsmiljön 2007 – klass & kön” som släpps klockan tio idag.

Och det är en nedslående bild som framträder. Den dåliga arbetsmiljön ökar, exempel som nämns är utsatt ensamarbete, obekväma arbetstider, osäkra anställningsförhållande. Tre av fyra kvinnliga arbetare inom offentlig sektor och privat service har inte möjlighet att ta en kort ”pratpaus”. Löntagarna pressas helt enkelt tillbaka, och tydligast är detta hos kvinnliga arbetare.

Perspektivet i artikeln är utpräglat politiskt. ”Den förda politiken [syftande på regeringen Reinfeldt, min anm] gynnar inte LO-kvinnorna. Det är LO-förbundens kvinnor som själva får betala med sämre hälsa och ekonomi för arbetsgivarnas slarv och regeringens bortvända ansikte inför problemen. Detta kommer att bli mycket kostsamt för såväl enskilda företag som hela samhället” skriver debattörerna. Men de hymlar inte heller med var det verkliga ansvaret ligger. ”Det är arbetsgivarna som är ensidigt ansvariga – om detta råder inget tvivel! Det krävs ett systematiskt arbetsmiljöarbete på våra arbetsplatser, bättre bemanning och arbetsorganisation samt företagshälsovård för att komma tillrätta med problemen” slår de fast.

Under allt detta kokar en insikt som är i ordets bästa mening ideologisk. Insikten att det både på arbetsmarknaden och i politiken handlar om så grundläggande ting som makt, klass och kön. ”LO-förbundens kvinnor är en grupp som är utsatt för ett ökande klass- och könsförtryck. Det är en utveckling som är oacceptabel och ovärdig ett land som kallar sig ’världens mest jämställda’” avrundar skribenterna.

Och det kan jag inte göra annat än skriva under på. Och understryka. Rapporten som helhet presenteras klockan tio idag, du kan se presskonferensen på LO:s hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, arbetsliv, lo, makt, klass, kön, arbetsmarknad, jobb, ideologi och annat intressant

Varför extra barnbidrag är en bra politik

Nu når lågkonjunkturen tjänstesektorn (se tex DN här). Folk handlar mindre, framförallt ”sällanköpsvaror”. Och säljs det mindre så har affärerna råd med färre anställda. Då sägs folk upp, får mindre pengar, handlar själva mindre. Och så går det vidare. Enkelt som i en saga av Svenskt Näringsliv.

De extra pengar till barnfamiljerna som (s) föreslår i sin krismotion vore därför ytterst välkomna. Just därför att de, som tex Kjellberg påpekade för några dagar sedan, skulle ”spenderas på julmat och julklappar”. (Dessutom är det fördelningspolitiskt effektivare än ytterligare skattesänkningar. Men det är en annan femma.)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, Socialdemokraterna, jul, julklappar, svensk handel, barnbidrag, ekonomi, finanskrisen och annat intressant

Framtidsdiskussion i Årsta

Har tillbringat kvällen med socialdemokratisk framtidsdiskussion i Årsta. Här pratar jag med föreningens nya vice-ordförande, Hanna Hellman.

Regeringen passiv inför jobbkris

När jag läser dagens tidningsrubriker kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på det tidiga nittiotalet, då jag gick ur gymnasiet. På alla mina generationskamrater som kastades rakt ut i arbetslöshet. På hur den dåvarande borgerliga regeringens oförmåga att hantera den jobbkrisen påverkade svensk politik och svensk ekonomi för lång tid framåt.

Nu skriver tidningarna att vi är tillbaka där - eller till och med på 30-talet. Och det känns som om det inte går att överdriva allvaret i den jobbkris som nu till och med finansminister Anders Borg måste erkänna är under uppsegling (se tex här, här och här). Men trots att regeringen nu (äntligen) erkänner allvaret i situationen fortsätter de framhärda i åsikten att de ändrade ekonomiska förutsättningarna inte kräver någon ändrad ekonomisk politik.

Och för detta får de kritik från socialdemokraternas Thomas Östros. Men även från konjunkturinstitutet, som ju inte lirar på vänsterkanten i svensk politik. LO:s Dan Andersson kallar läget för ”nattsvart” och låter antyda att det krävs en ny ekonomisk politik. Något jag tycker är rätt uppenbart.

Det enda konstiga är att moderaterna i regeringen inte förstår samma sak. Johan Westerholm skriver bra om detta. Och jag fortsätter att följa de mörka rubrikerna.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, jobbkris, arbetslöshet, kris, regeringen, anders borg och annat intressant

Två måste-läsningar och så några ytterligare lästips på det

Först två saker ni helt enkelt måste läsa. Den första är PC Jersild om sjukvårdspolitik i allmänhet och Vårdval Stockholm i synnerhet. ”De nya moderaternas försäkran att man vill betona sitt sociala ansvar gäller inte här. I stället härskar marknadsfundamentalister och amatörer” skriver han i DN. Ils-Marie har också uppmärksammat.

Den andra måste-texten är från Aftonbladets kultur. Ira Malik lägger ett klassperspektiv på den nyligen uppblossade dagisdebatten. ”Om det nu är barnens bästa och barnens rätt till sina föräldrar som moderaterna vill värna borde de i stället satsa på att stoppa avdragsrätten för hushållsnära tjänster. Jag menar, tänk på alla de barn som efter en intensiv dag på förskolan blir hämtade av en 19-årig tjej. Barnflickor saknar ju vanligtvis både pedagogisk utbildning och egen erfarenhet av barn. Någon gång efter Bolibompa dyker föräldrarna upp för att natta” skriver Malik som en kommentar på det moderata förslaget att begränsa barnens tid på förskolan till en fyrtiotimmars ”arbetsvecka” (som jag skrev om här och här)

Och så ytterligare några saker jag tyckte var riktigt intressanta (mest som en bonus):

Roger Mörtvik på TCO gör en sån där ”världen som jag ser den på några korta rader”-spaning på bloggen Utredarna som jag tycker är väl värd att ögna igenom. Slutsatsen är ett tungt ideologiskt försvar för den nordiska välfärdsstaten – ” stark välfärd och trygga löntagare är helt enkelt kapitalismens bästa vän” avrundar Mörtvik. Om det är en höger- eller vänsteråsikt överlämnar jag åt läsarna att avgöra.

Erik Laakso rapporterar också från ett Socialistiskt Forum-seminarium där vänsterns (i form av Göran Greider och America Vera-Zavala) modernistiska skyskrapebyggarutopier tydligen har nått rätt höga höjder. ”Leve asfaltsindianerna” utropar Laakso och slår ett slag för en vänster som inte är konservativ och tillbakablickande. Jag nickar instämmande och tänker lite nostalgiskt på min gamla slitna ”bygg höga hus – NU” t-shirt jag fick som ny ssu:are en gång i tiden.

Slutligen så funderar Catti Ullström (vars blogg ju är utnämnd till Sveriges just nu bästa politiska) på miljöpartiets ideologiska hemvist (eller snarare brist på densamma). Själv tycker jag i och för sig inte att det vore någon omöjlighet att i svensk politik idag ha en vänsterliberal, eller till och med socialistiskt liberal, position. Så om det vore en sådan ideologisk hemvist mp försökte mejsla ut så vore det ett rätt spännande komplement till den svenska politiska kartan.

Problemet är väl bara det att många miljöpartister är så frenetiskt rädda för att förknippas med ”det gamla” (i form av exempelvis ideologier, eller ännu värre vänster-högerskalan) att det hela allt som oftast snarare ger ett lite förvirrat intryck. Personligen tror jag egentligen att alla skulle tjäna på om (mp) fullt ut tog steget och erkände att de faktiskt är ett vänsterparti och istället la kraften på att försöka förklara vilken typ av vänster de egentligen är. Men det är som sagt bara jag, och jag är inte ens miljöpartist.

Några lästips alltså, så här i början på veckan. Håll till godo.

Läs även andra bloggares åsikter om lästips. politik, bloggar, PC Jersild, Ira Malik, sjukvård, förskola. moderaterna, klass, Göran Greider, America Vera-Zevala, miljöpartiet, TCO, Roger Mörtvik och annat intressant

Arvid Falk (aka Erik Laakso) glider runt

'En brokig samling', konstaterar Erik och konstaterar att diskussionen tjänar på att folk faktiskt tycker olika.

Facket och indoktrineringen i Sverige

Min fackordförande (handels avdelnin 20) poserar med ett nyköpt exemplar av Göran Palms Indoktrineringen i Sverige från 1968.

Mingel på Socialistiskt Forum

Just nu: jazz, socialism och en massa politisk diskussion. På bilden några unga s-kvinnor Rebellor som pratar om hur bra förmiddagens kärnfamiljsseminarium var.

En hälsing i grönvitt!

Amanda Broman - bördig från Iggesund - känner sig hemma på Zinkenstam.

Bandy!

Regnet har slutat falla. Nu räknar jag med en fantastisk bandykväll på Zinken.

Oppositionen måste prata jobb

Peter Hultquist och Morgan Johansson gör helt rätt i sina respektive blogginlägg – de för tillbaka den politiska diskussion till det den hör hemma. Vad behövs för att hantera den jobbkris som de senaste veckorna hamnat i skuggan av den – förvisso besläktade – finanskrisen? Och de har likaledes rätt när de pekar på både behovet av ett rejält stimulansprogram samt kritiserar den borgerliga regeringen för handfallenhet i frågan.

Regeringens handfallenhet är för övrigt något som kritiseras från andra håll än den socialdemokratiska oppositionen. Högersinnade ekonomen Danne Norling avfärdar exempelvis arbetsmarkandsminister Littorins resonemang om att allt går att lösa med den ”jobbpolitik” som regeringen redan för: ”Eftersom KI tagit hänsyn till budgetpropositionens jobbpolitik och ändå förutser en minskning av jobben med 100 000 måste slutsatsen bli att jobbpolitiken är synnerligen ineffektiv i att skaffa fram nya jobb i en konjunkturnedgång. Är det inte hög tid att tänka om?” skriver han på sin blogg. Och det är svårt att inte hålla med om den saken.

Jobben, jobben, jobben. Det är vad svensk politisk debatt måste få handla om just nu.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, arbete, jobb, ekonomi, och annat intressant

Vardagskulturlyx

Det bästa med att bli vuxen. Du behöver inte spara i månader för att kunna unna dig det där seriealbumet. Eller den där tidskriften om klassisk musik. Ah, vad konsumtion kan vara härligt ibland...

Magnus Betnér: moderaterna kan sluta jävlas

Fler har uttalat sig om det moderata dagisutspelet som jag skrev om i förmiddags. Roligast är utan tvekan ståupparen Magnus Betnér (som jag hittade via Kjellberg).
Andra som skrivit är Jenku på Sidvind, Laakso på Arvid Falk och såklart Björn på Alliansfritt Sverige (som verkligen reagerade direkt).

Läs även andra bloggares åsikter om politik, dagis, förskola, moderaterna, Magnus Betnér och annat intressant

Moderata förmyndartakter

Johanna Graf har skrivit om ett moderat förslag som är så provocerande att jag själv inte har förmått mig att blogga om det tidigare. Det handlar om tanken från en moderat arbetsgrupp att dagisbarn ska garanteras ”fem veckors semester” från förskolan. ”Dumheterna står som spön i backen”, skriver Johanna, och det är bara att hålla med.

Förslaget är urbota korkat av flera skäl. När moderaten Inger Koch exempelvis häver ur sig att ”Hur det ska lösas måste varje familj tänka ut själv. Det finns kanske släktingar som kan hjälpa till”, då förstår vi att det varken är familjerna, verkligheten eller allra minst barnen som är i centrum. Det handlar bara om att hålla ungarna borta från förskolan, av något lite luddigt skäl.

Men värst tycker jag ändå är förmyndartonen i hela utspelet. Nu är det inte föräldrarna som kan avgöra vad som är bäst för deras barn, utan en hoper moderata familjepolitiker. Och då blir det inte mer tid för föräldrar och barn som är det viktiga, utan mindre tid på förskolan. Istället för att ge föräldrar och barn möjligheter att faktiskt umgås, vill moderaterna minska möjligheterna att organisera livet på ett vettigt sätt och därmed öka stressen än mer. (Något som blir extremt tydligt när Koch även argumenterar mot förskola på nätterna för familjer där föräldrarna faktiskt råkar jobba så - borde det inte vara nattarbete Koch skulle förbjuda om hon nu tycker det är så onaturligt?)

För övrigt undrar jag om reglerna kommer att gälla även familjer med barnflicka. Och hur kommer staten i sådana fall följa upp att även högavlönade familjer verkligen ägnar den tid med sina barn som moderaterna anser vara lämpligt?

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om politik, moderaterna, förskola, dagis, förvaring, 40-timmarsvecka på dagis, 5 veckors semester

Öppna kanalen

Jag ska snart bli intervjuad av programledaren Birger Stattin på TV Söder. Det hela sänds sedan på torsdag klockan 21.30 (repris den 17:e klockan 20.30), för den som bor i Stockholm och vill titta.

YouTube-valet

Inte för att jag tror att någon politiskt intresserad i det här landet har missat YouTube-hypen men ändå, Newsweeks artikel på temat är riktigt läsvärd. Inte minst tycker jag att de två topplistorna med respektive presidentkandidats största YuuTubestunder är värda att ägna lite tid åt.

En film jag faktiskt hade missat var exempelvis den här tidiga från McCainkampanjen: the path to victory. En strategidragning som läggs upp öppet på nätet där Mccains kampanjchef helt enkelt berättar om hur de tänker vinna republikanernas primärval. Vågat, och påminner lite om moderaternas annonser på ett liknande tema i förra valrörelsen. Målgruppen är antagligen aktivister, politiska journalister, bidragsgivare (som ska övertygas om att McCain är rätt häst att satsa på) och oss politiska nördar i största allmänhet.




Och oavsett vad man tycker. Det går inte att komma ifrån att nätet trots allt faktiskt har förändrat sättet vi tänker och pratar om politik på. Förutom att det ger fler chansen att leka mästerregissör, såklart. Vilket ju inte ska underskattas…

Läs även andra bloggares åsikter om politik, YouTube, McCain, Newsweek, media, internet och annat intressant.

Preacher, Watchmen – jag vet inte om mina nerver klarar detta

Ni vet de där föräldrarna som sitter vid sidan och hejar upphetsat på sina knattar som rultar runt på fotbollsplanen eller hockeyrinken? Som vrålar indignerat på domaren och tar spelet på ett tusenfalt mycket större allvar än någonsin de små spelarna och tränarna tillsammans? Precis sådan är jag, när det kommer till filmatiseringar av mina tecknade favoritserier. Därför är det med en nervös ängslighet jag läser så mycket jag kan komma över om de pågående filmatiseringarna av Allan Moores Watchmen och Garth Ennis/Steve Dillons lika brutala som humoristiskt fantastiska Preacher-epos.

Jag menar, så många besvikelser. Ta Daredevil, till exempel. Eller Hellblazer (som jag till slut fann utrymme i mitt hjärta att förlåta, skrev mer om det här). Enda gången jag blivit riktigt imponerad var nog sommarens Dark Knight (även om det också finns en del exempel som ändå får sägas var rätt ok; som Hellboy och X-men).

Men nu är det alltså mästerverket som definitivt tog upp den tecknade superhjälteserien i kulturens finare liga som står på tur, Watchmen. Och en av mina favoritserier i kategorin sådant-dina-föräldrar-med-största-sannolikhet-tyckte-borde-förbjudas: Preacher. Och jag är spändare än någonsin förr.

Så jag fortsätter följa till exempel Bloggywood (se tex här och här) med nerver som sitter på utsidan och den flackande blicken hos en massmördare på flykt undan rättvisan. Någonstans i grunden vet jag också att jag kommer att bli besviken. Av den enkla anledningen att storheten i ett mästerverk som Watchmen eller för den delen Preacher egentligen inte är varken manus eller karaktärer, utan det faktum att skaparna i bägge fallen lyckades ta just seriemediet ett steg längre.

Dessutom. Tydligen ska de göra film av Y: the last man, också. Men det orkar jag faktiskt inte tänka på just nu. (Tror iof att det kan bli rätt bra. Storyn borde kunna hålla för en film. Eller två...)

Uppdatering: Nu verkar det dröja ett tag med den där Preacher-filmatiseringen. Vilket märkligt nog inte minskar min nervositet det minsta... Slut på uppdatering

Läs även andra bloggares åsikter om film, teckande serier, preacher, watchmen, allan moore, garth ennis, daredevil, hellboy, x-men, hellblazer, constantine, kultur, bloggywood och annat intressant

Varför prata framtid när du kan kratta löv?

Även i denna post-moderna tid så finns det sanningar som är absoluta. En av dessa är att du som nyinflyttad inte gärna missar första städdagen med den nya bostadsrättsföreningen. Tvingas därför konstatera att jag inte kommer att kunna vara med på socialdemokratiska studentförbundets 10-talskonferens som arrangeras nu i helgen.

Vilket är riktigt trist. Tycker nämligen att perspektivet är väldigt bra. Instämmer i Cattis (som inte heller kan vara med) förhoppning att någon kommer på idén att filma och lägga upp på YouTube.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokratiska studentförbundet, 10-talskonferens, och annat intressant

Obama

Inte ens störtregnet som plötsligt vräker ner över den jublande folkmassan på väg mot Vita Huset lyckas mildra entusiasmen. Stämningen på gatorna här i Washington D.C. är helt enkelt galen. Att Obama är ungdomens kandidat känns väldigt påtagligt – överallt springer unga amerikaner omkring med Obamaskyltar och skriker lugorna ur sig (när de inte åker omkring i bilar och tutar som vansinniga, det vill säga).

Själv är jag dyngsur in på bara skinnet men kan ändå inte låta bli att ryckas med i entusiasmen. Och fastän det är slitet till bristningens gräns finns det faktiskt bara ett enda ord man kan använda för att fånga stämningen här.

Historiskt. Det är egentligen allt som behöver sägas.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, presidentval, usa, barack obama och annat intressant

Varför blir det vänsterseger i USA?

Just nu rasar valresultaten in, och ingenting är på minsta sätt klart. Under ytterligare några timmar är fortfarande den stora frågan "vem". Men sedan kommer den politiska diskussionen snarare komma att handla om frågan "varför".

Och som sagt - än vet vi inte. Men om det blir (och jag tror att det blir) Barack Obama som vinner ikväll så tror jag att några av huvudspåren i diskussionen om varför kommer att vara:

• En fantastisk organisation. Barack Obama har gift samman det internetarbete som initierades av sådana som Howard Dean med en mer traditionell fysisk organisation ute i samhällena. Han har uppvisat en makalös förmåga i att attrahera bidragsgivare på bred skala och på det sättet dragit in mängder med pengar (vilket i sin tur har medfört möjligheten att driva kampanj på så bred front som man har gjort).
• John McCains försök att stämpla Obama som skattehöjarkommunist har uppenbarligen inte tagit skruv
• En enorm trötthet efter åtta år med USA:s kanske sämsta president någonsin, George W Bush
• En ekonomisk kris som väldigt många kom att förknippa med den sittande regimen och - framförallt - dess ekonomiska politik
• En genuin vilja från det amerikanska folket att lämna Bush Karl Rove-inspirerade splittringspolitik bakom sig

Nu drar jag på valvaka här i Washington DC. Får se om jag lyckas blogga något mer under kvällen då vet vi mer. Och jag hoppas verkligen att jag inte kommer att behöva skämmas för rubriken ovan. Av flera skäl än ett, faktiskt.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, presidentval, usa, barack obama och annat intressant

It IS the economy, stupid

De första exit-polls som alldeles nyss presenterades på CNN understryker vad som egentligen var helt uppenbart. 62 procent satte ekonomin som den viktigaste frågan, att jämföra med sjukvårdens nio. Utan tvekan gynnar detta demokraterna och Barack Obama som har det största förtroendet i dessa frågor.

Vilket ekonomiskt budskap är det då Obama går till val på? Huvudpoängen är att framtidens ekonomiska politik måste vara annorlunda än Bush-tidens avregleringspolitik och massiva skattesänkningar för de allra rikaste. Istället vill Obama se skattesänkningar för den breda ”middle class:en”, satsningar på infrastruktur och inte minst ”gröna” jobb. Den retoriska kärnan är att Bush-McCains hästskitsteorem – om man bara ger de rika tillräckligt mycket så kommer det till slut att trilla ner på vanligt folk – nu är testat. Och det fungerade inte.

Jag har under dagen på utflykt ute i Virginia fått skakande redogörelser för vad den ekonomiska krisen innebär för vanligt folk. Människor tvingas bokstavligen talat från hus och hem, och fallande fastighetspriser innebär i sin tur också att den lokala välfärden (skolor, etc) som finansieras i stort sett uteslutande via fastighetsskatt hotas. 2009 kommer att bli ett oerhört tufft år för vanligt folk i det här landet.

Och det är den verklighet mot vilket frågan om vem som ska leda landet under åren framöver prövas.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, presidentval, usa, barack obama och annat intressant

Riskerar Obama att stupa på målsnöret?

Hur påverkar det valdeltagande och mobilisering att vara förhandsfavorit? Det är förmodligen den stora fråga som både Obama- och McCainkampanjerna brottas med just nu. Finns det en risk att demokratiska väljare tror att det är klart och därför låter bli att rösta, eller kommer det tvärtom fungera så att fler är beredda att stå i kö till ett röstbås för att stödja en vinnare?

Så. Är denna valfilm från Obamakampanjen att betrakta som nervös eller mobiliserande? Förmodligen både ock, om du frågar mig. Ett väldigt pedagogiskt illustrerat mardrömsscenario för alla världen Obamaiter är den hursomhelst exempel på.




Via Martin som hittade den hos Sven Wennerström

Läs även andra bloggares åsikter om barack obama, presidentval, usa, John Mccain, valkampanj, politik och annat intressant