Modesty och feminismen

Jag har alltid gillat Modesty Blaise. Först för att det är en riktigt bra serie. Spännande, dramatisk, underhållande. Men sedan också för att jag tyckte den var feministisk i meningen att Modesty var en kvinnlig hjälte med tonvikt framförallt på det senare; alltså hjälte. Hon är stark, fattar beslut, slåss som en kung och Willie har inga problem med att det är hon som bestämmer. Just relationen Modesty-Willie tycker jag kanske är det mest intressanta i serien, sett ur ett feministiskt perspektiv. Han är verkligen ingen toffel, tvärtom, få torde vara lika tuffa, men trots det – eller kanske tack vare – har han inget problem med att det är hon som är den solklara chefen.

Så i min värld har Modesty varit en given feministisk ikon. Men på senare år har jag allt oftare stött på den kritik som Pennskaftet också nämner på sin blogg. Alltså att Modesty trots allt är gjord av män för män, vilket kommer till uttryck främst i hennes utseende (pinnsmal med jättetuttar, även om Laura Croft senare liksom har dragit det konceptet ett steg längre) och, skulle jag vilja tillägga, i det faktum att varje äventyr av någon anledning uppenbarligen måste innehåll minst en duschscen. (En orsak till att denna kritik blivit mer omfattande kan naturligtvis vara att Semic väljer att exponera just denna sida hejdlöst på sina omslag till agent X-9.)

Att actionhjältar ser bra ut är nu inte nödvändigtvis och i sig ett bevis på en underliggande könsmaktsordning. Även manliga diton brukar vara välbyggda och det har väl hänt att en eller annan sprungit runt exempelvis på vita duken med endast rester av en söndersliten skjorta över den vältränade torson. Modestys sexighet är inte heller underordnad eller passiv, och inte heller hennes sexualitet. Tvärtom är det hon som sätter villkoren, vare sig det gäller krig eller kärlek.

Är då kritiken obefogad? Inte bara. För Modesty är visserligen en intressant figur ur feministiskt perspektiv, ja, kanske en av populärkulturens intressantaste. Men frågan är om den typen av kvinnlig hjälte hade kunnat bli lika kommersiellt framgångsrik om hon inte samtidigt hade begåvats med en kropp tagen ur en manlig sexfantasi. Även för en kvinnlig hjälte av Modestys kaliber kvarstår den slutgiltiga begränsningen; du måste se bra ut för att överhuvudtaget ha en chans i den mansdominerade världen.

Så Modestys problem blir i slutändan detsamma som hela ”girlpower” generationens, som Madonnas och ett otal andras. Hon spränger ett antal gränser men hon tillåts göra det bara eftersom hon i samma veva underordnar sig ett antal andra, ännu starkare normer om hur en kvinna ska vara. Manliga hjältar kan välja att vara sexiga, för kvinnliga är det ett måste.

Men Modesty Blaise är fortfarande en riktigt bra serie. Och om man tänker efter ligger det något nästan befriande subversivt i detta; medan mansgrisarna stirrar sig blinda på Modestys urringning tar hon chansen att slå ett slag för en helt ny kvinnoroll och en helt ny relation mellan än och kvinnor. Och för en gångs skull finns det en tydlig roll för oss män att inta, med ett charmigt skämt på läpparna kan vi likt Wille hänga med; på Modestys order redo att sätta den dragna kastkniven rakt i halsen på patriarkatet.

Hmm, det där skulle kunna bli en riktigt bra episod. Och om jag får bestämma, tror jag faktisk vi tar och hoppar över duschscenen den här gången…