Socialdemokratin: mellan förytligande och nostalgi

Det känns rätt passande att sitta i ett hotellrum i New York och följa diskussionen om socialdemokratins relation till historien som uppstått i s-bloggosfären när Cattis Ullström kommenterar vad som egentligen är en bisats i Peter Anderssons text om debattantologin ”Snart går vi utan er”. För ingen som är åtminstone lite småintresserad av amerikansk politik kan ju undgå att notera vilken vikt historiska referenser och kopplingen tillbaka till någon sorts gemensamt idéarv har i åtminstone den amerikanska politiska retoriken.

Nu ska jag inte gå in på djupet och analysera detta faktum. Den här texten handlar heller inte om amerikansk politik. Men däremot finns det något annat väldigt viktigt att säga som mer handlar om den svenska och inte minst socialdemokratiska politiska kulturen. För det finns någon typ av gränsland mellan bildning och nostalgi som jag tycker att det kan vara mödan värt att försöka titta lite närmare på.

Min egen inställning i frågan är rätt klar. För att kunna veta vart vi vill måste vi förstå var vi är, och ska vi kunna förstå var vi är så måste vi veta varifrån vi kommer. Jag uppskattar politiker som intresserar sig för historia och jag tror någonstans att de också blir bättre politiker. På samma sätt som jag uppskattar politiker som hittar sin inspiration från en mångfald av källor och perspektiv; som konst, litteratur, idéhistoria och film förutom de vanliga statliga utredningarna och den ekonomiska och statsvetenskapliga forskningen (som alls inte ska underskattas, den är naturligtvis också viktig, men den får inte bli den enda inspirationskällan).

Men å andra sidan: finns det inte risken att ett överdrivet intresse för svunna tider resulterar i en passiviserande nostalgi? Det är ju lite det Peter Andersson kritiserar i sitt inlägg; att det myckna tillbakablickandet har kommit istället för de framåtsyftande visionerna. Och för att dra det resonemanget längre; finns det inte risk att vi börjar förhålla oss till vårt eget idéarv som vore det liturgi, någon sorts riter och ceremonier som vi bekänner oss till mest för att kunna upprätthålla någon form av gränslinje gentemot ”de där andra”, de som inte tror?

Någon har sagt att traditionalism måste handla om att bevara elden, inte att tillbe askan. Det är det som är utmaningen för en arbetarrörelse som nu har drygt hundra år på nacken. För det finns två tendenser som vi måste bekämpa här; någon sorts ”kasta ut barnet med badvattnet”-ideologi som bygger på en nästan desperat vilja till anpassning till samtiden som i slutändan bara kommer att göra oss vilsna, men också den som kommer sig av ett okritiskt kramande av det förgångna helt enkelt i brist på bättre alternativ.

Personligen tror jag att lösningen på detta är att än mer lyfta fram arbetarrörelsens bildningstradition. Det är genom det öppna samtalet, det förutsättningslösa kunskapsinhämtandet, den ohämmade nyfikenheten på nya perspektiv och vinklar som vi vaccinerar oss mot både förytligande och nostalgi. Och när det gäller detta finns det trots allt anledning att vara försiktigt optimistisk. Det finns idag en vilja inte minst hos den unga socialdemokratin att närma sig politiken som den djupt intellektuella verksamhet den faktiskt är, något som märks inte minst i bloggosfären eller på debattböcker som exempelvis ”Snart går vi utan er” (eller, om jag får vara sån, ”Den grå vågen” som jag själv medverkade i).

Jag tror att det är livsavgörande. Kanske inte för nästa val, men för framtiden i väldigt vid bemärkelse.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, bildning, idepolitik, socialdemokrati, arbetarrörelse, historia och annat intressant

Innebär globaliseringen nyliberalismens död?

Ibland är det nyttigt att vidga perspektivet och försöka fånga de stora dragen. Och man behöver inte leta särskilt länge för att hitta tecken på att någonting väldigt stort håller på att hända just nu. Samtidigt innebär det ett problem: det är alltid väldigt svårt att få grepp om stora förändringsprocesser som man själv är mitt uppe i. Ska man förstå sin samtid behövs det därför olika hjälpmedel och referenspunkter som gör det ofattbara gripbart. Lite som en karta; en grafisk förenkling som gör det möjligt att överblicka ett landområde som annars vore oöverskådligt i all sin komplexitet.

(Detta inlägg är ursprungligen en del av en pågående bloggcirkel om Anders Nilsson och Örjan Nyström bok Reformismens möjligheter. Hela cirkeln hittar du här. Men jag hoppas det kan vara värt att läsa i sig självt också.)

Vad Anders Nilsson och Örjan Nyström försöker göra i första kapitlet är som jag ser det ett erbjuda just en sådan karta. Utifrån ett ekonomiskt perspektiv försöker de fånga den tid vi lever i. Till hjälp tar de historiska referenser och försöker hitta någon typ av mönster i hur det moderna kapitalistiska samhället utvecklar sig.

Jag ser två huvudpoänger. Den första är att någonting stort hände i mitten av 1990-talet, och att detta stora gör att vi idag lever under helt andra förutsättningar än de som gällde från sjuttiotalets mitt. De polemiserar här alltså både med det fåtal som helt förnekar betydelsen av ekonomins globalisering för den politiska nivån, och de som menar att den utveckling vi ser idag är en fortsättning på det som inleddes när efterkrigstidens (Keynesianskt färgade) tillväxtperiod ersattes av post-oljekrisens nyliberalism.

Den andra poängen är att det finns paralleller mellan den tid vi idag lever i och av tidigare perioder efter en intensiv (och oreglerad) kapitalistisk utveckling. Nyström och Nilsson återvänder till Karl Polanyis bok Den stora omdaningen och dess skildring av hur kapitalismen ”bäddades in” av statliga regleringar efter 1800-talets genombrott för den mer eller mindre oreglerade kapitalismen. Men de konstaterar också att författaren hade fel när han såg den statligt inbäddade kapitalismen som en sorts ”historiens slut” utan kompletterar med en tredje våg av avregleringar, då kapitalismen återigen – den här gången i vad som skulle komma att kallas nyliberalismens namn - ”bäddades upp” vilket lade grunden för 90-talets expansionsfas.

Nu är vi dock inne i en ny fas. Claes Muschkin skriver när han reflekterar över texten: ”Därför är enligt mig något av den viktigaste tanken som väcks av första kapitlet ett ”politikens återinträde” på banan. Denna gång globalt. Dvs att åter bädda in marknaden i politiken genom regleringar.”

Och det är en tanke som i dagarna känns ytterst aktuellt. Intellektuella som Göran Rosenberg har den senaste tiden – inspirerade av både en internationell debatt och den faktiska utvecklingen på världsmarknaden– drivit tesen om nyliberalismens död. Nilsson och Nyström ger en teoretisk ram för denna diskussion, dessutom författat före den aktuella krisen.

Och det är svårt att inte nicka instämmande åt historieskrivningen. Produktivkrafterna sprängde först ramarna för den inbäddade efterkrigskapitalismen, men nu har även avregleringarna nått vägs ände. Varje period skapar sina egna unika motkrafter. Utvecklingen går inte linjärt framåt, utan växelvis i en ständig dragkamp.

Och fröet till nyliberalismens död ligger alltså nedgrävt i den globaliseringens mull som den själv har frigjort och släppt fram. Samtidigt lämnas en fråga obesvarad. Vad är det då som kommer efter?

Det hoppas jag att vi kommer att kunna fortsätta diskussionen om.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, nyliberalism, kapitalism, globalisering, Anders Nilsson, Örjan Nyström, reformismens möjligheter, idedebatt och annat intressant

Det är frustrerade att inte blogga

Sitter i skärgårdsstugan, radion spelar klassiskt och släkt och familj pysslar med sitt i sommarförmiddagsvärmen. Det är inte ens en hel helg sedan jag lämnade den politiska cirkusen i Almedalen bakom mig men rosevinsminglen, seminarierna och alla de politiska diskussionerna känns redan behagligt långt borta. Semestern har börjat på riktigt och med det kommer en för mig rätt oväntat reaktion – en plötsligt längtan att börja blogga igen.

De av er som till och från brukar titta in på denna sida har annars märkt att det varit väldigt lite skrivet på sistone. Orsaken är enkel. Jag har helt enkelt inte haft lust. Den tid jag tidigare la på att formulera tankar här på bloggen har jag istället ägnat åt att läsa. Jag har haft ett ovanligt högt tempo i läsandet de senaste månaderna. Både skön- och facklitteratur. Allt från biografier om Richard Wagner till politiska böcker om socialdemokratins framtid och deckare av Dennis Lehane (en hel del deckare av Dennis Lehane).

Och detta har varit väldigt bra. Jag har fyllt på batterierna. Men nackdelen är också uppenbar. Det är frustrerande att inte blogga.

När jag dessutom upptäcker att denna enkla lilla sida rankas som en av Sveriges mer inflytelserika progressiva bloggar (via kulturbloggen) känns det naturligtvis också uppfodrande. Därför att det finns saker att säga. Om samhällsutvecklingen, politiken, kulturen – vad som händer med landet vi bor i och världen vi lever i.

Ett tag för rätt länge sedan låg jag bland de mest lästa politiska bloggarna på bloggtoppen och publicerade flera gånger om dagen. Det var kul. Men jag varken vill, kan eller kommer att komma tillbaka dit. På grund av faktorer i livet (jag är trots allt en heltidsarbetande småbarnspappa som utöver det har mängder av politiska uppdrag av olika slag), på grund av nya verktyg (snabba kommentarer och länktips använder jag mig hellre av mikrobloggar som twitter eller facebook för att nå ut med) men framförallt på grund av ändrade ambitioner. Det finns så många andra som levererar de där riktigt bra och ständigt uppdaterade bloggarna, min roll är helt enkelt en annan.

Förra veckans mest förutsägbara snackis var annars Alex Schulmans attack på bloggosfären. Han drev där två teser sammanflätade med varandra: att bloggarnas betydelse var överdriven (här understödde han sin argumentation med en del fakta och argument) och att bloggarna är ointressanta (här gjorde han inte det). Vad som saknades var naturligtvis underifrånperspektivet. Bloggen är ett sätt för den som inte har tillgång till någon annan arena att göra sin röst hörd. Vilka värden det kan tillföra offentligheten lämnade Alex Schulman därhän*.

Samtidigt är det för mig det som är det viktigaste argumentet. Bland bloggarna möter jag mängder av röster jag aldrig skulle ha stött på annars. Alla de som knyter näven i fickan som plötsligt hittar en annan väg att uttrycka sina åsikter. För handen från fickan till tangentbordet. Jag tycker att det är en stor demokratisk poäng.

Och det är därför det är så frustrerande att inte blogga. Eftersom handen alltför ofta blir kvar där, i fickan, knuten istället för ivrigt hamrandes på tangenterna. Samtidigt känner jag som sagt att mitt eget bloggande är inne i en fas där det inte riktigt räcker med att gå tillbaka till det gamla och göra samma sak en gång till. Det måste till något nytt. Vad detta nya är vet jag inte riktigt än.

Men någonting är det. Och vad det än är ska det bli roligt. För i slutändan kokar det ändå ner till det enkla lilla. Bloggande är helt enkelt för kul för att man ska kunna låta bli.

*Och naturligtvis i denna värld som inte helt lämnat Henrik Schyfferts nittiotal bakom sig har det också uppstått en debatt efter DN-artikeln om Alex Schulman egentligen menade vad han sa. Eller var det bara en raffinerad drift, och i sådana fall med vem. Eller är det kanske genmälet som är ironi? På det svarar jag enkelt: Ja. Eller nej.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggande, bloggosfären, bloggar, Alex Schulman, netroots, varför blogga, Sjölander, demokrati och annat intressant

Varför du ska rösta (s) på under minuten

Samhällets stöd när ett barn ska dö

Idag skriver Svenska Dagbladet om bristen i vården vid livets slutskede för barn. Imorgon åker jag tillsammans med några andra politiker och tjänstemän i Stockholms läns landsting för att besöka två barnhospice i och utanför London - Richard House i östra London och Helen & Douglas House i Oxford. Syftet är att samla intryck och lärdomar inför det barnhospice - Nordens första - som nästa år ska öppna i Stockholm och som det finns ett brett politiskt engagemang för från alla sidor om blockgränsen.

Jag måste erkänna att det är med mångbottnade känslor jag åker på den här resan. Å ena sidan - och det är det överskuggande - finns det förmodligen ingen annan angelägnare arbetsuppgift man som landstingspolitiker kan få ta sig an än att på något sätt bidra till att vården för dessa barn och stödet till deras föräldrar och anhöriga förbättras. Det här är ideologi på ett sätt som skär så oerhört mycket djupare än partipolitik. Vi politiker har här en oerhört tungt ansvar att se till att resurser fås fram, prioriteras, och används på bästa möjliga sätt. För att det är just när det som allra svårast som samhället måste finnas där, med inte minst den kompetens som finns hos personer med en djup yrkesmässig kunskap och förståelse för vad både barn och anhöriga behöver.

Men å andra sidan är jag också människa. Döden skrämmer. Inte minst när det handlar om barn och tonåringar. Aldrig tidigare har jag blivit så direkt känslomässigt berörd när jag förberett mig för en studieresa eller ett politiskt ärende som den här gången. Trots att grundtonen i den informationsfilm jag alldeles nyss såg hemma på teven var lysande ljus och budskapet var entydigt att verskamheten inte handlade om att hjälpa barn att dö utan att få dem (och deras föräldrar) att kunna leva så mycket som möjligt även på slutet så ... vad ska jag säga. Det var tungt. Ändå.

Och naturligtvis så inser jag också att denna rädsla är ett problem i sig. Att vi måste våga prata även om döden och vi måste kunna föra en politik även för döden. Också vi lekmän och politiker. För som Svenska Dagbladets artikel uppmärksammar finns det stora brister.

Alla dessa brister kommer inte ett barnhospice i Stockholm kunna avhjälpa. Men förhoppningsvis kan det ändå vara ett stort och viktigt steg framåt. Jag återkommer med fler reflektioner och tankar efter resan.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukvårdspolitik, barnhospice, vård i livets slutskede, vård för barn i livets slutskede och annat intressant

Är kultur politik?

Rosemarie skriver ett bra och intressant inlägg på kulturbloggen som jag ändå känner att jag måste kommentera. Hon säger att "Kultur är alltid politik: för kultur oavsett om det är en schlagersång eller en dikt eller ett konstverk eller ett tv-spel handlar om något" men menar också att man inte kan vända på det: "politik är inte kultur" skriver hon och avrundar "kultur är alltid politik - men aldrig partipolitik eller ideologi".

Om jag läser Rosemaries inlägg rätt menar hon alltså att kultur "är" politik eftersom den beskriver saker som kan tolkas utifrån ett politiskt perspektiv. Kultur är alltså politik på samma sätt som verkligheten är politik. Och det har hon såklart alldeles rätt i. Men jag tycker samtidigt att det är en lite snäv syn på det hela.

Skillnaden mellan kultur och verkligheten är nämligen att det första är en mänsklig skapelse. En tolkning om man så vill. Varje konstverk, film, bok, tevespel eller tecknad serie är någons (eller fleras) version av vad det nu är som skildras. Det innebär att jag har väldigt svårt att förstå vad som menas med att kultur inte är ideologi. Nej, all kultur har inte ett uttalat ideologiskt perspektiv men all kultur bygger på någon typ av människo- och/eller samhällssyn. Alltså ideologi.

I senaste numret av flm finns exempelvis en synnerligen läsvärd intervju med Anders Nilsson (mannen bakom bland annat Noll tolerans och Livvakterna). Där förs mycket intressanta resonemang om hans beskrivning av ett Sverige som befinner sig i någon sorts krigstilltånd gentemot kriminella krafter som polisen mer eller mindre står maktlösa mot är höger eller rentav vänster. Jag tycker att det är en mycket intressant ideologisk diskussion. Och den handlar faktiskt både om verkligheten och Anders Nilssons subjektiva tolkning av densamma.

Dessutom finns det ytterligare en ideologisk dimansion i kulturen. Jag har själv skrivit om det i mitt kapitel i debattantologin "Den grå vågen" - nämligen kulturen som en sorts befriande kraft både på individuell och kollektiv nivå. "... kulturen kan vara på en gång befriande och subversiv, eftersom den ger näring åt din fantasi på både ett kollektivt och ett individuellt plan" skriver jag bland annat där (och utgår mycket från mina egna personliga erfarenheter på området).

För mig är kultur politik på ett mycket djupare plan än bara att enskilda konstnärer vill göra ett eller annat statement. Det handlar i allra högsta grad om ideologi. Om människosyn. Ja, om själva förutsättningarna för vad det innebär att vara människa. Därför håller jag med Rosemarie i hennes ambitioner att lyfta upp kulturen. Men förstår inte varför man måsta avgränsa gentemot ideologin på det sätt som hon gör.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, ideologi, kulturbloggen, Anders Nilsson, flm och annat intressant

Hur tänker en centerpartist?

Min landstingskollega centerpartisten Gustav Andersson har tillsammans med sin partivän Helen Törnqvist skrivit en artikel på Newsmill om hur vi ska möta sjukvårdens utmaningar. Och det är ju en fråga som jag själv har funderat mycket på genom åren. Därför blir jag lite häpen över Anderssons och Törnqvist slutsatser. För de centerpartistiska skribenterna sätter upp så enorma skygglappar mot de problem vi står inför att det faktiskt finns anledning att oroa sig på allvar.

Vad Gustav Andersson utgår från är det mycket riktiga faktum att sjukvården har ett problem. Kostnaderna kommer att öka mer än intäkterna (allt annat lika). Det gör att vi i stort sett har två val. Antingen betalar vi alla tillsammans genom höjd skattekvot för de ökande kostnaderna. Eller så betalar de som vill och har råd för sin vård och de som inte har råd får finns sig i den saken. Valet mellan dessa två strategier är till sin natur politiskt.

Men Andersson och Törnqvist avfärdar bägge dessa strategier. Istället är deras lösning på framtidens resursproblem att vara mer tillåtande till vinst i vården. Och det låter ju först bara dumt – hur skulle vi kunna få fram mer pengar till själva vården genom att tillåta att en ökad del av de (skatte)pengar vi trots allt satsar försvinna i privat vinst?

Svaret på den frågan är att Gustav Andersson och hans medförfattare menar att drivkrafterna att effektivisera vården blir så mycket högre med ett stort inslag av privat vinst att denna effektivisering i sig kommer att lösa inte bara de finansieringsproblem vi står inför utan dessutom som sagt möjliggöra stora överskott som kan omvandlas till privat vinst på skattepengar.

Och det hade ju varit ett ganska traditionellt borgerligt resonemang. Om året varit 1985 eller så. Men nu vet vi liksom mer. Och det tar inte Andersson och Törnqvist hänsyn till.

Vi har till exempel sedan länge tillåtit privat vinst i stora delar av sjukvården. Inte minst i Stockholm, som ju Gustav Andersson känner till. Det har inte gjort att kostnadsutvecklingen avstannat. Stockholm har landets mest privatiserade vård men varken den bästa eller den billigaste.

Vidare så visar ju Andersson och Törnqvist resonemang på en förbluffande enögdhet vad det gäller hur effektiviseringar i en verksamhet uppnås. För faktum är att det både inom privat och offentligt ägd sjukvård finns exempel på både effektiv och ineffektiv vård. Att det skulle vara ägandeformen och därmed också hur överskotten fördelades som är det enda viktiga för att få till stånd ett effektiviseringsarbete förefaller alltså falla på själva verkligheten. Det är kort och gott inte så enkelt.

Men min allvarligaste invändning mot artikeln är ändå den naivitet centerpartisterna visar upp. Det handlar inte om tron på effektivisering. Jag delar uppfattningen att sjukvården både kan och bör effektiviseras. Det går att göra saker både smartare, billigare och bättre – förvånansvärt ofta alla tre sakerna samtidigt. Sedan är det naturligtvis inte så att detta kommer per automatik bara för att man tillåter privat vinst, där har de två författarna fel. Men själva idén att vården ska effektiviseras är det inget fel på.

Nej, naiviteten kommer då man tror att effektiviseringspotentialen är så stor att den löser ut de finansieringsproblem vården står inför. Det är då resonemanget hamnar snubblande nära ren populism. Tror skribenterna verkligen på vad de säger står vi inför enorma framtida problem. Då kommer vi att få se fortsatta skattesänkningar och besparingskraven på vården kommer i retoriken försöka trollas bort med någon sorts magisk tro på privatisering som generallösning.

Men besvärjelserna kommer bara att fungera i retorikens värld. I verkligheten kommer vi istället få enorma problem. Och till slut kommer vi att tvingas in i det systemskifte som Gustav Andersson och Helene Törnqvist mycket välformulerat säger sig vilja undvika.

Det är en mycket dyster framtidsprognos. Inte minst då vägen till helvetet alltid känns så mycket värre när den kantas av goda föresatser.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukvård, Gustav Andersson, centerpartiet, privatiseringar, sjukvårdspolitik, stockholms läns landsting och annat intressant

Bästa första maj på länge

Jag pratade runt med rätt många där på Norra Bantorget i Stockholm och bilden var entydig. Det här var förmodligen det bästa förstamajfirandet på länge. Främst märktes det på två sätt. Det handlade om uppslutningen och om stämningen. Det var helt enkelt många som kom. Och de kom inte för att bua, utan för att uttala sitt stöd för arbetarrörelsen och dess idéer.

För det är ju ingen hemlighet att det var en trängd arbetarrörelse som samlades idag. Och faktum är att jag tror att det var en av huvudförklaringarna till att såpass många slöt upp. Jag tror många kände att just idag var det faktiskt viktigt att visa sitt stöd genom att delta i möten och demonstrationer. Därför sköt man på den där resan till landet eller valde bort den där ytterligare halvdagen i koloniträdgården. Vilket man kanske inte hade gjort i ett annat opinionsläge.

Personligen blev jag djupt berörd av detta. Och inte så lite imponerad. Det finns helt enkelt någon form av kollektiv styrka som man nästan fysiskt kunde känna i dagens demonstrationståg. Plötsligt var första maj vad det alltid borde ha varit, en politisk händelse som på något sätt spelar roll, där varje enskild individ som deltar faktiskt gör någon form av skillnad.

Jag har nu inga förhoppningar om mediebilden. När en av våra stora kvällstidningar inte har något problem med att använda rubriken "skandal" för att beskriva det faktum att det var så många som ville lyssna på Mona Sahlin att inte alla som ville fick plats säger det något om stämningsläget. Samma sak gäller det oproportionerligt stora utrymme ett fåtal obstruktörer från diverse mer eller mindre extrema organisationer får. Men det är egentligen inte det viktiga.

Det viktiga är att dagens första maj signalerar en sak mer än andra. Och det är kämpaglöd. Det är ju nästan så man känner sig hågad att citera Peter Wolodarski. Räkna inte ut Socialdemokraterna, skriver han. Och det är precis min känsla också efter den här dagen.

PS: Själv höll jag mitt tal inför ett 70-tal åhörare på ett soligt Vällingby torg. Jag pratade om jobben och om vikten av att lyfta fram människorna och våga vara samhällskritisk. Jag tror det gick rätt bra, fick åtminstone generande mycket varma reaktioner efteråt. Mest glädjande var dock alla de nya förmågor som har fått nya tunga roller i den lokala socialdemokratin i Hässelby-Vällingby och som fick chansen att presentera sig på mötet. DS

Mer förstamajläsning: DN (om Mona), DN (om Wanja), DN (Henrik Brors), SvD, SvD (om Wanja), SvD (om Mona), SvD (om nazister som störde). Några bloggare: Karin Berg, Magnus Ljungkvist (flera inlägg), Peter Andersson, Jonas Morian och Åsa Westlund. Dessutom har många fler kommenterar och refererat, såklart, några av dem återkommer jag säkert till.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, 1:a maj, första maj, Mona Sahlin, Wanja Lundby Wedin, socialdemokrati, arbetarrörelse och annat intressant

Första maj - kärlekens dag