torsdag, mars 13, 2014

Finns det ett alternativ till Filippa Reinfeldt i Stockholms läns landsting?

Det finns en fråga som är vanligare än andra när jag berättar att jag är socialdemokratisk sjukvårdspolitiker i Stockholms läns landsting. Den är: Kommer ni vinna valet nu i höst? Mitt svar då är att jag hoppas och tror det men att det är långt ifrån säkert. Det handlar inte så mycket om att jag är osäker på vad stockholmarna tycker om sjukvårdspoltitiken. Tvärtom känner jag mig rätt trygg i att det finns ett starkt folkligt stöd djupt in i borgerliga kretsar för att den utveckling vi ser under det nuvarande styret inte är acceptabel. Nej, den stora frågan är snarare om höstens landstingsval verkligen kommer att bli det viktiga sjukvårdsval det förtjänar att bli.

Det finns ett tydligt alternativ till den politik landstingsmoderaterna driver idag. Istället för att aktivt dränera utsatta områden med stor ohälsa på resurserser så att patienterna tvingas söka sig till akutmottagningarna kan man istället fördela vården efter behov. Istället för att bygga system som premierar många snabba besök för realtivt friska vilket gör att de svårast sjuka kommer i kläm kan man skapa utrymme för vården att lägga mer tid på de patienter som verkligen behöver det. Istället för många korta besök kan man sätta kvalitet och ett långsiktigt förebyggande arbete i fokus. Och istället för att bygga hysterisk marknadsbyråkrati som tvingar vårdpersonal att ägna mer tid åt prislistor än åt patienter kan man föra en politik som frigöra vårdpersonalens tid att just vårda.

Vi har från socialdemokratiskt drivit förslag inom alla dessa områden. Och i regel blivit nedröstade (även om det också har funnits element av delsegrar, som när det socialdemokratiska oppositionslandstingsrådet Dag Larsson tack vare ett intensivt opinionsarbete där han även gick till domstol lyckades få stopp på de mest bisarra avknoppningarna där allmän egendom reades ut till privatpersoner för vrakpriser). Men det finns även andra oppositionspartier som på lite olika sätt men med samma grundinställning vill ha en förändring.

Så jag ser framför mig att det finns stora möjligheter att skapa en ny progressiv majoritet i Stockholms läns landsting som driver en ny modern och rättvis sjukvårdspolitik. Men det kommer inte ske av sig självt. Under lång tid hade vi ett opinionsläge i länet där moderaterna verkade permanenta sig runt 45%-nivån. Detta har på senare tid förändrats drastiskt. Vi har starka valvindar från vänster i den stockholmska opinionen. Trendmässigt ligger oppositionen helt rätt.

Men det är inte samma sak som en valseger i höstens val. Nyckeln till det ligger i sakfrågorna. Jag kommer ägna en stor del av min vakna tid under det kommande dryga halvåret åt att både förklara bristerna i den politik som förs nu men också försöka visa på det alternativ som faktiskt finns. Det är väldigt glädjande när andra som till exempel författarna i den nyligen utkomna antologin Den stora omvandlingen hjälper till genom att lyfta fram nya fakta och elda på opinionen.Och att det missnöje som länge pyrt bland vårdens anställda under senare år fått allt mer tydliga uttryck i allt från läkarupprop till barnmorskeuppror visar på att en gräns är nådd som någonstans måste tvinga fram en genuin förändring.

Och jag är beredd att göra allt jag kan för att få den förändringen till stånd. Så någonstans kokar detta blogginlägg ner till en sorts kontaktannons. 2014 är ett extremt viktigt år för Stockholms läns sjukvård. Valresultatet är på intet sätt givet. Vill du att jag ska komma ut till din arbetsplats, din förening eller något annat sammanhang och prata så gör jag mer än gärna det. Man kan exempelvis kontakta mig på johan.sjolander@politik.sll.se. Om jag själv inte kan kan jag alltid hjälpa dig att hitta någon annan kunnig.

För jag är trots allt inte ensam. Vi är många som ser behovet av något nytt. Och jag tror att vi kommer bli än fler ju tydligare alternativen framstår.

fredag, februari 14, 2014

Sjukvården, inte för de sjuka?

När moderaterna tog makten i Stockholms läns landsting för snart åtta år sedan var en ny styr- och resursfördelningsmodell för länets vårdcentraler- det så kallade Vårdval Stockholm - det stora prestigeprojeketet. Ambitionerna var det inget fel på. Ökad tillgänglighet, lättare att få vård och större möjlighet att välja en doktor eller vårdcentral som passar och man trivs med. Det är saker som är svåra att vara mot. Men desto allvarligare var att de riktigt stora effektena Vårdval Stockholm fick inte handlade om dessa saker utan om systemets betydligt mörkare baksidor.

Karolinska institutet har nu publicerat ytterligare en utvärdering av Vårdval Stockholm (du hittar den här). Uppenbarligen är att systemet fått positiva effekter på exempelvis antalet besök. Det har heller inte blivit så dyrt som man kunnat befara (åtminstone inte hittills). Men rapporten understryker också den kritik som under lång tid från både profession och politisk opposition riktats mot systemet.

Det första handlar om fördelningen. Hälsan är nämligen ingenting som är särskilt rättvist spridd. Tvärtom finns ett tydlig samband mellan social utsatthet/fattigdom å ena sidan och sjukdom och ohälsa å den andra. "Hellre rik och frisk än sjuk och fattig" är en skämtsam formulering som tyvärr också är en alltför rättvisande bild av hur det faktiskt ser ut.

Den moderata sjukvårdspolitiken har dock haft extremt svårt att acceptera detta. Att behoven ser olika ut finns helt enkelt inte med i Filippa Reinfeldts världsbild. Effekten har blivit ökat tryck i områden med stor ohälsa då man helt enkelt inte längre får betalt för sitt tuffare uppdrag.

Detta ökade tryck har vården i dessa områden tvingats kombinera genom att i ännu högre grad öka antalet besök. KI-rapporten visar också mycket riktigt det något paradoxala att vi har sett en "realtiv ökning av besök i låginkomstområden, medan höginkomstområden realtivt sett erhållit en ökad tilldelning av resurser". Bryter vi ner den ökade besöksandelen i fattiga områden framkommer också något väldigt intressant. Det är nämligen inte de fattiga i de fattiga områdena som driver fram besöksutvecklingen. Istället, konstaterar utredaren, så verkar "skillnaden i resultat ... delvis bero på att individer som tillhör den högsta inkomstsgruppen men som bor i områden med låg medelinkomst ... ökat sin vårdkonsumtion i hög utsträckning".

Alltså. Vårdcentraler i välmående områden har fått mer pengar, och den ökning av besöken i mer utsatta områden vi kunnat se drivs framåt av att det är rika människor i dessa områden som ökat sin vårdkonsumtion. Rättvisekritiken mot den moderata sjukvårdspolitiken kvarstår alltså i allra högsta grad efter KIs utvärdering. Vill vi på allvar minska hälsoklyftorna istället för att förstärka dem måste vi byta sjukvårdspolitik.

Men det finns också en annan dimension i problemen med landstingsmoderaternas sätt att se på vården. En modell som bygger på något form av efterfrågebaserat marknadsefterliknande kan lätt  komma att missgynna de verkligt sjuka vars behov rent medicinskt kommer i skymundan. Eller enklare uttryckt; när allt handlar om att prestera många besök och plocka enkla pinnar, vad händer då med dem som faktiskt behöver mer än så?

På den frågan erbjuder KI:s utvärdering ett dystert facit. Det visar sig nämligen att det är de som har de största vårdbehoven som också är som mest missnöjda med själva vården. Utan tvekan är detta kopplat till ett system som inte är anpassat efter deras behov. Felicia Delgado, mamma till barn med kroniska sjukdomar, fångar detta när hon kommentarar i SVTs lokalnyheter och beskriver det som att "[v]i patienter märker av att det blir väldigt stessigt. I bland blir det även så att man glömmer bort saker för man märker av stressen och att de vill att man ska bli klar så fort som möjligt."

Vi har alltså i Stockholms län fått det paradoxala läget att vi har en sjukvårdspolitik som inte längre är utformad primärt för de sjuka. Och då spelar det egentligen ingen roll med vilka fina ord de system som införts i förstone motiverades.

Att skapa en sjukvård som sätter den enskilde patientens behov i centrum är ingen omöjlighet. Och - det är fullt möjligt att kombinera med de positiva sakerna med det nuvarande vårdvalet som till exempel valfriheten. Vad som krävs är en rättvis resursfördelning, samt att vårdpersonalen ges utrymme att på medicinska grunder göra sitt jobb istället för att piskas framåt att följa diverse olika prislistor.

Tja. Allt detta kräver dessutom ytterligare en sak. Det behövs dessutom en politisk vilja. Och den saknas i ledande ställning idag. Lyckligtvis har stockholmarna chansen att ändra på den saken i höstens landstingsval.

måndag, februari 10, 2014

Varför försvarar Lewin Björklund?

I likhet med de flesta andra har jag inte läst statsvetarprofessor Leif Lewins uppmärksammade skolutredning i sin helhet. Men när jag går igenom hans debattartikel från i morse, skummar åtminstone rubrikerna i själva utredningen och lite översiktligt försöker följa med i debatten är det egentligen bara en sak som verkligen överraskar.

Och nej. Det är inte utredarens kritik mot den - låt oss säga fyrkantighet - med vilken Göran Persson drev igenom kommunaliseringen av skolan. Än mindre är det den svidande vidräkning med hur regeringen Bildt/Ask i någon sorts new public management-euforisk anda därefter kvaddade vidare på resultatet genom att ta bort de kontrollinstrument regeringen Persson ändå lämnat kvar. Det är heller inte om jag ska vara ärlig att så mycket fokus i ligger på kommunaliseringen och inte på andra stora förändringar då och därefter - det var ju ändå just detta som var utredningen uppdrag (och den efterföljande debatten utan tvekan det politiska syftet).

Nej vad som verkligen överaskar är hur Lewin i en passus i dagens debattare i ett närmast affekterat tonläge får för sig att inte bara försvara den nuvarande utbildningsministerna utan också i princip idiotförklara alla hans kritiker.

Först min egen syn på skolans huvudmannaskap. Jag tror jag i grunden delar TCO:s Roger Mörtviks kärnfyllda kommentar från morgonens twitterskörd, att det tyngsta argumentet mot ytterligare en omfattande omorganisation av skolans huvudmannaskap ett förstatligande skulle innebära är just den kritik Lewin levererar mot hur mycket kommunaliseringen en gång kostade. Det här är ju utredaren själv inne på och han lyfter i debattartikeln också upp exemplet med den enligt de allra flesta välfungerande kommunala skolan i Finland. Det går alltså uppenbarligen att åstadkomma en bra skola utan att återigen gå igenom den process som ändrat huvudmannaskap en gång innebar.

Men åter till professor Lewin och där han tappar åtminstone mig. För i debattartikeln lämnar utredaren plötsligt vad som var det egentliga utredningsuppdraget och uttalar sig plötsligt med stor självsäkerhet om de senaste årens utveckling. Enligt professor Lewin "säger det sig självt" att de reformer som genomförts under senare år inte ligger bakom de sjunkande PISA-resultatet och "[a]tt säga att skolans kris är 'Björklunds fel' är" dundrar han vidare i ett tonläge som nu känns närmast affekterat, "som var och en förstår, därför ingenting annat än populism".

Nu kan man naturligtvis läsa denna mening och framförallt begreppet "Björklunds fel" på två sätt. Utifrån den utredning han faktiskt har gjort kan ju naturligtvis Leif Lewin avfärda tesen att skolan kris skulle vara "Björklunds fel" i meningen att alla skolans problem uppstod i och med Jan Björklunds utbildningsministerskap, att de enbart har med detta att göra och skulle försvinna bara Jan Björklund försvann från sin post. Att detta inte är sant har förmodligen Leif Lewin alldeles rätt i. Det är också något av en självklarhet så uppenbar att den näppeligen borde behöva polemiseras med.

Men man kan ju också tolka begreppet "Björklund fel" som att man menar att skolans nuvarande situation i åtminstone någon mån har att göra med den skolpolitik som förts även de senaste sju åren. Och jag skulle nog säga att det är så det oftast används i debatten. Frågan är inte om den svenska skolans problem uppstod i och med att Jan Björklund blev ytterst politiskt ansvarig, utan om han och hans regeringskollegor använt den makt de fått av det svenska folket på ett tillräckligt bra sätt för att vända utvecklingen eller om de kanske, skulle någon till och med säkert vilja hävda, har förvärrat problemen.

Och läser vi det på detta senare mer naturliga sättet blir Leif Lewins tvärsäkra litania extremt kontroversiell. Är det alltså "som var och en förstår" rent av "populism" att påstå att den svenska skolans nuvarande tillstånd är någonting som den regering som setat i sju år har någon som helst ansvar för? Finns det verkligen fog för så starka ord?

Efter att ha lite noggrannare gått igenom de sidor i utredningen som rör utvecklingen under det senaste årtiondet (ffa s 86-99) så är mitt enkla svar på den frågan nej, åtminstone inte i Leif Lewins egen utredning. Det är en anekdotisk uppräkning av ett antal förändringar på skolområdet - långt ifrån alla - som beskrivs med en grundton av gillande men varur det är extremt svårt att dra några som helst slutsatser. Tvärtom förs det ju på andra ställen i utredningen rätt bra kritiska resonemang om riskerna med vad Lewin själv kallar "granskningssamhället" (hela kapitel fem), alltså den typ av byråkratiserade kontrollmekanismer som man åtminstone ute på lärargolven i hög grad kommit att förknippa med just Björklunds ministär.

Direktiven till Lewins utredning var ett politiskt rätt begåvat sätt från den borgerliga regeringen att försöka förskjuta fokus i den svenska skoldebatten från vem som har ansvar idag och vilka framtida alternativ som faktiskt står mot varandra till en diskussion om vem som gjorde vad för över tjugo år sedan. Det kan man dock inte beskylla Leif Lewin för. Även om syftet är politiskt kan den kunskap en utredning om den svenska kommunaliseringen genererar fortfarande vara viktig och användbar.

Men när professorn sedan utnyttjar den plattform utredningsuppdraget ger honom till att göra sig själv till någon form av uppdragsgivarens förste försvarare i offentligheten ger det trots allt en fadd bismak i munnen. Jag tycker det är olyckligt. För det finns en hel del att lära i det Lewin faktiskt på riktigt tittar på. För socialdemokratin till exempel om vikten av att arbeta tillsammans med professionen och inte i öppen konflikt.

Men vill man förstå dagens skolpolitiska diskussion blir risken faktiskt att den snarare skymmer sikten. Och jag kan förstå att vår nuvarande skolminister hellre vill ha en diskussion om vad som hände på nittonhundranittiotalet än om vad som ska hända imorgon. Men för de skolelever som inte ens var födda då tror jag det vore en förödande utveckling.

torsdag, januari 30, 2014

Vilket är Reinfeldts regeringsalternativ?

Ser vi på det samlade opinionsläget är de fyra borgerliga allianspartierna tillsammans fortfarande något större än socialdemokraterna som enskilt parti. Men inte med särskilt stor marginal. Flera av de fyra borgerliga partierna är dessutom väldigt små och dansar snubblande nära den magiska fyraprocentspärren. Vi har till och med kunnat se opinionsmätningar på sistone som om de vore valresultat skulle göra socialdemokraterna större i riksdagen än de kvarvarande borgerliga partierna tillsammans.

Min poäng här är nu inte att lyfta fram socialdemokraternas storlek. Snarare tvärtom, faktiskt. För vad jag vill poängtera är att oavsett vilken vikt vi fäster vid enskilda mätningar så framstår det som inte alltför vågat att konstatera att sannolikheten att allianspartierna tillsammans skulle få majoritet i Sveriges riksdag efter nästa val känns enbart marginellt större än att socialdemokraterna själva skulle få det. Trots det är frågan om vilket som egentligen är det borgerliga regeringsalternativet märkligt frånvarande i debatten.

Jag tror ärligt talat varken att (S) eller Alliansen kommer att få egen majoritet efter valet. Den typen av kraftiga svängningar i opinionen känns osannolika, och det skulle bygga på drastiska förändringar i det politiska läget på väldigt kort tid. Ser vi på de underliggande förtroendesiffrorna är det  framförallt svårt att se ur vad den sittande regeringen skulle hitta energin till en sådan maklös uppryckning. Visst kan man som borgerlig sympatisör drömma om en återupprepning av våren 2010 men de flesta mer nyktra observatörer inser nog att läget idag är radikalt annorlunda.

Ingen kan alltså räkna med att kunna regera landet utan att samarbeta. Stefan Löfven har för socialdemokraternas räkning presenterat sin strategi för detta. I första hand sträcks handen ut till Miljöpartiet, men i stort sett inget parti förutom Sverigedemokraterna är helt uteslutet för någon form av samverkan.

Reaktionerna på Löfvens linje har varit lite olika. Miljöpartiet välkomnade beskedet. Vänsterpartiet tycks också se sig som en tänkbar samarbetspartner, men slits också som jag läser läget mellan den ansvarstagande regeringspartirollen och att behålla sin position som en mer fri vänsterröst. De borgerliga partier som idag ingår i Alliansen har - föga förvånande - svarat rakt av nej (även om det lyfts en och annan kritisk röst internt). Oavsett, det finns utifrån detta ett antal scenarier som beroende på valresultatet känns fullt trovärdiga. S-MP majoritetsregering, S-V-MP regering, S-regering med olika typer av sakpolitiska majoriteter i riksdagen varav några över blockgränserna, etc etc. Huvudsaken är väl egentligen att S-ledaren signalerar ett nytt förhållningssätt där sakfrågorna - jobb, skola, välfärd - och de politiska resultaten står i centrum istället för olika typer av blockkonstellationer.

Denna typ av öppenhet bortom blockpolitiken har sannerligen inte signalerats från nuvarande regeringspartier. Så sent som i höstas höll Reinfeldt istället fast vid den allt mer utopiska förhoppningen om en borgerlig majoritetsregering. Men om vi då inser att detta inte längre är särskilt troligt, vilka andra partier kan Alliansen då istället tänka sig att luta sig på för att få majoritet i riksdagen? 

Vänsterpartiet är förmodligen helt uteslutna. Socialdemokratin likaså (även om det säkert finns en och annan där ute som gärna skulle se en "stor koalition" av tysk modell även i Sverige). Kvar blir då Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Det är också precis det mönster vi har kunnat se under innevarande mandatperiod, då regeringspolitiken till största delen drivits igenom med hjälp av SD, med några uppmärksammade undantag där man istället lutat sig på Miljöpartiet.

Reinfeldt ska ha ett erkännande för att han till skillnad från många andra borgerliga regeringschefer i Europa dragit en tydlig gräns gentemot främlingsfientligheten. Men med ett miljöparti som närmat sig socialdemokratin parlamentariskt och gått mer åt vänster politiskt så är det ändå uppenbart att det är Sverigedemokraterna som är nyckeln till ett fortsatt borgerligt regeringsinnehav i Sverige. Fyra år till med Reinfeldt bygger alltså på fortsatt stöd från ett parti statsministern själv - och jag tror han är fullkomligt ärlig i detta - tycker genuint illa om. Och det bygger på fyra är till av en svag minoritetsregering vars förslag när andan faller på till och från kan fällas av ett extremt högerpopulistparti.

Denna enkla analys är inte raketforskning. Utan tvekan har den gjorts både i regeringskansli och bland politiska journalister. Jag förutsätter också att det har grunnats en hel del i moderaterna inre kretsar hur fyra år till i detta besvärliga läge ska kunna hanteras. Och vem vet, kanske har  det till och med tänkts ut en och annan plan för saken? Men istället för att prata om detta försöker Fredrik Reinfeldt fortfarande - det hände så sent som häromdagen - låtsas som att regeringsfrågan framförallt är ett bekymmer på andra sidan blockgränsen. Det kan vara ett exempel på smart kommunikation, på förnekelse eller på något mitt emellan. Exakt vad det handlar om låter jag vara osagt.

För väljarna är situationen dock djupt otillfredsställande. Och, visst. Jag hoppas verkligen att den kommande valrörelsen ska sätta sakfrågorna i fokus och att diskussionen ska handla mer om det politiska innehållet än det politiska spelet. Men. Kanske är det ändå läge att på allvar börja ställa frågan om vilket som egentligen är det borgerliga regeringsalternativet? Och när vi ändå är igång med den diskussionen, varför inte öppna upp för den naturliga följdfrågan. Vad vill borgerligheten egentligen använda detta regeringsalternativ till? Vad vill de göra med Sverige i framtiden? 

För det kan väl inte bli så illa att Reinfeldt kommer gå till val på att vara killen som för åtta år sedan lyckades skrapa ihop en riksdagsmajoritet och sänka a-kassan. Det är i sådana fall i bästa fall en strategi som leder till valförlust och regeringsskifte. I värsta fall får vi en ännu tröttare minoritetsregering i framtiden. Och det är, oavsett var ens sympatier ligger rent partipolitiskt, ingen särskilt upplyftande framtidsvision.



tisdag, januari 28, 2014

Varför vi måste lyssna på Kommunal

Det är några år sedan men jag kan forfarande med värme tänka tillbaka på den där undersköterskan  som fick allt på vårt BB att fungera. Vi hade precis fött vårt andra barn. Läkare och barnmorskor stressade runt. Mitt i kaoset fanns en trygg hamn. En ung kvinna som hade koll, som brydde sig, som såg. Ett oerhört värde för oss och vår nya lite större familj, en kompetens som är svår att mäta i högskolepoäng eller avlagda examina.

Jag tänker på det när jag ser att Kommunal nu uppmärksammar hur mycket färre undersköterskor vi har i dagens sjukvård jämfört med tidigare (står bland annat om det i Svenska Dagbladet här). Och diskussionen om detta är inte ny. Jag har som politiker i Stockholms läns landsting fört den med verksamhetsledare och ansvariga politiker under många år nu.

Ibland låser det hela sig i en konflikt mellan olika yrkeskategorier. Satsningar på undersköterskor sätts i motsats till satsningar på exempelvis sjuksköterskor. Och ser man väldigt snävt på det hela kanske det är riktigt. Men jag tror att vi alla som är engagerade i svensk sjukvård måste förmå vidga perspektivet. Ingen tjänar på en sjukvårdsorganisation där inte varje kompetens kommer till sin rätt och varje yrkeskategori får jobba med vad de faktiskt är utbildade för och bäst på. För att dra en annan aktuell parallell - är det verkligen klokt att minska på den administrativa personalen och istället lägga över de administrativa arbetsuppgifterna på personal som är utbildad för att vårda? Liknande frågor kan vi ställa runt ett antal olika yrkeskategorier.

Kommunal gör helt rätt i att lyfta fram den kompetens och de viktiga arbetsuppgifter som utförs av deras medlemmar. Och när de talar borde vi alla lyssna. Det handlar om vårdkvalitet, det handlar om arbetssituationen för alla olika yrkesgrupper inom sjukvården (vilket inte minst är viktigt om vi överhuvudtaget ska få någon att vilja jobba inom sektorn i framtiden), och det handlar också om att använda våra gemensamma skattepengar så effektivt som möjligt.

Jag säger inte att detta är lätta frågor. Den perfekta personal- och kompetensmixen är inget som går att beordra fram. För att komma framåt krävs mängder av dialog och gemensam diskussion. Men jag är helt övertygad om att det i botten för detta också krävs en politisk vilja. Det krävs en långsiktig idé om hur vården faktiskt ska fungera i framtiden. Och det krävs mod för att även bryta de hiearkier och maktstrukturer som om vi ska vara ärliga precis som de finns i resten av samhället också finns inom sjukvården.

Det gick bra de där dagarna på Karolinska. Alla inblande; inte minst läkare och barnmorskor, gjorde ett fantastiskt jobb, särskilt under själva förlossningen. Men vård handlar om en helhet. Den helheten och alla dess delar måste vi bli mycket bättre på att se. Och vi måste bli betydligt bättre på att lyfta fram de människor som gör den möjlig.

tisdag, januari 21, 2014

Avgör Stockholmsvården valet?

I helgen presenterade socialdemokraterna sitt förslag till framtidskontrakt med Stockholmsväljarna. En av punkterna gäller vården. Det innebär att sjukvårdspolitiken tillsammans med jobben, skolan och bostadsbristen blir en av fyra prioriterade områden i höstens valrörelse. Och det innebär att sjukvården kommer att bli ett av de områden som står högst upp på dagordningen efter en kommande socialdemokratisk valseger.

Det behövs en politisk kursändring när det gäller Stockholms sjukvård. Brist på planering och en övertro på privatiseringar och skattesänkningar som alla lösningars moder skapar ständiga problem; på aktutmottagningar och nu senast inom förlossningsvården (Anders Lindberg på Aftonbladet skriver bra om det här). Bland de som arbetar inom vården har det bubblat länge och vi har kunnat se hur det under senare tid kokat över bland yrkesgrupp efter yrkesgrupp. Kritiken handlar om bristande resurser och dålig planering, men går ofta djupare än så, och bottnar ofta i en djupare systemkritik som handlar om hur marknadstänkande och det som kallas New Public Management har fått tränga ut vårdens egna värderingar och arbetssätt.

Därför är förslagen i det socialdemokratiska framtidskontraktet så angelägna. Det handlar om att låta vårdens proffs vara de proffs de är, och ge dem tid för patienterna (något som verkligen behövs). Om att privatiseringarna nått vägs ände och att det behövs annat än kortsiktigt vinstintresse. Om att det behövs långsiktighet och samarbete. Eller som det uttrycks i kontraktet:
3. Ordning och reda i vård och omsorg ska gå före nya privatiseringar - Låt personalen lägga mer tid på patienter och mindre på prislistor. Läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och de andra kollegorna i vården måste få ro att fokusera på patienterna, inte på administration och prislistor. Privatiseringarna har kommit till vägs ände. Bolag med kortsiktiga vinstintressen ska inte äga verksamheter inom vård eller skola. För att möta vårdens utmaningar med en växande och åldrande befolkning behövs långsiktighet och samarbete.
Det finns mycket som är fantastiskt bra med Stockholms och med Sverige. Men det finns också saker som har gått fel. Jag möter hela tiden många människor - anställda, anhöriga, patienter eller bara vanliga medborgare - som känner att sjukvården är ett sådant område där något är på väg att gå sönder om vi inte byter kurs.

Det gör att sjukvårdspolitiken blir både en väldigt näraliggande och praktisk fråga men också en djup ideologisk. Det handlar väldigt konkret om hur vi som samhälle väljer att ta hand om varandra när vi verkligen behöver hjälp.

Jobb, skola och bostäder är helt centrala framtidsfrågor när det gäller inte bara Stockholms utan hela Sveriges utveckling. Men jag tror att vården och vad som händer med välfärden också kommer att bli ett helt centralt inslag i den kommande valrörelsen. Inte minst utifrån demokratiska skäl är detta någonting väldigt välkommet och det ökar kraven på alla politiker att faktiskt leverera lösningar på de problem människor ser.

Den moderata sjukvårdspolitiken har nått vägs ände. Jag hoppas och tror att stockholmarna också ser detta och är beredda att pröva något nytt i valet i september.

torsdag, januari 16, 2014

Angered, klassamhället och politikens möjligheter

Reformismens stora fiende är hopplösheten. Om det redan är kört kvarstår ingenting annat än desperation, bitterhet och hat. I bästa fall någon form av moralisk symbolhandling - att falla med flaggan i topp. I värsta fall total uppgivenhet. Politisk reformism bygger istället på en tro att världen faktiskt går att göra bättre, att ansträngningen, uppoffringarna, varenda kompromiss, varenda litet steg är mödan värda eftersom de faktiskt leder framåt. Denna tanke slog mig  när jag häromdagen hörde den socialdemokratiska göteborgspolitikerna Håkan Linnarsson berätta om arbetet som lett fram till Angereds närsjukhus. För det är verkligen en historia om reformism som den borde vara.

Bakgrunden är att vi lever i ett klassamhälle vars mest brutala och moraliskt oanständiga uttryck är de effekter det har på människors hälsa. Människor dör i förtid av förebyggbara orsaker. Eller med andra ord, i onödan. För att de inte gick och kollade sig och upptäckte den där cancern i tid. För att de förutsatte att den där tröttheten i kroppen var något naturligt och ofrånkomligt och inte ens slogs av tanken att det kunde vara KOL. För att stress, dålig ekonomi, utsatthet på arbetsmarknaden sätter sina djupa spår, både i själen och i kroppen.

När arbetet med Angereds närsjukhus drog igång som ett medvetet och strategiskt försök att motarbeta dessa oanständiga hälsoklyftor möttes det först, berättade Linnarsson, med skepsis från de boende. Ytterligare ett projekt. Några vällovliga ambitioner, kanske ett fint tal eller två, och sedan tillbaka till det gamla vanliga. Det blir nog ingenting. Ytterligare en politisk korrekt särlösning. Så kunde det låta.

Det är en bild jag har extremt lätt att känna igen mig i. För precis samma luttrade misstro mot det etablerade samhällets förmåga att faktiskt göra något finns i många av Stockholms förorter. Stora ord är inte värda någonting - kanske till och med tvärtom. Man har hört det förr. Och man börjar tröttna. Men det intressanta med Angereds närsjukhus var att det gick från de stora orden till ett bli konkret, fysisk verklighet. Faktum är att det fortfarande byggs. Och det fylls med innehåll i form av inte någon form av särlösning utan helt enkelt bra sjukvård, anpassad efter de verkliga behov som finns.

I Stockholm har vi socialdemorkater föreslagit ett liknande arbetssätt som det som ledde fram till Angereds närsjukhus. Utgå från behoven. Bygg sjukvård utifrån människorna som faktiskt finns där ute, inte efter vilka hus vi just nu har tillgängliga. Vi har pekat på den snedfördelning mellan norra och södra länet som finns och som har tydliga social dimensioner. Vi föreslog en kraftig folkhälsosatsning i Husby (långt innan kravallerna) och vi driver på för en resursfördelning i stort som tar hänsyn till att behoven är så olika som de faktiskt är.

I slutändan är det den stora lärdommen från berättelsen om Angereds närsjukhus. Det krävs en politisk vilja. Och det går, om bara denna vilja finns. Här finns en storslagen arbetsuppgift för en politisk vänster som fortfarande orkar hoppas.