Frågan som kommer att avgöra valet (och varför det faktiskt inte räcker med att prata väl om den egna politiken)

På ett plan är det väldigt enkelt. Det regeringsalternativ som framstår som trovärdigast i att föra en politik för fler jobb och lägre arbetslöshet är det regeringsalternativ som kommer att vinna valet 2010. Då behövs det en trovärdig rödgrön jobbpolitik för att det ska kunna bli ett maktskifte. Men det behövs också en hårdkokt granskning av vad som egentligen finns bakom borgerlighetens självsäkra miner. Myten att det går bättre för Sverige än för omvärlden under den sittande regeringen måste avslöjas.

Att den regerande borgerligheten som Alliansfritt Sverige i ett läsvärt inlägg beskriver gör allt för att dölja det egna misslyckandet i arbetslöshets- och utanförskapsfrågan är ingen överraskning (däremot kanske att det tror att de ska komma undan med det, men det är något annat). För den myt som spinns ut med en imponerande kraft från regeringskansli och partihögkvarter är ju annars att regeringen faktiskt har lyckats – att Sverige tagit sig igenom den globala lågkonjunkturen bättre än andra. Och att detta har att göra med den framgångsrika skattesänkningspolitik som förts av firma Borg och Reinfeldt under de senaste åren.

Det som talar mot detta är dels empiri – arbetslösheten stiger brantare i Sverige än i andra jämförbara länder – men också teori. Som TCO:s chefsekonom Roger Mörtvik mycket pedagogiskt förklarade i ett läsvärt blogginlägg häromdagen så är det väldigt tveksamt om den vetenskap de moderata ideologerna på finansdepartementet hänger upp sig på verkligen kan tillämpas på Sverige idag. “Forskningen ger helt enkelt inga belägg för att det som har haft effekt i USA på 70-talet för vissa grupper av yrkesverksamma också har samma effekt i Sverige på 2000-talet” skriver Mörtvik med udden tydligt riktat mot jobbeffekterna av regeringens skattepolitik.

Frågan vi måste ställa oss är därför om inte Anders Borgs ekonomiska politik under de senaste åren varit en jättelik felprioritering – åtminstone om målet är så många i arbete som möjligt. Vi kommer om regeringens egna prognoser står sig till exempel år 2011 se dryga 60 000 färre anställda i kommuner och landsting – inte för att behoven minskat, utan för att pengarna inte har räckt till. Och det slår naturligtvis både på sysselsättning och välfärdens kvalitet. Samtidigt som staten som bekant lånar till skattesänkningar med tveksam effekt på sysselsättningen.

Men om vi på ett intellektuellt plan kan konstatera att den sittande regeringens jobbpolitik är ett jättelikt misslyckande så måste vi på ett politiskt plan konstatera att det finns något annat regeringen trots allt är bra på – och det är att framstå som om man ha koll på läget och för en framgångsrik politik. Och inom politik är det tyvärr så att det ibland är skenet som är viktigare än innehållet.

Väljarna kommer inte att rösta på de rödgröna bara för att regeringen är dålig. Det viktigaste för att vinna valet är att kunna presentera egna idéer och förslag på hur Sverige ska kunna bli bättre och jobben fler.

Men oppositionen måste också på allvar granska borgerlighetens kort i jobbfrågan. Myten om den framgångsrika krisbekämpningen måste avslöjas. Annars kan de rödgröna framstå som hur sympatiska och framtidsinriktade som helst – folk kommer ändå att rösta på killarna med de allvarliga minerna som ser till att lönen fortsätter trilla in och räntan är låg.

(hoppas du tyckte att detta var intressant)

Technorati-taggar: politik,ekonomi,regeringen,val 2010,arbetslöshet,sysselsättning,Anders Borg

Så blev Anna Anka-debatten bara tragisk

Lyxhustrun Anna Anka fick i förra veckan hela den svenska opinionen att dansa efter hennes pipa när hon rörde upp både himmel och helvete med sin hemmafruartikel på Newsmill. Jag såg den som ett extremt lyckat pr-drag från den tevekanal som precis var i färd med att börja sända en dokusåpa där fru Anka spelar en framträdande roll. Men så plötsligt har det hela rusat iväg och blivit politik på riktigt.

Och när jag läser dagens Newsmill blir jag plötsligt genuint störd. För där publicerar idag Anka tillsammans med konservative timbroiten Roland Poirier Martinsson någon sorts blandning av pudel, försvarstal och motattack som gör mig direkt illa berörd.

För å ena sidan hävdar de nämligen att Anna Ankas ursprungsartikel var fråga om satir. En drift med hemmafruidealet, alltså. Eller en drift med yrkeskvinnan. Eller med jämställda män. Vilket är oklart. Men så kan det ju naturligtvis vara (och att den var överdrivet spetsig tror jag att de flesta förstod, det handlade ju trots allt om att sälja in en teveserie).

Men å andra sidan tar de det faktum att folk reagerade på denna satir som en intäkt för hur inskränkt och otillåtande det svenska folket är. Den svenska offentligheten målas ut som en skock älgjägare som skjuter på allt som rör sig. Och nu börjar det drag av lite frejdigt glimten-i-ögat som trots allt präglade den första artikeln tunnas ut. Istället framträder en bitter offerroll. Titta så arga ni blir bara för att vi fördömer ert sätt att leva. Stackars, stackars oss.

För det är ju det som är pudelns kärna här. Ankas artikel är inget försvar för hemmafrulivet – det är en attack på yrkeskvinnan, och på den jämställda mannen. Och så länge man kunde se den som just en satir, en provokation, så fyllde den kanske till och med en positiv funktion. Folk tänkte verkligen efter och konstruerade till och med väldigt lyckade försvarstal (som till exempel Nalin Pekgul här) för varför ett samhälle där vi alla oavsett kön försöker bete oss som individer faktiskt är ganska bra.

Låt oss nämligen titta på vad som är den sakliga kärnan i kritiken mot Ankas ursprungsartikel. Jo, det säger en sak: att välja ett liv som hemmafru får framtida konsekvenser som du inte alltid kan se i nuet. När du ger upp din självständighet kan det komma surt efter. Detta handlar inte om fördömande. Det handlar om lite gammal hederlig varudeklaration. Det är denna varudeklaration Anka och Martinsson idag gråter offertårar över.

“Skentolerans är när man tillåter alla att leva precis som de vill - så länge de vill leva precis som alla andra” avslutar de två författarna dagens försvarspekoral. För att komma från en skribent som bara några dagar tidigare skrev att “Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet” så blir det naturligtvis löjligt i all sin uppskruvade högstämdhet.

När detta vara underhållning var det faktiskt lite kul. Nu känns det bara sunkigt. Och jag upptäcker plötsligt att jag blir provocerad på riktigt.

Mathavare.se ser dessutom ett än större spel bakom gallerierna. Läs här för massor av bakgrund.

(hoppas du tyckte detta var intressant)

Technorati-taggar: politik,Anna Anka,hemmafruideal,newsmill,timbro,offerroll,jämställdhet,satir

Kultur och mediepolitik i praktiken

Via Jonas Morian läser jag om det samarbete ett antal kulturtidskrifter ingått i för att kunna runda Tidsams distributionsmonopol genom att bygga upp egna kanaler. Även i Resumé och Journalisten uppmärksammas detta. Än så länge är samarbetet i blygsam skala men initiativet bör ändå applåderas.

Verkliga marknader är ofta väldigt långt från skolböckernas idealmodeller. Sällan är det lika påtagligt som på kultur och mediesidan. För marknader handlar också om makt. För samhällstidskrifter att kunna komma ut och nå sin publik är faktiskt en demokratifråga. Det är bra att det händer saker på det området.

Nu väntar jag bara på att någon på allvar tar tag i frågan om biografmonopolet också. Men det kanske är en nåd att stilla be om…

(hoppas att du tyckte att detta var intressant)

Technorati-taggar: politik,kulturpolitik,kulturtidskrifter,Tidsam,monopol,demokrati,samarbetet

Ta strid för kulturskolan

Ok, min slagverkarkarriär tog aldrig riktigt fart. Höjdpunkten blev en jazzkonsert på en femtioårsfest i en PRO-lokal i Vällingby (om vi bortser från ett inte föraktligt antal studentskivor, dvs). Trots det var alla de timmar jag tillbringande intensivt hamrandes på trummorna i den kommunala musikskolan allt annat än bortkastade. Att lära sig hantera ett instrument är en bildning som borde vara tillgänglig för alla.

Men kulturskolan som den ser ut idag måste såklart också utvecklas. Det får inte vara så att de kommunala resurserna riktas in enbart till att ge mer till de som redan har det största kulturella kapitalet hemifrån. Istället måste verklig bredd eftersträvas. Där gjorde det mycket bra under den förra socialdemokratiska mandatperioden i Stockholm.

Idag rullas allt detta tillbaka. Avgifterna höjs, vilket leder till elevflykt. Färre får chansen. Det är tragiskt på ett individplan, och det underminerar över tiden förutsättningarna för Sverige som ett framgångsrikt kulturland.

För vissa tar sig faktiskt längre än till den där femtioårsfesten. Bredd och spets hänger samman. Precis som när det gäller idrotten. Därför är det läge att ta strid för den kommunala musikskolan.

Och behöves det en trummis i kampen så ställer jag upp. Vem vet, kanske är det för tidigt av helt avskriva den där musikerkarriären när allt kommer omkring?

Läs mer i DN: Kulturskolans elevflykt allt värre

(hoppas du tyckte detta var intressant)

Technorati-taggar: politik,kultur,stockholm,kulturskolan,kulturpolitik

KULTURINTRESSE ÄR NAZISM!!!!!!!!!

(Jag har låtit en framstående framtidsforskare räkna ut hur tonläget i Göran Hägglunds inlägg kommer att utvecklas framöver, utifrån en trendanalys av de texter den kristdemokratiske partiledaren publicerat under det senaste halvåret – den senaste idag. Så här kommer det enligt denna simulation se ut i Oktober i år. Håll till godo:)

“Vi ska beväpna oss”

Så sjöng Ebba Grön för tjugo år sedan. Idag är texten lika relevant. När man ser den vänstervridna KULTURELIT som ägnar all tid åt att förakta vanligt folk känner man för att slå till. Rent fysiskt. Ja, även om man inte ser den utan mer anar att den nog finns där blir ilskan och frustrationen lika påtaglig.

KULTURELITENS hat mot vanligt folk kommer tydligast till uttryck i hur de ägnar all sin tid åt att attackera mig – Göran Hägglund – den vanligaste av de vanliga. Visserligen görs detta dolt. I det offentliga kan man inte se denna upprördhet som jag vet finns där. Det skrivs kanske inte alltför många artiklar om mig med tanke på vad jag hade hoppats på. Men det visar bara på en sak: KULTURELITEN inte bara hatar. De är lömska också. De föraktar i det fördolda.

Vanligt folk ska styras, tycker KULTURELITEN. Kulturelitistiska besserwissrar sätter sig på sina höga hästar och lägger sina näsor i blöt. Jag tänker på den där killen som dansade ballett och som fick sina fiskar varma av några manliga klasskamrater häromåret. Plötsligt var KULTURELITEN där och pekade finger. Inte var det rätt att hänga ut en kille genom ett fönster – en kille med trikåer! Som dansade! Nej det tyckte KULTURELITEN var fel. Men att attackera mig (i det fördolda), det är helt i sin ordning. Det här handlar om förakt. Om en ny ÖVERHET.

Mona Sahlin är jättedum.

Men ute bland den tysta majoriteten så jäser och bubblar det. Vi sätter stopp. Vi slår näven i bordet. Diskriminering av minoriteter är folkligt. Lite kvinnoförakt har ingen dött av (eller kanske någon, men inte så många). Alla som använder ord med massor av stavelser borde skjutas. Tycker vanligt folk. Och vem är jag att sätta mig till doms över dem? Jag, den vanligaste av de vanliga. De folkliga vitsarnas okrönte kung.

Mona Sahlin är verkligen jättedum.

Ingen ska lägga sig i hur jag lever mitt liv. Därför ska ingen titta på tavlor som inte föreställer något. Att titta på tavlor som inte föreställer något är förakt. Det är vänsterism. Det är sådant som KULTURELITEN gör. Jag hatar dem. Hatar hatar hatar hatar.

Det värsta är tystnaden. De försöker osynliggöra mig. Jag, det samtida Sveriges största ideolog och nytänkare. Politikens Björn Ranelid. En sanningssägare från de karga vidderna (ok då, Jönköping). Sluta tysta mig! Varför blir ni mer upprörda över att en svensk hemmafru från USA slår ett slag för lite gammaldags hederliga könsroller än när jag tar i så att jag spricker från tårna? Varför blir ni inte lika arga som jag är? Jag som dessutom är rolig. Och minister. Kan fru Anka dra en vits? Eller styra landet. Va?

Har jag sagt hur dum jag tycker att Mona Sahlin är?

(och tja, så där fortsätter det. Observera att detta bara är en simulation och inte verklighet. Det exakta ordvalet kan alltså att komma att skilja sig en smula. Den där känslan av stängningsdags på femkrogen utan att ha lyckats ragga upp någon kommer dock att vara där. Kan man med största sannolikhet förutspå.)

Andra bra reflektioner: Messerscmitt, Alliansfritt Sverige, Motpol, Maria Jinx Larsson, Thomas Hartman, Kulturbloggen,

(hoppas du tyckte detta var intressant)

Technorati-taggar: politik,Göran Hägglund,kulturelit,högerpopulism,desperation,kristdemokraterna

Vad skiljer en socialdemokratisk partinörd från en vanlig människa?

Det finns ett lackmustest som tydligare än något annat reder ut huruvida en socialdemokrat tillbringar sitt liv i interna maktkamper eller tvärtom försöker befinna sig ute i någon sorts verklighet. Det är vilken vikt han fäster vid den sägenomspunna Stockholms arbetarekommuns betydelse. Den riktige partinörden drar sig nämligen sällan från att förklara inte bara storstadens, utan hela länets, ja alla Sveriges tillväxtområdens problem för socialdemokraterna med snart hundra år gamla missförhållanden i Stockholms kommuns partidistrikt (eller, för den delen, tvärtom).

Faktum är att det här är en del i en gammal intern partitradition som fostrats av generation av SSU:are på båda sidor Stockholms kommungränser. Och den har naturligtvis väldigt lite med verkligheten att göra. Mats Hulth, Annika Billström och nu senast Carin Jämtin kan säkert beskyllas för mycket, men att de på ett avgörande sätt bidragit till betongmärkningen av socialdemokratin i landets storstadsområden tycks kanske lite långsökt.

Nu har jag själv så mycket nörd i mig att jag också kan älska att kasta mig in i djuplodande diskussioner om arbetarekommunens för- och nackdelar. Paradoxalt nog tror jag där att det lite vildvuxna storstadsintellektuella som fått generationer av sossar runt om i landet att se rött när de tänker på “helvetets förgård” är precis vad partiet idag behöver mer av. Och att de verkliga problem som arbetarekommunens ibland dras med är när hon tvärtom förfaller alltför mycket till den mer auktoritära tradition som också finns inom de mer “traditionella” delarna av arbetarrörelsen runt om i hela landet.

Men hur viktigt detta än är – och det är viktigt, inte minst för oss som bor och verkar politiskt i Stockholm – så tror jag min faktiskt ha fötterna tillräckligt mycket på jorden (utanför partimötena) för att förstå att den som söker förklaringar för socialdemokratins ställning i tillväxtsverige i gamla ssu-strider inte har mycket att hämta. Faktum är att jag nog skulle vilja påstå att diskussionen är förlorad i samma ögonblick som den förfaller till den nivån.

Detta inlägg är för övrigt författat med anledning av morgonens Stockholm City om “klyftan” inom den stockholmska socialdemokratin. Hittar någon en länk får ni gärna ange det i kommentarsfältet nedan.

(hoppas du tyckte det var intressant)

Technorati-taggar: politik,socialdemokrati,stockholms arbetarekommun,stockholm,stockholmspolitik,MAts Hulth,Annika Billström,Carin Jämtin

Stockholmaren som “den andre”

Katrine Kielos sätter onekligen fingret på något när hon i en krönika på Aftonbladets ledarsida varnar socialdemokratin för att göra “stockholmaren” till ett slagträ i en intern politisk diskussion. Vad Kielos konstaterar är att de medborgare som bor och verkar i Stockholm i den socialdemokratiska debatten av idag tyvärr har reducerats till någon sorts främmande djur som måste analyseras i syfte att konstruera ett bete som är så attraktivt för just den här specifika arten att den nappar på kroken och fastnar.

Problemet med det här sättet att resonera är naturligtvis att  man redan i själva frågeställningen bekräftar den bilden av “stockholmare” och “socialdemokrati” som oförenliga och väsensskilda enheter. Förlängningen av det resonemanget blir att socialdemokratin för att kunna förföra denna främmande fågel måste göra sig till, förställa sig, låtsas vara någonting annat än man egentligen är.

En alternativ utgångspunkt vore ju att den socialdemokratiska idén är ytterst relevant för dagens stockholmare och att den gemensamma frågeställningen är hur denna idé bäst ska kunna förverkligas i dagens moderna storstadslandskap.

När Kielos avslutar sin krönika med att skriva att “en socialdemokrati som accepterar en politisk spelplan där man måste välja mellan att tilltala antingen medel- eller arbetarklassen, den har redan förlorat” fångar hon vad jag tycker är den viktigaste insikten som dagens socialdemokrati måste ta till sig (utvecklade några egna tankar i den riktningen på bloggen här). I den stund vi accepterar antingen-eller accepterar vi i praktiken att vara ingenting-alls.

Den socialdemokratiska rörelsen har onekligen problem i Stockholmsregionen. Denna insikt får inte göra oss så ängsliga att vi slutar tro på våra egna idéer. Det finns få saker som är så osexiga som osäkerhet parat med desperation. Det gäller på dansgolvet i samma utsträckning som i politiken.

(hoppas du tyckte detta var intressant)

Technorati-taggar: politik,Katrine Kielos,Stockholm,socialdemokratisk framtidsdebatt,socialdemokratin,val 2010

Mer Obama, mindre Blair. Fast på svenska, såklart.

Det som är mest frustrerande med den socialdemokratiska “förnyelsediskussionen” är att så lite har förnyats med själva diskussionen. Det är (fortfarande) antingen tillbaka till något tänkt sjuttiotalsutopia eller “framåt” till någon sorts medelklasstriangulering a la Blair, Rasmussen eller för den delen Reinfeldt. Samtidigt som det för alla som följer med i svensk politik torde vara fullkomligt uppenbart att ingen av de två vägarna är framkomliga för en socialdemokrati som vill återerövra den reella makten över samhällsutvecklingen.

Det stora hotet mot den själva den socialdemokratiska iden är att samhället på någon form av grundläggande nivå slits itu. Om vi accepterar en politisk spelplan där vi måste välja mellan en politik för antingen medel- eller arbetarklass har vi alltså redan förlorat – oavsett vilken strategi vi väljer. Istället måste ju hela politiken fokusera på det som förenar.

Och det finns sådant. En politik för jobb. Gemensamma trygghetssystem som faktiskt omfattar alla (även de som tjänar lite mer). Omställning till ett ekologiskt hållbart samhälle. Jämställdhet. Ett samhälle utan fattigdom, utslagning och stora klyftor. En offensiv politik för kultur och fritid. Helt enkelt ett samhälle man kan vara stolt över.

Man ska inte överdriva Barack Obamas radikalitet. Självklart såg han till att behärska den politiska “mitten”. Men han lyckades också mobilisera de demokratiska kärtrupperna. Samma sak såg socialdemokratin i valet 2002 i Stockholm. Vi gick fram både i Rågsved och på Södermalm. Det var inte och är inte antingen-eller. Det var och är både-ock. Det var ett tilltal, ett engagemang och en politik som slog igenom inte för att den var utslätat och anpassad utan för att den faktiskt sa något till många olika människor.

I praktiken tror jag att det rödgröna samarbetet har potentialen att bli detta både breda och mobiliserande alternativ. Men känslan av att socialdemokratisk idédebatt hänger och slänger någonstans långt bakom den praktiska politiken känns faktiskt lite trist.

Bra om detta skriver Claes Krantz, Peter Högberg och Peter Andersson.

(hoppas att du tyckte att detta var intressant)

Technorati-taggar: politik,socialdemokrati,socialdemokratisk framtidsdebatt,Tony Blair,Barack Obama