fredag, augusti 31, 2007

Fokus ger mig rätt (skrytblogg)

Reinfeldts osynlighet beror inte på ett nytt ledarskap och en vilja att delegera, utan är ett medvetet strategiskt beslut att hålla sig undan när de tuffa besparingsförslagen viner i mandatperiodens början. Det skrev jag i en analys för ett tag sedan, och kände mig då rätt ensam (även om Ali E gav mig sitt stöd i en kommentar). Men nu ger mig tidningen Fokus rätt.

I en omfattande artikel om Fredrik Reinfeldts första år vid makten visar de nämligen på att det är exakt det som har hänt. Eller som Fokus politiske redaktör Martin Ådal skriver i sin inledande ledare:

Det har talats mycket om Reinfeldts osynlighet, men som framgår av veckans reportage om honom, var det egentligen alltid en del av partisekreterare Per Schlingmans plan. Medan a-kassesänkningarna och annat obehagligt avhandlades skulle statsministern turnera i landet och tala med vanligt folk. Efter den förväntade rekylen i opinionen skulle Reinfeldt träda fram och en både folklig och regeringsduglig statsminister ställas mot en fladdrig Mona Sahlin.

Problemet är att det inte gick som planerat. Raset i opinionen blev snabbare och djupare än man kunnat föreställa sig. Reinfeldt personligen är populärare än någonsin, enligt Temo, men alliansen rasar, både i rena opinionssiffror och i förtroende på en rad nyckelområden. Oron växer för att det inte ska hinna vända i tid.”

Läs själva artikeln här, och Martin Ådals ledare här. Och glöm inte bort var du läste det först!

(OK, nej, jag vet väl inte om jag var först direkt och säkert har fler dragit samma slutsatser som jag, men visst känns det skönt att ha fått rätt. Ändå.)

Andra bloggar om: , , , , , och annat intressant

Borgerlighetens värsta kritiker är en liberal

En av maktens skarpaste kritiker just nu är en fd folkpartist som skriver på liberala Expressens ledarsida. Aaron Israelsson satt så sent som förra årets i LUF:s förbundsstyrelse och han var redaktör för tidningen Liebling. För er bloggare där ute är han nog mest känd som ”kamikazepiloten” (bloggen numera endast öppen för inbjudna läsare, upptäcker jag när jag försöker länka) men nu har han som sagt gått och blivit ledarskribent. Och vi är nog många som hajat till över hans vassa och frispråkiga kommentarer.

Via Peter Andersson ser jag att Israelsson nu gör någonting väldigt välkommet – han inleder en granskning av den politik statsministerns fru Filippa Reinfeldt i egenskap av landstingsråd i Stockholms läns landsting faktiskt är personligen och direkt ansvarig för (läs hela texten här). Bakgrunden är mycket saker jag tidigare skrivit om här på bloggen – som förslaget att ta bort det extra stödet till sjukvården i utsatta områden (se här och här) samt den extra avgift på rullstolar och rollatorer som ska finansiera skattesänkningarna (se här).

Och det är ord och inga visor Israelsson levererar. "... [N]är hon [Filippa Reinfeldt] vid sällsynta tillfällen snackar politik är hon floskulös” skriver han och fortsätter: ”Hon vet inte om husläkarreformen gör vården dyrare eller billigare. Frågan om nio nedlagda närakuter bollar hon obekymrat vidare.Samma sak när landstinget nu torpederar kommunens satsning i förorterna genom att avskaffa extra anslag för de vårdcentraler som tvingas locka läkare med högre lön. Inte Filippas bord.

Israelsson påminner också om Reinfeldts gärning på sina förra arena, Täby kommun. ”Tidigare har Filippa Reinfeldt lyckats åla sig ur ansvaret för det kanske största politiska fiaskot moderata kommunpolitiker lyckats åstadkomma sen rösträtten infördes.I Täby kommun, när Filippa Reinfeldt var kommunalråd, fattades beslutet att privatisera Tibble gymnasium i strid mot elevernas, lärarnas och föräldrarnas vilja. Rektorn gör sitt livs klipp några år innan pension, Filippa Reinfeldt flyr fältet och förtroendet för borgerlig privatiseringspolitik träder in i en ny istid.”

Jag har tidigare ofta kritiserat den konformism som präglar borgerliga sympatisörer, inte minst på nätet. Expressens ledarsida utgör ofta ett välkommet undantag. Rekryteringen av Aaron Israelsson borgar för att det kommer att fortsätta vara på det sättet. Det är inte utan att man blir lite avundsjuk…

Andra bloggar om: , , , , , , , och annat intressant

Syndabocken Anders Borg

Dagens Nyheters ledarsida är missnöjda med Anders Borg och finansdepartementet. Ämnet för dagen är visserligen tämligen marginellt (man tycker det är mycket upprörande att regeringen även efter förmögenhetsskattens avskaffande vill fortsätta ha koll på folks förmögenheter i syfte att motverka bidragsfusk), men så är det heller inte det intressanta. Utan det viktiga här är helhetsbilden.

”Att de borgerliga får kritik från vänster förvånar inte. Mer oväntat är att det finns ett växande missnöje bland de egna väljarna med regeringens första år vid makten. Hanteringen av fastighetsskatten och sprickorna i det tidigare så framgångsrika allianskonceptet är två uppmärksammade exempel. Nu riskerar även försvarsbudgeten och förmögenhetsskatten att spä på missnöjet. I båda dessa frågor spelar finansdepartementet en nyckelroll" skriver DN och avslutar hela artikeln: ”Frågan [om förmögenhetsregistret, min anm] är så viktig att den inte kan avgöras på finansdepartementet utan borde diskuteras i partiledarkretsen. Det är ett beslut av strategisk vikt, inte bara för det svenska företagsklimatet. Det kommer också att påverka bilden av den borgerliga regeringen och dess redan anfrätta trovärdighet.”

Så Borg görs till syndabocken som får ansvara för allt internt borgerligt missnöje med alliansregeringens misslyckanden. Hoppet ställs till ”partiledarkretsen”, att de fyras gäng (återigen) ska ta över och ta ett ordentligt grepp om den bångstyrige finansministerns öra. Och med andra ord än mer förvandla finansdepartementet till en meningslöst transportkompani utan inflytande eller makt.

Anders Borg har i mycket fått symbolisera det ”nya” i nya moderaterna. Att den gamla högerliberalen lyckats bygga upp en sådan vänsterprofil kan man visserligen förundras över, men sådan är nu bilden. Och i frågor om exempelvis fastighetsskatten finns faktiskt – det måste erkännas – ett drag av förnuft och rationalitet i Anders Borgs (tidigare) argumentation som skiljer sig från den känslomässiga skattepopulism som alltför ofta präglar övrig borgerlighet.

Men detta handlar inte primärt om höger mot vänster inom regeringen. Nu är frågan den om Sverige mitt i en brinnande högkonjunktur ska ha en finansminister med auktoriteten att stå emot en fyrpartiregerings samlade krav på ökade utgifter och minskade intäkter. Det handlar om vi ska ha någon som förmår värna det långsiktiga ansvarstagandet som kanske inte ger direkt belöning i opinionen. Allt tyder på att så inte är fallet. Anders Borg har tappat greppet (jag skrev mer om det här.)

Och det är dåligt för Sverige. DN:s attack på vår långhårige finansminister lär inte vara den sista i sitt slag. Frågan är hur långt det måste gå innan till och med den frånvarande statsministern känner sig tvingad att agera.

Andra bloggar om: , , , , och annat intressant

Fortsatt underkänt för regeringens politik

Trots att andelen osäkra väljare ökar något bekräftar Synovate Temos augustimätning det vi sett en längre tid nu. Väljarna har övergett alliansen och stödjer istället oppositionen. Mer än tio procentenheter skiljer mellan blocken, och samtliga borgerliga partier har backat sedan valet (mest av dem centerpartiet.) Läs mer här och här.

Att dagens opinionssiffror innebär ett automatiskt regeringsskifte om dryga tre år kan man naturligtvis inte säga säkert. Mycket vatten kommer att rinna under broarna innan dess. Däremot säger de oss något annat. Det historiskt stora tappet visar att det inte var den politik som nu kommer ut väljarna hade väntat sig. Att det är centerpartiet – alliansens högerytter – som förlorat mest understryker detta.

Väljarna vill inte ha högerpolitik. Därför gillade de budskapet från de ”nya” moderaterna. Och därför är de nu besvikna. Så tolkar jag det hela. Men läs för allt i världen gärna ”Klaus-Dieter Fliik” på The badlands Hyena kommentera saken för ett annat perspektiv. Löjligt roligt.

Andra bloggar om: , , , , , , och annat intressant

torsdag, augusti 30, 2007

Sjukvården i klassamhället

DN:s stockholmsreporter Ulrika By skriver idag en oerhört viktig text om hur tydligt klassamhället sätter sina avtryck i den stockholmska vården. Bakgrunden är att den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting med Filippa Reinfeldt i spetsen är i startgroparna för att sätta i sjön ett nytt kundvalssystem, där det mest slående inslaget är att man fördelar resurser från utsatta områden till mer välmående (jag skrev om det här, och frågan berörs litegrann även här, inte minst i kommentarerna från Tensta).

Ulrika By skriver: ” Jag får faktiskt lite ont i magen. Förra gången vi experimenterade med husläkareformer och välj-din-egen-doktor-projekt startade 58 nya privatläkarmottagningar på Östermalm i Stockholm, en etablerade sig i Västerbotten, ingen i Fittja. Det kostade 770 skattemiljoner och folk fortsätte ändå att hänga på akutmottagningarna och ingen blev friskare. (Utbudet styr efterfrågan när det gäller vård, det är ingen hemlighet...)”

Och i detta har hon helt rätt. Det innebär inte – tycker jag – att man ska vara mot valfrihet i sjukvården. Men att man måste konstruera system som ser till att förorternas sjukvård och därmed förorternas medborgare inte förlorar (exempelvis genom att viss kontroll över var etableringar sker, och naturligtvis genom ersättningssystemet). Det gör inte den borgerliga majoriteten i Stockholm. Tvärtom.

I samma tidning: högutbildade har större chans att överleva cancer. En av de viktigaste orsakerna är att de tenderar att ha fler läkarkontakter, inte minst med primärvården. Samtidigt så har vi alltså borgerliga politiker som än mer vill utarma förorternas sjukvård. Som sagt. Runt detta blir det politisk strid. Och det är dags för fler att reagera.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , och annat intressant

onsdag, augusti 29, 2007

Klart vi inte ska sälja våra kulturhus!

Tydligen bråkar de inom alliansens i Stockholms stadshus. Bråket gäller den eventuella försäljningen av Stadsholmens bestånd av så kallade ”kulturhus” (läs mer här). Nu är jag rätt kritisk till utförsäljning av kommunens bostäder i största allmänhet. Men jag tycker nog att det finns än större anledning att sälja nej till avyttringar av detta bestånd.

För låt oss titta på argumenten för ombildningar av allmännyttan. Ett sådant är att det kan öka statusen på ett områden genom att öka blandningen av hyres- och bostadsrätter. Vissa hävdar att ägande av sin egen bostad minskar en persons utanförskap. Och oavsett vad vi tycker om dessa argument, så kan vi nog vara ense om att de knappast gäller i dessa fastigheter. Utanförskapet bland stadsholmens hyresgäster torde helt enkelt vara rätt ringa.

Ett annat argument för ombildningar är att andra ägare (exempelvis en bostadsrättsförening) skulle vara bättre på att förvalta beståndet än staden. Det är dels ett tveksamt argument i sig (tvärtom har vi sett rätt många exempel på hur nybildade bostadsrättsföreningar misslyckas å det grövsta med att ta ansvar för sina fastigheter). Men sedan finns det mig veterligen ingen utbredd kritik mot hur Stadsholmen sköter sig som hyresvärd. Så en utförsäljning av detta skäl kan inte anses motiverad.

Kvar finns då ett argument. En utförsäljning kan antagligen vara en väldigt god affär för dem som just nu råkar ha sitt boende i ett kulturhus. Mot detta står att behålla fastigheter som innebär både kulturhistoriska och ekonomiska värden i det gemensammas ägo, något som både underlättar ett tydligt ansvarstagande och ger ett framtida handlingsutrymme.

Rätt enkelt, tycker jag. Klar vi inte ska sälja våra kulturhus. Stå på dig, Hans-Göran Olsson!

Andra bloggar om: , , , , , och annat intressant

Pratar vi för mycket klass? (En senkommen kommentar till Roya och Matilda)

Roya och Matilda är två spännande socialdemokratiska bloggare som blev kända för en bredare allmänhet (well, en bredare bloggosfär åtminstone) när de i somras vikarierade för Jonas på hans PromeMorian-blogg. Nu är deras egna blogg också fullt läsvärd, och den rekommenderas varmt. Bloggen väcker ofta tankar, så jag publicerar här vad som ursprungligen var tänkt som en kort kommentar på ett inlägg men som liksom svällde och blev ett inlägg i sig självt. Min förhoppning är att den som till äventyrs tycker att socialdemokratisk framtidsdebatt kanske kan vara något men än insinuanta beskyllningar åt höger och vänster (ingen nämnd, ingen glömd) kan förhoppningsvis finna någon glädje i det.

Nåväl. Här kommer min kommentar (och inlägget hittar du här):

”Hej Roya (ursäkta om jag lägger mig i debatten när den rullat på så länge, men jag kunde inte hålla mig). Jag tillhör de som ÄR kritiska till det som kallas "identitetspolitik", eftersom jag anser att den ofta blir ett sätt att slippa prata klass. (Nu kritiserar jag alltså inte ditt inlägg, utan försöker förklara min egen hållning.) Det finns ofta en sorts rädsla för att mer av klassanalys kommer att "äta upp" alla andra perspektiv.

Och min analys är nämligen den helt omvända, vi pratar inte alls för mycket klass. Tvärtom pratar vi för lite klass. Med tanke på att klassklyftorna faktiskt har ökat de senaste tio-femton åren, men tanke på att det finns en utbredd kritik mot en klassanalys som anses "daterad", är det ju slående hur mycket mer teoretisk diskussion det förs runt andra strukturella förtryck än detta. Jag känner alltså inte igen mig i din beskrivning av att vi i arbetarrörelsen förklarar allt enligt något sorts marxistisk klasschema, där kapitalismen är roten till allt ont (att Pär Nuder och Göran Persson skulle kunna beskyllas för detta känner jag ännu mindre igen mig i). Framförallt måste jag säga att de som hävdar att klass är det enda förklaringsperspektivet - om de ens finns - är så försvinnande få att de knappt kan anses spela någon större roll. I parti-, handlings- och principprogram torde detta framgå med all önskvärd tydlighet.

Men som sagt tycker jag faktiskt att det finns en tendens bland "identitetspolitiker" att faktiskt vara mot klassbegeppet. Metoden blir ofta att man först förkrymper vad klass är (klass = vit, manlig heterosexuell relativt högavlönad industri eller byggnadsarbetare) för att därefter ta avstånd från denna definition. Och då lyckas man med två saker; dels förringa de maktstrukturer som faktiskt även en vit, manlig industriarbetare lever under, men framförallt osynliggöra vad som faktiskt är majoriteten av arbetareklassen (som ju mestadels består av kvinnor, varav många har invandrarbakgrund etc, etc.)

Och jag håller i grunden med dig om en väldigt viktig sak; radikala perspektiv förstärker varandra, inte tvärtom. Det finns absolut ingen motsättning mellan att vara hård mot klassamhället och att vara hård mot patriarkatet. Det gör att jag får det ännu svårare att förstå den här Karolina Ramqvist-tesen om att klass "tar över".

Nu vet jag att du inte tycker så. Tvärtom understryker du vikten av att analysera och handla utifrån klass. Och om du med identitetspolitik endast menar att det finns olika typer av strukturella förtryck i samhället, så visst. Då är jag med. Men med den definitionen är vi (så gott som) alla identitetspolitiker. Frågan blir ju hur dessa förtryck förhåller sig till varandra. Och, rent konkret, vad vi praktiskt politiskt kan och bör göra åt dem.

Och då kommer jag återigen tillbaka till att det område där vi har de största problemen – vänstern i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet - är klass. Det finns en oerhört välfinansierad och välorganiserad motståndare som på många plan kan anses (för stunden, förhoppningsvis) ha vunnit den hegemoniska kampen. De ekonomiska maktfrågorna är helt bortrationaliserade ur det offentliga samtalet. Istället han man satt likhetstecken mellan makt och offentlig, politisk makt. Kollektiv handling på arbetsmarknaden framställs av borgerliga riksdagsledamöter som ”maffiametoder”, utan att motelden får riktig styrfart. Skolan sviker dokumenterat arbetareklassens barn, och de politiska lösningar som diskuteras är att öka nivågrupperingarna. Etc, etc.

Och kampen mot klassamhället är faktiskt någonting helt annat än kampen för exempelvis hbt-personers rätt att blir respekterade för vad de är. Inte för att det ena är viktigare än det andra (bägge frågorna är oerhört angelägna), utan för att spelplanen ser helt annorlunda ut. Inte minst skiljer sig motkrafterna åt. Samma värdering (tron på jämlikhet, det lika människovärdet) leder oss till att bekämpa bägge förtrycken, men den politiska metoden (och de möjliga allianserna) skiljer sig åt.

Jag ser exempelvis stora möjlighet att gå tillsammans med liberaler (även högerliberaler) när det handlar om en hel hoper erkännandefrågor. Förmodligen också när det gäller kamp mot patriarkatet och för jämställdhet (även om den liberala oförmågan att se kollektiv och strukturer onekligen försvårar det hela.) När det gäller klass står dock vänstern, närmast definitionsmässigt, ensam.

Jag skriver detta inlägg ur ett mer politiskt perspektiv. Med det vill säga jag tycker det intressanta är vad vi vill göra, hur vi vill göra det och tillsammans med vilka – inte vilka teoretiska modeller som bäst fångar upp det ena eller andra samhällsfenomenet. Med detta inte sagt att jag tycker att teorier är ointressanta, eller oviktiga, utan bara att det ibland finns anledning att närma sig frågor från olika håll.

Och då ser jag att arbetarrörelsens allt annat överskuggande uppgift just nu – såväl hegemoniskt som praktiskt politiskt – måste vara att på något sätt formulera ett politiskt frigörelseprojekt som omfattar den breda majoritet av befolkningen vi kan kalla arbetarklass. Då handlar det inte om att dela upp oss i så små delar, ”identiteter”, som möjligt utan tvärtom faktiskt försöka hitta de gemensamma nämnarna.

Jag tycker exempelvis att det är bra att Mona Sahlin så skarpt kritiserar den otrygghet försämringarna i a-kassan innebär för breda löntagargrupper. Detta kanske kan upplevas som en ”plånboksfråga”, men det handlar om en av de övergripande maktfrågorna på en kapitalistisk arbetsmarknad – som löntagare är du alltid beroende av att någon annan (någon som har kapitalet) är villig att anställa dig. En borgerlig arbetsmarknadspolitik som går ut på att få folk att ta jobb de egentligen inte vill ha till löner de egentligen inte är beredda att acceptera handlar i allra högsta grad om makt och om frihet. För såväl bögen som invandrarkvinnan. Eftersom (om) de båda är arbetare.

Det blev en lång kommentar, det där. Och jag vet ärligt talat inte om jag riktigt fick fram vad jag ville säga. Förhoppningsvis förstår du dock ungefär hur jag menar. Så får vi fortsätta att diskutera, framåt."

Slut på kommentaren

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , och annat intressant.

Det blir strid om förorternas sjukvård

SvD uppmärksammar idag Stockholms Citys artiklar om hur Vårdförbundet befarar läkarflykt från förorternas sjukvård om den borgerliga landstingsmajoritetens förslag att ta bort den extra ersättningen till vårdcentraler i utsatta områden genomförs. (Se här, här och här). Och jag överdriver inte om jag säger att detta just nu är den utan tvekan viktigaste vårdpolitiska frågan för oss stockholmare. Ja, frågan är om det inte helt enkelt är den viktigaste politiska frågan, punkt.

Vad det handlar om är alltså att Filippa Reinfeldt och resten av landstingsmajoriteten vill införa ett nytt resursfördelningssystem till primärvården. Själva framställer man det som att det nya med det hela är att det nu är ett ”kundval”. Och hade det bara varit det så hade det varit en sak. Vi socialdemokrater i landstinget (jag sitter där) har varit väldigt öppna och går gärna med på förslag som förbättrar valfriheten och stärker patienternas makt gentemot sjukvården.

Men vad det hela istället verkar landa i är – förutom kraftfulla privatiseringar – en jättelik omfördelning från socialt utsatta områden till mer välbärgade. Och det är naturligtvis fullkomligt oacceptabelt. Vi har stora klyftor i hälsa redan som det är. Att nu förstärka dessa skillnader och flytta pengarna till relativt välmående områden är att gå åt helt fel håll. Det är en ren klasspolitik, och jag skulle vilja hävda att den fullkomligt saknar folkligt stöd.

Det blåser upp till strid i sjukvårdspolitiken. Jag är beredd att ställa mig i första ledet. Och någonting säger mig att jag inte kommer att stå där ensam.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , och annat intressant

Leijonborg blir kvar, men Anders Borg har avgått

Trots att han inte längre är fp-ledare, och trots en omfattande intern kritik mot hans ledarskap blir Lars Leijonborg kvar i regeringen (se här och här). Och varför inte, egentligen? Han är ju inte den enda fd partiledaren som ska jobba under sin efterträdare direkt – även om karensen när det gällde Carl Bildt var något längre.

En annan minister som formellt sett sitter kvar även om han i praktiken nu måste anse avgången är ”finansminister” Anders Borg. För när han nu även får finns sig överkörd av försvarsvännerna i det egna partiet och resten av alliansen försvann väl den sista unsen auktoritet från honom och därmed också finansdepartementet. (Mer om bakgrunden till hela bråket skrev jag här.)

Läser man exempelvis Kjell Olof Feldts memoarer framstår med all önskvärd tydlighet hur tufft jobbet som finansminister är. Det handlar om att hålla emot oerhört starka särintressen från de olika fackdepartementen när inte minst pengar ska fördelas. Glädjekalkyler måste penetreras och avslöjas, obekväma besked lämnas och hållas fast vid. En av Feldts viktigaste insikter är hur fundamentalt viktigt det helhjärtade stödet från regeringschefen är i det läget.

Detta stöd har uppenbart inte Anders Borg. Istället får han gång på gång se sig överkörd. Fastighetsskatten först, och nu gällande de besparingsplaner på försvaret han personligen lanserade i somras men som han nu har fått offentlig bakläxa på. Och Reinfeldt håller sig på bekvämt avstånd. ”Delegera”, kallades det visst.

För landet Sverige är det inte bra att ha en finansminister som har tappat greppet. Allra minst när vi har en sådan högkonjunktur som lätt kan leda till att ekonomin överhettas. Då behövs en förnuftets röst som viskar i kejsaren öra. I regeringen Reinfeldt klingar den rösten ohörd.

Men formellt sett sitter alltså Borg kvar. Och Leijonborg med. Kanske anses kvoten av ministerbyten i vår nuvarande regering uppfylld sedan de första veckornas turbulens på den fronten?

Andra bloggar om: , , , , , , och annat intressant

Eva Lundgren slår tillbaka, med den äran

Att det föreligger någon typ av akademiskt krig mellan namnkunnige Bo Rothstein å den ena och kontroversielle forskaren Eva Lundgren å den andra sidan torde få ha missat. Att det också finns tydliga politiska övertoner i denna konflikt är också svårt att undgå. Rothsteins korståg är nämligen bara en del av en större helhet, där måltavlan är vad han uppfattar som en genompolitiserad feministisk genusforskning (om detta sedan i grunden handlar om politik eller är en del i en kamp om begränsade forskningsresurser låter jag vara osagt.)

Hittills måste jag säga att jag inte varit alltför imponerad över Lundgrens insatser i denna skärmytsling. Ibland tycker jag hennes försvar för en mer kvalitativt inriktad forskning verkar ha gått ut på att ösa på med ännu mera snömos – en minst sagt kontraproduktiv strategi alltså. Men nu verkar det faktiskt som om det har blivit lite av ombytta roller. För i det senaste replikskiftet (på DN-debatt såklart, var annars?) är det Rothstein som målar bredast och Lundgren som svarar närmast sakligt (om än med en del svavelosande värdeord och hårda beskyllningar men herregud, är det akademisk strid så är det).

För låt oss titta på beskyllningarna Rothstein riktar mot Lundgren (beskyllningar som alltså inte bara ska göra att Lundgren fråntas rätten att forska, utan att hela hennes lärosäte bör läggas ner). Fetningarna i citaten nedan står jag för.

1) BR: ” Efter det att hon i Sveriges Television i maj 2005 uttalat att 100-tals barn i Sverige ritualmördats i sexuella orgier, beslöt universitet att inleda en granskning av hennes forskning för att se om oegentligheter förelåg som kunde föranleda en anmälan till Vetenskapsrådet.”

EL: ”Det jag har sagt, är att jag har samtalat med hundratals barn och vuxna om rituellt våld. Hur nästa anklagelse mot mig kommer att lyda från Göteborgsprofessorn? Att jag påstår att jag har intervjuat 47 procent av världens foster om rituella kvinnor?

(Min kommentar: Dokumentären könskriget – som de refererar till – har som bekant utsetts för en hel del kritik för sin journalistiska metodik. Bland annat fälldes det i granskningsnämnden för partiskhet. Att slarvigt referera till snabba klipp i ett omstritt program framstår därför som en ganska lösan grund för allvarliga akademiska beskyllningar.)

2) BR: ” Eva Lundgren hade till exempel hävdat att hon i sin forskning hade belägg för att nästan hälften (47 procent) av alla kvinnor i Sverige utsätts för våld av sina manliga partners”

EL: ”Den siffra han troligtvis refererar till står nämligen i inledningen och rör den totala andelen kvinnor med våldserfarenheter sedan 15-årsdagen: 46 procent. I 'Slagen dam' är siffran Rothstein talar om - det vill säga våld inom nuvarande relation - 11 procent, varav hälften utsatts under det senaste året. Andelen kvinnor utsatta av tidigare partner uppgår till 35 procent … Bo Rothsteins perspektiv på våld är att mäns våld mot kvinnor är synonymt med våld inom pågående relationer. Detta är en mycket tung föreställning i Sverige … "Slagen dam" [har] … frångått denna definition och ställt frågor till kvinnorna också om erfarenheter av våld i tidigare relationer, våld utövat av vänner/bekanta samt av okända män”

(min kommentar: det kontroversiella här är väl egentligen att man i slagen dam väljer att redovisa även ”hot” som ”våld”. Samtidigt redovisar man väldigt tydliga skäl för detta. Och visst, det ökar risken för att materialet misstolkas. Men samtidigt är det svårt att beskylla metoden för ovetenskaplighet. Medan Rothsteins felaktiga sifferexercis i det här fallet uppenbart är det. Se en sammanfattning av ”Slagen Dams” resultat här).

3) BR: ” Den visade också att hennes huvudtes, att det inte finns några skillnader mellan män som utövar våld och de som inte gör så, helt saknade stöd. Men det är faktiskt värre än så: Granskarnas analys av Lundgrens egna data visade att "slutsatsen borde vara den rakt motsatta. Risken är signifikant högre att vissa grupper av män utsätter sina makar för våld." Lundgrens egna data visade att risken att utsättas för våld är klart högre för kvinnor vars partner är arbetslös, inte är född i Sverige eller är drogmissbrukare, men detta hade hon inte redovisat.”

EL: ” Det inarbetade perspektivet på gärningsmännen i Sverige utgår från ett riskgruppsperspektiv: Vilken grupp män är mest benägen - har högst risk - för att ta till våld? Vi rapporterar om sådana överrisker i 'Slagen dam'. De är små i materialet (vilket de som granskade "Slagen dam" paradoxalt nog noterar). Vi har i stället utgått från mängden rapporterat våld, och studerat vilka män som enligt kvinnorna har utövat detta. Det visar sig, enligt kvinnorna, att drygt åtta av tio män som använt våld i sin nuvarande relation har svensk bakgrund, att två av tre är lönearbetare och att nästan var fjärde har universitetsutbildning med examen. Detta menade vi som författade "Slagen dam" var ett forskningsresultat. Denna kunskap hade tidigare saknats.”

(min kommentar: Återigen vad som faktiskt verkar vara en rent av falsk historieskrivning av Rothstein. I sammanfattning av ”Slagen Dam” på brottsoffermyndighetens hemsida framgår också tydligt att det är Lundgrens version av hur resultatet ska tolkas som saluförs utåt: ”Våldet utövas av män inom alla samhällsklasser och av män med olika etniska bakgrunder. De svenska männen står för mer än 80 procent av det pågående våldet i äktenskap och samborelationer. Läs här”)

Efter kritikstormen mot Eva Lundgren som framförallt Bo Rothsten själv drog igång tillsatte Uppsala universitet en granskning (att denna granskning som alltså Rothstein själv var med och drev fram överhuvd tillsattes används för övrigt fortfarande som ett bevis för att Lundgren är skyldig, vilket ju blir lite av ett cirkelresonemang). Granskningen kom fram till att det fanns kvalitativa brister i forskningen, men inte att dessa var av sådan art att Lundgrens heder kunde ifrågasättas (tyvärr hittar jag inte hela rapporten på nätet, om någon har den länken får de gärna publicera den i kommentarsfältet nedan.) En av granskarna, Jörgen Hermanssson, avslutar dock med följande omdöme:

Vetenskapliga miljöer som inte vårdar sig om pluralism och möjligheten att ständigt ifrågasätta riskerar att bli blinda för även de uppenbara invändningarna mot de egna slutsatserna. På denna punkt är det emellertid ledningen för Uppsala universitet och dess samhällsvetenskapliga fakultet snarare än Lundgren själv som bör klandras. Jag kan avslutningsvis inte avstå från att tillhandahålla en mer allmän reflektion kring hela detta ärende. Hur skall man se på att forskning blir utsatt för detta slags kvasijuridiska granskning? Min bestämda uppfattning är att detta är en synnerligen olycklig lösning. Att börja tala om ohederlighet och fusk, när man uppfattar vissa forskningsresultat som märkliga eller kontroversiella, riskerar att förstöra ett av det mest grundläggande både inom vetenskapen och i den offentliga debatten, nämligen att vi försöker bemöta och kritisera varandra i sak.”

Och detta är ju en alldeles riktig kommentar. För vad Rothstein faktiskt gör, och det får vi inte glömma bort, är inte att han ifrågasätter Eva Lundgrens forskning (det kan man naturligtvis göra). Han ifrågasätter hennes rätt att forska. Kraven på att vara ytterst noggrann i sina anklagelseakter måste då ställas höga. Och det lever inte göteborgsprofessorn - som vi har kunnat se - upp till. Alls.

Så här skriver Uppsala universitet själva när de i ett pressmeddelande presenterar resultatet av granskningen:

Den förberedande undersökningen av Eva Lundgrens forskning ger inte underlag för en slutsats om att vetenskaplig ohederlighet påvisats. Tillräcklig grund för fullständig utredning föreligger inte, och Eva Lundgren frias i och med detta. Ärendet avslutas härmed.”

Och det där sista var ju inte riktigt sant. Ärendet är på intet sätt avslutat. Även om vi nog är fler och fler som frågar oss varför inte.

Läs hela Bo Rothsteins text här, och Eva Lundgrens svar här

Andra bloggar om: , , , , , , och annat intressant

Oj då. Vad säger man (tack, kanske)?

Sånt här gör att en aldrig så kulen höstmorgon känns alldeles rosaskimrande härlig. Jag tackar så hemskt mycket för de vänliga orden (och lyckas bara precis hålla mig från att dessutom brista ut i ett Oscarsgaletal där fru och barn och vänner tackas för det stöd de innebär och … ja, ni vet. Men som sagt lyckades jag hålla mig).

Jo, en sak kan jag faktiskt säga. Bloggens utseende är under omprövning. Förändringar kommer, vilken vecka som helst nu. Men nu gjorde jag en sådär typisk miss. Tog fasta på kritiken istället för berömmet. Istället ska jag nog bara fokusera på att det var väldigt roligt att någon tycker det jag gör här på bloggen faktiskt ger någonting. Gör det lättare att hålla på. Stort tack för det!

Andra bloggar om: , , , , , , och annat intressant

måndag, augusti 27, 2007

När det kommer till hösten är jag en obotlig romantiker

Satt alldeles nyss och tog en kopp kaffe på balkongen, då jag till min glädje kunde konstatera att de första löven på träden utanför redan hade börjat gulna. För även om det faktiskt var lite ruggigt i luften, och de blytunga molnen övre Hässelby strand signalerar ett regnväder i antågande, så kommer man inte runt detta. Att det är något väldigt speciellt med hösten.

Jag vet inte om jag är sådär väldigt romantiskt lagt annars. Men när det kommer till hösten är det inget snack om saken. Framförallt så här i början – i skiftet från sensommaren. Det är mängder av bilder som tränger sig på. Lyckliga barndomsdagar när man springer overallklädd genom högarna på marken så att löven fladdrar omkring en. Långa promenader med rocken tätt omkring sig för att hålla ute den klara kylan som ännu inte blivit outhärdlig. Alla färgerna som löven exploderar en sista gång i innan de faller ner på marken och dör. Det är vackert, helt enkelt.

Plockar fram en av Gunnar Ekelöfs mest sympatiska diktsamlingar ur bokhyllan – ”Om hösten”, från 1951. Jag gillar den dels för att den är ovanligt lättillgänglig, utan att sakna djup. Dels för att det i dikter som ”En ros från Allmag” framträder en lite annan Ekelöf den som raljerar över välfärdsstaten i dikter som ”till de folkhemske”. Här ser vi överklasspoeten lyssnandes på avstånd till ”fragment av folkparkernas dansmelodier”, ”kvald mellan ensamheter: den från havet / som är en inre ensamhet, och den bland människor / som är en yttre – sliten mellan hästar!”.

I inledningsdikten ”En verklighet (drömd)” visar Ekelöf också sin storhet på ett nästan naturlyriskt sätt. Och jag ska inte påstå mig vara någon kännare eller specialist vad det gäller att förstå poesi. Men säg om ord kan bli så mycket vackrare än såhär:


Det är redan skumt
och åkervägens smala rödskiftande band
försvinner in i dungar, löper ut ur dungar:
Om varje vägkrök ett mysterium
Av färgernas och ljusets egenliv
Det är skönt att gå
En gammal gärdsgård är också med
Det är den stund då stenarna tänker som bäst
Det är den stund då denna stora varelse
Andas och doftar. Vilka färger i skymningen!
Trädorna lila, stenar i tankfullt skiftande blått
Och lövskogen så rik på skiftningar
Som vore den sitt eget sus!
Ett gult löv är ännu en dyrbarhet
På ena sidan vägen ett sädesfält
Och på den andra sidan barrskog
Och säden gul till röd och skylarna i guldbrun
Och den sandröda vägen, jag älskar sådana enkla vägar
Bara för gående och för grova fordon efter fromma hästar
Sådana vägar tycks mig lika goda som någon livsfilosofi


Som sagt, vänner. Om hösten, bara om hösten.

Andra bloggar om: , , , , och annat intressant

Funktionshindrade betalar alliansens skattesänkningar

Nya, höga avgifter för hjälpmedel som elrullstolar och rollatorer. Det verkar bli ett av de sätt alliansledningen i Stockholms läns landsting sparar ihop till sina skattesänkningar (läs mer i SvD här). Och jag känner bara en stor trötthet när jag läser om förslagen.

Jag har själv suttit i landstingsfullmäktige här i länet sedan 1998 (först som ersättare, numera som ordinarie). Jag var med om hur den förra borgerliga majoriteten genom sitt ekonomiska vanstyre drev organisationen till ruinens brant. Sedan följde fyra rödgröna år där fokus fullständigt låg på att få ordning på ekonomin, skapa långsiktighet, ”rädda landstinget” som vi själva uttryckte saken. Och det är väl ingen hemlighet av vi för att göra detta tvingades till en del åtgärder som slog främst på de som är i störst behov av den offentliga verksamheten.

Inför valet nu senast kände jag en stor tillförsikt. För landstinget var räddat. Ekonomin var stabil, intäkterna räckte mer än väl till att betala för utgifterna, det fanns återigen möjligheter att faktiskt förbättra välfärden. Så sänktes SL-taxan, närakuterna byggdes ut, vi kunde äntligen satsa igen.

Så kom valet. Och borgarna vann, stort. Och nu detta. Försämringar, inte för att pengarna är slut, utan för att man till varje pris vill skrapa ihop till nya skattesänkningar. Att vara 33 år och bitter är inte särskilt klädsamt. Så jag lovar att snart bli mitt gamla vanliga kämpalystna jag igen. Men just nu känner jag mig bara tom. Ni får ursäkta.

Andra bloggar om: , , , , , , , och annat intressant

Gör vinstintresset skolan bättre?

Tolv lärare med bakgrund på privata Walthers gymnasium AB skriver idag en oerhört angelägen artikel på SvD Brännpunkt. Utifrån egna erfarenheter vittnar de om ett skolsystem där ägarnas vinstintresse rakt av har fått gå ut över lärarnas arbetssituation och därmed också elevernas undervisning. Lägre lärartäthet leder till högre personalomsättning leder till sämre undervisning, allt medan ägarna plockar ut miljonvinster från skattebetalarnas pengar.

Och naturligtvis kan vi inte säga att detta är ett generellt problem med fristående skolor. Det är möjligt att just Walthers gymnasium är ett ovanligt ruttet äpple i korgen. Men samtidigt pekar lärarna på statistik som är oroväckande:

Andelen lärare med pedagogisk högskoleexamen inom den fristående gymnasieskolan är 50 procent medan den uppgår till 79 procent för den kommunala.Den fristående gymnasieskolans lärartäthet uppgår till 6,9 lärare per 100 elever, den kommunala 8,3 lärare per 100 elever.Det kan vara svårt att dra generella slutsatser, men en viss korrelation mellan dessa siffror och arbetsbelastning och verksamhetens kvalitet är högst sannolik”, skriver de.

Vi har i Sverige under lång tid haft en naiv syn på vinst och vinstintresse i offentligfinansierad verksamhet. Detta gäller i sjukvården, som jag känner till, och det gäller uppenbarligen även inom skolans område. Allt som ökar mångfalden har ansetts bra (av en bred politisk majoritet, från borgerligheten långt in i de socialdemokratiska leden), och så har vi inte riktigt förmått granska vad det är vi får för pengarna eller se vilka krafter det är vi släpper loss.

Det är dags att vakna ur törnrosasömnen. Ska politiker fortsätta leka affär med skattebetalarnas pengar får vi nog inse att det inte bara är godhet som får människor att vilja tjäna pengar på gemensamma angelägenheter.

Andra bloggar om: , , , , , , och annat intressant

söndag, augusti 26, 2007

Socialdemokratisk skolpolitik under förvandling

Den socialdemokratiska skolpolitiken måste förnyas. Säger man så på ett valfritt partimöte någonstans i landet, så kommer man garanterat mötas av uppmuntrande ryggdunkar och instämmande hummanden på ett sätt som kanske inte är det gängse när man framför intern kritik. Men under ett bra tag nu har det funnits ett utbrett missnöje med åtminstone hur socialdemokratin uppfattas i skolpolitiska frågor. Vi har helt enkelt hamnat i försvarsposition istället för att stå i första ledet för att åtgärda de brister som uppenbarligen finns i det svenska skolsystemet.

Så synen på skolan måste förnyas. Frågan är bara hur. Markus Blomberg, socialdemokrat från Skåne, ger ett välkommet bidrag i den debatten när han lyfter fram den finska skolan som exempel. Blombergs poäng (som han bland annat hämtat från Åsa Linderborg) är att det tvärtemot vad många kanske tror inte ger något entydigt stöd för en borgerlig skolpolitik att lyfta fram vårt östliga grannland som förebild. Snarare fäster Blomberg uppmärksamheten vid den starka betoningen på jämlikhet i det finska skolsystemet.

I det rådslagsarbete som just nu bredrivs inom socialdemokratin satsar det brett på att bjuda in olika berörda - aktiva socialdemokrater såklart men även elever och lärare. Själv fäster jag stora förväntningar vid detta rådslag. Min förhoppning är att vi tillsammans (för jag tänker också bidra, via partiföreningar, arbetarekommun och så vidare) ska lyckas formulera en skolpolitik som känns både modern och samtidigt klassiskt socialdemokratisk, i meningen att det finns en tydlig jämlikhetsvision i botten. Ett sådant problem vi då måste närma oss är det faktum att den svenska skolan i alltför hög utsträckning faktiskt sviker arbetarklassens barn. För att komma åt detta måste vi faktiskt vara beredda att vända på både en och två stenar.

Den femte september ordnas det förresten ett socialdemokratiskt möte på temat, i Blackeberg väster om stan (dvs Stockholm). Är du intresserad är det bara att höra av sig för mer information om tider och så. Väl mött.

Andra bloggar om: , , , , , , och annat intressant

Vinner alliansen valet 2010?

Det här riskerar lätt att bli löjligt förutsägbart, men jag försöker ändå. Niklas Ekdal skriver på DN:s ledarsida till synes en sorts peppande feel-good analys som berättar för trogna högersympatisörer att det inte alls är kört, alliansen kommer att vinna valet 2010. Och så skulle jag kunna skriva en kommentar här på min blogg, där jag säger att det är det visst det. Kört, alltså. Och så har vi bränt ytterligare lite tid en solig söndag på att gruffas lite i den politiska ankdammen. Men så enkelt och bekvämt ska vi inte ha det. För Ekdal har faktiskt vissa poänger.

Om vi på något sätt tar vår utgångspunkt i att ingen faktiskt vet hur det kommer att gå i valet 2010 så inser vi att debatten om detta egentligen handlar om något annat. Nämligen hur vi ska förstå svensk politik av idag, och vad denna förståelse sedan i sin tur säger om hur vi bör handla. Poängen med Ekdals artikel är alltså inte att alliansen kommer att vinna valet 2010, utan hans insikt att regeringen för att kunna få sitta kvar behöver en skarpare kommunikation, som går bortom de rena plånboksfrågorna. Och han säger också, i vilket han har helt rätt, att de höga opinionssiffrorna är socialdemokratins värsta fiende just nu, då de riskerar att vagga in partiet i en falsk trygghetskänsla.

Nu tror jag att Niklas Ekdal förenklar radikalt när han låter antyda att regeringens låga stöd beror på bristande kommunikation. Orsakerna är visserligen delvis de han själv tar upp: bristande kompetens (Ekdal nämner ministeravgångar och hantering av utnämningsmakten, jag skulle till detta kunna tillföra hanteringen av utförsäljningen av de statliga bolagen, bråken om försvarsbudgeten, alla turer runt fastighetsskatten, etc, etc) samt att regeringens politik inte upplevs stå i samklang med den vänsterimage inte minst Reinfeldt tog på sig inför valet (Ekdal nämner a-kassan och fastighetsskatten, till det skulle man exempelvis kunna foga den uppenbara empatilösheten vad gäller sjukskrivningarna samt fördelningsprofilen på inte minst avdraget för hushållsnära tjänster.)

Men dessutom tror jag att en av orsakerna till det låga förtroendet är att människor förstår att de goda tiderna inte är regeringens förtjänst. För det ledande bankekonomer häromdagen konstaterade (att jobben inte är regeringens förtjänst), det tror jag är en insikt de flesta kan ta till sig. Men här vill jag lägga in en brasklapp. Det politiska minnet är som bekant kort. Vi kommer under åren framöver ha en massiv borgerlig propagandamaskin som ägnar sig primärt åt två saker; att demonisera den ekonomiska utvecklingen fram till och med förra hösten, samt att försköna effekterna av regeringens politik på utvecklingen därefter.

Och socialdemokratin kommer att ha svårt att bemöta denna maskin. För Mona Sahlin vet att det fanns brister i den socialdemokratiska politiken, inte minst vad gäller just sysselsättningen. Felbedömningar under förra mandatperioden gjorde att den dåvarande regeringen tappade momentum i kampen mot arbetslösheten. Den fråga som i sjuttio år varit SAP:s stora plusfråga (jobben) blev plötsligt någonting Reinfeldt använde för att slå partiet i huvudet med.

Därför måste Mona Sahlin och SAP vara ödmjuka. Och då blir det svårt att samtidigt ägna kraft och energi åt att bemöta borgerliga försök att förfalska historieskrivningen. I ett samtal människa till människa vore det klart görligt, att sas hålla ”två bollar i luften samtidigt”. Men när budskapet ska filtreras genom massmedias tiosekundersfilter blir det hart när omöjligt. Det hela riskerar tvärtom att urarta till politiskt käbbel av värsta sort.

Personligen tror jag att det i det läget är centralt för socialdemokratin att gå till val på ett radikalt program mot arbetslösheten. Vi måste helt enkelt återigen göra vänsterpolitik av jobbpolitiken och på det sättet förskjuta fokus från historien till framtiden. Och då, för att återgå till Ekdal, finns där idag en risk att de goda opinionssiffrorna minskar viljan (och orken) att verkligen ta tag i ett sådant projekt. Varför ompröva ett vinnande koncept, kan man lätt – medvetet eller undermedvetet – fråga sig?

Vinner alliansens valet 2010, frågar jag mig i rubriken. Trots att opinionssiffrorna kan tyckas tala sitt tydliga språk, skulle jag ändå vilja hävda att det är en öppen fråga. Socialdemokratin har – inte minst genom regeringens misslyckanden – en gyllene möjlighet att komma tillbaka. Om vi lyckas fånga den eller inte, är i slutändan upp till oss själva.

PS: Dagen, som ofta överraskar positivt, har för övrigt en intressant notis om småpartiernas förutsättningar. Jag valde att inte ta upp den i mitt resonemang ovan, men det är klart att även sådant spelar roll. Så läs den också, tycker jag. DS.

Andra bloggar om: , , , , , , och annat intressant

torsdag, augusti 23, 2007

Vilken minister har du nominerat?

Magnus Ljungkvist har utlyst en liten tävlig (se här) där vem som helst får vara med och nominera vilken minister i den borgerliga regeringen man tycker är bäst. Den minster som sedan vinner får det fina priset att äta lunch med Magnus själv (och ja, jag tror att man förväntas tänka på moderaternas tävling om "årets arbetare").

Och det här tycker jag var en liten kul idé. Samtidigt har jag själv lite svårt att bestämma mig för vem jag ska välja. Den ironiska lilla sjuttiotalisten i mig skriker naturligtvis "Mats Odell", men jag vet inte. Kanske ska man försöka med något annat än ironi? Och vem ska man i sådan fall välja? Inte helt lätt det där.

Nåväl, jag grubblar vidare. Och uppmanar alla att gå in och rösta på Magnus blogg. För även om man tycker olika i sak får man ändå respektera det jobb de gör, ministrarna. Och då tycker jag nog att en uppmuntrande liten klapp på axel och en trevlig lunch kan vara väl förtjänt.

Andra bloggar om: , , , och annat intressant

Ledande bankekonomer: Jobben inte regeringens förtjänst

Nya jobb inte regeringens förtjänst”, kan vi läsa i privata affärer (via Alliansfritt Sverige). Och det är på det hela taget en mycket läsvärd artikel. Exempelvis påpekar Nordeas Jörgen Appelgren att Norge har haft en mycket kraftfullare ökning av arbetskraftsutbudet – och där styr som bekant inga borgerliga. ”Tittar vi på Sverige så ligger vi i mitten på det nordiska fältet och det gjorde vi förra året också”, säger han vidare.

Detta kommer nu inte hindra borgerliga opinionsbildare från att försöka påstå motsatsen. Men ändå. En saklig nyansering av debatten är alltid välkommen.

Andra bloggar om: , , , , , och annat intressant

Men fatta varför ni vann valet, människor!!!

Vi tar det långsamt och försiktigt så att alla hänger med. ”Nya” moderaterna vann riksdagsvalet i fjol. Inte ”gamla” moderaterna. Inte ”borgerligheten”. Inte den traditionella svenska ”högern”. Utan de ”nya” moderaterna, där det som var ”nytt” faktiskt i hög utsträckning var att de inte längre var moderater. Tvärtom var ”nya” moderaterna närmast socialdemokrater, lite yngre, lite nyare och framförallt med betydligt färre Göran Persson.

den artikel tolv kristdemokrater idag skriver på SvD Brännpunkt - där de kräver rättning höger - må vara ärligt menad. Kraven på en mer tydlig högerpolitik kommer säkert från hjärtat. Men den kommer sisådär tio månader för sent. Mest uppenbart blir det när artikelförfattarna indignerat skriver att ”[d]essa exempel gör att många av oss som slet för en ny alliansregering förvånat tvingas konstatera att Fredrik Reinfeldts ’nya moderater’ har utvecklats till en dålig kopia av ’arbetarpartiet’.”

Och det är möjligt att det finns en massa kristdemokrater som först nu har upptäckt detta. Annars kunde man tycka att det faktum att Reinfeldt faktiskt kallar sig för ledare för ett nytt arbetarparti skulle kunna ha gett någon typ av ledtråd. Att det stod på valaffischer, reklamutskick, i debattartiklar och så. För ja, kära artikelförfattare, moderaterna försöker likna (s). Och faktum är, att det var därför de vann valet.

Man kan inte vinna ett val på att i praktiken säga sig vilja föra mitten-vänsterpolitik, få en massa styrk i opinionen för att det sedan visar sig att det var mer traditionell högerpolitik man egentligen tänkte sig och sedan vara upprörd över att politiken ändå inte går tillräckligt långt åt höger.

Eller man kan. Uppenbarligen. Och då uppstår ett stort problem. För om det bara handlade om taktiskt spel och hur kristdemokraterna ska positionera sig inför nästa val vore det en sak (Hägglund kommer att få svårt att slå Olofsson som regeringens högerytter, men ok). Men om man tänker sig att detta också ska få återverkningar på regeringens politik är det en annan. För då kommer man nämligen genomföra åtgärder för vilka det faktiskt inte finns något folkligt mandat. Då har man lurat sig till valsegern.

Vi är många som hävdar att det är just detta regeringen har gjort, redan som det är. Dagens debattutspel visar att förståelsen för denna kritik i borgerliga kretsar är minst sagt ringa.

Andra bloggar om: , , , , , och annat intressant

Gå med i folkrörelsen mot de kränkta!

Det är rätt inne just nu, att raljera över att svenskarna känner sig så kränkta i tid och otid. Som vit heterosexuell medelklassman välkomnar jag verkligen denna debatt. På senare tid har det nämligen varit så svårt att hitta sätten man utan att framstå som okänslig eller brutal kan sätta dit de där muslimerna, homosexuella, funktionshindrade eller vilka de nu kan vara som inte kan ta lite vanlig humor.

Men kränkningsgrejen fungerar verkligen utmärkt. Ta mig tusan, den går till och med att använda mot snarstuckna feminsitkvinnor som inte fattar att en liten klapp i baken inte är så mycket att uppröras (flåt, känna sig kränkt) över. Herregud, se det som en komplimang, vet ja.

För det bästa med kränkningsgrejen är att man egentligen inte är taskig. Man är ju bara emot den där offerrollen den kränkta ta på sig. Herregud, slå tillbaka istället för att känna dig kränkt, kan man till och med lite uppmuntrande ropa (ok, det där sista gäller kanske inte muslimer, men ni fattar.) Och då blir det ju liksom deras eget fel. De kränkta. Att de känner sig kränkta.

Nä, nu ska de sättas dit. Och det är verkligen på tiden. För lite inspiration; kolla här, här, här eller här. Härligt med en folkrörelse som verkligen kan välja sina fiender!

Andra bloggar om: , , , och annat intressant

Big Mac och politiken

Finns det någon mer symboliskt laddad maträtt än en Big Mac? Här sammanstrålar den globala kapitalismen med det moderna samhällets ohälsosamma snabbmatskultur, superkommersialismen med den välfriterade hälsobomb som håller på att förvandla oss alla – och framförallt arbetarklassen - till överviktiga sjukdomsfall. Samtidigt som jag har svårt att tänka mig något mer folkligt, och jag måste erkänna att jag själv mer än gärna frossar i tuggmotståndslösa hamburgare och fettindränkta pommes frites.

När jag var ordförande för Stockholms fina SSU-distrikt hade vi under några årskonferenser inflammerade diskussioner om huruvida McDonalds borde bojkottas eller inte. Jag minns faktiskt inte nu hur besluten blev, men oavsett vilket så fanns det stora spänningar i frågan (spänningar som kanske inte direkt minskades av att anti bojkott-falangen inte fegade för att stoltsera med sina doftande papperspåsar och flottiga pommes frites. Diplomatiska försök att skyla över detta med att det var rimligt att vara en trogen gäst på McD för att på det sättet göra en eventuell, framtida bojkott så mycket mer kännbar misslyckades också skändligen.)

Och det finns faktiskt en intressant ideologisk – eller snarare identitetsmässig – spänning i just synen på snabbmaten i allmänhet och McDonalds i synnerhet inom arbetarrörelsen. En spänning mellan å ena sidan en vänsterintellektuell - antingen närmast alternativ eller av mer traditionell social ingengörskonst och folkuppfostrarkaraktär - ådra och å andra sidan något sorts Stig-Björn Ljunggrensk i grunden klassbaserat folklighetsromantiserande. Alltså en spänning mellan de som ser den politiska symbolik jag (om än kanske en smula dragen till sin spets) tog upp i min inledning, och de som lever i snabbmatsland och är stolta över det.

Jag tror att arbetarrörelsen behöver bägge två. Min personliga hållning är att det är relevant att – på samma sätt som man bör granska alla multinationella storföretag – hålla ögonen på hur firman beter sig, både i Sverige och utomlands. Men jag har väldigt svårt för att på något sätt fördöma själva snabbmatskulturen. Visst, jag förstår hälsoargumenten, men det är väldigt lätt att i grunden välmenande ambitioner upplevs som snobbism och klappar på huvudet uppifrån. Och dessutom tror jag att kampen mot ohälsan nog måste anlägga ett bredare perspektiv än att ge sig på en viss restaurangkedja.

Nåväl. Nu fyller Big Mac fyrtio år, och det ska firas läser jag i tidningen. Själv föredrar jag visserligen QP. Men ok då. Jag säger väl grattis, jag också.

PS: Från högerhåll har man också till och från försökt exploatera McDonalds politiska laddning; jag minns att muffarna på södermalm i Stockholm vid något tillfälle startade en kampanj för att få restaurangkedjan till Hornstull (varför detta skulle vara en politiska fråga förstod jag aldrig riktigt), och det var inte alltför länge sedan de fyra borgerliga ungdomsförbundsordförandena käkade en hamburgerlunch och tackade firman för att de anställde så många unga. Om dessa små aktioner har lyckats eller inte överlåter jag åt andra att recensera, men det är intressant att notera att tankarna finns där. DS

Andra bloggar om: , , , , , , och annat intressant

tisdag, augusti 21, 2007

Påven fördömer skattesmitare

Enligt vanligtvis väl insatta vatikankännare kommer påve Benedikt XVI ägna sin nästa encyklika åt frågan om ” mänsklighetens sociala och ekonomiska problem i globaliseringens era samt de sociala och ekonomiska orättvisorna”. Särskilt fokus kommer att läggas vid att ta kraftigt avstånd från skattesmitare och skattefusk (källa Dagen.se)

Välbeställda människor som undanhåller staten skattepengar gör sig skyldiga till en djup orättvisa som drabbar hela samhällen, menar påven och manar enligt uppgift till en reglering av världsekonomin för att stoppa diskriminering och vidare orättvisor” skriver Dagen vidare.

Huruvida frågan om att betala sin TV-licens kommer att tas upp explicit eller inte, nämns dock inte i artikeln.

Andra bloggar om: , , , , , och annat intressant

måndag, augusti 20, 2007

En alternativ förklaring till Reinfeldts osynlighet

Det ser ut som en tanke. Samma dag som DN:s ledarsida går till attack mot statsministern för att han är alltför osynlig presenterar SvD nya siffror som ger Reinfeldt ett stort förtroende i väljaropinionen. Och frågan är om dessa två ting egentligen inte hänger samman.

Låt mig först säga att det kan vara så som många på högerkanten (tex vår vän Björn på Bloggen Bent) vill ha det. Orsaken till osynligheten är ett nytt ledarskap, viljan att delegera. Eller kanske är det tom som statsministern själv uttrycker det; allt är medias fel, som inte bryr sig om de lågavlönade kvinnor (att FR under ett fåtal tillfällen under det nästan hela år som förflutit sedan han vann valet besökt kommunala arbetsplatser är visserligen en ganska lam ursäkt för att han knappt syns alls, men ändå.)

Men jag skulle här vilja ta tillfället i akt att pröva en annan hypotes. Det kan också vara så att statsministerns osynlighet är självvald. Och, om vi går till dagens opinionssiffror, i det avseendet inte helt misslyckad.

Den borgerliga regeringen agerar nämligen uppenbart enligt taktiken ”riv av plåstren”. De försämringar man vill göra genomförs direkt, och så hoppas man att väljarna ska ha glömt – eller att högkonjunkturen ska ha fått dem att glömma – lagom tills det är val igen. Lite intressant är att även kraftiga skattesänkningar för de rikaste (fastighets- och förmögenhetsskatterna) verkar bedömas som minusfrågor, som ska klaras av så fort som möjligt. Men ändå. Sådan verkar uppenbarligen vara taktiken.

Och då finns det två sätt för en i grunden populär statsminister som Fredrik Reinfeldt att agera på. Antingen står han i första ledet, investerar sitt personliga förtroendekapital i att förklara det nödvändiga i regeringens åtgärder. Effekten då torde bli att opinionstappet för regeringen blir något lägre, till priset av att statsministern själv får sig en och annan smäll.

Eller så håller man sig undan. Genomför något halvhjärtat propagandajippo a la statsministerns arbetsplatsturné. Låter andra – som i det här fallet Littorin – ta de negativa konsekvenserna. Och effekterna borde då kunna bli just de vi nu ser; en populär statsminister leder en impopulär regering.

Fredrik Reinfeldt har aldrig genom sin karriär satt det politiska innehållet i första rummet. Han har alltid anpassat sig till stunden, till vad som för tillfället passar bäst. Att det är dessa egenskaper som förklarar hans frånvaro i debatten, snarare än att han är en allmänt fin kille som gärna delegerar, tycker jag är en tanke som åtminstone måste prövas.

Andra bloggar om: , , , , , , och annat intressant

Skit i utanförskapet, det är Facebook som är problemet!

Enligt internetsäkerhetsföretaget Surfcontrol kostar Facebook australiensiska företag i storleksordningen fyra miljarder dollar per år i minskad produktivitet. Anställda sitter helt enkelt och nätverkar med sina vänner istället för att jobba (via IDG).

Och det här öppnar ju upp svindlande möjligheter för nya politiska strategier. Istället för att lägga kraften på att jaga sjuka och arbetslösa borde regeringen helt enkelt försöka stoppa denna provokation mot arbetsmoral och produktivitet som fejsbokandet innebär. (Dessutom är det säkert ett hot mot familjen också, så då kan kristdemokraterna få vara med på ett hörn i kampen.)

Man kan tänka sig utspelen. ”Jag fick ens släng av facebookande, men så sov jag i tre dagar så gick det över”. Littorin kan käka lunch med ”årets facebookvägrare”. Och Reinfeldt kan hålla tal någonstans lång borta från bredband och nätuppkopplingar och säga att ”jag talar inte med nätmissbrukare”.

Ny tider kräver nya politiska lösningar. Om de ny-nya moderaterna behöver lite inspiration, så bjuder jag på detta tips, helt gratis!

UPPDATERING; nu skriver SvD om det hela också. SLUT PÅ UPPDATERING

Andra bloggar om: , , , , och annat intressant

Ett hedervärt initiativ

Björn Fridén och Fredrik Andersson på bloggen Alliansfritt Sverige har börjat bygga upp en lite citatsamling, kallad "alliansens lilla röda". Tanken är att samla på sig allt spännande företrädare för regeringalliansen häver ur sig, så att vi inte ska glömma.

Än så länge bara i sin linda, men ett bra initiativ. Med tanke på ministrar som får slängar av utbrändhet och moderatledare som inte vill prata med arbetslösa lär de få en del att lägga upp där. Hoppas de har ordentligt med serverutrymme...

Andra bloggar om: , , , , och annat intressant

söndag, augusti 19, 2007

Jag måste faktiskt försvara Göran Skytte

Omdömena från mina värderade bloggkollegor över kamrat Göran Skyttes krönika i gårdagens SvD har övergripande varit rätt hårda. Alla från Blogge Bloggelito till Vänstra stranden sågar – hur helt olika perspektiv, ska tilläggas – karln. Och visst är det uppenbart att Göran Skytte lever i en liten annan verklighet än alla vi andra. Men jag känner ändå ett behov av att dra till hans försvar.

Först det där med verklighetskontakten, dock. Två citat belyser väl ungefär hur väl det är med den saken. För i ingressen beskriver han läget i landet på följande sätt: ”Sverige badar i pengar, företagen går urstarkt, arbetslösheten minskar, sysselsättningen ökar, hushållen blir rikare. Ändå pekar opinionskurvorna för regeringen rakt ner. Svenskarna borde göra vågen, men en förkrossande majoritet väljer att istället sympatisera med den rödgröna röra som kokade ihop det tidigare eländet.”

Här framställer han det alltså som om utvecklingen i Sverige drastiskt bytt karaktär sedan, säg, förra hösten. Och så är det nu som alla vet inte alls. För Skyttes beskrivning kan lika gärna användas för att beskriva det märkliga med att regeringen Persson fick gå. Reallöneökningar, hög tillväxt, hög sysselsättning; allt detta är sådant som Skytte förr i tiden skulle ha erkänt kännetecknade den förra regeringsperioden. Innan han gick in i the twilight zone, dvs.

För att visa hur djupt därinne har befinner sig räcker det med att återge det andra citatet jag tycker är intressant. För åtminstone jag får känslan av högstadiemuffare (eller rättshaverist, det är bara att välja) när jag läser följande: ” Vi svenskar är politiskt lättlurade och utan minne. Det är sossarna som har skapat det dåliga samhället, segregationen, förorterna, arbetslösheten, utanförskapet, bidragsberoendet, skoleländet.” (min fetning)

Återigen, man behöver inte vara särdeles berest för att förstå att problem med segregation och arbetslöshet är något som kan uppstå i länder som inte styrs av svensk socialdemokrati. Att det skulle vara Göran Persson som ”skapat” dessa företeelser kanske går bra att vräka ur sig sent på kräftskivan ute på Djursholm. Men att samtidigt försöka framstå som att man har koll på sin samtid … nä.

Men som sagt. Trots att han befinner sig i ett parallellt universum så måste jag ändå försvara Göran Skytte. För han gör nämligen vad få på högerkanten hittills har orkat ta i – försöker på något sätt förstå opinionssiffrorna. Annars har det mest varit ”opinionsundersökningar är bara opinionsundersökningar”, ”det som räknas är valet”, etc, etc. Då ställer Skytte mer relevanta frågor – varför gillar inte svenskarna regeringens politik, trots de goda tiderna?

Att hans svar sedan är ”eftersom de är galna” kanske inte direkt imponerar. Men det var modligt att våga ställa frågan.

Andra bloggar om: , , , , , , och annat intressant

fredag, augusti 17, 2007

Sågningar av regeringens nya fastighetsavgift

Den kommer att minska rörligheten på bostadsmarknaden. Göra det svårare för personer utan fet plånbok att skaffa sig en bostad. Och den slår extremt fördelningspolitiskt fel, eftersom omläggningen i princip bara gynnar personer med riktigt dyra hus i storstadsregionenerna (samtidigt som alla får vara med och betala kalaset). Så kan man sammanfatta statliga Boverkets fullkomliga sågning av den borgerliga regeringens förslag att ersätta den gamla fastighetsbeskattningen med en ny fastighetsavgift (via DN här).

Och Boverket är inte ensamt. Förutom den politiska oppositionen har även ledande borgerliga riksdagsledamöter kritiserat den fördelningspolitiska profilen (se här) och häromsistens gick några stockholmsmoderater ut och kritiserade den tänkta finansieringen (se här).

Det kan inte vara kul att vara Anders Borg i dessa dagar. Mot sin vilja tvingas han genomföra en reform som är så uppenbart bristfällig, och som dessutom riskerar att försämra arbetsmarknadens funktionssätt. Och på det här sättet sjabblar borgerligheten också bort ett av sina starkaste kort, möjligheten att spela på ett missnöje bland landets småhusägare mot den tidigare fastighetsbeskattningen.

Det är inte förnuft som är vägledande när Sverige ska styras i dessa dagar. Istället handlar det om förhandlingar mellan fyra partier, där helheten verkar komma i skymundan. Det är det enda sättet jag kan förstå hanteringen av fastighetsskattefrågan, från Almedalsveckan 2006 och fram till och med nu. Och visst vore det lite lustigt att se. Om det inte handlade om allas vår vardag och landets framtid, det vill säga.

Andra bloggar om: , , , , , , och annat intressant

torsdag, augusti 16, 2007

Deppa inte ihop nu Jörgen, du kan hitta någon bättre!

Jörgen Norberg har gjort slut. Och det är aldrig kul. Tomheten efter ett förhållande som har gått i kras – även om det var ett dåligt förhållande – är svår att fylla. Samtidigt finns det där, alla minnen, alla förhoppningar, alla ”tänk om”: Om jag bra sagt det där, gjort det där, kanske det hade fungerat. Men någonstans så vet man – är det slut så är det.

Och jag är mycket medveten om att det behövs tid. Men min uppmaning till Jörgen är ändå att inte deppa ihop. Titta framåt. Minns de fina stunderna – för sådana fanns det säkert – men glöm heller inte vad det var som gick fel. För du är ju faktiskt sviken, Jörgen, och får akta dig så att det inte händer igen.

Så stressa inte nu. Men när du så småningom känner dig redo finns det många därute som säkert är intresserade. Och jag ska vara ärlig och rak med dig; de flesta har nog både fel och skavanker. Letar du efter den perfekta, felfria partnern får du leta länge. Men jag tror ändå säkert att du kommer att kunna hitta någon. Någon som visar samma ansikte både före och efter att du har sagt "ja", och inte bara ytterligare en lycksökare som lovar guld och gröna skogar och levererar något helt annat.

Lycka till, Jörgen. Och glöm aldrig bort att du inte är ensam. Det är många som vet hur det känns.

Andra bloggar om: , , , , , och annat intressant

Är det ojämlikheten eller mångfalden som splittrar oss?

Dagen publicerar idag en intressant artikel om den välkände forskaren Robert D. Putnams studier om mångfaldens betydelse för ett samhälles sammanhållning. Putnams forskningsresultat är nämligen att mångfalden minskar sammanhållningen. Samtidigt publiceras också en sorts replik från den svenske forskaren Bo Rothstein. Hans huvudsakliga invändning är att Putnam inte tagit hänsyn till exempelvis jämlikhetens betydelse.

Är det någonting som överallt verkar vara positivt för förtroende, så är det jämlikhet. Inte bara ekonomisk, utan också hur man blir behandlad av myndigheter. Putnam har gjort sig ett stort namn på hur dramatiskt det sociala kapitalet försvagats i USA. Men den starkt ökade ojämlikheten är helt försvunnen som faktor bland alla de orsaker till varför, som han lyfter fram” konstaterar Rothstein. Han levererar också en annan drapa, när han i Sverige har undersökt Putnams kanske mest kända tes, den om att det är det civila samhället som bygger sammanhållningen; ”… [j]ag fann till min egen överraskning att data pekade åt andra hållet: De offentliga myndigheterna spelar en viktigare roll än de enskilda organisationerna i att bygga förtroende.”

Få intellektuella torde ha spelat så stor roll för den svenska politiska debatten som Robert D. Putnam. Politiker från alla läger försöker använda sig av hans slutsatser; från socialdemokratiska folkrörelseromantiker till konservativa civilsamhällesvurmare. Och Putnam är en intressant forskare. Men det är i spänningen mellan hans resultat och Rothsteins invändningar som det verkliga politiska sprängstoffet finns.

Jag tror nämligen att Rothstein har rätt. Det är ojämlikheten som splittrar oss, som minskar förtroendet och som på det sättet gör samhället mindre funktionellt. Inte minst i debatten om det mångkulturella samhället är detta en nog så angelägen insikt.

Andra bloggar om: , , , , , och annat intressant

onsdag, augusti 15, 2007

Och ni kanske trodde att försvarsbråket var över…

En och annan kanske trodde att sommarens stora interna cirkus i den borgerliga regeringen skulle vara glömd när terminen började igen. I sådana fall är det nog bäst att tänka om. För frågan om försvarsanslagen kommer att leva vidare. Nu presenterar exempelvis ÖB nya uppgifter som pekar på stora underskott redan som det är, innan Anders Borgs tänkta ytterligare besparingar (se mer här och här).

Och det är klart att allt detta är en del av ett spel inför budgeten. Men det understryker också vilken prekär situation regeringen sitter i. För om Anders Borg backar från de besparingar han utlovade i Almedalen kommer det än mer framstå som att han fullständigt tappat greppet om statens ekonomi. Samtidigt som alternativet, att hålla fast vid finansministerns åsikt, innebär ett öppet krig inte bara med försvarsmakten utan också den egna försvarsminister och stora delar av det moderata partiet (för att inte tala om tunga opinionsbildare som exempelvis SvD:s ledarsida).

Jag börjar mer och mer tro att det är Anders Borg och finansdepartementet som kommer att gå förlorande ur den här historien. Och man kan tycka vad man vill om sakfrågan. Men i tider av börsnedgångar och befarade bostadsbubblor skulle jag känna mig tryggare med en regering som hade koll på slantarna och visste vad den gjorde.

Mer om försvarsbråket skrev jag tex här.

Andra bloggar om: , , , , , och annat intressant

tisdag, augusti 14, 2007

Tung kristdemokrat lämnar partiet

Lars F. Eklund, tidigare kommunalråd i Göteborg och direktör för det kristdemokraterna närstående idéinstitutet Civitas lämnar (kd). Det skriver kristdemokraten Per-Olof Hermansson på sin blogg (via Dagen.se). Och det sägs inte uttalat, men uppenbarligen är detta det första större exemplet på att (kd):s antiabortfalang nu börjar tröttna rejält.

Eftersom jag själv tycker att vi ska ha en liberal abortlagstiftning (jag tycker att den typen av etiska beslut måste vara upp till den enskilde individen) så har jag naturligtvis svårt att känna något djupare engagemang i fallet. Men jag kan från min åskådarplats konstatera att kristdemokraterna är ett parti med stora problem. Partiledningen anstränger sig så hårt för att göra partiet ”rumsrent” att det får sådana här effekter, men någon belöning för det i den allmänna opinionen är svår att skönja. Tvärtom fortsätter partiet att halka fram och tillbaka längs fyraprocentspärren.

Och politiker på randen till att åka ur riksdagen kan göra desperata saker. Kristdemokraterna är därför ett parti att hålla ögonen på. Sista ordet lär nämligen inte vara sagt från Hägglund och hans närmaste. Även om de som sagt inte längre har Lars F. Eklund med sig.

Andra bloggar om: , , , , och annat intressant

Och statsministern pratar inte med de arbetslösa…

När statsminister Fredrik Reinfeldt kritiserade oppositionsledaren Mona Sahlins val av plats för sitt sommartal sa han till TV4: ”Jag talar till dom som jobbar. Och hon talar oftast till dom som inte jobbar” (se själv här, en bit in i inslaget). Förutom att vara ett extremt föraktfullt uttalande mot boende i Botkyrka från en man som vill vara ”hela folkets statsminister” visar det också på en människosyn som provocerar. För är det inte just de som är arbetslösa vi ska tala med, om vi vill förstå arbetslösheten och även komma till rätta med den?

Jag påminns nu om det häpnadsväckande uttalandet igen. För ingen kan ha missat att diskussionen om sjukskrivningarna är den kanske hetaste just nu. Bägge de stora stockholmstidningarnas debattsidor upptogs i morse av den frågan; läkaren Jörgen Herlofson skrev på DN-debatt att ”[u]tsatta lämnas åt sitt öde när staten sparar pengar på vård med låg status”, och på SvD Brännpunkt vittnade Johanna Nilsson om sina egna erfarenheter av utbrändhet.

Men den moderate minister som ansvara för frågan lyssnar inte. Istället gömmer hon sig bakom myndighetens bedömning och försöker slingra sig (se SvD här). Trots att socialstyrelsen erkänner att de inte har vetenskapligt på fötterna med de nya riktlinjerna, trots att det i mitt tyckte finns så oerhört mycket politik i detta. Och trots att behovet av att faktiskt lyssna på de som faktiskt är drabbade är så oerhört stort.

Men så kanske det är i dagens Sverige. Statsministerns talar inte med de arbetslösa. Och socialförsäkringsministern lyssnar inte på de sjuka. Kanske de där opinionssiffrorna inte är så märkliga, när allt kommer omkring?

Läs mer här, här, här och här

UPPDATERING: Bara någon timme efter att jag postat detta inlägg kommer nya bud. Nu verkar det som om socialstyrelsen själva backar från det förslag den moderate socialförsäkringsministern i princip försvarade (se här och här). Det talas om att inte ha varit tillräckligt tydliga, missförstånd och onödig oro. Gott så. Har myndigheten gjort fel ska de naturligtvis erkänna det. Bilden av en empatilös regering kommer de dock få svårt att tvätta bort. SLUT PÅ UPPDATERING.

Andra bloggar om: , , , , , och annat intressant

måndag, augusti 13, 2007

Vem vill vara min vän?

Tack vare Fredrik har jag nu kommit igång ordentligt med mitt facebook:ande. Tydligen kan det vara grymt beroendeframkallande. Har inte märkt av det än, men det kommer väl, smygande, och sedan sitter man där, hela nätterna, glömsk av allt vad den verkliga världen heter. Sedan slutar man väl gå ut, börjar leva på en diet av hämtpizza och hämtpizza, struntar i att tvätta sig, byta kläder, förvandlas till ett socialt monster som rakt ut ur en Stieg Larsson-roman.

Men där är jag inte än. Så just nu håller jag på att bygga upp mitt "nätverk". Vill du vara min vän, så är det bara höra av sig. För ärligt talat. Jonas Morian kan inte ha fel. Så gör som han, du också. Bli min kompis på Facebook.

Vi ses på nätet!

UPPDATERING (någon gång efter midnatt): Jo, det här var riktigt kul faktiskt. Har precis klarat av ett test i Fredrik Jansson-kunskap (gick väl sådär, men hittills leder jag), fått en massa nya vänner (dvs gamla vänner, men i en ny form, liksom), gått med i olika grupper och så. Men nu borde jag nog lägga mig att sova. Faktiskt. Ska bara kolla en grej till... SLUT PÅ UPPDATERING.

Andra bloggar om: , , och annat intressant

Hej då, Karl

President Bush mest ökande spinndoktor Karl Rove avgår (se här och här). Det meddelar han i en artikel i Wall Street Journal. Orsaken till avhoppet är … hrm … familjen. Också antagligen, om man får vara ärlig, den räcka skandaler som kantat rådgivarens väg.

Frågan är nu hur George W. klarar sig utan sin mästerlige strateg? Och kanske än mer relevant, hur klarar sig det republikanska partiet? Det är frågor som utan tvekan kommer att diskuteras friskt framöver.

Själv har jag ytterligare en som jag tycker pockar på ett svar. Nämligen; när kommer boken? Och kommer vi att få läsa alla de smaskiga detaljerna? Det är bara att hålla tummarna…

Andra bloggar om: , , , och annat intressant