onsdag, oktober 27, 2010

Allt jag ville säga på tre minuter (men inte riktigt hann med)

Socialdemokraterna i Stockholm har ikväll haft eftervalsdiskussion. Jag gick till mötet med både oro och förväntningar i magen. Som tur var blev det en riktigt bra diskussion. Många erfarna medlemmar som tidigare skolborgarrådet Erik Nilsson, fd EU-parlamentarikern Maj-Britt Theorin och legendariske talskrivaren Leif Gustavsson bidrog med klokskaper. Många nya gick upp för första gången i talarstolen och gav sitt perspektiv. För ovanlighetens skull deltog arbetarekommunens styrelse aktivt i diskussionen, vilket jag tyckte var väldigt bra. Tonläget var ödmjukt, sökande utan att tappa i engagemang och övertygelse. Jag gick också upp för att dela med mig av mina tankar, men tre minuters talartid innebär naturligtvis vissa begränsningar. Därför skriver jag här nu löst ner vad jag egentligen hade velat säga, om tiden tillåtit:

torsdag, oktober 21, 2010

Socialdemokraternas huvudfiende är inte moderaterna

Det finns en fantastisk episod i Drew Westens "The Political Brain" där författaren beskriver hur John Kerry-kampanjen i presidentvalet 2004 använde sig av fokusgrupper för att ta reda på om väljarna ville ha politiker som pratade väl om den egna politiken eller om de ville ha politiker som angrep motståndaren. Svaret var entydigt; fokusgrupperna ville ha politiker som pratade vad de själva ville istället för att angripa de andra. Kerrykampanjen följde då detta råd, tonade ner kritiken mot den sittande regeringen totalt, blev som bekant fullkomligt uppätna av George W Bush Karl Rove-ledda attackmaskin och förlorade ett val som inte borde ha gått att förlora.  Vad kan man då lära av detta, och går den kunskapen sedan att använda i den socialdemokratiska eftervalsdebatten?

tisdag, oktober 19, 2010

Några funderingar inför valet 2014

Politiska beslut får politiska effekter. Det låter närmast självklart. Men det är också sant på ett djupare plan. Politiska förändringar påverkar hur människor ser på politiken som företeelse. När socialdemokratin byggde upp den generella välfärden var ett uttalat syfte att inkludera så stora grupper i välfärdssystemet som möjligt och på det sättet upprätthålla dess legitimitet (dvs i praktiken viljan att betala och rösta på partier som förespråkade en relativt hög skattenivå). De senaste åren har vi sett ett stort antal reformer som verkar i andra riktningen. De förändringarna kommer fortsätta under de närmsta fyra åren. En socialdemokratisk eftervalsdebatt som syftar till att partiet ska komma tillbaka till makten får därför inte ta slut vid den senaste valrörelsen utan måste försöka dra ut tankelinjerna ändå in i framtiden.

Mer folkrörelsediskussion

Mitt inlägg från igår om behovet av att förnya den socialdemokratiska folkrörelseorganisationen väckte idag en viss diskussion på twitter, delvis sammanfattad av Erik Laakso här. Och twitter i all är, men ibland behöver man mer än 140 tecken åt gången för att föra ett samlat resonemang. Så jag följer därför upp med några tankar här. 

måndag, oktober 18, 2010

Folkrörelsen är inget hot utan en förutsättning

Cecilia Garme gör i Fokus den begåvade observationen att medan den socialdemokratiska kriskommission som ska utreda valnederlaget omfattar femtiotalet personer med spretande perspektiv och ingångar, bestod gruppen som formulerade den moderata förnyelsen efter katastrofvalet 2002 i princip av fyra män som visste precis vad de ville. Garmes slutsats är att socialdemokratins folkrörelsekaraktär försvårar ett offensivt förnyelsearbete. Jag tror att hon har både rätt och fel i den saken.