Åke Green kommer att hamna i helvetet, basunerar folkpartistiska landstingsrådet Birgitta Rydberg ut i ett pressmeddelande (som bland annat Magnus uppmärksammat tidigare). Och jag kan förvisso hålla med om att Green är en prick med synnerligen otrevliga åsikter. Ja, faktum är att jag känner stor förståelse för alla de människor som känner sig kränkta och förnedrade, ja även hotade, av pastorns vulgära utfall och bibliska vantolkningar.
Men att gå från att diskutera ett år eller så på öppen anstalt för hets mot folkgrupp till en evighet i skärselden … jag vet inte. Kan man inte tänka sig en mjukare linje? Typ att Green visst får komma in i himlen, bara han finner sig i att umgås med alla de bögar och flator och transor som utan tvekan redan trängs där?
Jag vet inte om Rydberg försöker vara rolig. Eller om det faktiskt gått så långt att uppbrottet från ”snällismen” gjort att det faller sig helt naturligt för en folkpartist att döma människor till helvetets eldar. Oavsett vilket är det inte särskilt lyckat.
När vi dessutom till detta lägger att Birgitta Rydberg glatt kan tänka sig att samregera med den politiska kraft som närmast slutit upp bakom Green, nämligen kristdemokraterna, då börjar det likna hyckleri. Och alla vi som kan vår Bibel vet vad som händer med hycklare…
onsdag, november 30, 2005
tisdag, november 29, 2005
Länge leve den offentliga sjukvården
Hade i förmiddags en kontakt med min lokala vårdcentral i Hässelby gård. Halv nio ringde jag och ville beställa tid. Jag möttes (direkt, ingen väntan alls) av en telefonsvarare som sa att de skulle återkomma klockan tio i nio. Tio minuter i nio (exakt, jag klockade) ringde en vänlig kvinna upp. Jag beskrev mina problem, och fick en tid kvart över tio. Halv tolv hade jag besökt läkare, fått en diagnos, hämtat ut några recept på apoteket och var på väg hem igen.
Jag vet inte. Men jag tycker det fungerade bra. Såg att även BBC plussar för den svenska sjukvården på sin hemsida. Jag är inte den som tror på att måla saker i rosenrött, men en viss nyansering av debatten om vår offentliga sjukvård vore kanske på sin plats. Nä, förlåt, jag glömde. Utan ett rejält mått av svartmålning skulle knappast högern ha någonting att göra politik av. Och det vore väl för trist…
Jag vet inte. Men jag tycker det fungerade bra. Såg att även BBC plussar för den svenska sjukvården på sin hemsida. Jag är inte den som tror på att måla saker i rosenrött, men en viss nyansering av debatten om vår offentliga sjukvård vore kanske på sin plats. Nä, förlåt, jag glömde. Utan ett rejält mått av svartmålning skulle knappast högern ha någonting att göra politik av. Och det vore väl för trist…
fredag, november 25, 2005
Stackars liten
Moderaternas partisekreterare Sven-Otto Littorin kommenterar moderaternas sammanbrott i opinionen;
”- Vi har ett enormt tryck på oss att berätta vad vi ska göra, inte bara det lätta utan även det som svider. Ärlighet kan ibland kosta.”
Och visst är det synd om killen. Det gick ju så bra så länge ingen visste om vilken politik moderaterna tänkte sig att föra. Taskigt av media, väljare, oppositionen att inte låta det bero där. Bara för att moderaterna råkar vilja ha regeringsmakten, varför ska det då vara så förtvivlat viktigt vilken politik de tänker sig att föra när de väl fått den? Kan man inte nöja sig med att Fredrik är en schysst kille, med snälla ögon?
Upprörande, det är vad det är. Och tyvärr så är jag rädd för att det kommer att fortsätta. Den moderata politiken kommer att fortsätta granskas. Även om Sven-Otto tycker det är obehagligt. Fan, vad taskiga folk är!
”- Vi har ett enormt tryck på oss att berätta vad vi ska göra, inte bara det lätta utan även det som svider. Ärlighet kan ibland kosta.”
Och visst är det synd om killen. Det gick ju så bra så länge ingen visste om vilken politik moderaterna tänkte sig att föra. Taskigt av media, väljare, oppositionen att inte låta det bero där. Bara för att moderaterna råkar vilja ha regeringsmakten, varför ska det då vara så förtvivlat viktigt vilken politik de tänker sig att föra när de väl fått den? Kan man inte nöja sig med att Fredrik är en schysst kille, med snälla ögon?
Upprörande, det är vad det är. Och tyvärr så är jag rädd för att det kommer att fortsätta. Den moderata politiken kommer att fortsätta granskas. Även om Sven-Otto tycker det är obehagligt. Fan, vad taskiga folk är!
torsdag, november 24, 2005
Röd, grön eller gul?
Det blev inget bloggat under landstingsfullmäktige. Och inte direkt efter heller. Kanske befann jag mig i chocktillstånd. Eller nått. Inte för att fullmäktige (egentligen) var särskilt dramatiskt. Vi fick igenom vår politik, oppositionen försökte göra allt utom att prata sin egen politik. En smutsig oppositionstaktik som jag tyvärr tror vi bara sett början på. Trist, men inte oväntat.
Dock. Vi hade en vilde. Visserligen röstade Shaide Larsson (fi, tidigare v) nästan uteslutande med majoriteten (förmodligen eftersom hon i grunden verkar vara en rätt klok kvinna.) Fast på några småfrågor la hon ner sin röst, och på några andra röstade hon med borgarna. Inget omvälvande, men det skapade en spänning. Vid varje omröstning som annars mest brukar vara formalia satt hela fullmäktige med blicken som klistrad på voteringstavlan – med vilken färg skulle lampan lysa? Grön för majoriteten, röd för oppositionen eller gul för en nedlagd röst?
Faktum är att vi i majoriteten bara har en rösts övervikt. Det gör att det faktiskt blir lite spännande. Samtidigt som det också känns ytterst märkligt. Landstinget ansvarar för en jättebudget på i storleksordningen 55 miljarder kronor årligen, det är tiotusentals människor som varje dag arbetar i landstingets verksamheter och mångdubbelt fler som på andra olika sätt blir berörda av dem. Som patienter, kollektivresenärer, etc, etc.
Nu gick det bra. Fullmäktige ställde sig i allt väsentligt bakom en klok och framåtsyftande budget. 2006 kommer att bli ett bra år för Stockholms läns landsting, personalen runt om i länet kommer få goda förutsättningar att jobba utefter. Men jag måste ändå tillstå att jag är glad att detta är mandatperiodens sista budget. Inför framtiden kan vi inte ha en situation där avgörande beslut blir avhängiga en enda persons röstande.
I valrörelsen har vi alltså numera två uppgifter. Dels att hindra borgarna från att komma tillbaka och återigen få härja i landstinget på det förskräckande sätt de tidigare gjort. Dels att se till att det blir en stark vänstermajoritet som får fortsätta styra. Utan att behöva snegla ängsligt på voteringslamporna varenda gång det blir omröstning.
Dock. Vi hade en vilde. Visserligen röstade Shaide Larsson (fi, tidigare v) nästan uteslutande med majoriteten (förmodligen eftersom hon i grunden verkar vara en rätt klok kvinna.) Fast på några småfrågor la hon ner sin röst, och på några andra röstade hon med borgarna. Inget omvälvande, men det skapade en spänning. Vid varje omröstning som annars mest brukar vara formalia satt hela fullmäktige med blicken som klistrad på voteringstavlan – med vilken färg skulle lampan lysa? Grön för majoriteten, röd för oppositionen eller gul för en nedlagd röst?
Faktum är att vi i majoriteten bara har en rösts övervikt. Det gör att det faktiskt blir lite spännande. Samtidigt som det också känns ytterst märkligt. Landstinget ansvarar för en jättebudget på i storleksordningen 55 miljarder kronor årligen, det är tiotusentals människor som varje dag arbetar i landstingets verksamheter och mångdubbelt fler som på andra olika sätt blir berörda av dem. Som patienter, kollektivresenärer, etc, etc.
Nu gick det bra. Fullmäktige ställde sig i allt väsentligt bakom en klok och framåtsyftande budget. 2006 kommer att bli ett bra år för Stockholms läns landsting, personalen runt om i länet kommer få goda förutsättningar att jobba utefter. Men jag måste ändå tillstå att jag är glad att detta är mandatperiodens sista budget. Inför framtiden kan vi inte ha en situation där avgörande beslut blir avhängiga en enda persons röstande.
I valrörelsen har vi alltså numera två uppgifter. Dels att hindra borgarna från att komma tillbaka och återigen få härja i landstinget på det förskräckande sätt de tidigare gjort. Dels att se till att det blir en stark vänstermajoritet som får fortsätta styra. Utan att behöva snegla ängsligt på voteringslamporna varenda gång det blir omröstning.
måndag, november 21, 2005
Imorgon är en annan dag
Ska träffa vår eminente områdesorganisatör Bengt Roxne klockan halv sju imorgon bitti för att dela ut tidningar utanför tunnelbanan. Det är nummer två av (s)pressen – arbetarekommunens ”glimten i ögat” material som redan gjort stor succé när det första numret släpptes – som ska delas ut. Får hoppas att det går lika bra nu som förra gången.
Därefter bär det iväg till Kungsholmen och landstingshuset. Halv tio börjar nämligen två dagars budgetfullmäktige. Förmiddagen ska ägnas åt allmänpolitik, eftermiddagen (och kvällen. Och natten) åt sjukvård. Dessutom ska jag ta emot en skolklass och förbereda mig ordentligt inför onsdagen, som är min stora dag (där färdtjänsten - bland annat - diskuteras.)
En härlig dag, alltså. Med kampanjarbete och politisk debatt från morgon till kväll. Få se om jag lyckas smita undan och blogga lite också.
Därefter bär det iväg till Kungsholmen och landstingshuset. Halv tio börjar nämligen två dagars budgetfullmäktige. Förmiddagen ska ägnas åt allmänpolitik, eftermiddagen (och kvällen. Och natten) åt sjukvård. Dessutom ska jag ta emot en skolklass och förbereda mig ordentligt inför onsdagen, som är min stora dag (där färdtjänsten - bland annat - diskuteras.)
En härlig dag, alltså. Med kampanjarbete och politisk debatt från morgon till kväll. Få se om jag lyckas smita undan och blogga lite också.
Efter stormen, måndag morgon
I helgen slutfördes den månadslånga valberedningsprocess som kallas mellanledsförhandlingar i Stockholms arbetarekommun. Syftet var att ta fram ett förslag till listor inför valen till kommunfullmäktige, landsting och riksdag. Det förslag vi enades runt i helgen ska sedan på olika sätt underställas medlemmarna; dels på öppna medlemsmöten, dels på arbetarekommunens representantskap.
Jag har varit med och tillsammans med min kollega Gun Risberg företrätt Hässelby-Vällingby området. Vi har framförallt haft att göra med de övriga områdesföreningarna i den ”sjätte valkretsen”, dvs Kista, Spånga-Tensta och Rinkeby. Trots stundvis hårda förhandlingar har vi hela tiden haft en fantastiskt god och öppen stämning mellan föreningarna. Jag tycker också att vi i slutändan fick god utdelning, och att många av de duktiga kandidater vi förde fram också fick plats på det slutliga förslaget.
Det går mycket myter och rykten om de så kallade mellanledsförhandlingarna. Personligen tycker jag att det inte är så dramatiskt; det handlar i grunden om den omöjliga uppgiften att bland hundratals ja kanske tusentals nomineringar försöka få fram listor med så bra och representativa kandidater som möjligt. För i våra fullmäktigegrupper och i riksdagen vill vi ju täcka in så många erfarenheter och kompetenser som möjligt; då handlar det om att få en balans mellan nya och erfarna, gamla och unga, kvinnor och män etc.
Och för att lyckas med detta så för valutskottet (dvs. valberedningen) samtal med representanter från både de geografiska föreningarna, och andra mellanled (ungdomar, kvinnoförbund, invandrare, broderskap, fackliga utskottet etc). Sedan ”förhandlas” det; dvs vi som känner en viss kandidat eftersom hon är aktiv i vårt område kanske pläderar för den; olika intressen vägs samman; de lokala intresset att få in en viss kandidat ställs mot det gemensamma att till helheten få en så bra grupp som möjligt.
Grunden är dock alltid en lokalförening som har nominerat: och i slutändan är det medlemmarna som bestämmer; antingen på ett medlemsmöte där alla får vara med och rösta (när det gäller kommunlistan); eller på ett representantskap där alla föreningar finns representerade (när det gäller landsting och riksdag.) Men med hjälp av mellanledsprocessen kan vi se till att det förslag medlemmarna har att ta ställning till är så genomtänkt och förankrat som möjligt.
Visst finns det brister även i detta sätt att arbeta. Men alternativen vore antingen en central valberedning som arbetade slutet utan att ha en aning om vilka många av kandidaterna var, och/eller att ”mellanledsförhandlingarna” skulle skötas mer informellt i icke-valda nätverk (mygel). Då tror jag ändå på så mycket av öppenhet och genomskinlighet som möjligt.
Och jag tycker också att vi har lyckats; för det är väldigt starka förslag till listor vi kom fram till. Nu får vi bara se om medlemmarna delar vår uppfattning…
Jag har varit med och tillsammans med min kollega Gun Risberg företrätt Hässelby-Vällingby området. Vi har framförallt haft att göra med de övriga områdesföreningarna i den ”sjätte valkretsen”, dvs Kista, Spånga-Tensta och Rinkeby. Trots stundvis hårda förhandlingar har vi hela tiden haft en fantastiskt god och öppen stämning mellan föreningarna. Jag tycker också att vi i slutändan fick god utdelning, och att många av de duktiga kandidater vi förde fram också fick plats på det slutliga förslaget.
Det går mycket myter och rykten om de så kallade mellanledsförhandlingarna. Personligen tycker jag att det inte är så dramatiskt; det handlar i grunden om den omöjliga uppgiften att bland hundratals ja kanske tusentals nomineringar försöka få fram listor med så bra och representativa kandidater som möjligt. För i våra fullmäktigegrupper och i riksdagen vill vi ju täcka in så många erfarenheter och kompetenser som möjligt; då handlar det om att få en balans mellan nya och erfarna, gamla och unga, kvinnor och män etc.
Och för att lyckas med detta så för valutskottet (dvs. valberedningen) samtal med representanter från både de geografiska föreningarna, och andra mellanled (ungdomar, kvinnoförbund, invandrare, broderskap, fackliga utskottet etc). Sedan ”förhandlas” det; dvs vi som känner en viss kandidat eftersom hon är aktiv i vårt område kanske pläderar för den; olika intressen vägs samman; de lokala intresset att få in en viss kandidat ställs mot det gemensamma att till helheten få en så bra grupp som möjligt.
Grunden är dock alltid en lokalförening som har nominerat: och i slutändan är det medlemmarna som bestämmer; antingen på ett medlemsmöte där alla får vara med och rösta (när det gäller kommunlistan); eller på ett representantskap där alla föreningar finns representerade (när det gäller landsting och riksdag.) Men med hjälp av mellanledsprocessen kan vi se till att det förslag medlemmarna har att ta ställning till är så genomtänkt och förankrat som möjligt.
Visst finns det brister även i detta sätt att arbeta. Men alternativen vore antingen en central valberedning som arbetade slutet utan att ha en aning om vilka många av kandidaterna var, och/eller att ”mellanledsförhandlingarna” skulle skötas mer informellt i icke-valda nätverk (mygel). Då tror jag ändå på så mycket av öppenhet och genomskinlighet som möjligt.
Och jag tycker också att vi har lyckats; för det är väldigt starka förslag till listor vi kom fram till. Nu får vi bara se om medlemmarna delar vår uppfattning…
fredag, november 18, 2005
Kulturtips ett, två, tre (och så kanske fyra)
Har storkonsumerat kultur på sista tiden. Några tips ur högen:
Thåströms nya. Sveriges utan tvekan största rockstjärna kommer hem till Rågsved och Skebokvarnsvägen. Skivan är det bästa jag hört på mycket länge. Alla som någonsin skrålat med i ”we´re only in it for the drugs” (det finns inget att göra i den här trista förorten, det finns ingenting här för oss, nä ursäkta nu överdrev jag litegrann, vi kan knarka supa och slåss) måste köpa. Avskalat, personligt, Thåströms röst … det här är större än Springsteen.
Göran Sonnevis diktsamling ”Oceanen”. Märkligt, samtida, närvarande. Jag nämnde tidigare att jag gått runt med ”det omöjliga” utan att riktigt kunna släppa taget. Oceanen känns lika mäktig. Jag har bara börjat skummat ytan på detta omfattande verk (419 sidor omtumlande poesi) – men har redan hunnit fascineras av alla bottnar, all klokskap, insikt, alla fantastiskt vackra formuleringar. Sveriges största nu levande poet? Just nu skulle jag helt klart kunna skriva under på det.
Aerial av/med Kate Bush. Har alltid varit svag för denna mystiska sångerska/artist. På Aeriel lever hon upp till mina högt ställda förväntningar. Och det är coolt att göra en låt som heter pi och vars refräng går ut på att rada upp just … pi (3,1415 etc. etc. ni vet). Det här är väldigt, väldigt vackert. Allt från musik till skivkonvolut.
Ja. Och så började Riket igen idag. På SVT. Med Stefan Sauk i 1600-tals miljö. Mer naket och extremt än förra gången. Det kan ni ju följa om ni vill. Men det är egentligen inget tips.
Thåströms nya. Sveriges utan tvekan största rockstjärna kommer hem till Rågsved och Skebokvarnsvägen. Skivan är det bästa jag hört på mycket länge. Alla som någonsin skrålat med i ”we´re only in it for the drugs” (det finns inget att göra i den här trista förorten, det finns ingenting här för oss, nä ursäkta nu överdrev jag litegrann, vi kan knarka supa och slåss) måste köpa. Avskalat, personligt, Thåströms röst … det här är större än Springsteen.
Göran Sonnevis diktsamling ”Oceanen”. Märkligt, samtida, närvarande. Jag nämnde tidigare att jag gått runt med ”det omöjliga” utan att riktigt kunna släppa taget. Oceanen känns lika mäktig. Jag har bara börjat skummat ytan på detta omfattande verk (419 sidor omtumlande poesi) – men har redan hunnit fascineras av alla bottnar, all klokskap, insikt, alla fantastiskt vackra formuleringar. Sveriges största nu levande poet? Just nu skulle jag helt klart kunna skriva under på det.
Aerial av/med Kate Bush. Har alltid varit svag för denna mystiska sångerska/artist. På Aeriel lever hon upp till mina högt ställda förväntningar. Och det är coolt att göra en låt som heter pi och vars refräng går ut på att rada upp just … pi (3,1415 etc. etc. ni vet). Det här är väldigt, väldigt vackert. Allt från musik till skivkonvolut.
Ja. Och så började Riket igen idag. På SVT. Med Stefan Sauk i 1600-tals miljö. Mer naket och extremt än förra gången. Det kan ni ju följa om ni vill. Men det är egentligen inget tips.
torsdag, november 17, 2005
Nattamacka
Gräsänkling igen. Flickvännen flög till Kina i eftermiddags. Sitter framför datorn och mumsar på en smörgås.
Vi hade landstingsgrupp tidigare ikväll; temat var framförallt budgeten vi ska fatta beslut om nästa vecka. En sliten kliché; men det är en remarkabel resa vi har genomfört tillsammans. Politiker, visst, men framförallt personal runt omkring i verksamheterna har gjort ett fantastisk jobb när det gäller att bevisa att man kan bedriva bra sjukvård och bra kollektivtrafik utan att låna av kommande generationer och skuldsätta sig upp över öronen.
För det är inte mindre än två skulder vi har arbetat av under de senaste åren. Dels den ekonomiska i form av det underskott och de låneskulder de borgerliga lämnade efter sig. Dels den organisatoriska. Pengar och resurser flödade ut ur systemet, utan att någon tog ansvar för att varje skattekrona verkligen användes på bästa möjliga sätt. Privatisering var ett självändamål som överordnades allt annat. Styrningen var ett skämt.
Nu har vi fått greppet. Nu har vi resurserna, styrkan, både ekonomiskt och organisatoriskt att genomföra saker. Som att faktiskt starta upp en bättre lokal, närsjukvård. Som att bygga upp en verklig vårdgaranti. Som att starta nya närtrafiklinjer.
Tar en tugga på mackan. Det känns stort att få ha varit med om detta. Det känns trist att sitta ensam hemma. Skulle vilja ut och hålla brinnande valtal. Inser att det skulle se lite märkligt ut. Dessutom är det jättefå väljare på torget i Hässelby Strand vid midnatt en vardagskväll.
Kollar om det är något på teve istället. Och dessutom tror jag minsann jag ska unna mig en macka till.
Vi hade landstingsgrupp tidigare ikväll; temat var framförallt budgeten vi ska fatta beslut om nästa vecka. En sliten kliché; men det är en remarkabel resa vi har genomfört tillsammans. Politiker, visst, men framförallt personal runt omkring i verksamheterna har gjort ett fantastisk jobb när det gäller att bevisa att man kan bedriva bra sjukvård och bra kollektivtrafik utan att låna av kommande generationer och skuldsätta sig upp över öronen.
För det är inte mindre än två skulder vi har arbetat av under de senaste åren. Dels den ekonomiska i form av det underskott och de låneskulder de borgerliga lämnade efter sig. Dels den organisatoriska. Pengar och resurser flödade ut ur systemet, utan att någon tog ansvar för att varje skattekrona verkligen användes på bästa möjliga sätt. Privatisering var ett självändamål som överordnades allt annat. Styrningen var ett skämt.
Nu har vi fått greppet. Nu har vi resurserna, styrkan, både ekonomiskt och organisatoriskt att genomföra saker. Som att faktiskt starta upp en bättre lokal, närsjukvård. Som att bygga upp en verklig vårdgaranti. Som att starta nya närtrafiklinjer.
Tar en tugga på mackan. Det känns stort att få ha varit med om detta. Det känns trist att sitta ensam hemma. Skulle vilja ut och hålla brinnande valtal. Inser att det skulle se lite märkligt ut. Dessutom är det jättefå väljare på torget i Hässelby Strand vid midnatt en vardagskväll.
Kollar om det är något på teve istället. Och dessutom tror jag minsann jag ska unna mig en macka till.
onsdag, november 16, 2005
Vi er rode, vi er ... rode!
Läser på Dag Larssons blogg om det danska valresultatet. Det verkar som grand slam för de danska socialdemokraterna i landets kommuner. Vilket i och för sig inte är så konstigt med tanke på hur den borgerliga regeringen far fram.
Högeralliansen har hämtat sig kanske främsta inspiration till hur de numera agerar i vårt södra grannland. Här finns det mycket att lära även för oss till vänster. Både i vad det gäller att bekämpa högern, men också för att få en tydlig bild av vad en borgerlig regering i praktiken kan ställa till med.
Hursomhelst. Grattis Danmark. Nu får ni visa att ni också kan. Bättre. (Åtminstone på den kommunala nivån.)
Högeralliansen har hämtat sig kanske främsta inspiration till hur de numera agerar i vårt södra grannland. Här finns det mycket att lära även för oss till vänster. Både i vad det gäller att bekämpa högern, men också för att få en tydlig bild av vad en borgerlig regering i praktiken kan ställa till med.
Hursomhelst. Grattis Danmark. Nu får ni visa att ni också kan. Bättre. (Åtminstone på den kommunala nivån.)
Good morning sunshine (rapport över en kaffekopp i Hässelby strand)
Vi har verkligen fantastiska soluppgångar här i Hässelby strand. Får till och med en onsdagsmorgon som denna att kännas hoppfull.
Träffade Nalin Pekgul på stan igår. Hon var upprörd över mediedrevet runt hennes ”flytt”, och inte minst hur den exploaterats av politiska krafter (läs folkpartister) som inte har en aning om vad de snackar om. Hon lovade att agera. Ser fram mot det.
Idag tänker jag köpa Göran Sonnevies nya diktsamling. Den senaste tiden har jag burit runt och bläddrat i hans klassiker ”det omöjliga” från 1975. Det är sådär med riktigt bra poesi; ibland bara griper den tag i en och vägrar släppa greppet.
Två andra bra (manliga) poeter på s är Stig Sjödin och amerikanen Louis Simpson.
Har börjat prenumerera på podcast till min iPod. Det gör att jag kan lyssna på lördagsintervjun med Göran Johansson och söndagens public service på vägen in till jobbet.
Ser att en av mina favoritbloggare Nathalie Landin plussar för mig på SVT:s hemsida. Jag blir alldeles röd om kinderna och plussar tillbaka.
Förresten; jag hittade min kalender. Ordningen är – bokstavligt talat – återställd. Det är märkligt hur något så litet kan göra en så glad.
Vädret i Hässelby strand är smågrått och lite ruggigt. Dags att åka till jobbet.
Träffade Nalin Pekgul på stan igår. Hon var upprörd över mediedrevet runt hennes ”flytt”, och inte minst hur den exploaterats av politiska krafter (läs folkpartister) som inte har en aning om vad de snackar om. Hon lovade att agera. Ser fram mot det.
Idag tänker jag köpa Göran Sonnevies nya diktsamling. Den senaste tiden har jag burit runt och bläddrat i hans klassiker ”det omöjliga” från 1975. Det är sådär med riktigt bra poesi; ibland bara griper den tag i en och vägrar släppa greppet.
Två andra bra (manliga) poeter på s är Stig Sjödin och amerikanen Louis Simpson.
Har börjat prenumerera på podcast till min iPod. Det gör att jag kan lyssna på lördagsintervjun med Göran Johansson och söndagens public service på vägen in till jobbet.
Ser att en av mina favoritbloggare Nathalie Landin plussar för mig på SVT:s hemsida. Jag blir alldeles röd om kinderna och plussar tillbaka.
Förresten; jag hittade min kalender. Ordningen är – bokstavligt talat – återställd. Det är märkligt hur något så litet kan göra en så glad.
Vädret i Hässelby strand är smågrått och lite ruggigt. Dags att åka till jobbet.
måndag, november 14, 2005
Vandrar i dödsskuggans dal…
…gör jag kanske ändå inte. Men det känns lite så. Har nämligen tappat min almanacka. Och har ingen aning om vad jag förväntas göra de närmaste dagarna (eller veckorna.)
Så om jag missar ett möte eller någonting; förlåt. Det är inte för att jag inte bryr mig. Jag lovar.
PS; Martin Tollén har skrivit en mycket bra text om hur viktigt det är för politiker att lyssna på dem som själva är inne i en viss verksamhet. Kom själv just hem från en eftermiddag ordnad av Strokeföreningen, organisatione Hjärkraft och Afasiföreningen i Stockholms län. Det var ett möte där personer med främst kognitiva funktionsnedsättningar (dvs orienteringssvårigheter, kommunikationsproblem etc) diskuterade med färdtjänsten och SL (både tjänstemän och politiker) om hur man kan skapa en fungerade kollektivtrafik även för dessa grupper. Ett stilla samtal, mänskliga erfarenheter som utbyttes, och förhoppningsvis kommer det att leda till att det blir, lite, lite bättre i framtiden. Det är så demokrati fungerar, och i all sin enkelhet är det faktiskt ganska vackert. DS
PSS; Nu ska jag förbereda ett inledningsanförande inför morgondagen. Det ska hållas på en konferens som syftar till att få fler taxibolag att ställa om till miljövänligt. Färdtjänsten betalar idag mer för transporter som utförs på ett miljövänligt sätt, och exempelvis Taxi Kurir har detta som ett argument när de subventionerar för åkare som investerar i nya miljövänliga fordon. Nu ska jag dra en lans för att få fler att följa deras exempel. Så ställer vi om till ett grönt folkhem, steg för steg. DS
Så om jag missar ett möte eller någonting; förlåt. Det är inte för att jag inte bryr mig. Jag lovar.
PS; Martin Tollén har skrivit en mycket bra text om hur viktigt det är för politiker att lyssna på dem som själva är inne i en viss verksamhet. Kom själv just hem från en eftermiddag ordnad av Strokeföreningen, organisatione Hjärkraft och Afasiföreningen i Stockholms län. Det var ett möte där personer med främst kognitiva funktionsnedsättningar (dvs orienteringssvårigheter, kommunikationsproblem etc) diskuterade med färdtjänsten och SL (både tjänstemän och politiker) om hur man kan skapa en fungerade kollektivtrafik även för dessa grupper. Ett stilla samtal, mänskliga erfarenheter som utbyttes, och förhoppningsvis kommer det att leda till att det blir, lite, lite bättre i framtiden. Det är så demokrati fungerar, och i all sin enkelhet är det faktiskt ganska vackert. DS
PSS; Nu ska jag förbereda ett inledningsanförande inför morgondagen. Det ska hållas på en konferens som syftar till att få fler taxibolag att ställa om till miljövänligt. Färdtjänsten betalar idag mer för transporter som utförs på ett miljövänligt sätt, och exempelvis Taxi Kurir har detta som ett argument när de subventionerar för åkare som investerar i nya miljövänliga fordon. Nu ska jag dra en lans för att få fler att följa deras exempel. Så ställer vi om till ett grönt folkhem, steg för steg. DS
lördag, november 12, 2005
DN om Tensta, Abdo Goriya och Nalin Pekguls flytt
Morgonens stora fråga i Stockholmspolitiken tycks vara rektionerna på Nalin Pekuls flytt från Tensta. Bland annat har stadsdelsnämndens ordförande Abdo Goriya ifrågasatt den mörka bild Nalin målar upp. Detta skildras i både svenska dagbladet och dagens nyheter.
Mot svenskans rapportering finns inte mycket att säga. DN trummar dock betydligt högre. Huvudpoängen tycks vara att socialdemokratin har flytt från förorten. Bara fyra av 36 s-ledamöter bor i utsatta områden, skriker rubrikerna ut. (Vad som räknas som ”utsatt” framgår inte. Att inte fler än fyra skulle bo i områden som Högdalen, Skärholmen, runt Järvafältet eller för den delen Grimsta eller Hässelby gård eller andra områden med någon typ av social problematik förefaller dock lätt otroligt.)
Men märkligast är ändå hur Per Luthander skildrar stadsdelsnämndens ordförande Abdo Goriya. Abdo är kritisk till vad han upplever är en svartmålning som bland andra Nalin ägnar sig åt. Han säger (i svenskan) att han är kritisk, inte ”mot beslutet som sådant, hon får flytta vart hon vill. Men jag är kritisk mot den bild hon ger av Tensta. Ungefär som att det finns kriminalitet överallt och att folk inte vågar gå ut.”
Denna kritik framkommer också –om än i nedkortat skick – i Luthanders artikel. Men sedan avslutar journalisten; ”Själv flyttade Abdo Goriya från Tensta för 12 år sedan och köpte en bostadsrätt i Beckomberga. Först när han blev ordförande i stadsdelsnämnden flyttade han omsider tillbaka till Tensta.”
Luthander försöker alltså uppenbarligen misstänkliggöra Abdo. Brottet; att under en period ha bott någon annanstans än i Tensta. Först när han omsider blev ordförande flyttade han tillbaka. Tidigare hade han bott i bostadsrätt – i Beckomberga!
Då ställer man sig frågan; på vilket sätt påverkar detta Goriyas trovärdighet? Insinuationen är uppenbar; Abdo lever inte riktigt som han lär. Men argumentet är bissart. Detta bevisas genom att han under en period levt någon annanstans (och sedan flyttat tillbaka).
Jag har exempelvis bott på en massa olika ställen. Jag har lämnat både södermalm och vasastan – inte för att jag skrämdes bort av den sociala misären (även om segregationen faktisk var lite påfrestande – bara medelklass), utan för att jag hittade andra bostäder, för att livet förändrades etc. För några år sedan flyttade jag tillbaka till Hässelby. Jag trivs. Jag känner mig hemma här. Jag skulle bli mäkta irriterad om Per Luthander tog det faktum att jag flyttat runt som intäkt för att insinuera att jag lite halvt om halvt svikit Hässelby. Någonting säger mig att han inte skulle göra just den kopplingen. Men när det gäller Tensta är det ok.
Slutsatsen; DN driver kampanjjournalistik God sosse för dagen (Nalin) kontrasteras mot onda sossar (alla andra). Att Nalin får vara god för dagen beror på att hon får agera underdog; imorgon kommer hon att framställas som lika illa som vi andra. Huvudfrågan, hur är egentligen läget i våra förorter, underordnas ett för DN mer angeläget tema; socialdemokraterna är falska svikare.
Men, som sagt. Svenska dagbladet låter publicera en riktigt nyanserad artikel i ämnet. Man får vara nöjd med det lilla.
Mot svenskans rapportering finns inte mycket att säga. DN trummar dock betydligt högre. Huvudpoängen tycks vara att socialdemokratin har flytt från förorten. Bara fyra av 36 s-ledamöter bor i utsatta områden, skriker rubrikerna ut. (Vad som räknas som ”utsatt” framgår inte. Att inte fler än fyra skulle bo i områden som Högdalen, Skärholmen, runt Järvafältet eller för den delen Grimsta eller Hässelby gård eller andra områden med någon typ av social problematik förefaller dock lätt otroligt.)
Men märkligast är ändå hur Per Luthander skildrar stadsdelsnämndens ordförande Abdo Goriya. Abdo är kritisk till vad han upplever är en svartmålning som bland andra Nalin ägnar sig åt. Han säger (i svenskan) att han är kritisk, inte ”mot beslutet som sådant, hon får flytta vart hon vill. Men jag är kritisk mot den bild hon ger av Tensta. Ungefär som att det finns kriminalitet överallt och att folk inte vågar gå ut.”
Denna kritik framkommer också –om än i nedkortat skick – i Luthanders artikel. Men sedan avslutar journalisten; ”Själv flyttade Abdo Goriya från Tensta för 12 år sedan och köpte en bostadsrätt i Beckomberga. Först när han blev ordförande i stadsdelsnämnden flyttade han omsider tillbaka till Tensta.”
Luthander försöker alltså uppenbarligen misstänkliggöra Abdo. Brottet; att under en period ha bott någon annanstans än i Tensta. Först när han omsider blev ordförande flyttade han tillbaka. Tidigare hade han bott i bostadsrätt – i Beckomberga!
Då ställer man sig frågan; på vilket sätt påverkar detta Goriyas trovärdighet? Insinuationen är uppenbar; Abdo lever inte riktigt som han lär. Men argumentet är bissart. Detta bevisas genom att han under en period levt någon annanstans (och sedan flyttat tillbaka).
Jag har exempelvis bott på en massa olika ställen. Jag har lämnat både södermalm och vasastan – inte för att jag skrämdes bort av den sociala misären (även om segregationen faktisk var lite påfrestande – bara medelklass), utan för att jag hittade andra bostäder, för att livet förändrades etc. För några år sedan flyttade jag tillbaka till Hässelby. Jag trivs. Jag känner mig hemma här. Jag skulle bli mäkta irriterad om Per Luthander tog det faktum att jag flyttat runt som intäkt för att insinuera att jag lite halvt om halvt svikit Hässelby. Någonting säger mig att han inte skulle göra just den kopplingen. Men när det gäller Tensta är det ok.
Slutsatsen; DN driver kampanjjournalistik God sosse för dagen (Nalin) kontrasteras mot onda sossar (alla andra). Att Nalin får vara god för dagen beror på att hon får agera underdog; imorgon kommer hon att framställas som lika illa som vi andra. Huvudfrågan, hur är egentligen läget i våra förorter, underordnas ett för DN mer angeläget tema; socialdemokraterna är falska svikare.
Men, som sagt. Svenska dagbladet låter publicera en riktigt nyanserad artikel i ämnet. Man får vara nöjd med det lilla.
fredag, november 11, 2005
Den trägne odlaren
Kom precis hem efter att ha sett ”the constant gardener” på bio. Låt mig säga att det inte precis är någon feel-good film; snarare tvärtom. Men riktigt bra tyckte jag det var. Fantastiskt vackra bilder, främst från Afrika, bra skådespeleri och en stark historia om korrupta läkemedelsbolag och korrupta politiker som profiterar på Afrikas fattiga.
Filmen bygger, som jag tidigare nämnt, på en alldeles utmärkt thriller av John le Carré. Måste erkänna att jag är svag för hans värld av trötta och cyniska spioner. Särskilt bra blir det när den världen kontrasteras mot författarens egna patos och ilska över världspolitiska orättvisor; som när han behandlar Palestinafrågan i ”den lilla trumslagarflickan” eller för den delen läkemedelsindustrin i synnerhet och relation nord/syd i allmänhet i just denna bok.
”The constant gardener” har fått lite blandade recensioner, bland annat skrev svenskan ner den. Jag tycker dock de har fel. Så gå och se.
Filmen bygger, som jag tidigare nämnt, på en alldeles utmärkt thriller av John le Carré. Måste erkänna att jag är svag för hans värld av trötta och cyniska spioner. Särskilt bra blir det när den världen kontrasteras mot författarens egna patos och ilska över världspolitiska orättvisor; som när han behandlar Palestinafrågan i ”den lilla trumslagarflickan” eller för den delen läkemedelsindustrin i synnerhet och relation nord/syd i allmänhet i just denna bok.
”The constant gardener” har fått lite blandade recensioner, bland annat skrev svenskan ner den. Jag tycker dock de har fel. Så gå och se.
torsdag, november 10, 2005
Högern går på kurs
Om några veckor går ansökningstiden för Timbros ambitiösa utbildningssatsning Stureakademin ut. Unga liberaler ska lära sig mer om politik och samhälle, lärare blir bland annat namnkunnige debattören (tillika nyliberalen, före detta frihetsfrontaren, bloggaren etc) Johan Norberg.
Att näringslivet satsar på ideologisk skolning är varken nytt eller anmärkningsvärt. Mer intressant är då att CUF-basen Fredric Federly är så engagerad.
Jag vet inte om det bara är jag; men visst är det uppenbart att näringslivshögern under lång tid bedrivet ett strategiskt påverkansarbete gentemot framförallt mittenpartiernas ungdomsrörelser. Och det har burit frukt; centerns ungdomsförbund står idag höger om moderaterna i många frågor.
Hur detta har gått till, vad det har kostat och vilka konsekvenser det kommer få för framtidens politiska karta, skulle vara intressant att belysa. Någon därute som känner sig sugen?
Att näringslivet satsar på ideologisk skolning är varken nytt eller anmärkningsvärt. Mer intressant är då att CUF-basen Fredric Federly är så engagerad.
Jag vet inte om det bara är jag; men visst är det uppenbart att näringslivshögern under lång tid bedrivet ett strategiskt påverkansarbete gentemot framförallt mittenpartiernas ungdomsrörelser. Och det har burit frukt; centerns ungdomsförbund står idag höger om moderaterna i många frågor.
Hur detta har gått till, vad det har kostat och vilka konsekvenser det kommer få för framtidens politiska karta, skulle vara intressant att belysa. Någon därute som känner sig sugen?
onsdag, november 09, 2005
En landstingspolitiker filosoferar del tre (om vad det är att vara socialdemokrat)
Anders Ekman har skrivit en filosofisk-politisk betraktelse om vad det innebär att vara socialdemokrat, väl värd att läsa. Frågan han ställer är; när tar man egentligen steget från att kanske sympatisera med de socialdemokratiska idéerna eller rösta på socialdemokraterna till att faktiskt vara socialdemokrat (eller centerpartist, moderat etc)? Jag tänkte här spinna vidare lite med några egna reflektioner i ämnet.
För mig är det på ett plan ganska enkelt; jag är medlem i partiet, sympatiserar med den grundläggande ideologin (om än inte nödvändigtvis med alla enskilda ståndpunkter i sakfrågor regeringen, fullmäktigegruppen eller ens partikongressen intar) och kommer naturligtvis därför också rösta på partiet. För mig är också min partitillhörighet en viktig del av min personlighet, av mitt jag. Jag ÄR alltså socialdemokrat (även om jag också är mycket annat; Hässelbybo, förlovad, hobbymusiker etc).
Men sedan blir det mer komplicerat. För vad är det då som grundlägger, som konstituerar, detta vara? Jag skulle nog vilja säga att det i mitt fall är ideologin; de grundläggande värderingarna, verklighetsuppfattningen. Vad innebär då ideologi? Självklart kommer den till uttryck i partiprogram och sådant, men det är i lika hög utsträckning någonting som uttrycks genom handling som genom ord. Och ideologi är också någonting man inte bara kan utan också bör diskutera, det vill säga ha olika åsikter om. Särskilt gäller det det sätt genom vilket ideologin ska uttryckas i handling, dvs. vilket politik som ska föras utifrån de grundläggande värderingarna.
Poängen med detta är alltså att ideologi varken är något fast eller något som går en gång för alla att tydligt definiera och avgränsa. Den socialdemokratiska ideologin är någonting levande. På samma sätt som jag som människa också utvecklar och förändrar det sätt på vilket jag betraktar världen och mina medmänniskor. Över tiden kan dessa två rörelse gå olika mycket i takt.
Det paradoxala inträffar alltså; att jag både är socialdemokrat i mig själv samtidigt som jag också har en relation till socialdemokratin som rörelse och idé. Jag ska visa på paradoxen genom att ett exempel. Jag är alltså socialdemokrat. Om jag då tycker någonting om någonting, är det då alltså automatiskt en socialdemokratisk åsikt? Nej, skulle nog de flesta svara. En socialdemokratisk åsikt är rimligen någonting som åtminstone de flesta socialdemokrater tycker, som partikongressen slagit fast eller något liknande. Men samtidigt är det minst sagt märkligt att en socialdemokrat kan ha åsikter som inte är socialdemokratiska? Är han då inte socialdemokrat? Jo, det måste han väl ändå kunna vara. Om bara människor som tycker exakt samma sak om allt kan ”vara” socialdemokrater, då blir exempelvis all utveckling av partiets ideologi omöjligt.
Kan man då bygga upp en socialdemokratisk identitet på något så flyktigt och paradoxalt som ideologi, värdegrund och åsikter? Kanske skulle det vara enklare att hitta någon annan definition; organisationstillhörighet till exempel (socialdemokrat är den som är med i partiet)? Eller ska man kanske bygga på själva rösthandlingen, socialdemokrat är den som röstar på partiet? Ska man gå så långt att man har en helt öppen definition; socialdemokrat är den som själv kallar sig för socialdemokrat, oavsett varför. Eller varför inte åt andra hållet; riktig socialdemokrat är den som har varit med i partiet sedan barnsben, helst också har socialdemokratiska föräldrar och jobbar på heltid åt Rörelsen.
Plötsligt uppstår nu en maktdimension i själva definitionen. För den som har makten att definiera vem som är socialdemokrat, får också makten att definiera vad som är socialdemokrati. Detta har jag sett hända i verkligheten; då hetsiga diskussioner har uppstått (mellan socialdemokrater) om vilka som är ”riktiga” sossar och vilka som är ”falska” (ofta beskylls de ”andra” för att ”egentligen” vara kommunister, liberaler, karriärister etc). Dragkampen om orden innebörd blir en dragkamp om verkligheten.
Anders Ekman avslutar med att konstatera att det inte finns någon ”objektiv socialdemokrat” och frågar sig om vi ska misströsta för det. Han svara själv; ” Jag tror inte det. Jag tror istället vi kan se det ogreppbara i begreppet som en styrka och en utmaning. Politiken möter alltid en ständig rörelse, men att förstå det obegripliga i hur vi skapar begrepp kan vara ett sätt att faktiskt förstå andra människor. På riktigt alltså.”
Det är förtröstansfullt. Och det är en spännande diskussion Anders tagit initiativ till. För även om frågan är på ytan teoretisk och semantisk så är det djupt mänskliga och politiska komplex som berörs. Svaret på vad det är att ”vara” socialdemokrat säger oss nämligen något både om oss själva, och om socialdemokratin som rörelse, och inte minst relationen dem emellan.
En landstingspolitiker filosoferar del ett hittat du här, del två här.
För mig är det på ett plan ganska enkelt; jag är medlem i partiet, sympatiserar med den grundläggande ideologin (om än inte nödvändigtvis med alla enskilda ståndpunkter i sakfrågor regeringen, fullmäktigegruppen eller ens partikongressen intar) och kommer naturligtvis därför också rösta på partiet. För mig är också min partitillhörighet en viktig del av min personlighet, av mitt jag. Jag ÄR alltså socialdemokrat (även om jag också är mycket annat; Hässelbybo, förlovad, hobbymusiker etc).
Men sedan blir det mer komplicerat. För vad är det då som grundlägger, som konstituerar, detta vara? Jag skulle nog vilja säga att det i mitt fall är ideologin; de grundläggande värderingarna, verklighetsuppfattningen. Vad innebär då ideologi? Självklart kommer den till uttryck i partiprogram och sådant, men det är i lika hög utsträckning någonting som uttrycks genom handling som genom ord. Och ideologi är också någonting man inte bara kan utan också bör diskutera, det vill säga ha olika åsikter om. Särskilt gäller det det sätt genom vilket ideologin ska uttryckas i handling, dvs. vilket politik som ska föras utifrån de grundläggande värderingarna.
Poängen med detta är alltså att ideologi varken är något fast eller något som går en gång för alla att tydligt definiera och avgränsa. Den socialdemokratiska ideologin är någonting levande. På samma sätt som jag som människa också utvecklar och förändrar det sätt på vilket jag betraktar världen och mina medmänniskor. Över tiden kan dessa två rörelse gå olika mycket i takt.
Det paradoxala inträffar alltså; att jag både är socialdemokrat i mig själv samtidigt som jag också har en relation till socialdemokratin som rörelse och idé. Jag ska visa på paradoxen genom att ett exempel. Jag är alltså socialdemokrat. Om jag då tycker någonting om någonting, är det då alltså automatiskt en socialdemokratisk åsikt? Nej, skulle nog de flesta svara. En socialdemokratisk åsikt är rimligen någonting som åtminstone de flesta socialdemokrater tycker, som partikongressen slagit fast eller något liknande. Men samtidigt är det minst sagt märkligt att en socialdemokrat kan ha åsikter som inte är socialdemokratiska? Är han då inte socialdemokrat? Jo, det måste han väl ändå kunna vara. Om bara människor som tycker exakt samma sak om allt kan ”vara” socialdemokrater, då blir exempelvis all utveckling av partiets ideologi omöjligt.
Kan man då bygga upp en socialdemokratisk identitet på något så flyktigt och paradoxalt som ideologi, värdegrund och åsikter? Kanske skulle det vara enklare att hitta någon annan definition; organisationstillhörighet till exempel (socialdemokrat är den som är med i partiet)? Eller ska man kanske bygga på själva rösthandlingen, socialdemokrat är den som röstar på partiet? Ska man gå så långt att man har en helt öppen definition; socialdemokrat är den som själv kallar sig för socialdemokrat, oavsett varför. Eller varför inte åt andra hållet; riktig socialdemokrat är den som har varit med i partiet sedan barnsben, helst också har socialdemokratiska föräldrar och jobbar på heltid åt Rörelsen.
Plötsligt uppstår nu en maktdimension i själva definitionen. För den som har makten att definiera vem som är socialdemokrat, får också makten att definiera vad som är socialdemokrati. Detta har jag sett hända i verkligheten; då hetsiga diskussioner har uppstått (mellan socialdemokrater) om vilka som är ”riktiga” sossar och vilka som är ”falska” (ofta beskylls de ”andra” för att ”egentligen” vara kommunister, liberaler, karriärister etc). Dragkampen om orden innebörd blir en dragkamp om verkligheten.
Anders Ekman avslutar med att konstatera att det inte finns någon ”objektiv socialdemokrat” och frågar sig om vi ska misströsta för det. Han svara själv; ” Jag tror inte det. Jag tror istället vi kan se det ogreppbara i begreppet som en styrka och en utmaning. Politiken möter alltid en ständig rörelse, men att förstå det obegripliga i hur vi skapar begrepp kan vara ett sätt att faktiskt förstå andra människor. På riktigt alltså.”
Det är förtröstansfullt. Och det är en spännande diskussion Anders tagit initiativ till. För även om frågan är på ytan teoretisk och semantisk så är det djupt mänskliga och politiska komplex som berörs. Svaret på vad det är att ”vara” socialdemokrat säger oss nämligen något både om oss själva, och om socialdemokratin som rörelse, och inte minst relationen dem emellan.
En landstingspolitiker filosoferar del ett hittat du här, del två här.
måndag, november 07, 2005
Saker jag aldrig hade vetat om jag inte suttit och läst Johan F. Kennedys ”A nation of immigrants” på tunnelbanan
Det var inflyttade svenskar som introducerade träslöjden i Amerika. Dessutom startades 4H-rörelsen av personer med skandinavisk påbrå. De första svenskarna startade sin koloni i vad de då kallade Pine Lakes, sedemera New Upsala. Vi pratar då Wisconsin, 1841.
Dessutom är det bra med invandring. Men det visste jag faktiskt innan.
Dessutom är det bra med invandring. Men det visste jag faktiskt innan.
söndag, november 06, 2005
Nattbetraktelse; om socialdemokratins nya slogan och floskeltestet
Sitter mitt i natten och funderar av någon anledning på den nya sloganen ”alla ska med, så enkelt är det”. Jag var lite tveksam först, men den fungerar uppenbarligen. För några få exempel på hur väl den satt sig; se här och här.
Självklart bli sloganen, som alla sloganer, lite löjlig när du exponerar den så mycket som du måste för att få genomslag. Det finns dock en del av kritiken som jag verkligen inte förstår. Och det är att sloganen skulle vara innehållslös, att det skulle vara omöjligt att sätta in ett ”inte” i den och att den därmed inte klarar ett floskeltest.
Motsatsen till att alla ska med är rimligen att alla inte ska med. Eller att bara några ska med, ett fåtal, etc, etc. Vilket du mycket väl kan både tycka och säga. Tänk er exempelvis in i situationen att ni står sju-åtta stycken i smällkalla vintern och väntar på taxi. Den enda bil som dyker upp är en liten Fiat Uno. Satsen ”alla ska med” blir då både tydlig och kontroversiell. Och säkert någonting som, hur vällovligt det än må vara, åtminstone taxichaffisen skulle kunna tänka sig att ha synpunkter på.
Sedan finns det naturligtvis en del andra oklarheter som gör att sloganen kan kännas floskulös. Vad innebär ”alla”? Vart någonstans är det de ska med? Vad innebär det att vara med, och vad skiljer det från att inte vara med?
Med svaret på de frågorna lämnar man dock reklamen och kommer in på politiken. Med risk för att bli högtravande såhär framåt småtimmarna menar jag att det finns ganska grundläggande ideologiska frågeställningar som berörs. Kan vi ha en hög grad av jämlikhet och sammanpressad lönestruktur och ändå klara oss i den globala konkurrensen? Går det att pressa tillbaka arbetslösheten utan att vissa ska tvingas hänvisas till ett lågproduktivt låglöneproletariat? Är det möjligt att bibehålla allmänna trygghetssystem som garanterar trygghet enligt inkomstbortfallsprincipen för alla vid sjukdom eller arbetslöshet även i en hårt globaliserad värld?
På dessa frågor kan man svara ja eller nej. Och det är där emellan den ideologiska striden står idag. Så enkelt är det.
Självklart bli sloganen, som alla sloganer, lite löjlig när du exponerar den så mycket som du måste för att få genomslag. Det finns dock en del av kritiken som jag verkligen inte förstår. Och det är att sloganen skulle vara innehållslös, att det skulle vara omöjligt att sätta in ett ”inte” i den och att den därmed inte klarar ett floskeltest.
Motsatsen till att alla ska med är rimligen att alla inte ska med. Eller att bara några ska med, ett fåtal, etc, etc. Vilket du mycket väl kan både tycka och säga. Tänk er exempelvis in i situationen att ni står sju-åtta stycken i smällkalla vintern och väntar på taxi. Den enda bil som dyker upp är en liten Fiat Uno. Satsen ”alla ska med” blir då både tydlig och kontroversiell. Och säkert någonting som, hur vällovligt det än må vara, åtminstone taxichaffisen skulle kunna tänka sig att ha synpunkter på.
Sedan finns det naturligtvis en del andra oklarheter som gör att sloganen kan kännas floskulös. Vad innebär ”alla”? Vart någonstans är det de ska med? Vad innebär det att vara med, och vad skiljer det från att inte vara med?
Med svaret på de frågorna lämnar man dock reklamen och kommer in på politiken. Med risk för att bli högtravande såhär framåt småtimmarna menar jag att det finns ganska grundläggande ideologiska frågeställningar som berörs. Kan vi ha en hög grad av jämlikhet och sammanpressad lönestruktur och ändå klara oss i den globala konkurrensen? Går det att pressa tillbaka arbetslösheten utan att vissa ska tvingas hänvisas till ett lågproduktivt låglöneproletariat? Är det möjligt att bibehålla allmänna trygghetssystem som garanterar trygghet enligt inkomstbortfallsprincipen för alla vid sjukdom eller arbetslöshet även i en hårt globaliserad värld?
På dessa frågor kan man svara ja eller nej. Och det är där emellan den ideologiska striden står idag. Så enkelt är det.
lördag, november 05, 2005
Skulle detta vara november?
Har suttit och druckit kaffe, på balkongen. Dimman ligger tät över Hässelby strand, på stereon inne i lägenheten spelas Disintegration med the Cure. Småruggigt, men inte kallt. Växsthuseffekten är kanske inta bara av ondo, trots allt.
Det projekt jag jobbar med för arbetarekommunen rullar vidare. Konturerna börjar bli tydliga. Ett antal väldigt begåvade sossar i Stockholmstrakten är inblandade. Så håll ögonen öppna. I januari smäller det.
Det projekt jag jobbar med för arbetarekommunen rullar vidare. Konturerna börjar bli tydliga. Ett antal väldigt begåvade sossar i Stockholmstrakten är inblandade. Så håll ögonen öppna. I januari smäller det.
fredag, november 04, 2005
Kongresstoppen
För er som inte hunnit följa med; här presenterar jag min egen högst subjektiva topplista över skönaste inlägg runt kongressen. Håll till godo. Allt ni behöver läsa.
Ett. Magnus granskar granskarna. Vackert, närmast poetiskt. Och ett fantastiskt välfunnet citat han lyfter fram.
Magnus om Lena Mellin
Två. Anna S gör en ”vit lista” över goda förkämpar runt frågan om föräldraförsäkringen. Anti-bittert. Sådant ger plus.
Anna S och den vita listan
Tre. Linnea skriver satir om partiets ”nya” demokrati. Inte lika anti-bittert. Faktiskt tvärtom. Tur att han bett om ursäkt, Persson.
Linnea, partiet och den nya demokratin
Fyra. Josefin hjälper en man välja porrtidning. Inte på själva kongressen, obs. Det hade varit för kinky. Men den får vara med ändå.
Josefin väljer porrtidning
Fem. Gabriella trilogin. Typ som de nya Star Wars filmerna. Fast om föräldraförsäkringen. Slutar olyckligt, men hoppet lever. Och innerst inne kamrater, vet vi hur det slutar.
Del ett, del två, del tre
Ett. Magnus granskar granskarna. Vackert, närmast poetiskt. Och ett fantastiskt välfunnet citat han lyfter fram.
Magnus om Lena Mellin
Två. Anna S gör en ”vit lista” över goda förkämpar runt frågan om föräldraförsäkringen. Anti-bittert. Sådant ger plus.
Anna S och den vita listan
Tre. Linnea skriver satir om partiets ”nya” demokrati. Inte lika anti-bittert. Faktiskt tvärtom. Tur att han bett om ursäkt, Persson.
Linnea, partiet och den nya demokratin
Fyra. Josefin hjälper en man välja porrtidning. Inte på själva kongressen, obs. Det hade varit för kinky. Men den får vara med ändå.
Josefin väljer porrtidning
Fem. Gabriella trilogin. Typ som de nya Star Wars filmerna. Fast om föräldraförsäkringen. Slutar olyckligt, men hoppet lever. Och innerst inne kamrater, vet vi hur det slutar.
Del ett, del två, del tre
torsdag, november 03, 2005
Gräsänklingsblues
Visst, det är en riktig könsstereotypskliché. Men jag erkänner. Lägenheten ser ut som bara den efter en vecka med mig i gränsänklingsland. Och nu sitter hon på tåget hem. Försökte alldeles nyss desperat skylla på att jag var lite osäker på hur debatten om hushållsnära tjänster skulle utfalla. Ville inte föregå det beslutet, liksom. Hon påpekade att beslutet tog i tisdags. Jag försökte lamt med att protokollet inte är justerat. Det lät inte som om argumentet gick hem. Det lät inte alls som om argumentet gick hem.
Borde alltså städa. Tur att det finns garderober. Tur att garderober har dörrar som går att stänga. Med lite kraft, om nödvändigt.
(något senare)
Kommer att tänka på den gamla grekiska myten. Om Herkules. Och hästarna. Eller på den där om killen som rullade en sten. Upp, upp för ett berg. I evighet. Och så fort den var uppe rullade gudarna ner den igen. Eller nått.
(ytterligare något senare)
Jag har gjort en del intressanta iakttagelser. Om biologi. Om hur nytt liv skapas, där tidigare inget fanns. Eller åtminstone bara salladsblad.
Någonting viskar ”feed me” från köksregionerna. Funderar på att gå ut med soporna.
(en kall promenad till HSB-föreningens soprum senare)
Jag vet varför de är borta, men kan ändå inte låta bli att längta tillbaka till den förhistoriska och lyckliga tid då det fortfarande fanns sopnedkast. Det var lite som när Posten var ett ställe man gick till för att posta paket. Blir nästan lite Greiderskt varm när jag tänker på det.
Låter tankarna fara iväg. Det går inte för sig. Fortfarande väntar enorma högar post, böcker och lösryckta anteckningsblad i högar på det som (någonstans därunder) borde vara ett köksbord. Här ska plockas undan och sorteras!
(en lätt dämpad entusiasm senare)
Ray Bradbury namngav romanen Fahrenheit 451 efter temperaturen då böcker tar eld. Det motsvarar ungefär 233 grader Celsius. Det finns inget som säger att exempelvis landstingshandlingar inte skulle reagera på precis samma sätt som annat papper. Faktiskt ingenting alls.
(nutid – återigen fylld av tillförsikt)
Så. Lägenheten ser riktigt ombonat ut. Känner mig lite som Karl-Bertil Jonsson. Det där med ett gott dagsverke som får en att må bra, eller hur det nu var. På julafton, ni vet.
Försöker komma på någon typ av fyndig och politisk slutkläm. Tror faktiskt jag struntar i det. Ska nog ta och koka en kopp thé istället. Och vänta på att Malmötåget rullar in.
Trevlig kväll. Ni också.
Borde alltså städa. Tur att det finns garderober. Tur att garderober har dörrar som går att stänga. Med lite kraft, om nödvändigt.
(något senare)
Kommer att tänka på den gamla grekiska myten. Om Herkules. Och hästarna. Eller på den där om killen som rullade en sten. Upp, upp för ett berg. I evighet. Och så fort den var uppe rullade gudarna ner den igen. Eller nått.
(ytterligare något senare)
Jag har gjort en del intressanta iakttagelser. Om biologi. Om hur nytt liv skapas, där tidigare inget fanns. Eller åtminstone bara salladsblad.
Någonting viskar ”feed me” från köksregionerna. Funderar på att gå ut med soporna.
(en kall promenad till HSB-föreningens soprum senare)
Jag vet varför de är borta, men kan ändå inte låta bli att längta tillbaka till den förhistoriska och lyckliga tid då det fortfarande fanns sopnedkast. Det var lite som när Posten var ett ställe man gick till för att posta paket. Blir nästan lite Greiderskt varm när jag tänker på det.
Låter tankarna fara iväg. Det går inte för sig. Fortfarande väntar enorma högar post, böcker och lösryckta anteckningsblad i högar på det som (någonstans därunder) borde vara ett köksbord. Här ska plockas undan och sorteras!
(en lätt dämpad entusiasm senare)
Ray Bradbury namngav romanen Fahrenheit 451 efter temperaturen då böcker tar eld. Det motsvarar ungefär 233 grader Celsius. Det finns inget som säger att exempelvis landstingshandlingar inte skulle reagera på precis samma sätt som annat papper. Faktiskt ingenting alls.
(nutid – återigen fylld av tillförsikt)
Så. Lägenheten ser riktigt ombonat ut. Känner mig lite som Karl-Bertil Jonsson. Det där med ett gott dagsverke som får en att må bra, eller hur det nu var. På julafton, ni vet.
Försöker komma på någon typ av fyndig och politisk slutkläm. Tror faktiskt jag struntar i det. Ska nog ta och koka en kopp thé istället. Och vänta på att Malmötåget rullar in.
Trevlig kväll. Ni också.
Allsång från kongressen
Såg Göran Persson avsluta kongressen på tv. Det symboliska klubbslaget föregicks av allsång där partiordförandes egen stämma under internationalen ljöd hög och klar. De som förutspått en internationell karriär för Person efter pensioneringen har månne tänkt lite väl långväga. Det finns kanske andra roller en före detta landsfader skulle kunna tänka sig att axla.
Annars verkar det ha varit en riktigt bra kongress. De jag pratat med på plats verkar förvisso trötta, men ändå glada. Politiskt sett verkar man ha gjort en hel del klarlägganden; vänstersväng, skriver Dagens industri (den 1/11, ej i nätupplaga vad jag kan hitta), mer av traditionell socialdemokrati skulle jag kanske formulera det.
Och så den stora snackisen; att partistyrelsen förlorat så pass många voteringar. Jag tillhör de som inte tycker att det är bra i sig att styrelsen får stryk, men att det är bra i sig att den kan få stryk. En partikongress måste skilja sig från en nordkoreansk dansuppvisning. Om partistyrelsen inte lägger tillräckligt bra förslag, eller om de inte argumenterar tillräckligt kraftfullt, då ska den heller inte vinna voteringarna.
På så vis var kongressen ett bevis för att det fortfarande finns en levande folkrörelsedemokrati kvar inom partiet. Smolket i den bägaren var naturligtvis GP:s lite märkliga uttalanden om vilken innebörd kongressens beslut skulle få i föräldraförsäkringsfrågan. Vi har länge haft traditionen inom partiet att kongressen å ena sidan dämpar sina krav och förhåller sig realistiska till vad som går att genomföra, mot att de beslut den å andra sidan fattar faktiskt ska kunna omvandlas i praktisk politisk handling. Att bryta mot den traditionen vore direkt tragiskt. Det här skriver flera bloggare om, bland annat Linnea.
Sammanfattningsvis, trots detta; en bra kongress. Ett starkt parti som klarar att formulera framtidsvisioner och hantera interna motsättningar. Och en partiledare som sjunger riktigt skapligt. Nu blir det valseger 2006.
Annars verkar det ha varit en riktigt bra kongress. De jag pratat med på plats verkar förvisso trötta, men ändå glada. Politiskt sett verkar man ha gjort en hel del klarlägganden; vänstersväng, skriver Dagens industri (den 1/11, ej i nätupplaga vad jag kan hitta), mer av traditionell socialdemokrati skulle jag kanske formulera det.
Och så den stora snackisen; att partistyrelsen förlorat så pass många voteringar. Jag tillhör de som inte tycker att det är bra i sig att styrelsen får stryk, men att det är bra i sig att den kan få stryk. En partikongress måste skilja sig från en nordkoreansk dansuppvisning. Om partistyrelsen inte lägger tillräckligt bra förslag, eller om de inte argumenterar tillräckligt kraftfullt, då ska den heller inte vinna voteringarna.
På så vis var kongressen ett bevis för att det fortfarande finns en levande folkrörelsedemokrati kvar inom partiet. Smolket i den bägaren var naturligtvis GP:s lite märkliga uttalanden om vilken innebörd kongressens beslut skulle få i föräldraförsäkringsfrågan. Vi har länge haft traditionen inom partiet att kongressen å ena sidan dämpar sina krav och förhåller sig realistiska till vad som går att genomföra, mot att de beslut den å andra sidan fattar faktiskt ska kunna omvandlas i praktisk politisk handling. Att bryta mot den traditionen vore direkt tragiskt. Det här skriver flera bloggare om, bland annat Linnea.
Sammanfattningsvis, trots detta; en bra kongress. Ett starkt parti som klarar att formulera framtidsvisioner och hantera interna motsättningar. Och en partiledare som sjunger riktigt skapligt. Nu blir det valseger 2006.
onsdag, november 02, 2005
Vad som händer nu…
Har precis hunnit smälta gårdagens beslut gällande individualiseringen av föräldraförsäkringen. För mig som utomstående (dvs inte i Malmö) framstår hela processen som en smula svårbegriplig. Dels har jag inte riktigt fattat vad beslutet blev. Var det en kompromiss eller inte, och om det var en kompromiss, vad gick den då ut på? Och framförallt; vad innebär det beslut som ändock fattades i verkligheten, dvs., vilka beslut kommer en socialdemokratisk regering fatta under nästkommande mandatperiod vad gäller föräldraförsäkringens utformning? Kommer överhuvudtaget kongressens beslut påverka åt något håll, och om inte, varför har vi överhuvudtaget kongresser?
Oavsett vad beslutet nu har blivit går det dock inte at komma ifrån att det var kvoteringsförespråkarna som vann debatten. I media har ett otal starka argument för varför en delning av försäkringen är av godo figurerat. Motargumenten har nästan uteslutande varit av taktisk natur och inte i sak; mest av typen svenska folket är inte redo (än). Det är möjligt att det under debatten i gårkväll (som jag tyvärr missade) framfördes andra argumentationslinjer, men dessa har i sådana fall inte kommit fram i media.
En tolkning kan alltså vara att kongressen ställt sig bakom en färdriktning, men varit lite försiktig vad gäller hastigheten. Det kan man i sådana fall leva med. Partiledning och regering får då ett stort ansvar att driva denna fråga framåt så att vi alla ändå kan känna att det faktiskt händer något. Någonting säger mig att det finns en och annan som gärna hjälper till och påminner dem i detta arbete...
Oavsett vad beslutet nu har blivit går det dock inte at komma ifrån att det var kvoteringsförespråkarna som vann debatten. I media har ett otal starka argument för varför en delning av försäkringen är av godo figurerat. Motargumenten har nästan uteslutande varit av taktisk natur och inte i sak; mest av typen svenska folket är inte redo (än). Det är möjligt att det under debatten i gårkväll (som jag tyvärr missade) framfördes andra argumentationslinjer, men dessa har i sådana fall inte kommit fram i media.
En tolkning kan alltså vara att kongressen ställt sig bakom en färdriktning, men varit lite försiktig vad gäller hastigheten. Det kan man i sådana fall leva med. Partiledning och regering får då ett stort ansvar att driva denna fråga framåt så att vi alla ändå kan känna att det faktiskt händer något. Någonting säger mig att det finns en och annan som gärna hjälper till och påminner dem i detta arbete...
tisdag, november 01, 2005
Från Stockholm med kärlek (till Stockholm)
I vart och vartannat pressklipp från partikongressen i Malmö står det om viktiga och progressiva krav socialdemokraterna i Stockholm driver. Det kan vara könsneutrala äktenskap, delad föräldraförsäkring, nej till skattesubventioner av hushållsnära tjänster.
För oss huvudstadssossar kan det vara bra att ha den bilden i huvudet. Vi har en fantastisk partiorganisation som förmår formulera framtidens politik. Och ett koppel skarpa ombud som lyckas driva dem där ner i Malmö också, vad det verkar.
Gud vad roligt det hade varit att få vara ombud. Nåja, jag försöker igen nästa gång…
För oss huvudstadssossar kan det vara bra att ha den bilden i huvudet. Vi har en fantastisk partiorganisation som förmår formulera framtidens politik. Och ett koppel skarpa ombud som lyckas driva dem där ner i Malmö också, vad det verkar.
Gud vad roligt det hade varit att få vara ombud. Nåja, jag försöker igen nästa gång…
Om datorspel och kultur
Svenska dagbladet publicerar en riktigt spännande understreckare idag, i samband med att de lanserar sin nya satsning på bevakning av datorspel. Sam Sundberg skriver en lång och tankeväckande text som landar i slutsatsen att spelen förvisso varken är att jämställa med teater eller litteratur, men att de kan vara bra ändå (inte minst för att du blir smart av att spela – så det så). Dessutom får den intresserade ett helt koppel lästips (Johan Norberg skrev tidigare om en av de refererade böckerna här).
Politiskt känns det som en tanke att kulturminister Leif Pagrotsky så sent som förra veckan kom överrens med sina nordiska kollegor om en gemensam satsning på just datorspel. Svenskan skriver om det också, se här.
Såg för övrigt att de reade ut en begagnad version av Metal Gear solid 3 i spelsbutiken på Drottninggatan. Om man skulle ta och investera några hundralappar i sin egen intellektuella utveckling...
Politiskt känns det som en tanke att kulturminister Leif Pagrotsky så sent som förra veckan kom överrens med sina nordiska kollegor om en gemensam satsning på just datorspel. Svenskan skriver om det också, se här.
Såg för övrigt att de reade ut en begagnad version av Metal Gear solid 3 i spelsbutiken på Drottninggatan. Om man skulle ta och investera några hundralappar i sin egen intellektuella utveckling...