Häromdagen utnämnde Computer Sweden frågan om fildelning till årets konflikt. På ett sätt kan man dra lite på munnen åt det. En rätt stor del av svenska folket vet nog inte vad en fildelning är ens, och än mindre vad konflikten består i. Men för den grupp som engagerar sig är det naturligtvis sant.
Vad som konkret har hänt är alltså att riksdagen har beslutat att göra det olagligt att kopiera ner saker från, som det heter, en olovlig förlaga. Personligen tycker jag detta är ganska odramatiskt. Jag tycker också de som gör till någon sorts politisk princip att utmana förbudet och stödja en illegal fildelning har i grunden fel. Varför utvecklar jag mer här och här.
Bakom fildelningsdebatten döljer sig dock en större, viktigare och svårare diskussion. Onekligen lever vi i ett samhälle där tillgången till och kontrollen över information och kunskap blir allt viktigare. Frågan om olika sorters patenträttigheter och immaterialrättens både teori och praktik hamnar av naturliga skäl i fokus. I någon sorts skärning mellan politik, juridik och teknik uppstår helt nya maktfrågor och helt nya konfliktlinjer.
Som jag ser det är det åtminstone tre olika intressen som måste balanseras. Det handlar om allmänhetens fria tillgång till information, det handlar om individens/kunskapsarbetarens rätt till det egna arbetet, och det handlar om möjligheten att finansiera/göra vinst på (i ett kapitalistiskt samhälle är det två sidor av samma mynt) olika typer av kunskapsarbete/kultur.
Till detta kommer ett antal andra frågor. Det handlar om klass och maktrelationer – inte minst mellan nord och syd (som i frågan om parallellimport av läkemedel, exempelvis). Det handlar om möjligheten till kontroll och integritetsskydd. Och det handlar om demokratins styrka och verkningsgrad – vilka möjligheter har vi egentligen att styra utvecklingen?
Jag säger inte att detta är på något sätt lätt. Men jag tror också att den som inte förstår att det handlar om balans utan på något sätt renodlar bara ett perspektiv – vare sig det är allmänhetens rätt att ladda ner gratis, författarens rätt att självsvåldigt bestämma över sitt verk eller kunskapsproducenternas rätt/möjlighet att tjäna pengar - gör både sig själv och debatten en otjänst.
Och då tror jag att förvaret för den illegala fildelningen är en olyckligt vald stridslinje. Vare sig syftet är att gynna kulturen eller att hindra storbolagens monopolisering av allt kunskapsarbete. Nästa år kommer därför åtminstone jag försöka lyfte in lite mer av de globala makt och framtidsfrågorna, inte minst på denna blogg. Och det är nästan som ett löfte...
Gott nytt på er allesammans. I natt smäller det!
lördag, december 31, 2005
fredag, december 30, 2005
Debatten som ingen vågade föra – Peter Gustavsson om tsunamin
Det var samma sak med Palmemordet – det tog ett tag innan någon vågade lämna den allmänna dramaturgin, säga något annat än att hålla med alla andra. Men Peter Gustavsson har gjort det när det gäller efterspelet till tsunamikatastrofen. I flera inlägg exempelvis här, här och här. Läs dem, jag tycker de är mycket tänkvärda.
Jag har tidigare skrivit om det ovärdiga i de borgerliga partiernas partipolitisering av hela katastrofen. Det som är slående är ju hur den ”upprördhet” borgerligheten känner så uppenbart inte är en konsekvens av tsunamin och dess hantering, utan är en fortsättning på en kritik av socialdemokratin och Göran Persson som fanns långt innan dess. Man är inte förbannad på Persson för hans hantering av katastrofen, man är rent principiellt förbannad på Persson och därför använder man hans hantering av katastrofen som ett tillhygge. Högern underblåser en kritik som också finns och som i många fall säkert är riktig, men som tack vare politiseringen tappat alla proportioner.
Men – och detta är det viktiga - man gör det inte på grund av själva sakfrågan utan som en del i ett spel om regeringsmakten. Om någon kunde vara osäker på om så verkligen var fallet, tror jag ”alliansens” hantering av frågan om ett eventuellt misstroendevotum kom att stilla alla tvivel. Så agerar ingen verkligt upprörd. Så agerar iskalla taktiker, förvisso med en urusel förmåga att hålla ihop de egna trupperna, men ändå.
Återigen. Läs Peters inlägg. Det är en jobbig diskussion, med det kanske är dags att börja föra den.
Jag har tidigare skrivit om det ovärdiga i de borgerliga partiernas partipolitisering av hela katastrofen. Det som är slående är ju hur den ”upprördhet” borgerligheten känner så uppenbart inte är en konsekvens av tsunamin och dess hantering, utan är en fortsättning på en kritik av socialdemokratin och Göran Persson som fanns långt innan dess. Man är inte förbannad på Persson för hans hantering av katastrofen, man är rent principiellt förbannad på Persson och därför använder man hans hantering av katastrofen som ett tillhygge. Högern underblåser en kritik som också finns och som i många fall säkert är riktig, men som tack vare politiseringen tappat alla proportioner.
Men – och detta är det viktiga - man gör det inte på grund av själva sakfrågan utan som en del i ett spel om regeringsmakten. Om någon kunde vara osäker på om så verkligen var fallet, tror jag ”alliansens” hantering av frågan om ett eventuellt misstroendevotum kom att stilla alla tvivel. Så agerar ingen verkligt upprörd. Så agerar iskalla taktiker, förvisso med en urusel förmåga att hålla ihop de egna trupperna, men ändå.
Återigen. Läs Peters inlägg. Det är en jobbig diskussion, med det kanske är dags att börja föra den.
torsdag, december 29, 2005
Marxismen är nog inte riktigt död. Ändå.
Läser på utmärkta bloggen ”det progressiva USA” ett inlägg med rubriken ”Varför dog marxismen?”. En intressant fråga, men felställd. För marxismen är nog inte riktigt död. Ändå.
Jag har aldrig kallat mig marxist. Precis som Karl Marx själv värjde sig för ett sådant epitet. Däremot har jag alltid framhållit vikten av att läsa Marx skrifter, och inom de Marx:ka traditionerna har många av nittonhundratalets skarpaste intellektuella verkat. Som exempel kan nämnas att Ernst Wigforss, Nils Karleby och nästan alla stora svenska socialdemokratiska tänkare inte går att förstå utan att hänvisa till Marx.
Under de senaste tio-tjugo åren – paradoxalt nog sedan muren föll – har jag också upplevt någon typ av försiktig renässans för de Marx:ka teorierna. Inte okritisk, inte dogmatisk, men dock. För vad är den globalisering vi ser idag annat än en nästan övertydlig utveckling enligt de riktlinjer Marx och Engels skissade på redan i det kommunistiska manifestet, för över 150 år sedan? Egentligen är det inte så konstigt – kapitalismen har segrat, och vem är då mer angelägen att läsa än kapitalismens största kritiker och dess störste analytiker?
Däremot så är den politiska marxismen, i meningen någon mer doktrinär Leninistisk variant, förhoppningsvis både död och kastad på historiens skräphög. Som demokratisk socialist är jag den förste att applådera detta. För befriad från diktaturens skugga kan en annan Karl Marx stiga fram i ljuset, och tala till en modern vänster. Och vet ni? Jag tror faktiskt att han har en hel del att säga oss.
Jag har aldrig kallat mig marxist. Precis som Karl Marx själv värjde sig för ett sådant epitet. Däremot har jag alltid framhållit vikten av att läsa Marx skrifter, och inom de Marx:ka traditionerna har många av nittonhundratalets skarpaste intellektuella verkat. Som exempel kan nämnas att Ernst Wigforss, Nils Karleby och nästan alla stora svenska socialdemokratiska tänkare inte går att förstå utan att hänvisa till Marx.
Under de senaste tio-tjugo åren – paradoxalt nog sedan muren föll – har jag också upplevt någon typ av försiktig renässans för de Marx:ka teorierna. Inte okritisk, inte dogmatisk, men dock. För vad är den globalisering vi ser idag annat än en nästan övertydlig utveckling enligt de riktlinjer Marx och Engels skissade på redan i det kommunistiska manifestet, för över 150 år sedan? Egentligen är det inte så konstigt – kapitalismen har segrat, och vem är då mer angelägen att läsa än kapitalismens största kritiker och dess störste analytiker?
Däremot så är den politiska marxismen, i meningen någon mer doktrinär Leninistisk variant, förhoppningsvis både död och kastad på historiens skräphög. Som demokratisk socialist är jag den förste att applådera detta. För befriad från diktaturens skugga kan en annan Karl Marx stiga fram i ljuset, och tala till en modern vänster. Och vet ni? Jag tror faktiskt att han har en hel del att säga oss.
onsdag, december 28, 2005
V - vendetta eller terrorism?
Det är ofta helt ogörligt att döma en film på trailern. Som denna, för Matrix-brödernas kommande filmatisering av Allan Moores tecknade mästerverk ”v for vendetta”. Å ena sidan känner man igen alla scenerna från förlagan, vilket är bra, å andra sidan lukter det rätt mycket ren actionfilm. Vilket kanske inte är riktigt lika bra.
När Matrix kom slogs jag av vilken rakt ut terrorismförhärligande film den egentligen var. När du tillhör den lilla, utvalda elit som ”sett sanningen” är det rätt och oproblematiskt att ta till våld mot (det förtryckande) systemet. I ”V for vendetta” kommer detta att dras ett steg längre.
För ”V” är verkligen en terrorist, på riktigt. Han spränger saker, och mördar. Rätt så samvetslöst. Visserligen representanter för en ond fascistisk regim. Men ändå.
I den tecknade romanen lämnas en smula utrymme för reflektion runt detta. ”V” balanseras av flera andra rollfigurer; främst såklart Evey men även mr Finch. Överlämningen mellan Evey och ”V” får mig att tänka på vad jag tror Anders Ehnmark brukar beteckna som skillnaden mellan ”befrielse” och ”frihet” – alltså motsättningen i vad som krävs för att nå friheten (befrielsen, kampen) och vad som krävs för att leva i den (friheten, demokratin). ”V” vet, någonstans, att det han gör inte är ”gott” och att hans kamp kräver något mer än bara förstörelsen, nedrivande av det gamla, för att lyckas.
Frågan är om dessa nyanser kommer att fångas upp i filmen. Eller om det bara kommer att vara en schysst actionrulle med en cool hjälte och genomonda skurkar. Vi får se när den letar sig till de svenska biograferna framåt våren. Och fram till dess kan man ju alltid fördjupa sig i förlagan, finns nu ute i en ny svensk översättning, exempelvis.
När Matrix kom slogs jag av vilken rakt ut terrorismförhärligande film den egentligen var. När du tillhör den lilla, utvalda elit som ”sett sanningen” är det rätt och oproblematiskt att ta till våld mot (det förtryckande) systemet. I ”V for vendetta” kommer detta att dras ett steg längre.
För ”V” är verkligen en terrorist, på riktigt. Han spränger saker, och mördar. Rätt så samvetslöst. Visserligen representanter för en ond fascistisk regim. Men ändå.
I den tecknade romanen lämnas en smula utrymme för reflektion runt detta. ”V” balanseras av flera andra rollfigurer; främst såklart Evey men även mr Finch. Överlämningen mellan Evey och ”V” får mig att tänka på vad jag tror Anders Ehnmark brukar beteckna som skillnaden mellan ”befrielse” och ”frihet” – alltså motsättningen i vad som krävs för att nå friheten (befrielsen, kampen) och vad som krävs för att leva i den (friheten, demokratin). ”V” vet, någonstans, att det han gör inte är ”gott” och att hans kamp kräver något mer än bara förstörelsen, nedrivande av det gamla, för att lyckas.
Frågan är om dessa nyanser kommer att fångas upp i filmen. Eller om det bara kommer att vara en schysst actionrulle med en cool hjälte och genomonda skurkar. Vi får se när den letar sig till de svenska biograferna framåt våren. Och fram till dess kan man ju alltid fördjupa sig i förlagan, finns nu ute i en ny svensk översättning, exempelvis.
Rätt att sätta åt svarttaxi
Såg på teve att Ulrica Messing tänker skärpa lagstiftningen mot svarttaxi. Jag tycker det är bra. Sverige har redan en extremt avreglerad taximarknad, så det enda svartåkarna tillför är att de förstör för mer seriösa bolag samt att de undandrar staten (dvs. oss alla) skatteintäkter. Dessutom frodas annan kriminalitet i svarttaxisverksamhetens kölvatten, och kan man dessutom komma åt denna blir det en välkommen bonus.
Kriminalitet ska bekämpas med lagar och poliser. Det gäller i allra högsta grad den typ av ekonomiska brottslighet svarttaxi innebär. Nu väntar vi på ett liknande åtgärdspaket vad gäller hushållsnära tjänster. Så att seriösa aktörer ska kunna få en chans att etablera sig där också, på samma villkor som alla andra och utan skattesubventioner.
Kriminalitet ska bekämpas med lagar och poliser. Det gäller i allra högsta grad den typ av ekonomiska brottslighet svarttaxi innebär. Nu väntar vi på ett liknande åtgärdspaket vad gäller hushållsnära tjänster. Så att seriösa aktörer ska kunna få en chans att etablera sig där också, på samma villkor som alla andra och utan skattesubventioner.
Sömnlös i Hässelby strand (om politik och poesi)
New Model Army var under en period ett av mina absoluta favoritband. Några rader från ”No rest” går runt runt i huvudet. ”It’s four o clock in the morning / and still you cannot sleep … there is no rest for the wicked one / oh god what is this evil that I’ve done”
Fast klockan är bara drygt tre. Och jag har faktiskt semester.
Fick Göran Greiders diktsamling med politisk poesi i födelsedagspresent (tack Alex). En sådan där perfekt present; något jag hade tänkt köpa vid upprepade tillfällen men inte riktigt kommit mig för. Tänkte dock inte ägna så många ord just nu åt just den samlingen. Däremot på relationen mellan poesi och politik.
Självklart kan poesi vara både bra och politisk, samtidigt. Jag har tidigare skrivit om just Greiders egna dikter, samt nämnt Göran Sonnevi. Vi har flera; Sonja Åkesson tycker jag har en klar agenda, Stig Sjödin (en av mina favoriter), man kan fortsätta. Säkert i oändlighet. Bra politisk poesi förmår, enligt min mening, att göra politiken allmänmänsklig och det mänskliga politiskt.
(Lika självklart kan poesi vara bra utan att vara politisk. Ta Gunnar Ekelöf till exempel. Visst kan man tolka in politik i hans dikter. Som man kan tolka in politik i det mesta. Men det är inte det som är poängen. Formuleringar som ”De avlövade trädet sträckte sina kala armar mot himlens tröstlösa grå och i regnet som sakta föll sedan gryningen tystnade vindarna och dog bort” [ur ”Skärvor av en diktsamling”] bär på en helt annan sorts kraft. Det finns faktiskt inget politisk i ”Eufori” [fantastisk dikt, avslutar diktsamlingen Färjesång]. Det är bara förbannat vackert.)
I två dikter från början av sextiotalet tycker jag dock poeten Werner Aspenström pekar på något i den ”politiska” poesin. En motsättning, eller ett problem om man så vill. Den första är den välkända Staden som inleds
”Jag är ingen opolitisk person
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land
Jag anser freden vara vår största tanke
Men jag vill
inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv
Därefter gör poeten en närmast lyrisk betraktelse över Stockholm i morgonljuset och avslutar
Jag tycker det är vackert, helt enkelt
Jag tycker det är mänskligt, ibland.”
(ur Staden, diktsamlingen Trappan)
Utgiven några sidor senare i samma diktsamling finns den i mitt tycke alldeles fantastiska bagatellen Du och jag och världen. Aspenström inleder
”Fråga inte vem du är och vem jag är
och varför allting är.
Låt professorerna utreda,
de har betalt.
Ställ hushållsvågen på bordet
och låt verkligheten väga sig själv.”
(ur Du och jag och världen, diktsamlingen Trappan)
Jag tycker det Aspenström lyckas fånga är motsättningen mellan det politiska och det enkla. Politik handlar väldigt mycket om att problematisera, att ifrågasätta. Rådande maktstrukturer, samhällsordningen, orättvisor. Poesi kan mycket väl handla om det vackra i tingens nuvarande ordning, skönheten i en vattendroppe, att bara finnas till.
Vad Aspenström lyckas fånga – tycker jag – är att detta enkla inte nödvändigtvis måste vara anti-politiskt, eller konservativt. Han är politisk, bara inte jämt, hela tiden. Ibland kan man faktiskt låta professorerna utreda, och själv ägna sig åt att bara finnas till.
Detta sätt att se på saken har ibland beskyllts som eskapism. Precis som människor flyr in i religionen istället för att ta tag i samhällsutvecklingen flyr man in i lyriken, drömmer sig bort till en bättre värld genom romantiska filmer eller fantasyromaner.
Jag tror detta synsätt är felaktigt. Och jag tror också att den bästa politiska poesin är den som också – ibland - vågar vara enkel, mänsklig, rent av vacker. På samma sätt som jag tror de bästa politikerna är de som faktiskt förmår någon gång koppla av ”det politiska” och ibland bara kan vara människa.
Man kan både vara förmögen att njuta av en fantastisk soluppgång och vilja förändra världen. Det säger åtminstone Aspenström mig. Och det är faktiskt gott så.
Fast klockan är bara drygt tre. Och jag har faktiskt semester.
Fick Göran Greiders diktsamling med politisk poesi i födelsedagspresent (tack Alex). En sådan där perfekt present; något jag hade tänkt köpa vid upprepade tillfällen men inte riktigt kommit mig för. Tänkte dock inte ägna så många ord just nu åt just den samlingen. Däremot på relationen mellan poesi och politik.
Självklart kan poesi vara både bra och politisk, samtidigt. Jag har tidigare skrivit om just Greiders egna dikter, samt nämnt Göran Sonnevi. Vi har flera; Sonja Åkesson tycker jag har en klar agenda, Stig Sjödin (en av mina favoriter), man kan fortsätta. Säkert i oändlighet. Bra politisk poesi förmår, enligt min mening, att göra politiken allmänmänsklig och det mänskliga politiskt.
(Lika självklart kan poesi vara bra utan att vara politisk. Ta Gunnar Ekelöf till exempel. Visst kan man tolka in politik i hans dikter. Som man kan tolka in politik i det mesta. Men det är inte det som är poängen. Formuleringar som ”De avlövade trädet sträckte sina kala armar mot himlens tröstlösa grå och i regnet som sakta föll sedan gryningen tystnade vindarna och dog bort” [ur ”Skärvor av en diktsamling”] bär på en helt annan sorts kraft. Det finns faktiskt inget politisk i ”Eufori” [fantastisk dikt, avslutar diktsamlingen Färjesång]. Det är bara förbannat vackert.)
I två dikter från början av sextiotalet tycker jag dock poeten Werner Aspenström pekar på något i den ”politiska” poesin. En motsättning, eller ett problem om man så vill. Den första är den välkända Staden som inleds
”Jag är ingen opolitisk person
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land
Jag anser freden vara vår största tanke
Men jag vill
inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv
Därefter gör poeten en närmast lyrisk betraktelse över Stockholm i morgonljuset och avslutar
Jag tycker det är vackert, helt enkelt
Jag tycker det är mänskligt, ibland.”
(ur Staden, diktsamlingen Trappan)
Utgiven några sidor senare i samma diktsamling finns den i mitt tycke alldeles fantastiska bagatellen Du och jag och världen. Aspenström inleder
”Fråga inte vem du är och vem jag är
och varför allting är.
Låt professorerna utreda,
de har betalt.
Ställ hushållsvågen på bordet
och låt verkligheten väga sig själv.”
(ur Du och jag och världen, diktsamlingen Trappan)
Jag tycker det Aspenström lyckas fånga är motsättningen mellan det politiska och det enkla. Politik handlar väldigt mycket om att problematisera, att ifrågasätta. Rådande maktstrukturer, samhällsordningen, orättvisor. Poesi kan mycket väl handla om det vackra i tingens nuvarande ordning, skönheten i en vattendroppe, att bara finnas till.
Vad Aspenström lyckas fånga – tycker jag – är att detta enkla inte nödvändigtvis måste vara anti-politiskt, eller konservativt. Han är politisk, bara inte jämt, hela tiden. Ibland kan man faktiskt låta professorerna utreda, och själv ägna sig åt att bara finnas till.
Detta sätt att se på saken har ibland beskyllts som eskapism. Precis som människor flyr in i religionen istället för att ta tag i samhällsutvecklingen flyr man in i lyriken, drömmer sig bort till en bättre värld genom romantiska filmer eller fantasyromaner.
Jag tror detta synsätt är felaktigt. Och jag tror också att den bästa politiska poesin är den som också – ibland - vågar vara enkel, mänsklig, rent av vacker. På samma sätt som jag tror de bästa politikerna är de som faktiskt förmår någon gång koppla av ”det politiska” och ibland bara kan vara människa.
Man kan både vara förmögen att njuta av en fantastisk soluppgång och vilja förändra världen. Det säger åtminstone Aspenström mig. Och det är faktiskt gott så.
tisdag, december 27, 2005
En stöld är en stöld är en stöld
Jan Guillous krönika i gårdagens Aftonblad har väckt en hel del reaktioner i bloggsfären. Fanns det något som kunde väckta bloggarna ur sin juldvala så var det uppenbarligen detta. Det verkar som de flesta tycker att Guillou är ute och cyklar. Som argument för detta ifrågasätts detalj på detalj, utan att någon någonsin närmar sig grundfrågan; är det rätt att stjäla, bara för att man kan?
En bra sammanställning av debatten gör Mattias på ”Utsikt från höjden”. Särskilt bloggarens egna slutkläm är symptomatisk. Han skriver
Det som händer när någon går in i en affär, stoppar på sig en skiva och sedan går därifrån utan att betala är att det fysiskt försvinner ett exemplar från marknaden. När jag laddar hem en skiva från DC så försvinner ingenting, istället mångfaldigas informationen. Artisten i fråga får en större spridning, fler får intresse för musiken, går på deras konserter o.s.v.
Här fångas en massa grundsatser i försvaret av den illegala fildelningen upp. Typ
Att ingen förlorar när någon olovligt kopierar någon annans arbete
Att upphovsbrott inte är brott, eftersom ursprungsverket ”finns kvar”
Att artisterna/upphovsmännen ”egentligen” vinner på illegal fildelning, eftersom intresset för deras verk (konserter etc) istället ökar.
Allt detta bygger på helt grundläggande missförstånd om varför upphovsrätten finns och hur den fungerar.
Till att börja med. När du köper en bok köper du faktiskt någonting mer än pappret och trycket. Du betalar också för det – stora – arbete författaren lade ner när han skrev boken. Trots att detta arbete inte på något sätt försvinner, blir mindre, av att du köper just din bok. Du förväntas betala till författaren, trots att just ditt exemplar av just din favoritbok inte innebar någon som helst extra arbetsinsats av författaren (boken var ju redan skriven). Och detta är kärnan i upphovsrätten. För att det ska bli möjligt att försörja sig på konstnärligt arbete, så förväntas alla som tar del av det på ett eller annat sätt vara med och betala (eller att vi alla genom skattsedeln gör samma sak, som när det gäller stödet till den offentliga konsten etc).
Vidare. När man stjäl någons arbete genom att olovligt kopiera det; så är det faktiskt samma sak vare sig arbetet finns tryckt i en bok eller bara finns digitalt på nätet. Vi är ju inte arga på människor som stjäl böcker för att böckerna riskerar att ta slut för oss andra, utan för att det försvårar för upphovsmännen, förlagen etc. att leva på sitt arbete, och på det sättet ge ut fler böcker i framtiden.
Så över till det sista ledet. Att upphovsmännen ”egentligen” tjänar på fildelningen.
Det är möjligt att det är sant. Men det är i sammanhanget ointressant. För vad debatten om fildelning handlar om, är huruvida det är du eller upphovsmannen som ska avgöra vad som ska finnas gratis på nätet och vad som ska kosta pengar. Självklart kan ingen hindra någon från att lägga upp sitt eget arbete hur gratis som helst – om nu någon vill ha det. Men om man inte gör det valet, då ska det också vara möjligt. Det är det inte så länge piratkopieringen är så omfattande som den är idag.
Och jag tror absolut att det kan vara bra att sprida saker gratis. Ser vi på utvecklingen på tidningssidan är det ingen slump att gratistidningarna idag står som spön i backen – pengarna finns någon annanstans än i lösnummerförsäljningen. Att göra kulturen gratis för konsumenterna är också bra – som i mitt tidigare exempel med biblioteken. Skillnaden i de fallen är att då får fortfarande upphovsmännen en ersättning för sitt arbete, antingen från annonsörerna eller från staten.
Det ideologiska försvaret för den illegala fildelningen är tunt. Istället för att diskutera kärnfrågan glider debatten in på detaljer, myter och bisaker. Det tyngsta och kanske relevantaste argumentet är maktargumentet, alltså att fildelningen inte går att stoppa oavsett vad vi tycker.
Och det är möjligt att det är så. Det är möjligt att det enda vi kan göra är att förhålla oss. I sådana fall bör diskussionen gälla hur vi kan möjliggöra en vettig utkomst från konstnärligt arbete även imorgon. Extra skatt på bredband, månne? Svårt att tro att det skulle räcka, och oavsett det så är det i sådana fall en reträttlösning och inget eftersträvansvärt. Men någon måste betala, det kommer vi aldrig från.
Personligen tycker jag nog att vi ska ge upphovsrätten en chans. Det är faktiskt värt det, om det gör det möjligt för människor att även imorgon leva på sitt konstnärliga arbete.
söndag, december 25, 2005
Har jag blivit höger som gillar upphovsrätten eller är det helt enkelt de andra som har fel?
Idag fick jag en karamell när jag hyrde film nere i den lokala videobutiken. På omslagspappret tackades jag för att jag betalde för min filmkonsumtion, istället för att ladda ner olagligt från nätet.
Sugandes på karamellen fick jag anledning att fundera över min egen syn på saken. För låt mig vara ärlig; mitt politiska engagemang grundas inte i ett försvar av den privata äganderätten. Påståenden som ”skatt är stöld” upplever jag som närmast löjliga. Det finns ett antal olika värden; jämlikhet, alla människors frihet, bekämpandet av svält och fattigdom; som jag tycker är så oerhört mycket viktigare än att rådande ägandestrukturer ska bevaras till varje pris (vilket är det försvaret av den privata äganderätten i nio fall av tio kokar ner till.)
Men jag kan trots det inte förstå dem som menar att försvaret av den typ av äganderätt som skyddar konstnärer och författare, upphovsrätten, är felaktigt och förlegat. Varför ska det vara okej att gå förbi upphovsrätt och därmed konstnärernas äganderätt till det egna arbetet, bara för att det är tekniskt möjligt? Är det rätt att ladda ner olagligt kopierade filmer gratis från nätet, bara för att jag kan?
Väl hemkommen ser jag att Jan Guillou skrivit en krönika på samma tema i Aftonbladet. Han målar upp en bild av upphovsmännens fiender som förvirrade socialister, lite som planka.nu. Min bild är att det inte är så enkelt.
Jag tror nämligen att det handlar om något helt annat. Fildelarna finns bland alla politiska grupperingar. Kanske är det en generationsfråga snarare än en ideologisk. En massa unga människor laddar ner film och musik gratis från nätet, och blir förbannade när någon vill ta denna möjlighet ifrån dem. Så kan man bygga en argumentation runt detta. Motivera varför jag ska ha rätt att ta för mig. Denna överbyggnad kan sedan vara höger eller vänster. Teknisk eller moralisk. Men kärnan är densamma; ingen jävel ska få ta betalt för det jag idag kan sno åt mig gratis.
Jag tycker det är viktigt att alla människor har tillgång till kulturen. Därför är jag för en stark offentligt kulturpolitik. Jag tycker vi ska ta ut pengar i skatt och använda dem så att exempelvis alla kan låna böcker gratis på biblioteken. Det är att vara vänster. Att förespråka någon sorts kulturell vilda västern där de som kan får sno åt sig och de som förlorar i slutändan är upphovsmännen, det är bara korkat.
Och det hade jag nog tyckt även utan den där karamellen. Men den var god, det var den.
Sugandes på karamellen fick jag anledning att fundera över min egen syn på saken. För låt mig vara ärlig; mitt politiska engagemang grundas inte i ett försvar av den privata äganderätten. Påståenden som ”skatt är stöld” upplever jag som närmast löjliga. Det finns ett antal olika värden; jämlikhet, alla människors frihet, bekämpandet av svält och fattigdom; som jag tycker är så oerhört mycket viktigare än att rådande ägandestrukturer ska bevaras till varje pris (vilket är det försvaret av den privata äganderätten i nio fall av tio kokar ner till.)
Men jag kan trots det inte förstå dem som menar att försvaret av den typ av äganderätt som skyddar konstnärer och författare, upphovsrätten, är felaktigt och förlegat. Varför ska det vara okej att gå förbi upphovsrätt och därmed konstnärernas äganderätt till det egna arbetet, bara för att det är tekniskt möjligt? Är det rätt att ladda ner olagligt kopierade filmer gratis från nätet, bara för att jag kan?
Väl hemkommen ser jag att Jan Guillou skrivit en krönika på samma tema i Aftonbladet. Han målar upp en bild av upphovsmännens fiender som förvirrade socialister, lite som planka.nu. Min bild är att det inte är så enkelt.
Jag tror nämligen att det handlar om något helt annat. Fildelarna finns bland alla politiska grupperingar. Kanske är det en generationsfråga snarare än en ideologisk. En massa unga människor laddar ner film och musik gratis från nätet, och blir förbannade när någon vill ta denna möjlighet ifrån dem. Så kan man bygga en argumentation runt detta. Motivera varför jag ska ha rätt att ta för mig. Denna överbyggnad kan sedan vara höger eller vänster. Teknisk eller moralisk. Men kärnan är densamma; ingen jävel ska få ta betalt för det jag idag kan sno åt mig gratis.
Jag tycker det är viktigt att alla människor har tillgång till kulturen. Därför är jag för en stark offentligt kulturpolitik. Jag tycker vi ska ta ut pengar i skatt och använda dem så att exempelvis alla kan låna böcker gratis på biblioteken. Det är att vara vänster. Att förespråka någon sorts kulturell vilda västern där de som kan får sno åt sig och de som förlorar i slutändan är upphovsmännen, det är bara korkat.
Och det hade jag nog tyckt även utan den där karamellen. Men den var god, det var den.
fredag, december 23, 2005
Född den 24 december
Jag är född på julafton 1973. Sedan jag var liten har julen alltid varit något särskilt för mig; födelsedag och julafton i ett, alla högtiders högtider på en gång. Ibland kunde förväntningarna bli nästan löjligt stora. Jag minns så många nätter när jag som liten låg och låtsades sova medan jag egentligen var vaken på helspänn, uppmärksamt lyssnande efter varje ljud som kunde vara ett tecken på att familjen gått upp och börjat förbereda födelsedagsfirandet; presenterna, frukosten på sängen och födelsedagssången.
Imorgon fyller jag 32. Jag har precis varit iväg och köpt en julgran; en lite mindre modell, men tät och fin det här året. Emma är iväg och handlar några sista saker till morgonens förmiddagsfika med släkten. Snön har visserligen försvunnit men det är ändå något speciellt med det här sena decembermörkret.
Att fira jul är som att läsa Tolkien. En ursäkt för att kunna drömma sig tillbaka till något lyckligt barndomsland, få stänga in sig inomhus obekymrad om de kalla vintervindarna på utsidan. Och självklart blir det aldrig lika mystiskt och fantastiskt som det var tänkt. Självklart vore det bättre att ta julen för vad den är; en chans för dem som har turen att inte behöva vara ensamma att få umgås lite släkt och vänner, äta god mat och trivas – verkligen inget ont i det.
Men ändå. Såhär kvällen den 23, när det mesta av städandet och pysslandet trots allt är gjort. När det är rent och fint och luktar gran. När den sista julklappen är handlad och inslagen. Så tänker jag nog ändå låta mig fångas av magin. Klä granen och låtsas som om livet, just nu i alla fall, är som en enda stor Disneyfilm.
God jul, allesammans. Det vet jag att ni förtjänar.
Imorgon fyller jag 32. Jag har precis varit iväg och köpt en julgran; en lite mindre modell, men tät och fin det här året. Emma är iväg och handlar några sista saker till morgonens förmiddagsfika med släkten. Snön har visserligen försvunnit men det är ändå något speciellt med det här sena decembermörkret.
Att fira jul är som att läsa Tolkien. En ursäkt för att kunna drömma sig tillbaka till något lyckligt barndomsland, få stänga in sig inomhus obekymrad om de kalla vintervindarna på utsidan. Och självklart blir det aldrig lika mystiskt och fantastiskt som det var tänkt. Självklart vore det bättre att ta julen för vad den är; en chans för dem som har turen att inte behöva vara ensamma att få umgås lite släkt och vänner, äta god mat och trivas – verkligen inget ont i det.
Men ändå. Såhär kvällen den 23, när det mesta av städandet och pysslandet trots allt är gjort. När det är rent och fint och luktar gran. När den sista julklappen är handlad och inslagen. Så tänker jag nog ändå låta mig fångas av magin. Klä granen och låtsas som om livet, just nu i alla fall, är som en enda stor Disneyfilm.
God jul, allesammans. Det vet jag att ni förtjänar.
torsdag, december 22, 2005
Om hushållsnära tjänster
Jag vet folk som glatt betalar 10-12 000 i månaden- kanske mer - för att bo i ett attraktivt område, men som aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att betala 300 spänn vitt för stödhjälp. Som käkar middag för runt tusenlappen och tycker det är ok, som byter däck på bilen på en verkstad istället för att göra det själv, som gärna plöjer ner 25-30 000 i en schysst utlandssemester. Men när det kommer till städhjälp är det stopp. Då är det svart arbetskraft, eller krav på skattesubventioner som gäller.
För detta är så slående. Det är inte mellan låginkomsttagarnas lägenheter i Rågsved eller Husby de svartarbetande städerskorna springer (de bor månne där, men det är inte där de städar). Tvärtom, när polisen för ett tag sedan gjorde stora tillslag i Göteborg var det hos de bättre bemedlade, hos karriärhushållen i villaområdena de upptäckte en nästan löjligt stor förekomst av svart städhjälp. Det var hos folk som hade pengarna, som lätt skulle kunna prioritera om och betala vitt. Men som valde att inte göra det.
Varför? Jag kan bara se en orsak. Det handlar om värderingar. Man vill helt enkelt inte betala vad det faktiskt kostar att få denna hjälp på samma sätt som man är beredd att betala för andra beskattade tjänster.
Jag ser inga moraliska problem med att människor städar som yrke. Tvärtom, det är en nödvändig och hedervärd profession. Jag håller heller inte för uteslutet att olika typer av stöd i hemmet (städning, tvättning) kommer att vara en tjänst där efterfrågan ökar framöver. På samma sätt som efterfrågan på färdiglagad mat har ökat, inte minst bland singelhushållen i Stockholm.
Det som stör mig i det borgerliga kravet på skattesubventioner av hushållsnära tjänster är denna moraliska underton. Det låter som om det finns en massa invandrarkvinnor som aldrig kommer få jobb om vi inte anställer dem som hushållerskor, men det är klart ni kan väl inte förvänta er att vi ska vara beredda att betala för dessa tjänster som om det vore tjänster vilka som helst? Nä någon typ av skattesubventioner kräver vi nog för det är ändå nästan lite välgörenhet av oss att faktiskt ta hand om dessa stackare. Ja, och så slipper vi städa förståss. Men det är bara en bisak, eller, förlåt, en jämställdhetsreform är det visst eftersom det är kvinnor som nu slipper städa (våra män slipper redan.)
Jag säger; rensa upp i svartarbetsträsket istället. Brott ska bekämpas med polis, inte genom att vi skattesubventionerar brottslingarna. Skapa på det sättet förutsättningarna för en verklig marknad, så får människor välja fritt vilka tjänster de väljer att köpa och vilka de väljer att utföra själva. Att staten ska gå in och på grumliga moraliska grunder styra in efterfrågan på en viss typ av tjänstekonsumtion är både förlegat och felaktigt. Och, som erfarenheterna från Finland visar, ett ganska ineffektivt sätt att pressa tillbaka arbetslösheten.
För detta är så slående. Det är inte mellan låginkomsttagarnas lägenheter i Rågsved eller Husby de svartarbetande städerskorna springer (de bor månne där, men det är inte där de städar). Tvärtom, när polisen för ett tag sedan gjorde stora tillslag i Göteborg var det hos de bättre bemedlade, hos karriärhushållen i villaområdena de upptäckte en nästan löjligt stor förekomst av svart städhjälp. Det var hos folk som hade pengarna, som lätt skulle kunna prioritera om och betala vitt. Men som valde att inte göra det.
Varför? Jag kan bara se en orsak. Det handlar om värderingar. Man vill helt enkelt inte betala vad det faktiskt kostar att få denna hjälp på samma sätt som man är beredd att betala för andra beskattade tjänster.
Jag ser inga moraliska problem med att människor städar som yrke. Tvärtom, det är en nödvändig och hedervärd profession. Jag håller heller inte för uteslutet att olika typer av stöd i hemmet (städning, tvättning) kommer att vara en tjänst där efterfrågan ökar framöver. På samma sätt som efterfrågan på färdiglagad mat har ökat, inte minst bland singelhushållen i Stockholm.
Det som stör mig i det borgerliga kravet på skattesubventioner av hushållsnära tjänster är denna moraliska underton. Det låter som om det finns en massa invandrarkvinnor som aldrig kommer få jobb om vi inte anställer dem som hushållerskor, men det är klart ni kan väl inte förvänta er att vi ska vara beredda att betala för dessa tjänster som om det vore tjänster vilka som helst? Nä någon typ av skattesubventioner kräver vi nog för det är ändå nästan lite välgörenhet av oss att faktiskt ta hand om dessa stackare. Ja, och så slipper vi städa förståss. Men det är bara en bisak, eller, förlåt, en jämställdhetsreform är det visst eftersom det är kvinnor som nu slipper städa (våra män slipper redan.)
Jag säger; rensa upp i svartarbetsträsket istället. Brott ska bekämpas med polis, inte genom att vi skattesubventionerar brottslingarna. Skapa på det sättet förutsättningarna för en verklig marknad, så får människor välja fritt vilka tjänster de väljer att köpa och vilka de väljer att utföra själva. Att staten ska gå in och på grumliga moraliska grunder styra in efterfrågan på en viss typ av tjänstekonsumtion är både förlegat och felaktigt. Och, som erfarenheterna från Finland visar, ett ganska ineffektivt sätt att pressa tillbaka arbetslösheten.
fredag, december 16, 2005
Snällt, sant och nödvändigt
Inte trodde jag det. Men man kan faktiskt lära sig något av att lyssna på reklamradio. Som i eftermiddags, då jag tränade efter jobbet. Som vanligt pumpar musiken från någon av våra kommersiella radiokanaler. Plötsligt bland Madonna och … ja, det var mest Madonna … berättar en av programledarna en anekdot.
Hon hade fått lära sig en regel på en fest. Att om man funderar på att säga något ska man fundera på om det är sant, snällt eller nödvändigt. Uppfyller det man är på väg att säga inte två av dessa kriterier kan man lika gärna hålla tyst.
Och jag tycker faktiskt det var en väldigt bra regel. Och tänker faktiskt försöka följa den. Så om jag möter någon av er i framtiden och säger nått snällt, då kan ni lita på att det är sant. Eller nödvändigt. Men om jag någon gång säger något elakt då är det fara på färde, för då måste det både vara sant och nödvändigt.
Plötsligt känner jag mig som en så mycket större människa. Tänk vad lite reklamradio kan göra!
Hon hade fått lära sig en regel på en fest. Att om man funderar på att säga något ska man fundera på om det är sant, snällt eller nödvändigt. Uppfyller det man är på väg att säga inte två av dessa kriterier kan man lika gärna hålla tyst.
Och jag tycker faktiskt det var en väldigt bra regel. Och tänker faktiskt försöka följa den. Så om jag möter någon av er i framtiden och säger nått snällt, då kan ni lita på att det är sant. Eller nödvändigt. Men om jag någon gång säger något elakt då är det fara på färde, för då måste det både vara sant och nödvändigt.
Plötsligt känner jag mig som en så mycket större människa. Tänk vad lite reklamradio kan göra!
torsdag, december 15, 2005
Sysselsättningen ökar med 100 000
Idag är det hundratusen fler personer som är sysselsatta än vad som var fallet för ett år sedan. Det säger ny statistik från SCB. Hans Karlsson kommenterar de positiva siffrorna och säger att ”[d]en positiva trenden på arbetsmarknaden fortsätter”.
Och då har åtgärderna i regeringens sysselsättningspaket inte slagit igenom än. Vi får se vilka som verkar mest trovärdiga under året som kommer, de som målar i svartaste svart eller de som vågar tro på Sverige.
Och då har åtgärderna i regeringens sysselsättningspaket inte slagit igenom än. Vi får se vilka som verkar mest trovärdiga under året som kommer, de som målar i svartaste svart eller de som vågar tro på Sverige.
onsdag, december 14, 2005
Och så kom det en arbetsgrupp (och några miljoner i informationssatsningar)
Högeralliansen har under den senaste tiden försökt förklara kräftgången i opinionen med att de inte har levererat tillräckligt många nya politiska idéer. Förväntningarna var därför rätt stora inför dagens gemensamma utspel från partiledarnas Skåneturné.
Och visst blev det ett utspel. För dem, de flesta av er misstänker jag, som missat det kan man läsa mer här.
Kontentan; högeralliansen vill få fler kvinnliga företagare. Gott så. Problemet är bara att de uppenbarligen inte har en aning om hur det ska gå till. De skarpaste förslagen de lyckades enas om var en ny arbetsgrupp på nationell nivå (ett ”råd”), och att staten ska pumpa ut femtio miljoner om året i någon sorts informationskampanj. Ett jättelikt, statligt ”kvinnor kan” alltså.
Det är lite som professor Baltazar. De funderade och de funderade. Och så kom det … en arbetsgrupp! Imponerande.
Och visst blev det ett utspel. För dem, de flesta av er misstänker jag, som missat det kan man läsa mer här.
Kontentan; högeralliansen vill få fler kvinnliga företagare. Gott så. Problemet är bara att de uppenbarligen inte har en aning om hur det ska gå till. De skarpaste förslagen de lyckades enas om var en ny arbetsgrupp på nationell nivå (ett ”råd”), och att staten ska pumpa ut femtio miljoner om året i någon sorts informationskampanj. Ett jättelikt, statligt ”kvinnor kan” alltså.
Det är lite som professor Baltazar. De funderade och de funderade. Och så kom det … en arbetsgrupp! Imponerande.
tisdag, december 13, 2005
Vulgariserad sjukvårdsdebatt
Har precis kommit hem från landstingsfullmäktige. Det märks att valet börjar närma sig. Tonläget har gått upp, debattnivån har på många områden tyvärr sjunkit som en sten. Särskilt gäller detta sjukvården. Interna konflikter inom sjukvårdsorganisationen exploateras hänsynslöst av en allt desperatare opposition, en sanslös svartmålning av den svenska sjukvården som företeelse tycks vara den politiska strategin för dagen.
Samma typ av retorik, fast än mer vulgariserad, hittar jag i kommentarerna till ett inlägg på Anders Ygemans blogg. För så rör sig argumentationen neråt i näringskedjan; Stefan Fölster säger en sak, Chris Heister hårdrar och politiserar och till slut så blir det till närmast löjeväckande populism på Internet, insändarsidor. Men de felaktiga bilderna sprids, propaganda tar fäste.
Det är lätt att bara bli systemens försvarare i detta läge. Och visst måste systemen försvaras, inte minst mot de mest överdriva eller rent ut lögnaktiga angrepp de utsätts för. Men politik kan aldrig bara vara defensiv. Socialdemokratin måste orka föra ut även de offensiva tankar om den framtida vården som faktiskt är vår största styrka. Viljan till förändring och utveckling måste lysa lika klar som försvaret av det som faktiskt fungerar riktigt bra.
Men det är inte lätt när motståndaren varken vill prata sak eller visioner utan bara skyffla skit. Ärligt talat; den sjukvårdspolitiska debatten under nästa år riskerar att bli riktigt, riktigt låg. Någonstans tror jag tyvärr de stora förlorarna på detta är alla vi som idag eller imorgon kan bli beroende av svensk sjukvård.
Samma typ av retorik, fast än mer vulgariserad, hittar jag i kommentarerna till ett inlägg på Anders Ygemans blogg. För så rör sig argumentationen neråt i näringskedjan; Stefan Fölster säger en sak, Chris Heister hårdrar och politiserar och till slut så blir det till närmast löjeväckande populism på Internet, insändarsidor. Men de felaktiga bilderna sprids, propaganda tar fäste.
Det är lätt att bara bli systemens försvarare i detta läge. Och visst måste systemen försvaras, inte minst mot de mest överdriva eller rent ut lögnaktiga angrepp de utsätts för. Men politik kan aldrig bara vara defensiv. Socialdemokratin måste orka föra ut även de offensiva tankar om den framtida vården som faktiskt är vår största styrka. Viljan till förändring och utveckling måste lysa lika klar som försvaret av det som faktiskt fungerar riktigt bra.
Men det är inte lätt när motståndaren varken vill prata sak eller visioner utan bara skyffla skit. Ärligt talat; den sjukvårdspolitiska debatten under nästa år riskerar att bli riktigt, riktigt låg. Någonstans tror jag tyvärr de stora förlorarna på detta är alla vi som idag eller imorgon kan bli beroende av svensk sjukvård.
fredag, december 09, 2005
Rudolf Meidner död
En stor intellektuell har gått ur tiden. Jag träffade Rudolf Meidner några få gånger, på olika seminarier som han trots sin ålder inte slutade att delta på. En gång satt vi och pratade lite mer på tu man hand. Han förde ett stilla resonemang om att han och Gösta Rehn kanske hade varit lite blinda inför strukturomvandlingens baksida. Jag minns inte exakt formuleringen; men han ifrågasatte på ålderns höst synen att exempelvis industriarbetare i femtio- sextioårsåldern faktiskt skulle kunna skola om sig och skaffa ett nytt jobb på en ny, strukturomvandlad, arbetsmarknad. Jag slogs dels av eftertänksamheten, dels av en insikt om vilken entusiasm och utvecklingstro som då måste ha burit de två unga lo-ekonomerna.
Rudolf Meidner förstod att gifta samman arbetarrörelsen med framtiden. Även om det kanske stämmer att tron på den ständiga utvecklingen och strukturomvandlingen någon gång var lite naiv, så var och är den ändå i grunden riktig i den meningen att samhället alltid måste gå framåt, aldrig får stanna av. Det arvet får vi bära med oss, likväl som minnet av en svensk politisk gigant.
Rudolf Meidner förstod att gifta samman arbetarrörelsen med framtiden. Även om det kanske stämmer att tron på den ständiga utvecklingen och strukturomvandlingen någon gång var lite naiv, så var och är den ändå i grunden riktig i den meningen att samhället alltid måste gå framåt, aldrig får stanna av. Det arvet får vi bära med oss, likväl som minnet av en svensk politisk gigant.
Från tragedi till tragik
Jag har tidigare inte skrivit om tsunamin här. Orsaken är enkel; det har på något sätt känts som om man smutsar ner alla de människor som drabbades och deras personliga tragedier genom att göra det hela till en del av ett partipolitiskt spel. Och det har å andra sidan känts helt omöjligt att diskutera tsunamin utan att det blir partipolitik. Om jag uttrycker förståelse för att det var omöjligt för regeringen att kunna ha beredskap för en sådan händelse, om jag tycker att det viktiga nu är att vi lär och går vidare, inte att huvuden faller – då uppfattas det inte som genuina och ärliga åsikter, utan som ett försvar för Göran Persson.
Dessutom finns det andra, ännu större frågor, som är nästan helt omöjliga att närma sig på ett sansat sätt med den aktuella tragedin i så nära tid. Hur stort är egentligen statens ansvar när det gäller händelser på andra sidan jorden? Innebär dagens debatt att vi är i färde med att införa en jättelik statlig reseförsäkring som täcker alla jämt? I sådant fall, är det rätt att alla är med och betalar, och vilka anspråk kan man egentligen ställa på skattebetalarkollektivet?
För att uttrycka mig rakt; kan jag kräva att den ensamstående morsan i Bredäng ska vara med och betala för att staten ska kunna garantera mig trygghet när jag exempelvis i januari personligen åker på semester till andra sidan jorden? Följer man debatten idag framstår det nästan som att bedriva sjukvård över hela världen skulle vara en statlig ”kärnuppgift”, och någonstans kan jag inte låta bli att tycka att detta är en hållning som åtminstone måste få diskuteras innan den blir allmän policy. Men frågorna blir svåra när vi har den största mänskliga katastrof som drabbat svenskar i modern tid i så färskt minne. När det gäller ett framtida politisk ansvarstagande menar jag att de ändå måste ställas. Tyvärr så är det inte runt dem den politiska diskussionen post-tsunami har cirkulerat.
Istället handlar debatten om att skyffla skuld. De senaste dagarnas lågvattenmärken när det gäller alliansens oförmåga att visa ledarskap ens internt har gjort detta smärtsamt uppenbart. Jag tror inte någon som ser habrovinkerna runt ett eventuellt, kommande misstroendevotum känner något större förtroende för att dessa människor i regeringsställning skulle vara kapabla att hantera så värst mycket alls, och allra minst en allvarlig katastrof. Det skulle jag kunna glädjas övre, men jag känner mest sorg. Sorg över att längtan till makten så uppenbart har fått överspegla alla andra drivkrafter och motiv.
Tänk om man i en sådan här fråga faktiskt skulle kunna sätta sig ner. Sätta partipolitiken åt sidan. Ta ansvar. I ordets verkliga mening. Då skulle vi kunna bygga upp en organisation bättre anpassad till vår globala värld och dess risker, kunna föra ett sansat samtal om vad som är statens ansvar och vad som inte är det, och framförallt skulle vi som nation kanske få chansen att läka och så småningom gå vidare.
Dessutom finns det andra, ännu större frågor, som är nästan helt omöjliga att närma sig på ett sansat sätt med den aktuella tragedin i så nära tid. Hur stort är egentligen statens ansvar när det gäller händelser på andra sidan jorden? Innebär dagens debatt att vi är i färde med att införa en jättelik statlig reseförsäkring som täcker alla jämt? I sådant fall, är det rätt att alla är med och betalar, och vilka anspråk kan man egentligen ställa på skattebetalarkollektivet?
För att uttrycka mig rakt; kan jag kräva att den ensamstående morsan i Bredäng ska vara med och betala för att staten ska kunna garantera mig trygghet när jag exempelvis i januari personligen åker på semester till andra sidan jorden? Följer man debatten idag framstår det nästan som att bedriva sjukvård över hela världen skulle vara en statlig ”kärnuppgift”, och någonstans kan jag inte låta bli att tycka att detta är en hållning som åtminstone måste få diskuteras innan den blir allmän policy. Men frågorna blir svåra när vi har den största mänskliga katastrof som drabbat svenskar i modern tid i så färskt minne. När det gäller ett framtida politisk ansvarstagande menar jag att de ändå måste ställas. Tyvärr så är det inte runt dem den politiska diskussionen post-tsunami har cirkulerat.
Istället handlar debatten om att skyffla skuld. De senaste dagarnas lågvattenmärken när det gäller alliansens oförmåga att visa ledarskap ens internt har gjort detta smärtsamt uppenbart. Jag tror inte någon som ser habrovinkerna runt ett eventuellt, kommande misstroendevotum känner något större förtroende för att dessa människor i regeringsställning skulle vara kapabla att hantera så värst mycket alls, och allra minst en allvarlig katastrof. Det skulle jag kunna glädjas övre, men jag känner mest sorg. Sorg över att längtan till makten så uppenbart har fått överspegla alla andra drivkrafter och motiv.
Tänk om man i en sådan här fråga faktiskt skulle kunna sätta sig ner. Sätta partipolitiken åt sidan. Ta ansvar. I ordets verkliga mening. Då skulle vi kunna bygga upp en organisation bättre anpassad till vår globala värld och dess risker, kunna föra ett sansat samtal om vad som är statens ansvar och vad som inte är det, och framförallt skulle vi som nation kanske få chansen att läka och så småningom gå vidare.
torsdag, december 08, 2005
Down market
I dagens Resumé skriver chefredaktör Viggo Cavling;
” Den eviga kvällstidningsfrågan är hur mycket down market man ska gå. Jag tror man ska gå en bra bit till. Jag tycker inte man ska lägga fingrarna emellan vad det gäller Mikael Persbrandts fylleri och Göran Perssons maktfullkomlighet. Vad det gäller den senare tycker jag att Lena Mellin ska vrida åt tumskruvarna ytterligare några varv.”
Texten handlar om att Aftonbladet fyllde år i tisdags. På ett sätt rätt kul att någon försvarar fördumningen och vulgariseringen av det offentliga samtalet. Skulle nästan kunna vara ironi, men nä. Jag tror han menar det.
Slående vilken frustration bildspråket andas. ”Inte lägga fingarna emellan”. ”Dra åt tumskruvarna”. Våld, bestraffning. Journalisten som den rättrådiga bödeln, ute för att tortera de skyldiga (Micke Persbrandt???). Rätt långt från någon typ av folkbildande, publicistiskt ideal. Om man säger.
Men han kan vara lugn. Viggo behöver bara vänta till på fredag. Då kommer nästa ”klick”-bilaga. Vi andra får fortsätta hoppas på ett mer sansat medieklimat. Och det, är jag rädd, kan ta betydligt längre tid än så.
” Den eviga kvällstidningsfrågan är hur mycket down market man ska gå. Jag tror man ska gå en bra bit till. Jag tycker inte man ska lägga fingrarna emellan vad det gäller Mikael Persbrandts fylleri och Göran Perssons maktfullkomlighet. Vad det gäller den senare tycker jag att Lena Mellin ska vrida åt tumskruvarna ytterligare några varv.”
Texten handlar om att Aftonbladet fyllde år i tisdags. På ett sätt rätt kul att någon försvarar fördumningen och vulgariseringen av det offentliga samtalet. Skulle nästan kunna vara ironi, men nä. Jag tror han menar det.
Slående vilken frustration bildspråket andas. ”Inte lägga fingarna emellan”. ”Dra åt tumskruvarna”. Våld, bestraffning. Journalisten som den rättrådiga bödeln, ute för att tortera de skyldiga (Micke Persbrandt???). Rätt långt från någon typ av folkbildande, publicistiskt ideal. Om man säger.
Men han kan vara lugn. Viggo behöver bara vänta till på fredag. Då kommer nästa ”klick”-bilaga. Vi andra får fortsätta hoppas på ett mer sansat medieklimat. Och det, är jag rädd, kan ta betydligt längre tid än så.
onsdag, december 07, 2005
Borgerlig kulturmoras (det handlar om demokrati, dumbom)
Igår diskuterade riksdagen nästa års kulturpolitik. Eftersom jag jobbar med frågorna följde jag debatten rätt noga. Sedan tidigare kände jag till vilka enorma kultursatsningar på film, dans, teater med mera regeringen föreslår tillsammans med (v) och (mp). Jag visste också att högern försökt närma sig (s) och triangulera bort kulturfrågorna från nästa års val. Hur misslyckat detta försök var, förstod jag dock nog ordentligt först i går.
Moderaterna säger att de satsar mer på kulturen än (s). Vad de inte berättar, är att de tar varenda krona och mer därtill för att finansiera detta genom att skära ner radikalt på folkbildningen. 300 miljoner ska bort, vilket omräknat i verksamhet motsvarar var tredje studiecirkel. Under debatten framkom att detta var en ideologisk nedskärning och inte bara en besparing.
Högeralliansen är också helt splittrad. Trots löften om enighet och ”kulturallianser” hade man inte kommit ett steg längre än för ett år sedan. Centern vill satsa på folkbildningen, moderaterna bygger hela sin kulturpolitik på att kunna slakta den och dela ut pengarna. Det var spridda skurar åt både höger och vänster som hördes, och någon gemensam uppfattning eller några gemensamma förslag stod inte att finna.
Trött och oengagerat, skulle man kanske kunna kalla det borgerliga försöket att forma en gemensam kulturpolitik. Men jag tror tyvärr att det är värre än så. För under ytan kokar frågeställningar om bredd, bildning, folklighet – ja, faktiskt demokrati. Det ”nya arbetarpartiet” bygger sin kulturpolitik på att slakta folkbildningen, halvera stödet till Arbetets museum och återinföra inträde till de statliga museerna. I slutändan handlar det om makt, och det är samma gamla konflikt som de senaste hundra åren i svensk politik.
Moderaterna säger att de satsar mer på kulturen än (s). Vad de inte berättar, är att de tar varenda krona och mer därtill för att finansiera detta genom att skära ner radikalt på folkbildningen. 300 miljoner ska bort, vilket omräknat i verksamhet motsvarar var tredje studiecirkel. Under debatten framkom att detta var en ideologisk nedskärning och inte bara en besparing.
Högeralliansen är också helt splittrad. Trots löften om enighet och ”kulturallianser” hade man inte kommit ett steg längre än för ett år sedan. Centern vill satsa på folkbildningen, moderaterna bygger hela sin kulturpolitik på att kunna slakta den och dela ut pengarna. Det var spridda skurar åt både höger och vänster som hördes, och någon gemensam uppfattning eller några gemensamma förslag stod inte att finna.
Trött och oengagerat, skulle man kanske kunna kalla det borgerliga försöket att forma en gemensam kulturpolitik. Men jag tror tyvärr att det är värre än så. För under ytan kokar frågeställningar om bredd, bildning, folklighet – ja, faktiskt demokrati. Det ”nya arbetarpartiet” bygger sin kulturpolitik på att slakta folkbildningen, halvera stödet till Arbetets museum och återinföra inträde till de statliga museerna. I slutändan handlar det om makt, och det är samma gamla konflikt som de senaste hundra åren i svensk politik.
En kul dag
Fick ikväll förtroendet att stå kvar på andra plats på den socialdemokratiska landstingslistan för Stockholms sjätte krets – efter landstingsrådet Anna Kettner. Det känns speciellt. Och stort. Det innebär att jag får vara beredd att vara med och ta ansvaret och driva mitt partis och mina partikamraters frågor i Stockholms läns landsting i ytterligare fyra år. Och att någon därute uppenbarligen tror att jag kan göra det rätt hyfsat. Så stort tack till dem som nominerade och stödde mig och de som nu i kväll också fattade beslut om att jag skulle få representera socialdemokraterna på den fina platsen i fyra år till.
Dessutom så klippte jag mig i dag, och det visade sig att frisören var killen som har klippt Paggans skägg. Bara en sån grej. En bra dag, på det hela taget.
Dessutom så klippte jag mig i dag, och det visade sig att frisören var killen som har klippt Paggans skägg. Bara en sån grej. En bra dag, på det hela taget.
lördag, december 03, 2005
Vad innebär fallet Åke Green för kampen mot intolerans?
Läser i tidningen att en rättslig process har uppstått efter att kassettband med anti-semitiskt innehåll uppenbarligen har sålts i anslutning till moskén på Södermalm. På banden sägs bland annat att ” judar är en smitta, att de är bröder till apor och grisar och han ber Gud utrota dem.” Den typen av uttalanden är naturligtvis fruktansvärda och måste fördömmas.
Frågan är om den friande HD-domen mot Åke Green påverkar möjligheterna att bekämpa denna typ av yttringar. Om det är tillåtet för en pingstpastor att kalla homosexuella för en cancersvulst i religionsfrihetens namn, är det då okej för en reaktionär imam att göra detsamma gentemot judar (eller någon annan grupp man tycker illa om)?
Frågan om banden kan klassas som hets mot folkgrupp är nu under utredning. Återigen har vi en avvägning mellan tolerans och yttrandefrihet. Fallet Åke Green spökar i kulisserna, och fyller åtminstone mig med en inte helt behaglig känsla. Dessutom frågar jag mig om kristdemokraterna även denna gång kommer att rycka ut till religionsfrihetens försvar; för det kan väl ändå inte vara skillnad på kristnas och muslimers rätt att hetsa mot minoriteter?
Frågan är om den friande HD-domen mot Åke Green påverkar möjligheterna att bekämpa denna typ av yttringar. Om det är tillåtet för en pingstpastor att kalla homosexuella för en cancersvulst i religionsfrihetens namn, är det då okej för en reaktionär imam att göra detsamma gentemot judar (eller någon annan grupp man tycker illa om)?
Frågan om banden kan klassas som hets mot folkgrupp är nu under utredning. Återigen har vi en avvägning mellan tolerans och yttrandefrihet. Fallet Åke Green spökar i kulisserna, och fyller åtminstone mig med en inte helt behaglig känsla. Dessutom frågar jag mig om kristdemokraterna även denna gång kommer att rycka ut till religionsfrihetens försvar; för det kan väl ändå inte vara skillnad på kristnas och muslimers rätt att hetsa mot minoriteter?