Är kultur politik?

Rosemarie skriver ett bra och intressant inlägg på kulturbloggen som jag ändå känner att jag måste kommentera. Hon säger att "Kultur är alltid politik: för kultur oavsett om det är en schlagersång eller en dikt eller ett konstverk eller ett tv-spel handlar om något" men menar också att man inte kan vända på det: "politik är inte kultur" skriver hon och avrundar "kultur är alltid politik - men aldrig partipolitik eller ideologi".

Om jag läser Rosemaries inlägg rätt menar hon alltså att kultur "är" politik eftersom den beskriver saker som kan tolkas utifrån ett politiskt perspektiv. Kultur är alltså politik på samma sätt som verkligheten är politik. Och det har hon såklart alldeles rätt i. Men jag tycker samtidigt att det är en lite snäv syn på det hela.

Skillnaden mellan kultur och verkligheten är nämligen att det första är en mänsklig skapelse. En tolkning om man så vill. Varje konstverk, film, bok, tevespel eller tecknad serie är någons (eller fleras) version av vad det nu är som skildras. Det innebär att jag har väldigt svårt att förstå vad som menas med att kultur inte är ideologi. Nej, all kultur har inte ett uttalat ideologiskt perspektiv men all kultur bygger på någon typ av människo- och/eller samhällssyn. Alltså ideologi.

I senaste numret av flm finns exempelvis en synnerligen läsvärd intervju med Anders Nilsson (mannen bakom bland annat Noll tolerans och Livvakterna). Där förs mycket intressanta resonemang om hans beskrivning av ett Sverige som befinner sig i någon sorts krigstilltånd gentemot kriminella krafter som polisen mer eller mindre står maktlösa mot är höger eller rentav vänster. Jag tycker att det är en mycket intressant ideologisk diskussion. Och den handlar faktiskt både om verkligheten och Anders Nilssons subjektiva tolkning av densamma.

Dessutom finns det ytterligare en ideologisk dimansion i kulturen. Jag har själv skrivit om det i mitt kapitel i debattantologin "Den grå vågen" - nämligen kulturen som en sorts befriande kraft både på individuell och kollektiv nivå. "... kulturen kan vara på en gång befriande och subversiv, eftersom den ger näring åt din fantasi på både ett kollektivt och ett individuellt plan" skriver jag bland annat där (och utgår mycket från mina egna personliga erfarenheter på området).

För mig är kultur politik på ett mycket djupare plan än bara att enskilda konstnärer vill göra ett eller annat statement. Det handlar i allra högsta grad om ideologi. Om människosyn. Ja, om själva förutsättningarna för vad det innebär att vara människa. Därför håller jag med Rosemarie i hennes ambitioner att lyfta upp kulturen. Men förstår inte varför man måsta avgränsa gentemot ideologin på det sätt som hon gör.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, ideologi, kulturbloggen, Anders Nilsson, flm och annat intressant