Det är frustrerade att inte blogga

Sitter i skärgårdsstugan, radion spelar klassiskt och släkt och familj pysslar med sitt i sommarförmiddagsvärmen. Det är inte ens en hel helg sedan jag lämnade den politiska cirkusen i Almedalen bakom mig men rosevinsminglen, seminarierna och alla de politiska diskussionerna känns redan behagligt långt borta. Semestern har börjat på riktigt och med det kommer en för mig rätt oväntat reaktion – en plötsligt längtan att börja blogga igen.

De av er som till och från brukar titta in på denna sida har annars märkt att det varit väldigt lite skrivet på sistone. Orsaken är enkel. Jag har helt enkelt inte haft lust. Den tid jag tidigare la på att formulera tankar här på bloggen har jag istället ägnat åt att läsa. Jag har haft ett ovanligt högt tempo i läsandet de senaste månaderna. Både skön- och facklitteratur. Allt från biografier om Richard Wagner till politiska böcker om socialdemokratins framtid och deckare av Dennis Lehane (en hel del deckare av Dennis Lehane).

Och detta har varit väldigt bra. Jag har fyllt på batterierna. Men nackdelen är också uppenbar. Det är frustrerande att inte blogga.

När jag dessutom upptäcker att denna enkla lilla sida rankas som en av Sveriges mer inflytelserika progressiva bloggar (via kulturbloggen) känns det naturligtvis också uppfodrande. Därför att det finns saker att säga. Om samhällsutvecklingen, politiken, kulturen – vad som händer med landet vi bor i och världen vi lever i.

Ett tag för rätt länge sedan låg jag bland de mest lästa politiska bloggarna på bloggtoppen och publicerade flera gånger om dagen. Det var kul. Men jag varken vill, kan eller kommer att komma tillbaka dit. På grund av faktorer i livet (jag är trots allt en heltidsarbetande småbarnspappa som utöver det har mängder av politiska uppdrag av olika slag), på grund av nya verktyg (snabba kommentarer och länktips använder jag mig hellre av mikrobloggar som twitter eller facebook för att nå ut med) men framförallt på grund av ändrade ambitioner. Det finns så många andra som levererar de där riktigt bra och ständigt uppdaterade bloggarna, min roll är helt enkelt en annan.

Förra veckans mest förutsägbara snackis var annars Alex Schulmans attack på bloggosfären. Han drev där två teser sammanflätade med varandra: att bloggarnas betydelse var överdriven (här understödde han sin argumentation med en del fakta och argument) och att bloggarna är ointressanta (här gjorde han inte det). Vad som saknades var naturligtvis underifrånperspektivet. Bloggen är ett sätt för den som inte har tillgång till någon annan arena att göra sin röst hörd. Vilka värden det kan tillföra offentligheten lämnade Alex Schulman därhän*.

Samtidigt är det för mig det som är det viktigaste argumentet. Bland bloggarna möter jag mängder av röster jag aldrig skulle ha stött på annars. Alla de som knyter näven i fickan som plötsligt hittar en annan väg att uttrycka sina åsikter. För handen från fickan till tangentbordet. Jag tycker att det är en stor demokratisk poäng.

Och det är därför det är så frustrerande att inte blogga. Eftersom handen alltför ofta blir kvar där, i fickan, knuten istället för ivrigt hamrandes på tangenterna. Samtidigt känner jag som sagt att mitt eget bloggande är inne i en fas där det inte riktigt räcker med att gå tillbaka till det gamla och göra samma sak en gång till. Det måste till något nytt. Vad detta nya är vet jag inte riktigt än.

Men någonting är det. Och vad det än är ska det bli roligt. För i slutändan kokar det ändå ner till det enkla lilla. Bloggande är helt enkelt för kul för att man ska kunna låta bli.

*Och naturligtvis i denna värld som inte helt lämnat Henrik Schyfferts nittiotal bakom sig har det också uppstått en debatt efter DN-artikeln om Alex Schulman egentligen menade vad han sa. Eller var det bara en raffinerad drift, och i sådana fall med vem. Eller är det kanske genmälet som är ironi? På det svarar jag enkelt: Ja. Eller nej.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggande, bloggosfären, bloggar, Alex Schulman, netroots, varför blogga, Sjölander, demokrati och annat intressant