Det doftar lätt av hyckleri från slöseridebatten

Självklart är det inte alltid så, men visst tycks det finnas ett visst samband mellan uppskruvad retorik och högljutt moraliserande å den ena sidan och skakiga argument i sak å den andra. Följer man debatten om det kommunala ”slöseriet” som uppstått som en följd av Tomas Idergards timbroartikel på DN-debatt häromsistens kan vi hitta många prov på ett extremt högt tonläge (tydligast är som så ofta den alltid på ett eller annat sätt läsvärde Johan Ingerö vars förakt för politiker som vill bygga badhallar i detta svavelosande inlägg inte känner några gränser, och än mer hos de av hans fans som exempelvis kommenterar hans inlägg här). Och tittar vi närmare på argumentationen så visar det sig också mycket riktigt att den är behäftat med ett antal grava brister.

Men låt oss börja med vad Ingerö, Idergard och andra låtsas att det är de säger. De säger att de är mot slöseri med skattepengar. Och det är ju en ståndpunkt som är svår att polemisera mot. Ja, faktum är att slöseri ju är närmast definitionsmässigt fel, och än värre är det såklart om det är andras pengar du slösar med. Om personerna som jag ger förtroendet att förvalta mina skattekronor hanterar dessa ansvarslöst har jag all rätt att bli upprörd.

Men redan här uppstår den första misstanken om att allt inte är riktigt kosher i detta moraliska uppror. För om det vore slöseri i största allmänhet man var mot, då skulle väl rimligen allt slöseri sättas under luppen? Dåliga affärer där enskilda näringsidkare eller till och med privatpersoner tjänar miljonbelopp på att de kommunala företrädarna – medvetet eller på grund av naivitet - slarvar bort enorma gemensamma värden i dåliga upphandlingar, avknoppningar eller utförsäljningar. Tokiga infrastruktursatsningar. Kostnadspressen uppåt som kundvalssystem innebär. Ja, det finns mycket att granska, och det borde sannerligen granskas.

Men där är det mol tyst. Istället definieras ”slöseriet” som ”kostnader förknippade med verksamhetsområden kultur och fritid”. Och detta ställs mot angelägna satsningar på fler anställda inom andra kommunala områden; som den sociala sektorn. Och här uppstår plötsligt det andra frågetecknet när det gäller trovärdigheten i de arga sparsamhetsivrarnas argumentation. För trots att jag anstränger minnescellerna till det yttersta kan jag nämligen inte påminna mig om att jag från detta håll tidigare hört argumentationen att mer personal och större budgetar är den lösning som gör att skola, vård omsorg klarar sig ur sina kvalitetsproblem de till och från dras med.

Istället har det snarare låtit tvärtom: fungerar en verksamhet dåligt kan vi ösa in hur mycket resurser vi vill, det blir ändå inte bättre (lite som Malin Siwe argumenterar på DN:s ledarsida idag). Men nu plötsligt är det 130 lärartjänster till i Helsingborgs kommun som ska lösa Helsingborgs utbildningsproblem. Utan någon som helst analys om det verkligen behövs 130 lärartjänster till eller inte. Bara det ställs mot – som i det här fallet – ett kommunalt kulturhus.

Än mer märkligt blir det ju när detta dessutom sätts in i någon sorts krisperspektiv. För det som aktualiserat diskussionen den här gången är ju den nuvarande krisen. Och plötsligt förvandlas allt från äventyrsbad till fritidsgårdar – som man i utgångspunkten alltså egentligen inte vill ha alls - till någon form av kommunal krisbuffert. Här är argumentationen i Timbros rapport dessutom osedvanligt skakig – drifts- och investeringsbudgetar blandas exempelvis ihop på ett sätt som skulle ge IG i kommunekonomintentan utan pardon.

Men vad det egentligen även i detta fall handlar om är inte ekonomi, det är moralism: Hur kan ni säga att ni har ont om pengar när ni samtidigt gör detta? Hur kan ni unna er något kul när pengarna knappt räcker till mat och hyra? Men man blandar fullkomligt bort korten genom att förneka att vad krisen handlar om är en tillfällig och hastig nedgång i skattekraft, och istället låta påskina att de akuta problem som just nu drabbar kommunsektorn skulle vara resultatet av de långsiktiga kommunalpolitiska ambitionerna

Och det här är såklart bara retorik. Ett sätt att sätta sig på moraliskt höga hästar när det man egentligen vill säga är att man inte tycker att kommuner och landsting ska ägna sig åt vissa verksamhetsområden. Och att man - handen på hjärtat - i slutändan inte tänker använda pengarna på någon annan kommunal verksamhet alls, utan snarare vill - långsiktigt och strukturellt - sänka skatten.

Att man använder sig av en lätt hycklande retorik innebär nu med automatik inte att man har fel i sak. Däremot ger det en ledtråd till att den sakliga argumentationen kanske inte håller. Så låt oss då titta på denna sakliga argumentation – vad dessa debattörer faktiskt står för - och se vart den för oss.

Är det alltid fel att kommunen går in med skattepengar och stödjer till exempel ett äventyrsbad? För Ingerö och Idergard är svaret på den frågan som synes ”ja”. En sådan satsning är slöseri i sig. Problemet är bara att man varken har eller tycker sig behöva några ytterligare argument för den saken. För låt oss vända på steken, och fråga oss vilka värden ett kommunalt äventyrsbad då kan tänkas tillföra kommunmedborgarna. Kanske det attraherar turister. Kanske det gör det mer attraktivt för vissa människor att bosätta sig i kommunen och därmed bidra med både skattekraft och tillväxtpotential (Richard Florida-argumentet). Eller kanske det bara helt enkelt gör livet trevligare att leva och därmed höjer livskvaliteten för kommunmedborgarna – något som rimligen borde vara en ganska angelägen arbetsuppgift för just en kommunal sammanslutning.

Ja, allt detta är naturligtvis argument som varje kommunal församling rimligen måste få ta i beaktande och sedan väga mot de kostnader ett enskilt projekt innebär. Och sedan får kommunmedborgarna i allmänna val avgöra om de tycker att politikerna har landat rätt eller inte. Lite som demokratin brukar fungera, alltså.

Tar vi dessutom de andra områden som högerdebattörerna är ute efter så är bilden ännu tydligare. Fritidsgårdar, folkbildning, föreningsstöd, breda kultur- och idrottssatsingar – den kommunala ”nyttan” av sådana verksamheter är än lättare att försvara. När argumentationen kokar ner hamnar vi till slut i ett läge där det enda bestående argumentet blir att kultur och fritid är ”kul” och i detta lutherska janteland är det fel att ha kul - framförallt om man bor någonstans ute i landet med låg skattekraft – så är det en argumentation som säkert vissa håller med om men som knappast vinner några val. Och då blir det hjärtskärande kontrasterande mot lärare i gymnasieskolan och socialsekreterare mer logiskt – det finns helt enkelt inget annat sätt att få gehör för sin sak.

Det är lätt att sitta uppe i Stockholm och ösa förakt över de som baddar äventyrsbad, hänger på fritidsgården eller spelar i amatörteatern någonstans ute i landet. Det är svårare att försöka sig på en seriös diskussion om hur vi bättre kan använda de gemensamma resurserna (för det finns naturligtvis saker och ting som med alla rimliga definitioner kvalar in under epitetet ”slöseri”). Personligen tycker jag kanske att graden av moralisk svansföring från några av debattörerna i denna diskussion åtminstone i viss utsträckning borde anpassas till detta enkla förhållande.

Dagens Arena skriver för övrigt bra om detta; kultur är också välfärd. Läs den texten också.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, timbro, tomas idergard, slöseri, kommunala äventyrsbad, Johan Ingerö och annat intressant