Vad vinstdebatten handlar, inte handlar och borde handla (mer) om

Sensommarens stora politiska diskussion inom socialdemokratin har rört synen på privata vinster inom välfärdssektorn. Det är en intressant och viktig debatt. Problemet är att det är lätt att få intryck av att den handlar om någonting annat än vad som egentligen är frågan. För vad som är den egentliga kärnan är två sammanflätade frågor: hur åstadkommer vi en ständig kvalitets- och produktivitetsutveckling i den offentliga välfärden, och hur ser vi till att det är skattebetalarna/medborgarna som får njuta frukterna av denna utveckling? Vad diskussionen inte eller åtminstone inte borde handla om är alltså moral i meningen om det är rätt att ta ut vinst från offentligt finansierad verksamhet i sig eller inte.

Trots det verkar det som om många både av de som är kritiska till och de som stödjer Carin Jämtins vinstkritiska utspel på DN-debatt som drog igång diskussionen uppfattar saken på det sättet. Hur kan ni vara mot vinst till de som driver skolorna men acceptera det för dem som bygger husen, kan någon fråga, och en annan kan kontra med att det sticker i ögonen när skattepengar går till privat avkastning. Men detta är ett stickspår.

Den moraliska dimension som finns är istället en annan: är det rätt att göra dåliga affärer med andras pengar eller inte? Låt mig ta ett exempel på vad jag menar. Säg att du har en offentlig verksamhet som drivs på ett visst sätt. Denna verksamhet har en uppenbar effektiviseringspotential på säg fem procent. Lägger man då ut denna verksamhet på entreprenad och på det sättet sänker kostnaderna med tre procent har man inte tjänat pengar, och man har inte gjort en bra affär. Tvärtom; man har lurat skattebetalarna på motsvarande två procent av effektiviseringen.

Detta är ett perspektiv som varken högern eller vänster brukar gilla att ha. Högern eftersom man försvarar de privata entreprenörerna och vänstern eftersom man inte vill erkänna att det finns effektiviseringspotentialer i den offentliga verksamheten.

Mina siffror i exemplet är dessutom försiktiga. Det finns exempel där glappet varit större än så – något som ligger bakom de extrema övervinster vi får rapporter om till och från. Än värre blir det naturligtvis när denna “effektiviseringspotential” består i saker som faktiskt sänker kvaliteten på verksamheten på ett sätt som de politiker som gjorde upphandlingen inte hade tänkt på och därför inte säkrade i upphandlingsunderlaget (eller inte förmådde följa upp i efterhand) – något som det också finns mängder av exempel på ur verkligheten.

Orsakerna till detta kan alltså vara flera men traditionellt hittar vi två huvudorsaker: dåligt fungerande marknader och svagheter i upphandlingsunderlagen (eller möjligheten att de facto följa upp att de krav man ställer efterlevs). Ofta en kombination av båda. Och i och med de pengsystem som nu blir allt vanligare i och med de kundvalsmodeller som är högsta mode inom mängder av områden understryks problemen än mer.

Pengsystem och kundval bygger på att den i grunden sympatiska tanken att det ska vara medborgarna (“kunderna”) som genom sina egna val sätter press uppåt på högre kvalitet genom att välja bort dåligt och istället välja bra. En sorts konstgjord marknad där den “kreativa förstörelsen” skapas genom utformningen av ersättningssystemet kombinerad med valfrihet. Lägg märke att man redan i modellens utformande här mer eller mindre har gett upp tanken på att minska kostnaderna för skattebetalarna – det finns ju inte längre någon konkurrens vad gäller priset eftersom det offentliga står för hela kostnaden för “kunden” och eftersom alla utförare ersätts med (i stort sett) samma summa.

Och detta är i teorin ett rätt smart sätt att organisera offentlig välfärd (framförallt om du dessutom som jag tycker att det är viktigare med ökad kvalitet än sänkt skatt). Problemet är bara att vi inte lever i teorin utan i verkligheten. Utbudet av välfärdstjänster är inte obegränsat, utan tvärtom för de allra flesta väldigt snävt. Möjligheten att som enskild “konsument” göra fullständigt informerade val är begränsade. Och under detta ligger det inneboende problemet med alla kundvalsmodeller eller pengsystem, att det i grunden är väldigt svårt att sätta korrekta prislappar på människors individuella och varierande behov.

Det finns alltså en uppenbar risk (och en hel del praktiska exempel på) att det effektiviseringsarbete som bedrivs ute på den konstgjorda “marknaden” varken omsätts i högre kvalitet för brukarna eller i minskade kostnader för skattebetalarna. Att vara bekymrad över detta handlar inte om ett moraliskt motstånd mot att vissa tjänar pengar eller misstänksamhet mot människor som driver privata företag. Det handlar om en sund och riktig omsorg om skattbetalarnas pengar.

I den debatt som uppstått under sommaren har utkristalliserats tre sätt för socialdemokrater att närma sig frågan. Carin Jämtin valde som sagt när hon drog igång debatten att lägga fokus på själva vinsterna, och vill tvinga företag som jobbar åt det offentliga att återinvestera en den av överskotten (“vinsten”) i själva verksamheten. Robert Noord och några andra kommunpolitiker öppnade i ett svar visserligen för några skärpta kvalitetskrav, men menade i någon sorts polemik med Jämtin att att det är viktigt att bejaka den drivkraft som möjligheten till privat vinst utgör (och menade dessutom i en passage som jag inte riktigt kan bli klok på att de som skulle förlora mest på ett vinstförbud är verksamheter som inte tar ut någon vinst, som kooperativ). Partiledningen med Marie Granlund och Mona Sahlin köper Jämtins problemskrivning men något av Noords lösning, och menar att det bästa sättet att komma åt problemet som verkligen är ett problem är att justera systemen genom att höja kvalitetskraven så att de övervinster (dvs förluster för skattebetalarna) vi diskuterar blir omöjliga.

Det finns ibland en naivitet i synen på hur de politiskt konstruerade och administrerade marknader vi ger ansvaret för en allt större del av den gemensamma välfärden fungerar. Det tror jag också är svagheten i partiledningens annars sympatiska förhållningssätt. Kan vi verkligen konstruera och upprätthålla system där vi kan garantera att resurserna verkligen går dit de ska, där vi utnyttjar marknadskrafterna (dvs viljan att göra vinst) men inte låter oss utnyttjas av dem? Eller måste vi inte, som Jämtin argumenterar, också ge oss på själva vinsten? Där kommer den intressanta diskussionen föras på exempelvis höstens partikongress.

Men bakom detta ligger dessutom en ännu större och viktigare diskussion och väntar på att få föras fullt ut. Nämligen den om hur vi egentligen ser på hur man åstadkommer kvalitets- och effektivitetsutveckling inom välfärden. Vänstern har friheten att inte vara fastlåsta i det fyrkantiga skolbokstänkande där den enda drivkraften framåt är möjligheten till privat profit som högern sitter fast i. Vi vet att människan är mer komplex än så, och har en tillräckligt bred förståelse av hur samhället och organisationer fungerar för se att denna förenkling inte har stöd i verkligheten.

Men trots det för vi ständigt diskussionen på fel planhalva. Eller så låtsas vi inte om att det överhuvudtaget finns något att diskutera. Om jag får ha någon liten ödmjuk förhoppning om den fortsatta diskussionen i vinstfrågan så är det att detta perspektiv kommer än mer i fokus. Hur fångar vi upp och bejakar initiativkraft och goda idéer hos de som jobbar i verksamheten? Hur drar vi nytta av brukarnas (vare sig det är elever, anhöriga, patienter eller vad det nu kan vara) vilja att själva få ta del av en så bra verksamhet som möjligt? På vilket sätt kan vi tillsammans dra nytta av att det finns många människor med vilja och idéer på hur det vi gör tillsammans skulle kunna fungera bättre?

Eller om vi vänder på det – hur utnyttjar vi det faktum att välfärdens verksamheter huvudsakligen syftar till att vara så bra som möjligt i sig själva, och inte bara är ett medel för att åstadkomma vinst åt någon annan? Här tycker jag att den riktigt spännande socialdemokratiska framtidsdebatten tar sin början.

Ytterligare läsning: Lo-tidningen, Aftonbladets ledarsida och Anne-Marie Lindgren stödjer Carin Jämtins förslag, Widar Andersson och Kjell-Olof Feldt är mot, några som bloggat om frågan ur olika perspektiv är Peter Andersson (massor av inlägg, länken går till det senaste), TCO:s Kristina Persdotter, Claes Krantz, Enn Kokk, Roger Jönsson, Robert Noord, Jonas Morian, Magnus Ljungkvist, Lennart Holmlund, Peter Karlberg och Fredrik Jansson – för att presentera ett litet urval av både skribenter och inlägg.

(hoppas för övrigt att du tyckte att detta var intressant)

Technorati-taggar: jämtin,carin jämtin,vinst,friskolor,skolor,socialdemokrati,skolpolitik,politik,offentlig sektor,kvalitet,utveckling