"När Stockholm växer så kommer också kollektivtrafiken att växa. Då kommer vi att köpa in bussar och bygga spårvagnar. Och när vi sitter här en dag, när jag går med rollator, så skulle jag inte bli förvånad om någon med mitt uppdrag rentav fattar beslut om att bygga nya tunnelbanor."
Så sa Stockholms moderate trafiklandstingsråd Christer G Wennerholm i en intervju i Svd i Juni 2011. Och motståndet mot att bygga tunnelbana i närtid - först när Wennerholm är gammal och grå kan det tänkas bli aktuellt - var inget unikt för det tillfället. Inte heller var han ensam i sitt parti. Stockhoms finansborgarråd Sten Nordin svarar i maj 2009 jakande på frågan om tunnebanan är färdigbyggd och får medhåll av Wennerholm som när det gäller tunnebana till Nacka slår fast att "[d]en kommer att ha ett för högt pris i förhållande till hur många som kommer att åka med den."
Det är mot bakgrund av denna typ av citat dagens debattartikel i DN ska ses. Regeringens förhandlingsman föreslår där en kraftig utbyggnad av tunnelbanan i fyra olika riktningar. Och man kan ha synpunkter på delar i förslaget. Men i grunden är det oerhört glädjande att det vi är många som sagt under lång tid - ska Stockholm klara den befolkningsökning vi lever i och samtidigt kunna möta klimatutmaningen krävs det satsningar på kapacitetsstark kollektivtrafik och då är ny tunnebana grundläggande - nu får stöd på denna nivå.
Tunnelbanemotståndet inom åtminstone stora delar av den stockholmska borgerligheten har varit uppenbart länge. Ibland har det framstått som närmast ideologiskt. Oviljan att röra vid frågan har naturligtvis skapat fördröjningar och en skadlig osäkerhet (och risker som även går att mäta i kronor och ören). Det har varit den största trafikpolitiska stridsfrågan inom Stockholms landstingspolitik.
Det är dock en fråga där landstingsmoderaterna haft både verkligheten och väljarna mot sig. Under detta tryck böjer de sig nu steg för steg. Och det är i grunden väldigt skönt. Må vara att det är en omvändelse under galgen, det är ändå väldigt mycket bättre än det tidigare öppna motståndet. Jag kan som oppositionspolitiker känna både glädje och stolthet över de insatser inte minst vi i den socialdemokratiska grupper gjort för att driva frågan framåt till dit den är i dag.
Men fortfarande är det långt kvar till spaden faktiskt sätts i jorden. Många fallgropar finns kvar att ramla i, inte minst när det gäller finansieringen. Som Hässelbybo känner jag mig extra orolig för vad som händer med den gröna linjen, när landstingsmoderaterna så sent som för några veckor sedan beslöt att skjuta på den nödvändiga upprustningen av den. I det sammanhanget tror jag man gör klokt i att faktiskt inte glömma historien. Frågan stockholmarna bör ställa sig själva nu är därför: Är det verkligen rimligt att låta samma människor som i årtal bromsat utvecklingen få fortsatt ansvar för att driva den?
Christer G Wennerholm är fortfarande vad jag kan bedöma det en pigg och spänstig man. Jag hoppas verkligen att tunnebaneutbyggnaden kommer igång innan han behöver rollator. Däremot tror jag faktiskt att han med fördel skulle kunna pensioneras från sitt nuvarande uppdrag som trafiklandstingsråd. Det skulle inte minst frågan om ny tunnelbana i Stockholm tjäna på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar