Om längtan efter det röda. Eller, vilken är egentligen socialdemokratins själ?

För några dagar sedan skrev författaren Lena Andersson en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter. Den är inte helt lättgenomtränglig, och går jag till mitt eget facebookflöde kan jag konstatera att texten går att förstå på ett antal olika sätt. På ytan är det dock en reflektion utifrån en läsning av Daniel Suhonens extremt uppmärksammade inifrånbeskrivning av sin tid med den förre socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt. Och jag ska inte påstå att jag tolkar den bättre än någon annan men tycker ändå den väcker en del frågor av väldigt stor politisk relevans. Frågor om höger och vänster, och om vad socialdemokrati egentligen är.

Lena Anderssons krönika är på ett plan en kritik mot en partikultur som blivit yta utan innehåll. Att vara en äkta socialdemokrat, menar Andersson kritiskt, handlar inte längre om något typ av idé eller politiskt riktning utan en känslomässig bindning till vissa attribut, till Partiet. Troheten till Partiet har blivit tom liturgi, besvärjelser för att använda ett ord lånat från Katrine Kielos för att beskriva vad jag tror är ungefär samma sak. Särskilt drabbar denna kritik vad Andersson väljer att kalla partihögern (partivänstern avfärdar hon mer för att hon tycker de har fel).

Jag tror det är svårt att förstå Anderssons resonemang om man inte väger in den betydelse hon själv lägger vid begreppet essens. Här knyter hon an till en större teoretisk diskussion och den uppgörelse författaren under lång tid försök göra med vår tids dominerande postmodernism. Grundfrågan är väl om jag som lekman får försöka formulera den om det finns vissa grundläggand objektiva sanningar, till exempel någon form av mänsklig natur, eller om allt är sociala konstruktioner, språkliga skapelser producerade i någon form av – för att använda ett teoretiskt modeord – diskursiv maktkamp.

Vad Lena Andersson hävdar i sin krönika är alltså utifrån denna läsning två saker. Det finns en socialdemokratisk essens, dvs, någonting som socialdemokratin faktiskt är, och denna objektiva socialdemokrati ligger närmare vad Daniel Suhonen vill ha än vad det faktiskt existerande socialdemokratiska partiet av idag faktiskt är.

Jag är själv ingen vän av postmodernismen men får väl ändå erkänna att jag på ett teoretiskt plan tycker det är rätt långtgående ståndpunkter. Men om vi bortser från de mer akademiska invändningarna lyckas Andersson ändå fånga en diskussion som åtminstone inom socialdemokratin är väldigt levande. Diskussionen om vad socialdemokratin är, vad som är den äkta rörelsen, vilken som är partiets egentliga själ, dyker ständigt upp. Inte bara i långa svårgenomträngliga debattartiklar utan lika mycket på föreningsmöten, på medlemskurser, i studiecirklar. Ibland positivt laddad som grund för en känsla av stolthet och tillhörighet, ibland snarare förknippad med en känsla av svek (man känner inte igen sig, socialdemokratin har tappat sin ideologi, vi måste tillbaka till rötterna, etc).

Författaren Bengt Nerman gick i sin lilla mycket läsvärda skrift Frågan om människovärdet från 1993 så långt som att han beskrev socialdemokratins dåvarande tillstånd som ett av existentiell kris och drog närmast individpsykologiska paralleller. Uppgiften var att med hjälp av i stort sett terapeutiska metoder återigen hitta sig själv. Och man kan såklart raljera över angreppssättet men då riskerar man att missa något viktigt. För även om man kan ha rätt kraftfulla synpunkter på föreställningen att det finns någon typ av objektivt upptäckbar sanning om socialdemokratins inre karaktär (och att denna sanning med fördel kan avslöjas av en utomstående författare och intellektuell som Lena Andersson) eller för den delen att ett politiskt parti kan liknas vid en individ med någon form av identitetskris så är det inte meningslöst att diskutera vad socialdemokrati faktiskt är. Kanske kan man till och med tala i termer av en socialdemokratins själ eller väsen. Någonstans i skärningspunkten mellan ideologi och dagspolitik, historia och nutid, organisation och kultur finns det något som är större än bara ett organisationsnummer och ett dagsaktuellt politiskt program.

Så min huvudkritik mot Lena Anderssons artikel är nog inte ansatsen att hitta en socialdemokratisk essens utan att hon förenklar till banalitetens gräns när hon sedan försöker definiera denna. Det är inte så svartvitt att vi har å ena sidan har en partivänster som representerar socialdemokratins sanna jag och å andra en partihöger som slängt allt det på papperskorgen och bara är intresserade av makt (eller att hylla tomma symboler).  Hela partiets historia talar snarare för att vi bör förstå det som någon form av dialektisk dans, ett växelspel mellan radikalitet och pragmatism, känslor och förnuft, förändring och förvaltning, makt och motmakt, eller som jag föredrar att helt enkelt uttrycka det: mellan rött och grått.

Pragmatismen är ju inget om den står på egna ben, där har Andersson naturligtvis rätt, men för mig är det omöjligt att se att man skulle kunna definiera svensk socialdemokrati utan att se att pragmatismen – att man sätter faktiska resultat framför de stora gesterna – som en bärande del av partiets identitet. Samma sak med politiken för ekonomisk utveckling, jobben, regeringsdugligheten, viljan att lägga grunden för en gemensam välståndsökning, allt sådant som lite slarvigt kan avfärdas som ”höger” – det är klart det är socialdemokrati. Också.

Samtidigt kan jag också känna igen mig i den längtan efter det bultande röda hjärta som håller den gråa maktmaskinen igång som jag tror till exempel Suhonen saknar och som jag tror var den nerv som Håkan Juholt under sina mer lyckade stunder som partiledare lyckads beröra. Vad brinner egentligen socialdemokratin för? Hur lyckas vi uttrycka jämlikhetsdrömmen, vad innebär den i vårt moderna samhälle? Hur hanterar vi de stora frågor som berör dagens människor; om jämställdheten, arbetslivet förutsättningar, klimatkrisen, segregationen som drar samhället isär? Och på ett djupare plan: hur kan man på ett modernt sätt artikulera kritiken mot en kapitalism som slagit över i marknadssamhälle och allt tydligare invaderar allt större delar av människors livssfärer?

Socialdemokrati ska vara grå. Förnuftig. Samarbetsinriktad. Påläst och seriös. Men det är inte därför den finns till. Utgångspunkten – tron på jämlikheten, människovärdet, den grundläggande samhällskritiken – ligger djupare och utgör en moralisk impuls som i sig inte är kompromissbar.

Häromdagen presenterades den analysgrupp som ska försöka förstå det senaste socialdemokratiska valresultatet. Jag tror att en av de saker de borde titta på är om partiet inte tydligare skulle behöva återknyta till denna moraliska grundimpuls. Våga visa att ibland går värderingar före taktiska bedömningar och opinionsläsningar.

Jag säger inte att det helt saknas idag. Erkännandet av Palestina var en sådan åtgärd som den nya samarbetsregeringen redan visat mod genom att våga göra. Det finns oerhört spännande saker rörande kampen mot ojämlikheten i hälsa, kritiken av New Public Management inom välfärden och att antal andra områden där det går lätt att identifiera ett tydligt rött stråk. Arbetet inte bara för arbete åt alla - vilket iof är viktigt nog i sig - utan även för goda arbetsvillkor och ett hållbarare arbetsliv, samt för en skola som i stället för att slå ut håller samman, bär också på en påtaglig ideologiskt grundad potential.

Så till skillnad från när Nerman skrev sin bok 1993 är det kanske inte terapi partiet behöver utan mer av modig politisk handling. Vilken framtidens socialdemokrati är avgörs då inte på DNs ledarsida, utan av partiet självt. Jag ser den utvecklingen an med tillförsikt.

 

Angered, klassamhället och politikens möjligheter

Reformismens stora fiende är hopplösheten. Om det redan är kört kvarstår ingenting annat än desperation, bitterhet och hat. I bästa fall någon form av moralisk symbolhandling - att falla med flaggan i topp. I värsta fall total uppgivenhet. Politisk reformism bygger istället på en tro att världen faktiskt går att göra bättre, att ansträngningen, uppoffringarna, varenda kompromiss, varenda litet steg är mödan värda eftersom de faktiskt leder framåt. Denna tanke slog mig  när jag häromdagen hörde den socialdemokratiska göteborgspolitikerna Håkan Linnarsson berätta om arbetet som lett fram till Angereds närsjukhus. För det är verkligen en historia om reformism som den borde vara.

Bakgrunden är att vi lever i ett klassamhälle vars mest brutala och moraliskt oanständiga uttryck är de effekter det har på människors hälsa. Människor dör i förtid av förebyggbara orsaker. Eller med andra ord, i onödan. För att de inte gick och kollade sig och upptäckte den där cancern i tid. För att de förutsatte att den där tröttheten i kroppen var något naturligt och ofrånkomligt och inte ens slogs av tanken att det kunde vara KOL. För att stress, dålig ekonomi, utsatthet på arbetsmarknaden sätter sina djupa spår, både i själen och i kroppen.

När arbetet med Angereds närsjukhus drog igång som ett medvetet och strategiskt försök att motarbeta dessa oanständiga hälsoklyftor möttes det först, berättade Linnarsson, med skepsis från de boende. Ytterligare ett projekt. Några vällovliga ambitioner, kanske ett fint tal eller två, och sedan tillbaka till det gamla vanliga. Det blir nog ingenting. Ytterligare en politisk korrekt särlösning. Så kunde det låta.

Det är en bild jag har extremt lätt att känna igen mig i. För precis samma luttrade misstro mot det etablerade samhällets förmåga att faktiskt göra något finns i många av Stockholms förorter. Stora ord är inte värda någonting - kanske till och med tvärtom. Man har hört det förr. Och man börjar tröttna. Men det intressanta med Angereds närsjukhus var att det gick från de stora orden till ett bli konkret, fysisk verklighet. Faktum är att det fortfarande byggs. Och det fylls med innehåll i form av inte någon form av särlösning utan helt enkelt bra sjukvård, anpassad efter de verkliga behov som finns.

I Stockholm har vi socialdemorkater föreslagit ett liknande arbetssätt som det som ledde fram till Angereds närsjukhus. Utgå från behoven. Bygg sjukvård utifrån människorna som faktiskt finns där ute, inte efter vilka hus vi just nu har tillgängliga. Vi har pekat på den snedfördelning mellan norra och södra länet som finns och som har tydliga social dimensioner. Vi föreslog en kraftig folkhälsosatsning i Husby (långt innan kravallerna) och vi driver på för en resursfördelning i stort som tar hänsyn till att behoven är så olika som de faktiskt är.

I slutändan är det den stora lärdommen från berättelsen om Angereds närsjukhus. Det krävs en politisk vilja. Och det går, om bara denna vilja finns. Här finns en storslagen arbetsuppgift för en politisk vänster som fortfarande orkar hoppas.

Är det verkligen fult att planera?

Marknadsekonomin och kapitalismen som vi känner den är på många sätt helt klart ett imponeranade system. Det är fortfarande lätt att sätta sig in i den skräckblandande förtjusning med vilken 1800-talets tänkare som till exempel Karl Marx betraktade de våldsamma utvecklingskrafter som den nya ekonomin med konkurrensen i högsätet satt i rullning. Eller som en annan av det förrförra seklets kapitalism-kritiker poeten Viktor Rydberg uttryckte det i dikten:

Mäktige gud / Mammon, du / du, vars vishet saknar gräns / inspirera mediet nu! / 0, jag har det, /och jag tar det, / ger det namnet konkurrens. / Mediet eggar, hetsar, sporrar, / sticker, stinger, gnager, borrar, / nerv, som slaknat, överspänns, / och det sveder och det bränns! / Fogdar har du tjugufyra, / de som Grottes gång bestyra. / Låt dem för sitt fögderi / redogöra varje månad, / och du själv skall bli förvånad / över trollerit däri (ur Den nya Grottesången).

Och som varje Gordon Gekko-inspirerad nyliberal vet är det lätt inte bara att fascineras, utan även att förföras av de bakomliggande teorierna. Inte minst gäller detta i politikens värld. Dra er tillbaka. Låt marknadskrafterna råda. En osynlig hand kommer att lösa allt till det bästa. Så har mantrat ljudit, även inom välfärden.

Samtidigt har vi åtminstone i Sveige av väldigt berättigade politiska skäl varit ovilliga att överlåta själva finansieringen av välfärdstjänsterna till en fri marknadsekonomi. Resultatet har blivit att vi överlåtit driften och utförandet till olika former av hybridmarknader. De senaste åren har debatten om det allt igenom övertänkta i detta rasat allt hårdare i takt med att bristerna i modellen blivit uppenbara.

Men osynliga handen-tänkandet har satt sig djupt. En av orsakerna till det är att det är tämligen bekvämt. Som politisk makthavare är det lätt att gömma sig bakom en teoretisk modell där privatiseringar och skattesänkningar i sig självt är svaret och lösningen på alla problem.

Problement är bara att det inte fungerar. I Stockholms län står vi exempelvis just nu inför en extremt ansträngt situation inom förlossningsvården förorsakad av just bristande planering. En ny förlossningsklinik öppnar upp men eftersom det i botten finns brist på barnmorskor riskerar vi stora problem för hela verksamheten.

Det finns en typ av frågor som inte kan hänskjutas till medborgarnas enskilda köksbord utan som måste lösas gemensamt. Saker som rör sjukvårdsstruktur - i det här fallet förlossningsvårdsstruktur - hör dit. Och planering må vara ett fult ord som andas 70-tal eller något sådant, men i den typen av frågor krävs det planering och det krävs ett tydligt politiskt ansvarstagande.

Marknadsekonomi och kapitalism må vara hur imponerande drängar som helst. Men de är forfarande urusla herrar. I Sverige har vi alltför ofta under senare år missat den distinktionen.

2013, året då sjukvårdsdebatten (äntligen) ändrade karaktär

På morgonen den sjuttonde februari 2013 small det till rejält när Dagens nyheter trillade ner genom brevinkastet. Någonting förändrades i svensk sjukvårdsdebatt, och för en utomstående betraktare känns det förmodligen frestande att dela upp denna i ett före och efter Maciej Zarembas artiklar om patientens pris (hela artikelserien finns nu även samlade i bokform) vars första del publicerades just den dagen.

Och visst är det så att något nästan explosivt hände efter det att den kontroversielle journalisten med sällsynt skärpa lyfte fram de närmast bisarra effekter marknadsstyrning och New Public Management-system (NPM) fått på den svenska sjukvården. När representanter för Svenska Läkaresällskapet för någon vecka sedan skriver på SvD-debatt att "styrsystemet riskar öka ojämlikheten i vården" och utvecklar med att skriva att "[s]jukvården styrs alltmer enligt marknadsmässiga principer framtagna för varuproduktion. Resultatet har blivit ett styrsystem i vården vars tillämpning på välfärdssektorn starkt kritiseras, också från många ekonomer och statsvetare. NPM representerar en logik som är främmande för sjukvårdens inre arbete", så hänvisar de naturligtvis till Zarembas artiklar. Men samtidigt är det nog så att vad journalisten egentligen gjorde mer var att sätta en gnista som till en redan högexplosiv häxbrygd som under åratal kokat ute på våra sjukhus och vårdcentraler.

Så det skulle kanske ha kommit ändå. Men det har under 2013 blivit uppenbar att kritiken mot alltför marknadiserade styrsystem fått fäste också inom den politiska sfären. Att Zaremba satte ord på så mångas känslor och erfarenheter har helt klart bidragit till detta. Även om ansvarig minister Göran Hägglund via sin pressekreterare valde att avfärda läkaruppropets kritik i denna anda som "komplett nonsens" så har andra lyssnat desto mer uppmärksamt.Till exempel har Stefan Löfven dragit upp en välfärdspolitisk strategi som i stort går ut på att göra upp med NPM-tänkandet inte bara inom vården utan i hela välfärdssektorn. 

I grunden är detta en mycket bra och nödvändig konfliktlinje i svensk politik som nu har utkristalliserat sig. Och även om Zaremba gjort stora insatser när han fört upp frågan på dagordningen så finns det anledning att inte fastna i hans texter. Jag skulle vilja peka på två områden där det är viktigt att gå vidare.

Det första handlar om klass. Göran Greider har mycket träffande beskrivit den kritik mot New Public Management som nu flödar i läkaruppropets efterföljd som en sorts den övre medelklassens revolt. Detta är inte så konstigt, det är någonstans rätt naturligt att de som reagerar starkast och mest högljutt när ekonomistiska marknadsmekanismer tränger undan den egna yrkesproffesionaliteten är grupper som tidigare haft en högre grad av autonomi.  Och i grunden har de absolut inte fel. Kritiken är riktig. Men det gäller att inte stanna där. Ska vi som Stefan Löfven uttrycker det föra en politik där vi låter välfärdsproffsen vara de proffs de faktiskt är, måste det gälla alla yrkeskategorier och inte bara de som redan står högst upp i hierarkierna. Saker har också förändrats när det gäller till exempel patientrollen som går att en återgång till gamla tiders auktoritetstro varken är möjlig eller önskvärd. För att tala i klyschor som ändå äger sin riktighet: vägen bort från NPM går framåt, inte bakåt. 

Den andra invändningen där detta också är sant handlar om styrning och utveckling. För problemet med NPM-tänkandet är inte att det försöker styra mot högre kvalitet och mer av utveckling utan att det i alltför stor utsträckning misslyckas med just detta, eller att priset blir för högt. Vad vi måste göra är alltså inte att överge försöken till styrning åt rätt håll utan att utveckla styrmetoder som ligger i linje med vad vi skulle kunna kalla verksamheternas egna logik.

All vård är inte lika bra. Långt ifrån all vård är så bra som den skulle kunna vara. Ibland behövs det någon form av press eller stimulans för att orka med ett förändringsarbete som gör vården (eller för den delen skolan, eller arbetsförmedlingen, eller någon annan sektor som varit uppe till debatt) bättre. Ibland måste vi verkligen mäta och följa upp eftersom vi annars faktiskt inte har riktigt koll på att det vi gör verkligen leder till resultat. Och här finns en risk om vi inte tänker oss för att vi kastar ut barnet med badvattnet. 

Det är dock inte svårt att tänka sig en styrning och ett sätt att arbeta på som snarare bygger på vetenskaplighet, tillit, kvalitet, personal- och patientinflytande än dagens genombyråkratiserade marknadsmodeller. Problemet med att komma dit är närmast ideologiskt. Sätter man likhetstecken mellan marknadsmässighet och effektivitet blir det svårt att tänka sig en utveckling på andra premisser. Ett enkelt exempel: om vi orkar se att människor faktiskt har andra drivkrafter än bara kortsiktig ekonomisk nytta inser vi snart att det finns något stimulerande i sig i att göra ett kvalificerat jobb som faktiskt leder till högre kvalitet och ökad patientnytta. Som doktor eller sjuksköterska eller undersköterska eller vad du än jobbar som är ändå en rimlig utgångspunkt att du faktiskt inte bara en grundläggande etiskt betingad vilja utan också en gedigen utbildning att utifrån din yrkeskompetens faktiskt göra så gott som möjligt. Bygger vi sjukvårdens organisation på att försöka frigöra och stimulera denna istället för att se det som att vi utifrån med hjälp av olika ekonomiska incitamentsstrukturer måste tvinga på medarbetarna ett visst beteende och ett visst handlingsmönster kan vi med största sannolikhet komma väldigt mycket längre. Och vi skapar också mer attraktiva arbetsmiljöer som blir lättare att rekrytera kompetenta människor till i framtiden. 

Det finns också stora effektivitetsvinster att göra här. Myndigheten för vårdanalys presenterade alldeles nyligen en högintressant rapport om hur läkarnas tid kan användas bättre. Att genom bättre stödstystem, upprensning i byråkratiska krav, bättre arbetsorganisation och så vidare frigöra läkartid till  vad som är den verkliga kärnuppgiften dvs patientkontakter är helt rätt väg att gå för att utveckla sjukvården. Det här är också ett utmärkt exempel på hur olika nivåer måste samverka runt en positiv utveckling. Och det är också ett exempel på hur vi genom att utgå från vad professionen (i det här fallet läkarna) faktiskt vill och är utbildande för att arbeta med kan skapa ett bättre resursutnyttjande på totalen. 

Ja, det systemskifte som måste till innebär förmodligen att politiker och tjänstemän får ta ett steg tillbaka när det gäller detaljerna (å andra sidan kan man fundera över vilket inflytande som egentligen förloras, även det demokratiska inflytandet är redan idag rejält underordnat systemens svårgenomträngliga marknadslogiker). Men vad som är den egentliga kärnan är egentligen att i deras ställe lyfta fram personalen, "välfärdsproffsen", deras erfarenhet och kompetens. Det handlar i grunden om ett kulturskifte. Att läkarföreningen i sin debattartikel lyfter fram att "[v]årdens vedertagna språk måste försvaras gentemot det kommersiella marknadsspråket" är ingen slump och det är inte oviktigt. Det understryker också att här finns en rent ideologisk dimension. Vägen till NPM är mångfacetterad och flerbottnad, men att den i grunden drivits framåt av en syn på marknadsefterliknanden och privatiseringar som den enda rätta vägen framåt är dock helt uppenbart. 

2013 blev året då kritiken av marknadsstyrningen av vården artikulerades och tog ordentlig fart. Nu på andra sidan nyårsafton är frågan om 2014 kommer att bli året då detta får genomslag i praktiskt politik. Jag tänker åtminstone göra vad jag kan för att så ska bli fallet.  

Bo Rothstein, mot strömmen

En man var ute och körde bil på motorvägen. Plötsligt drog bilradion igång. Varning till alla som är ute och kör på E4:an norrut, löd trafikradiorösten. Det är en galning där som är ute och kör mot färdriktingen. En galning, fnös mannen och lyckades med en hårsmån undvika att frontalkrocka med ytterligare en skräckslagen bilist. Det är ju för tusan hundratals här som kör åt fel håll!

Det där gamla skämtet slår mig ibland när jag läser något av statsvetarprofessorn Bo Rothstein. Det finns helt enkelt vissa människor som gillar känslan av att gå mot strömmen och som gör detta i den uppenbara övertygelsen om att det är de andra som har fel. Vissa löser detta genom att vara genuint excentriska. Andra hittar andra sätt att provocera. Häromdagen satte åtminstone halva mitt Facebookflöde kaffet i vrångstrupen när Bo Rothstein gjorde just detta.

Rothstein gillar inte den svenska sexköpslagen. Det är i sig inte en särskilt extrem åsikt även om den inte är vidare vanlig i den svenska  debatten. Sedan en tid tillbaka har dock han valt en metod att kritisera lagen som går ut på att att peka på vad han själv menar är uppenbara absurditeter om lagen dras ut i sin förlängning. För en tid sedan presenterade han i denna anda ett förslag om att lyxfruar i sexköpslagens anda också borde göras olagliga. Häromdagen gjorde han ett nytt försök, nu genom att anknyta till den aktuella tiggeri-diskussionen.

Eller. Jag tror det är det han försöker göra åtminstone. Provokationen denna gång består nämligen i en ironi så subtil att den är gjord för att missförstås.

Min gissning är att detta är tänkt som någon sorts tankefälla. Människor ska uppröras över det provocerande förslaget som presenteras att det ska bli olagligt att ge pengar till tiggare. Hur kan du vara så okänslig för de faktiska människorna och deras situation, förväntas vi (med rätta) reagera. Och sedan när upprördheten är som störts kliver professorn fram, ser ner på oss från sin upphöjda position och deklarerar med en myndigt pedagogisk röst att vi har helt rätt i vår upprördhet, men vad som nu visats för oss att exakt samma resonemang används för att motivera den svenska sexköpslagen som ju faktiskt är verklighet idag. (Eventuellt ska denna pedagogiska chockterapi sedan leda till ett storslaget folkligt uppvaknande när vi kollektivt kastar av oss vår feministska vanföreställningar, avskaffar sexköpslagen och kanske tillochmed anslagen till landets genusvetenskapliga institutioner när vi ändå är igång och sedan lever lyckliga i alla våra dagar. Men som sagt, allt detta är ju min egen tolkning och ingenting annat.)

Problemet är dock att det hela inte fungerade. Alls. Huvudsakligen beroende på två saker, utöver det faktum att de allra flesta nöjer sig med att läsa och reagera på rubriken på DN-debatt och att eventuellt innehåll i själva texten därmed definitionsmässigt riskerar att gå förlorat. Först och främst är parallellen mellan sexköp och att ge pengar till tiggare så långsökt och krystad. Vidare framstår förslaget att på ett eller annat sätt kriminalisera tiggeri inte i den samhällspolitiska kontext vi just nu befinner oss i tyvärr som vidare absurdt alls. Tvärtom så är det väldigt många som håller med om det (enligt uppgift uppemot nittio procent på Expressens webbundersökning, sedan lades frågan ned).

För personlig del får jag väl erkänna att jag först lät mig förföras en smula av Rothsteins argumentationsteknik. Delvis handlade det väl - handen på hjärtat - om egotrippen av att förstå det där skämtet som alla andra missar. Men sedan kan man utan att köpa ens de huvudsakliga slutsatserna ändå hålla med om delar av budskapet i artikeln. Om det nu vore så att vi faktiskt skulle vilja använda lagstiftningens förbudsvapen för att komma åt tiggeriet - vilket vi ju då inte vill - så vore det ju rimligare att i sexköpslagens anda kriminalisera själva givandet än tagandet. De förslag som hittills farit genom luften när det gäller den frågan har ju närmast uteslutande handlat om att ytterligare bestraffa den redan utsatte, det vill säga den som behöver tigga för att klara uppehället. Och här visar ju också Rothstein indirekt hur knepig diskussionen om tiggeriförbud är. Parallellen till sexköpslagen blir där inte helt uppåt väggarna, även när det gäller prostitution har ju precis som när det gäller tiggeriet funnits och finns ett stort mått att skambeläggande och misstänkliggörande av själva offret.

Men där slutar också den lyckade parallellen. För den stora svagheten med hela upplägget är som sagt när statsvetarprofessorn helt oproblematiskt sätter likhetstecken mellan handlingarna att ge en slant till en tiggare och att aktivt köpa sexuella tjänster av en annan människa. Visst kan det som Rothstein argumenterar finnas ett element av egennyttig självgodhetskänsla i att ge bort pengar till någon som behöver det. Men det är väldigt svårt att se att det skulle jämföras med att villkora pengagivandet med sexuella motprestationer. Elementet av utnyttjande tycks helt enkelt vara något kvalitativt annorlunda.

Människor som köper sex gör det helt enkelt inte för att de tycker synd om den prostituerade mannen eller kvinnan, utan för att de vill ha sex. Och man kan tycka vad man vill om sexköpslagen men att det är något väsenskilt att utnyttja en person för egen direkt sexuell behovstillfredsställelse jämfört med att utan krav på motprestation hjälpa en annan människa med några kronor i en tiggarhatt tycks ändå helt uppenbart. En bättre parallell vore då kanske att jämföra sexköpslagen med att betala någon extremt dålig lön för utfört arbete eller någon annan form av vad som faller oss mer naturligt att kategorisera som utnyttjande. Och där både finns och bör finnas en levande diskussion om vilka krav vi ställer på arbetsmarknad, löner och arbetsvillkor. Irionin faller därmed på det faktum att den inte är särskilt träffande. Och en ironi som inte träffande är helt enkelt inte särskilt lyckad.

Och då kommer vi till det mer allvarliga med artikeln. Nämligen att det absurda med vilket sexköpslagen skulle jämföras inte framstår som särskilt absurdt alls. Johan Westerholm uttrycker det med en viss karakteristisk yvighet som att professorn begår ett övergrepp mot de svagaste i samhället för att kunna använda dem som slagträ för att driva vidare en redan förlorad kamp. Det finns idag en diskussion om tiggeri och tiggare som är i allra högsta grad levande. Lägger man då tyngden i sin professorstitel bakom ett försök med krystad ironi så är risken stor att det snarare kommer bli den debatten som påverkas. Det här är både vilket Westerholm uttrycker en smula smaklöst, det kan också ge effekter som var allt annat än de avsedda.

Här skulle då professor Rothstein precis som vår bilförare i det inledande skämtet kunna försvara sig med att det inte är han utan alla andra gör fel. Man kan någonstans också sympatisera med en författare som ändå ställer större krav på sina läsare än att ryggradsmässigt reagera på vad som står i rubriken. Och visst har hans artikel också mötts av ett och annat hurra-rop.

Men i slutändan blir nog facit ändå att vad Rothstein lyckas med är att förskjuta debatten om tiggeriet åt fel åt utan att de ge pedagogiska poänger om sexköpslagens brister han försöker få fram någon vidare skjuts. Och på något plan kan jag inte släppa känslan av att det också var detta som eftersträvades (eller åtminstone att det var en reaktion som emotsågs som en kalkylerad risk).  För Rothstein själv kommer det förmodligen inte att vara artikeluppläggets (uppenbara) intellektuella brister som står i fokus i efterdiskussionen, utan vad den efterföljande debatten säger om ett svenskt debattklimat som inte fattar ironi och tycker att idéen att förbjuda människor att ge pengar till tiggare som en rätt hyvens idé.

Vill man sitta i ett elfenbenstorn och bekymrat titta ut över ett kulturellt, intellektuellt och politiskt skymningslandskap som breder ut sig är detta naturligtvis då en utmärkt utgångspunkt. Men man bortser då från något väldigt viktigt. Nämligen att det faktiskt ibland kan vara man själv som har fel när man dundrar på där mot körriktningen.

UPPDATERING: Man kan naturligtvis också välja att istället ta Rothstein på orden, och utgå från att han skulle mena vad han faktiskt skriver. För två invändningar mot förslaget i sak, se Elinor Odeberg och Aaron Israelsson. SLUT PÅ UPPDATERING.

Sorgen, hatet och rädslan

För två år sedan grät jag mig igenom natten. En kniv av bottenlös smärta som varv efter varv vreds runt i själen i takt med att nyheterna uppdaterades på dataskärmen framför mig i det mörka arbetsrummet. Siffror som bara växte, det ofattbara som långsamt framträdde som plågsamt fattbart.

Terrorattacken i Norge var en tragedi. Det är när vi ser bakom helheten, lämnar det abstrakta och ser till de konkreta fallen detta blir tydligt. Smärtan som blir närmast outhärdlig när vi tänker på älskade systrar som aldrig mer får träffa varandra, föräldrar som förlorar sina barn, drömmar, framtidshopp och ambitioner som bokstavligt, brutalt och fysiskt mördas den där fruktansvärda sommardagen.

Men 22 juli är också något mer än en tragedi. Attacken var en politisk handlig med ett bestämt syfte och ett tydligt mål. Massmordet på barn inte bara ett utslag av vettlös ondska, ingen naturkatastrof. Det fanns en tanke bakom. En medveten vilja.

Henrik Arnstad förklarar denna vilja i en av de obehagligaste och förmodligen sannaste texter som skrivits om dåden; Därför ler Anders Behring Breivik. Nu på årsdagen av attacken går jag tillbaka och läser den texten.

Arnstad menar att mördaren måste förstås utifrån ett fascistiskt idéarv. Det förklarar både det politiska motiven och tillvägagångssättet. Både varför och hur. Föreställningen att vi befinner oss i krig mot en inre fiende. Att ordet inte längre räcker till, det som räknas är handlingen. Styrkan. Och - och det är här en sanning så obehaglig att den känns smutsig att bara röra vid skymtar fram - i detta perspektiv ansåg mördaren att han vann. Operationen var lyckad.

Det är därför han ler.

...

Sorgen den natten blandades med rädsla. För det kunde varit jag. Genom mitt liv har både jag och människor jag älskar och tycker om varit på otaliga liknande sommarläger. Någon gång i framtiden kunde det mycket väl ha varit mina barn. Insikten om hur sårbara vi är, vi alla är.

Och bakom detta ligger också hatet och pyr. Rädsla och hat som varandras förutsättningar. Jens Stoltenberg förstod detta när han direkt och tydligt markerade att sättet att möta hat inte är med mer hat. Den styrka det visade prov på imponerade med rätta på en hel värld. Men frånvaro av hat får inte innebära frånvaro av kamp. Detta var Stoltenberg också tydlig på. Men har den insikten fastnat?

...

Hat och rädsla har blivit naturliga inslag i det politiska landskapet. I bloggarnas kommentarsfält, på Facebook. Till viss del en del av någon typ av kulturell förändring. Men också. Strategin att skrämma folk till tystnad tycks uppenbar. I kriget mot den inre fienden är alla medel tillåtna.

Vi får inte vara naiva inför detta. Jag säger inte att vi ska ge efter för hatet. Men det öppna samhället måste försvaras. Och varje gång ett anonymt hot via webben slinker igenom outrett för att polisen inte prioriterar att på allvar gå till botten med dem så har vi förlorat en lite bit land. Då har vi förlorat, eftersom det finns platser där det öppna samhället inte längre kan försvaras med argument.

Det viktigaste vi kan göra är naturligtvis att inte ge upp. Att inte låta hoten och rädslan vinna. Men det räcker inte. Vårt ansvar är större än så. För valet mellan att ta politisk ställning eller att slippa vara rädd ska inte behöva göras.

...

Sommarkvällen denna 22 juli är osedvanligt idyllisk. En lätt bris får trädkronorna att röra sig, som ett omfamnande grönskimrande hav.

De unga som dog på Utöya drevs av en politisk idé. De valde inte att dö för sina åsikter. Någon annan gjorde det valet åt dem. Men deras engagemang står ändå för någonting. Viktigt. Det vi har att göra är framförallt att förvalta detta engagemang. Tron på ett samhälle som är bättre, för alla, där klyftor överbyggs istället för att fördjupas. Hoppet. Den kärlek, som över tiden kommer att vinna över motståndarnas hat.

Jag tror kanske att det är två saker jag försöker säga. Den första att vi aldrig får glömma de konkreta människor det handlar om. De som dog, och de som kämpar på. Med sina liv. Med sin sorg.

Det andra är vikten av mod. För det är ok att vara rädd. Det finns monster där ute. Men det är när rädslan får överhanden som motståndaren verkligen har vunnit.

...

Jag läste för någon månad sedan en uppdatering på Facebook. En kvinna, jag känner henne inte men jag tror hon jobbar inom sjukvården, beskrev hur hon, sent på natten, på väg hem från jobbet, sett ett gäng grabbar som trakasserade en ung flicka. Hotat henne, vrålat rasistiska tillmälen. Hon beskrev flickan, barnets, skräck inför de hotande männen. Sin egen rädsla.

Men hon ingrep. Röt till. Fick en spark på sig. Men grabbarna lämnade. Flickan kunde andas ut.

Kvinnan som skrev denna uppdatering hymlade inte med sin rädsla. Men hon övervann den. Och ett stycke mark blev återtaget.

...

Det finns något så oskuldsfullt över den nordiska sommaren. Någonting som gör luften särskilt lätt att andas. En doft av drömmar, kärlek, äventyr.

Tårarna efter Utöya kommer fortsätta falla, i många år till. För alltför många är detta tragiskt ofrånkomligt. För oss andra är det en fråga om ett val. Ska vi fortsätta minnas, eller inte?

Jag tittar på barnen som leker medan jag skriver detta. Inser att det inte är frågan om något egentligt val. Att ondskan aldrig försvinner bara för att man blundar för den. Vi ska minnas. Av respekt. Och för att det påminner oss om vad som måste göras.

Tanken på en mördare som fortsätter le medan offren fortsätter plågas är outhärdlig. Det är därför vårt mod, våra handlingar är så viktiga. Det är därför den fortsatta kampen mot allt mördaren stod för är så viktig.

...

Det går aldrig att få tillbaka det terroristen tog. De mänskliga tragedier som han gav upphov till kommer aldrig att bli ogjorda. Men vi behöver inte låta honom vinna. Vi behöver inte låta de idéer han drevs av vinna. Någonstans blir det vad allt kokar ner till i slutändan. Att rädslan och sorgen är något vi delar. Hur vi förvaltar den något vi väljer.

Det är en vacker sommarkväll. 22 juli 2013. Två år efter det vedervärdiga terrordådet i Oslo och på Utöya. Någonstans spelar någon Daft Punks nya. Nere från badstranden hörs fortfarande skratt. Mitt i denna oskuldsfulla sommarskymning lever minnet kvar.

Jag tänker på den där kvinnan. Hon som sa ifrån. I det lilla, den enkla men ändå så svåra handlingen finns hoppet. Eller för att tala med Utöya-överlevaren Stine Renate Håheims så spridda ord: Om en man kan visa så mycket hat. Tänk på hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans.

Kärlek kräver mod, är jag idag beredd att tillägga. Och det kräver minne. Här finns  en uppfordrande uppgift för oss alla.

Den som inte läser alls läser heller inga klassiker

Jag blev egentligen inte särskilt provocerad när Göran Hägglund häromdagen lyfte fram det gamla folkpartikravet med någon form av litteraturkanon för att slå fast ett antal klassiker som alla bör läsa. Det finns poänger i resonemanget, även om tanken på att staten över huvudet på svenskalärare, folkbildare, bibliotekarier och andra som rör sig där ute i läsandets verkliga frontmarker ska slå fast exakt vad det är som ska läsas kanske inte direkt är något som får en att stå upp och applådera. Men precis som Katrine Kielos på Aftonbladet kan jag också se värdet i att lyfta fram bildningsfrågorna högre upp på den politiska dagordningen, och jag antar att det egentligen var detta kd-ledaren eftersträvade (och en kanon som mer är att betrakta som en ingång i en diskussion än något fast regelverk, dessutom utsatt för ständig prövning och omprövning skulle dessutom förmodligen kunna vara en rätt bra idé).

Men bakom detta ligger en betydligt allvarligare invändning. Problemet i Sverige idag är nämligen inte i första hand att folk läser fel böcker, utan att läsande i vissa grupper faktiskt går ner och att skillnaderna därmed ökar.

I samband med Almedalsveckan som pågår just nu presenterar arbetsgruppen för Ett läslyft för Sverige en rapport om läsande och läsfrämjade. De presenterar kort vilka arbetsgruppen är och därefter görs en gedigen genomgång både av hur det ser ut med läsandet idag, och läsfrämjandets historia och dagsförutsättningar.

Det är uppfodrande läsning. Till viss del också upprörande, som när det gäller hur satsningar på arbetsplatsbibliotek helt kom av sig efter regeringsskiftet 2006. Men grundtonen är optimistisk. Det finns en ökad medvetenhet om vikten av dessa frågor, och framgångsrika arbetssätt som till exempel Läs för mig pappa-verksamheten visar att det också går att åstadkomma resultat.

För bildning kan aldrig handla ensidigt om uppfostran och disciplinering. Bildning handlar lika mycket om frigörelse, makt och hur individen växer som människa. Nyckeln till mycket av detta är språket.

När Göran Greider i en uppmärksammad text för ett tag sedan avfärdade hela bildningstanken som ett "borgerlig påfund" tog han i för mycket, och han drog stridslinjen längs fel front. Men detta innebär inte att hans varningar för ett bildningsideal som blir mer en påklistrad klassmarkör eller någon form av desperat sökande efter uppifrånskapat samförstånd är oviktiga. Att okritiskt tugga i sig klassikerna är att förneka allt det klassikernas verkligen står för. Läsandet i sig - det Greider pricksäkert identifierar som nyfikenheten -  måste därför med nödvändighet komma före tillgängliggörandet av ett visst definierat litterärt kulturarv.

Vi kan helt enkelt inte prata bildning utan att också prata makt. Och pratar vi makt kommer frågor om klass och kön automatiskt in i bilden. Då blir frågan inte bara vad vi läser utan också vem som läser.

Här skulle arbetarrörelsen kunna vara mycket bättre. Då skulle vi slippa risken att människor som tycker att världen är större än senaste golfrundan, priset på bostadsrätter eller senaste karriärmovet tvingas söka sig till sådana som Hägglund för politisk inspiration, helt enkelt i brist på andra alternativ.

Vi kan inte blunda längre (om Husby)

Den 3 mars 1991 misshandlades byggnadsarbetaren Rodney King brutalt av poliser i Los Angeles, USA. Det hela filmades av en boende och poliserna ställdes inför rätta. När de ett drygt år senare - 29 april 1993 - friades av rätten var det gnistan som fick en krutdurk att explodera. Våldsamma kravaller som förutom att kosta ofattbara materialla värden även ledde till att 53 människor dödades utbröt och skakade i någon mening hela USA i grunden.

Los Angeles 1992 var extremt. Men upplopp och kravaller tycks i någon mening vara en del av den moderna staden. Vi tänker på orter som Vaulx-en-Valin utanför Lyon, Frankike, 1990 samt Bristol, England, juli 1992, och på senare tid Paris förorter, London och även våra egna svenska exempel.

De senaste dagarna har mitt närområde drabbats av någontin som i storlek eller omfattning inte ens närmar sig de exempel jag nämnt ovan, men som ändå har skrämmande likheter. Stockholmsförorten Husby ligger bara några kilometer från där jag bor. De flesta har de senaste dagarna kunnat följa medierapportering om brinnande bilar och stenkastning. Närheten är så påtaglig att det under de senaste dagarna funnits en uttalad oro för direkta spridningseffekter.

Husby är Stockholms kanske fattigaste område. Ohälsa, arbetslöshet, utförsäkringar - oavsett vilket mått du än använder hamnar Husby i botten. Vi kan direkt se de åtminstone ytliga parallellerna med övriga upplopp. Ett extremt socialt ansträngt läge, ett uppmärksammat fall av (åtminstone misstänkt) polisbrutalitet, unga frustrerade människor ger sig ut på gatorna och förstör.

Forskaren Loïc Wacquant är en av dem som försökt förstå upploppens sociologi. Han har tittat på flera av de uppmärksammade fall jag nämnde ovan. När jag går tillbaka till honom för att se om hans forskning kan sätta något ljus på det som just nu sker i Stockholm upptäcker jag slående likheter. Någon sorts mönster som i grunden tycks gå igen.

Wacquant grundtes* är att upploppen ska ses som en naturlig reaktion på vissa tendenser i den moderna kapitalismen. Han avfärdrar den gängse förklaringsmodellen att upploppen kan ses som någon form av raskravaller och pekar istället på två samverkande logiker; en som handlar om protest mot ”etnorasistisk” diskriminering och en ”klass-logik” där olika grupperingar inom arbetarklassen använder sitt enda tillgängliga vapen – upploppet – för att ta strid mot ekonomisk nedgång och ökade sociala klyftor.

De sociala faktorer som Wacquant ligger bakom alla dessa upplopp är massarbetslöshet, ökad konkurrens om knappa resurser i utsatta bostadsområden samt förstärkt stigmatisering av de boende både i vardagsliv och i offentligheten (det sista är förklaringen till att polisen ofta hamnar i fokus i denna typ av upplopp). Till detta för Wacquant också ett reseonemang om politisk alienation. Han pekar på hur radikala partier faller samman och andra rör sig in mot mitten vilket skapar en tomhet gentemot medborgarna i dessa utsatta områden. Samtidigt pekar han också på att det finns alternativa politiska vägar att möta upploppen. Vi kan välja att iställlet för att möta kravllerna med ökad repression istället kan gå till att lägga förnyat fokus på att även erkänna de boende i dessa områdens sociala och ekonomiska rättigheter.

Är Wacquant ett sanningsvittne? Går hans förklaringsmodeller att tillämpa på det som just nu sker i Husby? Naturligtvis inte rakt av. Men det finns ändå något att lära här. Vi kan se hur en häxbryggd av etnisk diskriminering och klassklyftor tenderar att bli till något lättantändligt och explosivt. Att det ibland smäller. Och vi kan också ana den möjliga vägen framåt.

Den svenska debatten har en smula fastnat i enkelt moraliserande. Är det rätt eller fel att göra upplopp? För mig är svaret på den frågan enkelt. Det kan aldrig vara motvierat att bränna upp andras bilar, gå till attack mot brandmän eller journalister som försöker göra sitt jobb. Kravallerna i Husby är i den meningen en tragedi. De som deltagit i dem och framförallt de personer som eventuellt fungerat som upploppsledare bär ett tungt ansvar - inte minst gentemot sina egna grannar.

Men bakom denna tragedi finns en annan. Ett drama som var lika omskakande för en vecka sedan, långt innan svensk media eller den politiska eliten ens visste att Husby fanns och vilken typ av område det är. Ett drama som handlar om diskriminering, fattigdom, stigmatisering och djupa såväl sociala som politiska klyftor. Om en stad och ett samhälle som slits itu.

Men trots att det känns oerhört dystert just nu skulle jag vilja hävda att det finns hopp. Det schabloniserade mediebilden av den utsatta förorten som pendlande mellan apati och kravaller stämmer inte. Det finns också konstruktiva politiska krafter. Visserligen ska man inte underskatta det hot kravaller av den här typen innebär mot den typen av uppbyggeliga försök (jag minns själv hur Göteborgskravallerna i praktiken sänkte den spirande Attac-rörelsen i Sverige). Men i grunden tror jag ändå att det goda över tiden kommer att vinna.

Helt avgörande för det är dock hur övriga samhället och inte minst politiken reagerar. Repression eller inkludering? Ensidigt fördömmande eller självkritik? För det som händer i Husby är inte bara en fråga för Husby-borna. Deras röster är naturligtvis centrala. Det får aldrig handla om att komma in uppifrån och lägga livet tillrätta. Men klassklyftor som spränger vårt samhälle itu kan aldrig vara ett ansvar bara för dem som befinner sig på den ena sidan av staketet.

Jämlikhet är ett fint ord. Men det är också uttryck för en alldeles fantastiskt omskakande idé. Att de mänskliga rättigheter som liberalismen lovar oss faktiskt ska betyda något, också i verkligheten. Om vi låter etnisk diskriminering - eller rasism om man så vill - och ökade klasskyftor slita samhället itu är det ett brott inte bara mot vänsterambitioner om ökad omfördelning utan också mot de grundfundament som vårt samhälle bygger på.

För vad det egentligen handlar om är rätt enkelt. Politiska, sociala och ekonomiska rättigheter. Arbete att gå till. Fungerande samhällsservice. Bra skolor och livschanser för alla barn. Att slippa utsättas för diskrimineriande stigmatisering på grund av din hudfärg, din religion eller bara helt enkelt hur du pratar. Att kunna vara stolt över sin hemort, där man bor.

I grunden förändrar de senaste dagarnas händelser ingenting. Behovet av en ny politik var lika stort innan. Behovet är utan tvekan lika stort i andra områden där det inte brinner bilar. Men det som har hänt och som händer ställer oss inför ett beslut. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha. Avgörandet ligger i våra egna händer.

Man ska inte romantisera upploppen. Men att inte sätta in dem i ett socialt och politiskt mönster riskerar att leda till livsfarliga politiska felbedömningar som bara spär på problemen. Det handlar inte om att ursäkta personer som begår brott. Det handlar om att formulera politiska lösningar som leder framåt.

Vi har svikit Husby under alltför många år. Det är dags att sluta med det. Inte främst för upploppsmakarnas skull. Utan för alla andra Husbybors. Och inte bara dem, förresten. Vi tjänar alla på ett samhälle som håller ihop. Men det är inget som kommer av sig självt. Däri ligger vårt stora ansvar.

*) Texten vars resonemang jag framförallt utgår från heter "The return of the repressed" och den finns att läsa bland annat i Wacquants Urban Outcasts A Comparative Sociology of Advanced Marginality s 15‐40

Socialdemokratisk reformism i vinst-frågan

Ska man förstå vad som egentligen hände i vinst-i-välfärdsfrågan på den socialdemokratiska partikongressen gör man klokt i att först läsa Maggie Strömbergs högintressanta fokusartikel. Det är en genomarbetad berättelse om den svenska privatiseringspolitikens historia. Lägesbeskrivningen av idag är högintressant. "Det vi ser nu är kanske inte bara en paus i utvecklingen utan också början på en reträtt för privatiseringsivrarna" skriver Strömberg och fortsätter: "Det har skett en attitydförändring till privata alternativ, det erkänner vissa privatiseringsivrare också att de ser i opinionsmätningar. Samtidigt som socialdemokraternas kongress kompromissar ihop sig om vinstförbudet håller den tre decennier långa liberala utvecklingen i välfärdspolitiken på att vända."

Strömbergs slutsats är inte att vi är på väg tillbaka till det gamla. Det är inte nostalgikerna som håller på att segra. Men inte heller de som biter sig fast i de senaste årtiondenas politik. "Så hur ser egentligen vinnaren ut?" frågar Strömberg och svarar själv:  "Ja, inte som Håkan Tenelius i alla fall. Eller Urban Bäckström. Eller för den delen, Stefan Stern. Vinnare är snarare de människor – det går faktiskt räkna ganska många högersossar och en del borgerliga politiker dit också – som inte vill utrota varenda privat alternativ men svänga om utvecklingen. Den rörelsen har nu vänstern satt i gång. Ungefär som när näringslivets politiska pionjärer inledde liberaliseringen för trettio år sedan."

Det här säger något väldigt viktigt om hur politik fungerar. Nattväktarstaten har aldrig varit ett närliggande politiskt alternativ i Sverige. Det är genom stegvisa reformer där varje steg i sig upplevdes som positivt och svårangripet välfärden succesivt förändrats sedan säg 1980-talet. Särskilt viktig har exemplets makt varit. Det är svårt att tänka sig de senaste trettio årens utveckling utan Pysslingen och Cityakuten.

För nyckeln till en hållbar reformism är att människor direkt ska kunna relatera till olika förslag och förbättringar. Det utesluter inte långsiktiga idéer och visioner, tvärtom. Men styrkan i det socialdemokratiska förslag som klubbades på partikongressen häromdagen är en kombination är att man knyter samman dessa två - det näraliggande och konkreta (vi kan kalla det kvalitetsspåret) med det långsiktigt principiella (vi kan kalla det vinstkritiken i sig).

Så på det sättet kan man säga att kongressens beslut var mer av en syntes än en kompromiss. Men samtidigt ska man inte sticka under stol med att det också fanns element av givande och tagande. Det finns skillnader i synen på hur stora problemen är idag, exakt vad de beror på, i vilken hastighet vi ska försöka komma åt dem och säkert också olika idéer om exakt vart det är vi egentligen är på väg.

Men resultatet blir ändå en konkret reformagenda som lyckas med att både sätta direkta förbättringar i fokus - dvs genom bemanningskrav och liknande slår fast att verksamhetens kvalitet är det centrala -  och samtidigt också ser verkligheten precis som den är - dvs erkänner att övertron på marknadsstyrning och vinstintresse har skapat stora problem i svensk vård, skola, omsorg.

I historieböckerna tror jag partikongressens enhälliga beslut kommer att beskrivas som en nyckelpunkt i ett paradigmskifte i synen på svensk välfärd. Det är dock ingen slutpunkt. Ett långsiktigt och omfattande reformarbete kvarstår. Exakt hur det kommer att se ut i andra ändan av den processen är dessutom fortfarande något av en öppen fråga.

Men riktningen är nu utstakad. Och precis som Maggie Strömberg konstaterat är det många som kan känna sig som vinnare på grund av det.

Välfärd bortom New Public Management

Klarar vi av att finansiera vård, skola, omsorg i framtiden eller måste vi vänja oss vid tanken att dagens välfärd inte längre blir möjlig? Den brännande diskussionen tar Sören Häggroth och Lars M Andersson tag i i sin nya bok Kommunala vägval. Jag fick i går förmånen att kommentera texten på ett seminarium i ABF-huset. Det blev en tycker jag själv riktigt intressant diskussion där en av de viktigaste slutsatserna är att vi behöver något av ett paradigmskifte i synen på hur våra välfärdsverksamheter styrs, utvecklas och organiseras.

Först några kommentarer om boken. Det är en föredömligt koncenterarad text (92 sidor). På dessa sidor går författarna igenom brännande ämnen som välfärdens finansiering, relationen mellan stat, landsting och kommuner, de förändringar som nya utförare innebär för välfärden samt som sagt en diskussion om välfärdens styrning kopplat till ett intressant resonemang om hur kommunallagen ser ut och hur den borde förändras.

I resonemangen om välfärdens framtida finansiering hittar författarna enligt min mening helt rätt tonläge. Debatten har tidigare varit väldigt polariserad mellan högerdebattörer som drivit tesen att det hela är kört så det är lika bra att börja spara till de privata äldreomsorgskostnader och vänsterdebattörer som Daniel Ankarloo som drivit tesen att hela diskussionen bara är en nyliberal myt. Häggroth och Andersson (HoA) avfärdar också de mest överdrivna dystopierna men erkänner också att det finns en reell kärna här - särskilt om vi faktiskt har ambitioner att utveckla dagens välfärd, inte bara behålla den. Men, och här kommer de till något av en grundbult i resonemanget, de skriver också att den egentliga "[f]rågan är ... i vilken utsträckning medborgarna vill prioritera en ökad privat konsumtion i förhållande till en gemensamt finansierad välfärd” (s 40). 

Det tror jag är en alldeles riktigt analys och problemformulering. Huruvida vi har råd med framtidens välfärd eller inte är i i grunden en fråga om politisk vilja, inte ekonomiska nödvändighetslagar. Samtidigt betonar HoA också att det finns underliggande krafter i  demografin, ökade förväntningar etc som skapar utmaningar oavsett denna politiska vilja. Det gör att författarna landar i slutsatsen att vi kommer behöva både öka deltagandet på arbetsmarknaden samt att vi kommer behöva effektivisera välfärdens verksamhet  om ambitionerna ska klaras.

De väljer medvetet begreppet effektivisering istället för att tala om produktivitet. Orsaken är som de skriver själva att de betonar att denna utveckling måste ske med bibehållen eller förbättrad kvalitet. De talar också om de vi kanske traditionellt kallar produktivitetslösningar (dvs att vi genom bättre organisering får mer gjort med samma resurser) men höjer också blicken till att omfatta saker som förbättrad folkhälsa, förebygga vårdskador och demenssjukdomar, etc.  När det gäller möjligheterna att åstadkomma detta är författarna betydligt mer optimistiska än många andra bedömmare - men de understryker att det krävs en tydlig politisk vilja och ett strukturell, målmedvetet och organiserat arbete för att åstadkomma förändring.

Och några av de mest intressanta inslagen i boken kommer i kölvattnet av denna slutsats. För boken innehåller också en omfattande kritik mot det synsätt på välfärdens organisering och styrning som varit förhärskande de senaste säg tjugo åren i Sverige. Konkurrensutsättningar, beställar-utförarmodeller, OPS-finansieringar och andra inslag i vad som i teorin brukar sammanfattas under samlingsnamnet New Public Managemenet (NPM) granskas kritiskt och behovet av ett nytt synsätt framträder tydligt.

Sverige är ett land som gått väldigt långt när det gäller NPM. Som sjukvårdspolitiskt aktiv i Stockholms läns landsting är det ingen överdrift att säga att kritiken mot detta från de som arbetar inom verksamheten i dagsläget är utbredd. Läkartidningen presenterade exempelvis häromdagen en intervju med forskaren Paul Batalanen där han lyfter fram det förödande i att tro att vi kan styra en kunskapsintensiv och etiskt grundad verksamhet som sjukvård med detaljutformade ekonomiska incitament. Den känslan stöter jag väldigt ofta på "ute på golvet" (och den fångades också väl av Maciej Zaremba i hans uppmärksammade artikelserie häromsisten). Samma känsla av undergrävd profesionell autonomi finns idag också hos lärare, och säkert hos många andra av välfärdens yrkesverksamma.

Lösningen är naturligtvis inte att gå tillbaka till något gammalt. Dels för att det inte fungerade perfekt då heller, och dels för att det förmodligen inte är möjligt. Men problemen med dagens system är minst tre. De styr ofta mot fel saker. De skapar enorma och kostsamma byråkratier. Och de undergräver yrkesetik och professionalitet hos personalen (vilket dels är dålig i sig och dels hotar både kvalitet och försvårar framtida rekryteringar).

HoA presenterar i denna bok ingen detaljerad lösning på vad som måste till i stället (även om Sören Häggroth skissat på en modell i en annan rapport, för arbetarrörelsens tankesmedja). Men de pekar ut en färdriktning för ett omfattande förändringsarbete som jag tror är helt nödvändigt. Och de lyfter fram det politiska ansvaret att ta sig an denna fråga.

Det där allra sista blir nog den stora behållningen av boken. Att det krävs ett politiskt ansvarstagande för hur välfärden styrs och utvecklas. Och, som jag också inledde min kommentar på gårdagens seminarium med. Det krävs ingen framtidsspaning för att se vad som händer när politiken abdikerar från sitt ansvar. Det är bara att en måndagseftermiddag besöka valfri akutmottagning i Stockholms läns landsting.

Att blogga när känslorna tar överhanden

Jag vet att jag inte borde blogga i affekt. Men när jag nu läser ikapp mig om den trettonåriga flicka som häromdagen tog livet av sig är det svårt att hålla känslorna i styr.

Jag säger det igen. En. Trettonårig. Flicka. Tar. Sitt. Liv.

Och nu känner jag inte till detaljerna. Jag kan inte ens föreställa mig hur anhörig och vänner mår just nu. Men när Carl von Essen från föreningen för psykisk hälsa så tydligt redogör för hur det som hände hade kunnat förhindras brister det nästan. Därför att den här flickan inte är ensam. Och lika lite som hon hade behövt stå där ensam på tågspåret, lika lite borde någon annan behöva fatta samma beslut i framtiden.

Är detta en fråga om politik? Snäv partipolitik, nej, kanske inte. Men politik handlar om hur vi möter varandra i samhället. Frågor om psykisk ohälsa och mobbing är i den meningen i allra högsta grad politiska.

En tragedi som denna är svårt att förhålla sig till. Känslorna tar lätt överhanden. Och jag tror inte det finns något annat sätt att möta det som just har hänt än att känna: sorg, vrede, frustration. Men bortom detta finns det saker vi kan göra också. Jag har till exempel föreslagit att landstinget här i Stockholm tillsammans med föreningsliv och civilsamhälle ska ta initiativ till en folkbildningskampanj mot självmord. Av det enkla skälet att vi måste prata om det. Motionen blev inte bifallen men ledde ändå till en fin diskussion (du kan se den här) och det är helt klart så att det görs mycket bra idag. Men kärnan är att självmord kan förebyggas och förhindras. Och att bred kunskap är en av nyckelfaktorerna, där skulle vi kunna göra mycket mer.

Sedan handlar det såklart också om annat. Som hot och trakasserier. Mobbing. Om stöd och om att orka se varenda människa. Vårt ansvar som medmänniskor, som vuxna, och som samhällsmedborgare. Förutsättningar för familjer, skolor, arbetsplatser att orka och kunna se när någon mår dåligt.

Bortom känslorna finns möjligheten att handla. Låt oss ta den.

Mäns skuld, skam och ansvar för våldtäkterna

Bär även vi män som inte våldtar ett ansvar för våldtäkterna? Den provocerande frågan väcktes hos mig efter att ha läst ett inlägg av aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin som direkt möttes av mothugg från Peter Santesson. Själv tycker jag att det är en både viktig och svår fråga.

Till att börja med: en underton i diskussionen om mäns ansvar för våldtäkterna är ju även om den är vällovlig också hårt patriarkal. Den bygger på myten av mannen som beskyddaren-krigaren som har till uppgift att värna samhällets svaga (dvs kvinnor och barn) undan ondska och lidande. Det är lätt att kvinnorna som subjekt paradoxalt nog retuscheras bort i diskussionen om mäns ansvar. Det är olyckligt, eftersom en strategi för att minska våldtäkterna också måste inbegripa ett arbete för att stärka kvinnors positioner. Sexuella övergrepp, våld och våldtäkter inom hemmet påverkas till exempel av om kvinnan har den faktiska och praktiska möjligheten att rent fysiskt lämna en förtryckande partner. Visst kan man säga att grundproblemet skulle vara löst om män bara slutade våldta, men i praktiken kommer den enkla lösningen inte gå att uppnå och då kan en förenklad analys leda tankarna bort från de förändringar som faktiskt skulle hjälpa.

Den andra svåra frågan handlar om relationen mellan ansvar och skuld, och kanske än mer om relationen mellan skulden och skammen. Måste vi män skämmas för att vi är män och för att (andra) män våldtar? Det är en fråga som väcker många andra. Kan man vara ansvarig utan att vara skyldig, och kan man vara skyldig utan att behöva skämmas?

Personligen är jag där av uppfattningen att föreställningen om någon nedärvd arvssynd är mest nedbrytande och dessutom politiskt farlig (skriver politiskt, det religiösa har jag inga synpunkter på). Jag skulle till och med vilja dra det så långt som till att säga att vi också måste respektera det faktum att vi människor är produkter av vår tid och vårt samhälle och att det därför också blir tveksamt att skambelägga oss bara för att vi lever på det sätt som förväntas. Däremot är vi ansvariga. Och då blir frågan vad vi är ansvariga för. Här kommer vi till den egentliga pudelns kärna: finns det någon form av kultur, en struktur kopplat till samhälleliga maktrelationer som vi alla är insugna i och på något sätt måste förhålla oss till, och är det denna struktur som i sådana fall i sin förlängning leder till brottet, våldtäkten?

Här tror jag den stora skiljelinjen mellan vänster och höger ligger. Vänstern och feministerna svarar ja på den frågan, högern menar att våldtäkten är något patologiskt, främmande, kriminellt - ett brott mot den rådande strukturen (om det ens finns någon struktur, och inte bara liberalt förnuft och av naturen givna mänskliga rättigheter, eventuellt kombinerad med brister som tar sig uttryck i form av mänsklig ondska eller liknande).

Nu ska jag inte påstå att jag är något expert på detta. Men för mig är det svårt att inte se våldtäkten som brott i ett större mönster av maktrelationer av över- och underordning. Själva definitionen har till exempel ändrats och är fortfarande ifrågasatt. Är det våldtäkt om det sker i hemmet (ja, lyckligtvis, numera), får man ha sex med en medvetslös kvinna (nej, men frågan är inte självklar när du frågar folk)? Se på diskussionen som än i dag förs om hur kvinnan skuldbeläggs i rättegångar. Se på debatten om Assenge. Eller - för att vidga vyerna än mer - se hur våldtäkten används som ett strukturellt och medvetet vapen i konflikter världen över.

Då leder det mig till slutsatsen att en sexistisk kultur som finns även här hemma, att maktrelationer som finns även här hemma, att våldtäkten måste förstås i samband med detta. Och då menar jag också att vi faktiskt är ansvariga för hur vi förhåller oss. Att vi är skyldiga i den mån vi reproducerar den, och att vi faktiskt bör åtminstone försöka att utifrån våra förutsättningar, våra kunskaper och vår förmåga gör vad vi kan för att ändra på saker och ting. Men jag tycker också - och nu kanske jag skriver lite i egen sak - att vi måste ha en respekt för att den enskilda människans förmåga trots allt är begränsad. Istället för att vara hård och kräva allt på en gång tror jag det vore betydligt bättre att bejaka det lilla steget, skapa gemensam uppslutning bakom den breda samhällsförändringen. Aldrig acceptera sexism, men inte räkna ut folk på förväg genom att placera in dem i fack.

Det är det moraliska perspektivet på det hela. Sedan finns det även ett annat. Även om jag själv inte känner skam kan jag få den projicerad på mig i blicken från andra. I ett skrämt ögonkast under ett snabbt nattligt möte på någon öde gata. I att könsrollen inte bara är någonting du väljer själv utan i allra högsta grad är något du pressas in i av andra. Både män och kvinnor har därför ett gemensamt intresse. Vi tjänar alla på en samhällsutveckling där vi tillåts vara människor.

Den individ som våldtar begår ett brott som den personen bär det fulla ansvaret för. Vi kan alla välja att inte våldta. Men vi har alla ett ansvar för varandra, och som män har vi ett särskilt ansvar för den kultur och de normer som vi själva är bärare av. Den samhälleliga underordningen av kvinnor som grupp där våldtäkten eller misshandeln är det yttersta uttrycket har vi därför också ett särskilt ansvar för att motverka.

Och tar vi inte det? Ja, då kanske det faktiskt är läge att börja skämmas.

Boksöndag: om oskulden, våldet och den koloniala blicken

Kanske kan man beskriva motsättningen mellan Albert Camus och Franzt Fanon när det gäller synen på Algeriets frihet från Frankrike som en mellan reform och revolution. Camus var reformisten, som satte sin egen mors liv före den absoluta rättvisan men som också var oförmögen att se bortom den egna, franska, blicken. Fanon revolutionären som skoningslöst avslöjade den koloniala lögnen och själv engagerade sig i den väpnade kampen. "Inte ens efter detta långa arbete förmår jag entydigt ta ställning för eller emot någon av dem beträffande deras positioner i kriget - i båda fallen framskymtar sanningar om krigets mänskliga dimensioner som inte kan avfärdas med mindre än att vår förmåga att förstå denna historiska tragedi blir fattigare", skriver idéhistorikerns Michael Azar i inledningen av sin prisbelönta avhandling Frihet, jämlikhet, brodermord - revolution och kolonialism hos Albert Camus och Frantz Fanon (hädanefter FJB) som jag precis har läst och här tänkte skriva några rader om.

Varför Algeriet, och varför närma sig frågan genom två författare som Camus och Fanon? Dels såklart för att det är ett stycke oerhört viktig samtidshistoria. Ett krig som skördade i storleksordningen en miljon dödsoffer, våldsam terror från bägge sidor, åtta tusen byar skövlade. Men vad Azar lyckas peka på är också en djupare betydelse. Genom att betrakta kriget ur Camus och Fanons perspektiv kan vi lära oss någonting som har bäring långt utanför denna specifika tid och plats. Det handlar om nationalism och kolonialsim, om våld, oskuld och revolution men också någonstans om västerlandet som idé.

De två huvudpersonerna var båda starkt påverkade av Algeriet. Camus född och uppväxt där, som en del av en fransk arbetarklassminoritet i vad som då (1913) fortfarande var en del av Frankrike. Fanon som gick så långt som till att själv engagera sig i den algeriska självständighetskampen FLN. Flera av deras viktigaste böcker, alltifrån Främlingen och Pesten till Människans revolt och Jordens fördömda, kan inte förstås utan Algeriet som bakgrund.

Man kan läsa FJB på många olika sätt. Men ett genomgående tema är att det är en berättelse om Frankrike, som idé och som kolonial verklighet. Både Camus och Fanon är ense om att Frankrike bröt mot sina egna revolutionära löften - slagorden om frihet, jämlikhet och brödraskap - i Algeriet. Men då Camus (åtminstone inledningsvis) såg möjligheten att förändra detta inifrån förespråkade Fanon det revolutionära brottet och såg hoppet i en ny, Algerisk nation.

Jag tycker det är ett fascinerande perspektiv. Det är inte svårt att dra paralleller mellan idén om Frankrike och hela den västerländska liberala världsordning vi idag lever i. Den liberala jämlikhetstanken, medborgartanken, har en enorm radikal potential. Men uppenbarligen lever vi inte upp till våra egna åtaganden, våra egna löften. Slagordet kanske inte så mycket borde vara "en annan värld är möjlig" som "denna värld ni har lovat oss är möjlig". Tanken som väcks är att den politiska energin kommer ur inte primärt fantasier om ett tänkt utopia utan väldigt konkreta idéer och föreställningar som redan finns inbyggda i den nuvarande ordningen. Till och med FLN lutade sig i någon mening på idén om Frankrike när man drog ut till strid mot just Frankrike. Samtidigt ställer oss Fanon frågan om vilka möjligheter som egentligen finns att förverkliga dessa löften inom den faktiska makt- och våldsordning vi lever inom.

Det andra temat handlar om oskulden, revolutionen och våldet. Camus sätter upp en gräns mellan den absoluta och den relativa rättvisan. Han refererar till sin mor - som när våldsamheterna blossar upp är kvar i Algeriet - och säger i ett berömt citat att han om han måste välja mellan modern och rättvisan så väljer han modern. Azar tolkar in detta i Camus större filosofiska gärning och menar att modern inte bara är den faktiska mamman utan också blir en symbol för oskulden, den oskyldiga. Camus drar en tydlig gräns här, vid respekten för den oskyldiga människans liv, och han uttrycker det som att han förordar en relativ rättvisa - en rättvisa inom vissa gränser - framför en absolut. Fanon ser istället det strukturella våld kolonialismen innebär och menar att detta måste bekämpas, med annat våld om så krävs.

Jag känner stor sympati för Camus resonemang. Han talar själv om en medelhavsmentalitet som mer betonar det relativa, målkonflikterna, om man så vill det reformistiska, som jag tycker det är lätt att identifiera sig med. Samtidigt blir det också uppenbart i läsningen av FJB att Camus misslyckades med att tillräckligt lämna det egna perspektivet och den egna blicken. Han menade absolut att Algeriet måste reformeras men detta var ändå alltid en reformering inom ramen för att landet skulle fortsätta vara en del av Frankrike. Tanken på ett demokratiskt, inkluderande men självständigt Algeriet är märkligt frånvarande.

Fanon kan då läsas som en radikal kritik mot detta. Men det förtar som jag ser det inte kärnan i mycket av det Camus i övrigt argumenterar  för. Den våldsspiral Algeriet kastades in i var en ofattbar tragedi. Ett ständigt försvar för människovärdet, för oskulden, är inte bara i grunden sympatiskt - det är det - utan också en bra grund för en samhällsfilosofi som ser farorna i politiska rörelser som släpper alla hämningar i syfte att uppnå vad de själva definierat som gott (vare sig det sedan är det franska imperiet eller den algeriska nationen som ska försvaras).

På den punkten finns det fortfarande mycket att lära. Michael Azars bok ger en oerhört stimulerande lektion i det ämnet, och en hel del andra också.

En hårdare värld, men inte en bättre

Flera av mina bästa och sämsta stunder genom livet har haft med jobb och skola att göra. Naturligtvis inte bara. Det finns också det där andra. Kopplat till familj, naturupplevelser, kultur. Kärlek, semestrar, politik. Men ändå. Skola och arbete är centrala. Att jobba och utbilda sig är inte bara den grund varpå vårt samhälle vilar, det är också någonting viktigt i sig. Det finns för att fortsätta tala med Karl-Bertil Jonsson en rent mänsklig tillfredsställelse kopplat till själva detta att genomföra ett arbete väl eller att faktiskt lära sig något och utvecklas. Men jobb och skola kan också vara nedbrytande helveten som gör oss sjuka.

I dag rapporterar Svenska Dagbladet att den psykiska ohälsan ökar kraftigt. Den är nu den vanligaste orsaken till sjukskrivning, särskilt bland kvinnor "mitt i livet". Den moderate socialförsäkringsministern kopplar själv detta tydligt till arbetslivet. "Nu måste vi se andra tidiga signaler på att något är fel och skapa arbetsplatser där människor inte hamnar i skadliga stressituationer och utbrändhet" kommenterar han men tillägger "[m]en vi är nästan tomma på kunskap om hur man anpassar moderna arbetsplatser".

Jag skulle här kunna raljera kraftigt över att en av de första åtgärder just den moderatledda regering socialförsäkringsminister Ulf Kristersson är en del av genomförde när de tog över makten var att trots kraftiga protester lägga ner den världsledande institution som hade till uppgift att samordna forskning runt just detta. Att lägga ner Arbetslivsinstitutet var ett allvarligt slag mot svensk kunskapsbildning om just hur ett modernt och mänskligt arbetsliv faktiskt kan åstadkommas i praktiken. Men det var förvisso innan socialförsäkringsministerns tid så ansvaret för det ligger mer på hans övriga kollegor i regeringen och ytterst statsminister Fredrik Reinfeldt.

Allvarligare är att den grundton som genomsyrar hela den nuvarande regeringens politik fortfarande går tvärs emot de insikter Kristersson som person nu verkar ha drabbats av. Nedläggningen av Arbetslivsinstitutet var inte ett tillfälligt misstag. Det var en del av ett mönster som består. Arbetslösheten ska lösas genom press neråt på löner och arbetsvillkor. Skolan hanteras genom fler och tidigare betyg, mer stress och sänkta ambitioner för de som inte pallar trycket.

Men detta fungerar inte. Arbetslösheten biter sig fast. Skolresultaten fortsätter sjunka. Världen blir hårdare, men inte bättre.

Och det finns något så djupt och grundläggande omodernt över allt detta. När jag lämnar min sexåring i skolan är det inte ångesten över att tvingas prestera utan glädjen över att få lära jag ser i hennes ögon. Den glädjen vill jag se i många år till. Jag vill se den hos folk jag jobbar med. Hos människor som startar företag, tar hand om mig när jag blir gammal, de som bygger landet starkt inför framtiden. Jag är övertygad om att det inte bara skapar ett mänskligare samhälle utan också ett rikare.

Det klagas ibland över att svensk politik saknar visioner. Men kanske är det för att vi letar på fel ställen. De riktigt omtumlande visionerna kanske inte handlar om de stora drömmarna, utan om de små. Om att vi människor ska kunna få vara människor, skapa och lära oss saker, utan att det gör oss sjuka.

Jag vet inte. Men för mig räcker den typen av idéer ganska långt. Framförallt mot bakgrund att verkligheten idag ser ut som den gör.

Regeringströtta postpolitiker

Det är mycket nu. Här i Stockholm har vi en extremt pressad situation på akutsjukhusen som den senaste tiden blivit akut, närmast krisartad. Ansvarigt landstingsråd hanterar den genom att allt mer desperat och hafsigt skylla ifrån sig. Istället för ledarskap får vi ett blame-game. Precis samma sak kan vi se på den nationella nivån. Den statsministern som är ytterst ansvarig för en av svensk samtidshistorias största skandaler någonsin - vansinnesaffären med Nuon som kostat oss fullkomligt ofattbara värden - tar detta ansvar genom att, jag ni gissar rätt, skylla ifrån sig. Han också. Och det är mer än efternamn som förenar dessa två makthavare.

Synen på politik är något som skiljer de politiska blocken i Sverige. Till vänster tror man på politikens möjligheter, och tycker att är något gott att vi tillsammans fattar beslut om gemensamma angelägenheter. Till höger uppfattas politiken snarare som något nödvändigt ont, vars verkningskraft ska begränsas. Politikens uppgift blir någonstans att avskaffa sig själv, föra makten som det brukar heta "till köksbordet".

Vi lever i en tid som kallats postpolitisk. Politiken - så lyder anklagelseakten - som verksamhet har förlorat sitt djup, reducerats till yta. Det politiska spelet är just ett spel utan någon verklig betydelse. Samtidigt har också tilltron till kollektiva lösningar dämpats. Arbetslösheten blir ett individuellt problem, inte ett gemensamt. Sjunkande skolresultat en fråga för de enskilda eleverna, inte för oss alla.

Utan tvekan är det högern och framförallt de nya moderaterna som blivit de yttersta bärarna av denna postpolitiska samhällsanda. Medvetet har man försökt tvätta bort ideologiskt djup och ersätta det med kommunikation och pr. Värderingar och etiska avvägningar ersätts med en föreställning om förnuft, allmänintresse och teknisk kompetens. Och ansvaret flyttas bort, från det politiska fältet, mot individen.

Sett i det ljuset blir vad som händer just nu logiskt. När den sjukvård vi äger tillsammans krisar ersätts ledarskap med instagrammande. Slöseri med gemensamma värden blir en icke-fråga, eftersom staten inte borde ägt dessa värden till att börja med. Att politisk makt också ska åtföljas av ansvarstagande underordnas bilden, intrycket, vem som säger vad i teverutan.

Så det är politiskt logiskt, men samtidigt finns det också något annat som slår en i dessa dagar. Jag upplever tydligt någon form av trötthet som verkar ha drabbat sittande majoritet. För några år sedan fanns det verkligen en tydlig borgerlig reformagenda. Jag gillade inte innehållet, men måste ändå erkänna att där fanns någon typ av idé om vart man ville. Den glöden verkar fullkomligt ha falnat idag. Uppenbarligen är jag inte ensam om att se detta heller, eftersom även högt uppsatta röster inom alliansen säger exakt samma sak. Kanske är det helt enkelt så att det borgerliga postpolitiska projektet börjat äta upp sig självt.

Jag ska inte måla i rosenrött. Dessa värderingar sitter djupt. Att skapa tilltro till ett gemensamt projekt där vi med hjälpa av politiken - inte trots den - tillsammans kan lösa de stora samhällsproblemen är ingen enkel sak.

Men frågan om ansvarstagande verkar trots allt ha hamnat i debattens fokus. Problemen med överfulla akutmottagningar är faktiskt inget vi kan lösa hemma vid köksborden. Det krävs gemensamma lösningar och även ledarskap. Kort och gott politik. Och politik kräver politiker som också vill och vågar ta ett eget ansvar. Jag tror fler och fler människor börjar tänka i de termerna. Tyvärr av den sorgliga orsaken att priset för en trött postpolitik blivit allt mer uppenbart.

Femton år och inte vilja leva

Sju procent av alla niondeklassare har försökt begå självmord. Jag försöker sakta smälta uppgifterna som presenteras i en ny studie av forskare från Lund och Linköpings universitet (läs mer här). Det innebär två elever i en klass av trettio. Läser man vidare blir det dessutom värre. 38 procent har utfört någon form av självskadande handling. Mer än var tredje. Det här är inte bara upprörande siffror. Det är en nationell katastrof som vi måste börja prata om. 

Psyksik ohälsa uppstår inte i ett vakuum. Visst finns det individuella faktorer. Men vi människor är till syvende och sist också alltid del av ett sammanhang. På gott och på ont. Det understryks också av forskarnas rapport. "Resultaten antyder att depression, olyckliga och traumatiska livshändelser och socioekonomiskt underläge utövar en kumulativ effekt på sårbara individer", som de skriver på sin torra forskningsprosa.

Jag frågade häromdagen en chef inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) här i Stockholm hur han såg på vårdens samverkan med övriga samhället. Svaret blev som att släppa loss en fördämning. Ungefär hälften av BUPs patienter kommer någon annastansifrån, varav en stor del från skolan och ytterligare några från socialtjänsten. Berättade han. Men det är mycket de utåtagerande. De som märks. De som stör. De som kommer själva är istället de som satt tysta. Och som naturligtvis hunnit komma mycket längre när de väl kommer till BUP. De som samhället missade.

Detta säger oss något väldigt viktigt. För egentligen handlar det inte bara om skola. Kanske skulle hjälpen ha behövt komma ännu tidigare? Förskola, BVC, MVC? Hur duktiga är vi i föreningsliv och civilsamhälle på att se tecken på att någon mår dåligt i själen? Och vet vi vad vi i sådana fall ska göra?

Men det handlar inte bara om att upptäcka i tid. Vi måste också fråga oss vilken miljö vi till att börja med skapar runt dagens unga. Psykologen Pia Rosander la nyligen fram en avhandling där hon analyserade vilken typ av personlighetsdrag som gynnas i den svenska skolan. Resultatet fick henne att tala om den ångestdrivna skolan. Som hon uttrycker det själv:

"Vi har alltså ett skolsystem som gynnar samvetsgranna och ångestdrivna elever. Det är så klart inte bra för det psykologiska välbefinnandet i det långa loppet om ångesten är en drivkraft. Det innebär dessutom att den så kallade djupinlärningen uteblir. Djupinlärningen sker bäst bland de öppna personlighetstyperna, det vill säga de som drivs av nyfikenhet."

Femton år och inte vilja leva. Det är inte ett problem enbart för den som drabbas. Vi har alla ett ansvar. Tillsammans. För jag är övertygad om att det går att åstadkomma förbättring. Om vi bara vill. Och orkar ser verkligheten precis sådan som den är.



 

En vedervärdig utveckling i svensk politik

Vi pratade om tryggheten i Hässelby gård. Mannen höll visserligen med om så gott som alla de förslag jag presenterade. Men han var ändå inte nöjd. Ingen politiker vågar prata om vad det egentligen handlar om, hävdade han. Sedan tänkte han till. Jo, kom han på sig själv. Det var den där moderate lokalpolitikern faktiskt. Den enda. Han som vågade säga hur det var. Att det var somaliernas fel, alltihop. Den typen av politiker väcker respekt. Förklarade mannen.

Episoden från ett torgmöte dök upp i huvudet när jag häromdagen såg Tobias Billströms utspel om minskad asylinvandring och inte minst partisekreterare Kent Perssons försvar av detsamma. Förslaget är upprörande på två sätt. I sak eftersom det skär mot grundläggande humanistiska principer att Sverige inte ska ha råd att vara en frihamn för de som flyr. På ett mer strategiskt politiskt plan när den moderate partisekreteraren relaterar så tydligt till Sverigedemokraterna. För finns det något vi faktiskt vet är det att vi inte motarbetar SD genom att ställa upp på deras problembeskrivning. Det är raka vägen till en dansk situation (och dit vill vi inte). Om utspelet blir den game-changer som DNs Victor Barth-Kron analyserar det som står vi inför en mörk period i svensk politik.

Nu ska man säga att moderaterna har något annorlunda erfarenheter där än de flesta andra partier. I kommuner som exempelvis Vellinge lyckades man länge (om än inte längre) hålla Sverigedemokraterna borta genom att vara mer SD än SD själva. Kanske gör man därför bedömningen att man faktiskt skulle kunna ta över de väljarströmmarna. Kanske handlar det bara om ett tryck från egna medlemmar, från gatan. Lokalpolitikern som skyllde allt på somalierna i Hässelby - och fick applåder för det. Det är handen på hjärtat heller inte första gången moderaterna är ute och tassar i dessa marker (även om det kanske inte varit lika tydligt tidigare).

Men oavsett vilket är det genuint obehagligt. Och det ställer stora krav på det övriga politiska fältet.

Svensk migrationspositiv diskussion har tidigare dominerats av den mer nyliberala höger som argumenterat för fri invandring med det dubiösa argumentet att det kommer kräva att vi gör upp med såväl välfärdsstat och lägstalöner som tryggheten på arbetsmarknaden och en vänster som argumenterat utifrån en mer renodlad moralisk position. Här krävs en tydlig röst som står upp för både öppenhet, migration och den svenska modellen gällande arbetsmarknad och välfärdsstat.

Argumentationslinjen vi ska ha en fri invandring men den kommer kosta dig din lön, din anställningstrygghet och din välfärd är i förlängningen politiskt livsfarlig. Kritik mot system som innebär ett institutionaliserat utnyttjande av arbetskraft eller det extremt ojämlika flyktingmottagandet mellan olika kommuner i det korta perspektivet är inget en sådan migrationspositiv vänster behöver vara rädd för (eller en migrationspositiv höger heller, om man menade allvar). Men det handlar också om att hela tiden hålla fram både det moraliskt riktiga och det faktum att migration är något vi som land faktiskt tjänar på i diskussionen. Vi får aldrig sväva på målet om att Sverige ska vara ett öppet land och att detta är något vi står för.

För hela det politiska klimatets skull är det dock inte själva migrationspolitiken eller ens integrationspolitiken som är det mest centrala. Ska vi undvika den danska situationen handlar det om att återföra den politiska debatten till de frågor som egentligen är de viktiga. Det handlar om att visa på hur den verkliga konfliktlinjen i svensk politik handlar om helt andra saker - om jobben, utbildningen, välfärden.

Jag känner mig rätt optimistisk om att det går. För människor är inte dumma i huvudet.

Först blev jag personligen rätt upprörd över Hässelby-mannens påståenden. Kopplade till somalier jag känner själv. Den typen av kollektivt skuldbeläggande är genuint obehaglig, och jag var väldigt tydlig på den punkten. Men på något sätt kom vi ändå vidare i diskussionen. Jag ska inte påstå att vi nådde varandra fullt ut. Men. Jag tror det fanns delar av min argumentation som han ändå upplevde som attraktiv. Politiska idéer om jobb, trygghet, utveckling som någonstans fängslade. Och när jag frågade honom på vad han själv egentligen tyckte var det viktiga kom vi ganska fort bort från förenklingarna och schablonerna. I någon form av samtal.

Vi står inför vad som kan vara en vedervärdig utveckling av svensk politik. Men det behöver inte bli så. Moderaterna har uppenbarligen läst av någon form av opinion där ute. Men politik handlar också om ledarskap. Om att möta människor som jämlikar. Att sätta fingret på de verkliga problemen.

Den rollen kommer inte tas av moderata samlingspartiet. Då ligger ansvaret plötsligt på oss andra.


- Posted using BlogPress from my iPhone