Affären Tiina R

Debatten om Tiina Rosenbergs avhopp från fi och politiken har debatterats flitigt, bland annat här, här, här och här. Jag tycker man kan se två huvudsakliga positioner – dels de som tycker det är för jävligt att Tiina har ”tvingats bort” och inte orkar fortsätta, dels de som tycker att ifrågasättande och kritik är en naturlig del av politiken och ”det får man tåla”. Jag tycker bägge linjerna är, i sak, riktiga.

För politik är ingen sandlådelek. Relativt oskyldiga skämt som ”köttberg” eller ”texasgubbe” renderar i folkstormar, minsta felsteg nagelfars regelmässigt av sensationsmedia. Politik måste vara tråkig, för försöker man vara rolig eller sticka ut så åker man dit.

In kommer då en akademiker vars karriär i mångt och mycket byggt på en förmåga att provocera. När jag jobbade på Stockholms universitets studentkår fanns det en enorm Tiina hype bland vänstern och de mer radikal feministerna; det är klart att imagen av hårdför normbryterska spelade roll i detta. Tiina bröt igenom, var ovanlig. Inom politiken är det en dödssynd.

Personligen känner jag ingen större sympati för Tiina Rosenberg eller hennes politiska förhållningssätt. Ett exempelvis på fråga där jag inte alls höll med var bedömningen att ett hårdkokt försvar av porren skulle vara viktig del av könskampen (eller queer-kampen, eller vad man säger). Jag förstod därför heller aldrig hypen när jag var i kårsvängen.

Men det säger något rätt trist om det svenska politiska klimatet att hon lämnat på det sätt som skett. Däremot är det inte särskilt överraskande. Och tyvärr en lärdom för andra som vill satsa på en politisk framtid.