Ett liv utanför bloggosfären

Det har nu gått nästan en månad sedan jag bloggade sist, och varje gång jag surfat in på intressant.se har jag känt mig som en nykter alkoholist på en finlandskryssning. Visst känner jag för att börja skriva igen, men så vet jag också att bara jag börjar så kommer det att vara svårt att sluta. Och frågan är om jag egentligen hinner med.

Först en kort resumé av mitt liv sedan sist – ett liv som alltså har levts nästan uteslutande utanför bloggosfären: Jag har jobbar, hämtat på dagis, jobbat, lämnat, läst böcker (alldeles för få och alldeles för sällan), kanske hunnit se en och annan film, umgåtts med familjen, jobbat, hämtat på dagis. Och så någon gång har jag väl lämnat också. På dagis, alltså.

Och så har livet flutit på. Långt bort från ping-sajter, twingly och armslånga diskussionstrådar. Den politiska diskussionen har jag som tur är fortsatt varit en del av, både på jobbet och via mina förtroendeuppdrag i partiet (det socialdemokratiska, that is) och i Stockholms läns landsting. Flera av er bloggare där ute har jag även haft förmånen att få växla några ord med RL.

Men ändå. Det är något speciellt det där med bloggande. De saker som slagit mig som mest uppenbara är:

• Kontakten med läsarna via kommentarsfältet. Jag har faktiskt saknat flera av er rätt mycket. Det här är utan tvekan den stora poängen med hela fenomenet, det interaktiva, nätverket. Inte minst med personer vars åsikter man kanske inte delar alla gånger – eller någonsin…
• Att regelbundet få utveckla egna tankar och idéer i skrift. Jag skriver visserligen mycket i jobbet, men det är skillnad när man sätter ett eget namn under och lägger upp det för allmän beskådan. Både lärorikt och lite av en egotripp.
• Någon sorts insikt om att det faktiskt finns en och annan där ute som läser vad man säger och faktiskt håller med (eller åtminstone tycker det är värt att fundera över). Visst har jag kunnat se att bloggen till och från har haft rätt många läsare (när jag skrev på den, dvs). Men inte minst sedan jag … tog en paus … har jag faktiskt förstått att ni var rätt många som gillade vad som skrev. Och det är både roligt och hedrande.
• Möjligheten att då och då plita ihop en text om något som nästan ingen bryr sig om men som ändå känns viktigt (eller roligt). Eftersom ingen kan hindra en. Låt bli att läsa då, om ni tycker det är meningslöst!
• Känslan av att faktisk vara del av någon typ av community, eller sammanhang. Vi bloggare må vara lite skumma. Men vi är trots allt bloggare. Och det är inte det sämsta.

Därför har jag kommit fram till att jag nog trots allt inte kan leva ett liv utan bloggande. Däremot är jag inte helt klar över hur det kommer att se ut framöver. Den där ”tre-fyra inlägg om dagen länka alltid till twingly” jakten på träffar är nog över för min del. Det innebär nog också att ni inte längre kommer att hitta mig bland de mest lästa bloggarna på bloggtoppen. Jag hoppas att ni är en och annan som kan finna det mödan värt att titta in någon gång ibland ändå.

Vad ska jag då skriva om? Det bestämmer jag såklart själv, men jag har lagt upp en liten enkät här till höger. Fyll gärna i den. Kom gärna med kommentarer, eller släng iväg ett mejl (johan_sjolander@hotmail.se) om du har några idéer. Så få vi ser vad det blir.
Hursom. Det är kul att vara tillbaka. Väl mötta!

Läs även andra bloggares åsikter om bloggande, bloggar, bloggosfären, bloggpaus, media, varför blogga och annat intressant