Nattreflektioner om Torbjörn Flygts roman ”Himmel”

Torbjörn Flygts "Himmel" (utkom förra året, finns nu också på pocket) är stundtals briljant. Det finns några scener (festen, kommunstyrelsens ordförande på besök på arkitektfirman, prologen) som gjorde mig närmast lyrisk. Men det mest bestående intrycket när jag nu efter några timmars nattlig sträckläsning nu lägger boken ifrån mig är snarare hur rasande skickligt författaren lyckas fånga känslan av ett samhälle som sakta men säkert håller på att sjunka.

Boken är någon sorts litterär Short Cuts-variant som i episodform följer ett antal stundtals sammantvinnade människoöden i ett marginellt maskerat samtida Malmö. I centrum står tre par som befinner sin på olika positioner i klassamhället: arkitekten Fredrik och hans fru Louise, spelmissbrukaren Janson (han heter så i förnamn) som är gift med den kämpande SFI-läraren Lena, Parvaneh från Iran som flyr från sin man och träffar irakiern och krigsflyktingen Amir.

Precis som hans förra roman "Verkan” (som följde på genombrottet ”Underdog”) cirklar mycket i boken runt en ängslig medelklass, på väg eller rädd att förlora allt (i den förra boken handlade det om maktlösheten inför våld och brott). Här får Lena se radhuset försvinna i flyttbilens backspegel när makens spelskulder gjort det omöjlig att bo kvar och Louise frätas sönder av svartsjuka men inte våga göra något åt saken eftersom hon räds en flytt ner på klasstrappan mer än att fastna i ett äktenskap som förlorat all mening. I kontrast till dessa ger oss Flygt också Parvaneh och Amir, två som gjort sin resa och nu befinner sig på lägsta trappsteget i samhällstegen och försöker kämpa sig upp.

Och när den är som bäst är ”Himmel” en lika cyniskt klarsynt som moraliskt indignerad uppgörelse med det här samhället och vad det får människor att göra med varandra. Kön och klass vävs samman i en i grunden obehaglig men ändå periodvis skamligt underhållande ”katten på råttan, råttan på repet”-lek. Flygt anstränger sig mycket för att vara just samtida, och referenserna till vad som händer just nu (med allt från skattesänkningar till hembiträden över utrikespolitiken till finansministerns frisyr) duggar tätt. Och det är här den där skickligt uppbyggda känslan av obehag kryper sig på, och med den insikten att Torbjörn Flygt verkligen försöker säga oss något.

Samtidigt håller inte hela boken den kvaliteten. Det finns passager där författaren lite tappar riktningen, något som störde periodvis under läsningen (vid pass halv tolv i natt var jag exempelvis nära att släcka lampan och ta en paus). Men på det hela taget stör det ändå inte helhetsbilden överdrivet mycket.

Vilket det egentliga budskapet är heller inte helt enkelt att säga. Det finns ett drag av någon sorts "medelklassens dåliga samvete", i det här fallet utvidgat så att den omfattar alla från överklass till en traditionell svensk arbetarklass, och kontrasterad mot "de rena", de som står längst ner, i det är fallet invandrarna. Det är ingen slump att det är de som rent materiellt har det sämst som också klarar sig bäst. Men att läsa boken bara så tycker jag är lite förenklande.

Ett bättre sätt att närma sig det hela är nog att konstatera att Torbjörn Flygt främst inte är ute efter att torgföra en åsikt, han vill skildra saker som de är. Och oavsett om man väljer att läsa boken som en sorts bild över mänskligheten som den är eller en skarp samhällskommentar (och förmodligen är det klokaste att förstå den som lite av båda) så är det ett stycke mycket välgjord romankonst och ett antal mycket pricksäkra iaktagelser Malmöförfattaren bjuder oss på.

Sedan ”Himmel” kom ut har Torbjörn Flygt också gett sig på att skriva en barnbok. Det är inte utan att jag blir lite sugen på att ge mig på den också.

Andra har också tyckt: tex här, här och här

Läs även andra bloggares åsikter om litteratur, kultur, klass, kön, Himmel, Torbjörn Flygt och annat intressant