söndag, augusti 16, 2009

Vad vinstdebatten handlar, inte handlar och borde handla (mer) om

Sensommarens stora politiska diskussion inom socialdemokratin har rört synen på privata vinster inom välfärdssektorn. Det är en intressant och viktig debatt. Problemet är att det är lätt att få intryck av att den handlar om någonting annat än vad som egentligen är frågan. För vad som är den egentliga kärnan är två sammanflätade frågor: hur åstadkommer vi en ständig kvalitets- och produktivitetsutveckling i den offentliga välfärden, och hur ser vi till att det är skattebetalarna/medborgarna som får njuta frukterna av denna utveckling? Vad diskussionen inte eller åtminstone inte borde handla om är alltså moral i meningen om det är rätt att ta ut vinst från offentligt finansierad verksamhet i sig eller inte.

Trots det verkar det som om många både av de som är kritiska till och de som stödjer Carin Jämtins vinstkritiska utspel på DN-debatt som drog igång diskussionen uppfattar saken på det sättet. Hur kan ni vara mot vinst till de som driver skolorna men acceptera det för dem som bygger husen, kan någon fråga, och en annan kan kontra med att det sticker i ögonen när skattepengar går till privat avkastning. Men detta är ett stickspår.

Den moraliska dimension som finns är istället en annan: är det rätt att göra dåliga affärer med andras pengar eller inte? Låt mig ta ett exempel på vad jag menar. Säg att du har en offentlig verksamhet som drivs på ett visst sätt. Denna verksamhet har en uppenbar effektiviseringspotential på säg fem procent. Lägger man då ut denna verksamhet på entreprenad och på det sättet sänker kostnaderna med tre procent har man inte tjänat pengar, och man har inte gjort en bra affär. Tvärtom; man har lurat skattebetalarna på motsvarande två procent av effektiviseringen.

Detta är ett perspektiv som varken högern eller vänster brukar gilla att ha. Högern eftersom man försvarar de privata entreprenörerna och vänstern eftersom man inte vill erkänna att det finns effektiviseringspotentialer i den offentliga verksamheten.

Mina siffror i exemplet är dessutom försiktiga. Det finns exempel där glappet varit större än så – något som ligger bakom de extrema övervinster vi får rapporter om till och från. Än värre blir det naturligtvis när denna “effektiviseringspotential” består i saker som faktiskt sänker kvaliteten på verksamheten på ett sätt som de politiker som gjorde upphandlingen inte hade tänkt på och därför inte säkrade i upphandlingsunderlaget (eller inte förmådde följa upp i efterhand) – något som det också finns mängder av exempel på ur verkligheten.

Orsakerna till detta kan alltså vara flera men traditionellt hittar vi två huvudorsaker: dåligt fungerande marknader och svagheter i upphandlingsunderlagen (eller möjligheten att de facto följa upp att de krav man ställer efterlevs). Ofta en kombination av båda. Och i och med de pengsystem som nu blir allt vanligare i och med de kundvalsmodeller som är högsta mode inom mängder av områden understryks problemen än mer.

Pengsystem och kundval bygger på att den i grunden sympatiska tanken att det ska vara medborgarna (“kunderna”) som genom sina egna val sätter press uppåt på högre kvalitet genom att välja bort dåligt och istället välja bra. En sorts konstgjord marknad där den “kreativa förstörelsen” skapas genom utformningen av ersättningssystemet kombinerad med valfrihet. Lägg märke att man redan i modellens utformande här mer eller mindre har gett upp tanken på att minska kostnaderna för skattebetalarna – det finns ju inte längre någon konkurrens vad gäller priset eftersom det offentliga står för hela kostnaden för “kunden” och eftersom alla utförare ersätts med (i stort sett) samma summa.

Och detta är i teorin ett rätt smart sätt att organisera offentlig välfärd (framförallt om du dessutom som jag tycker att det är viktigare med ökad kvalitet än sänkt skatt). Problemet är bara att vi inte lever i teorin utan i verkligheten. Utbudet av välfärdstjänster är inte obegränsat, utan tvärtom för de allra flesta väldigt snävt. Möjligheten att som enskild “konsument” göra fullständigt informerade val är begränsade. Och under detta ligger det inneboende problemet med alla kundvalsmodeller eller pengsystem, att det i grunden är väldigt svårt att sätta korrekta prislappar på människors individuella och varierande behov.

Det finns alltså en uppenbar risk (och en hel del praktiska exempel på) att det effektiviseringsarbete som bedrivs ute på den konstgjorda “marknaden” varken omsätts i högre kvalitet för brukarna eller i minskade kostnader för skattebetalarna. Att vara bekymrad över detta handlar inte om ett moraliskt motstånd mot att vissa tjänar pengar eller misstänksamhet mot människor som driver privata företag. Det handlar om en sund och riktig omsorg om skattbetalarnas pengar.

I den debatt som uppstått under sommaren har utkristalliserats tre sätt för socialdemokrater att närma sig frågan. Carin Jämtin valde som sagt när hon drog igång debatten att lägga fokus på själva vinsterna, och vill tvinga företag som jobbar åt det offentliga att återinvestera en den av överskotten (“vinsten”) i själva verksamheten. Robert Noord och några andra kommunpolitiker öppnade i ett svar visserligen för några skärpta kvalitetskrav, men menade i någon sorts polemik med Jämtin att att det är viktigt att bejaka den drivkraft som möjligheten till privat vinst utgör (och menade dessutom i en passage som jag inte riktigt kan bli klok på att de som skulle förlora mest på ett vinstförbud är verksamheter som inte tar ut någon vinst, som kooperativ). Partiledningen med Marie Granlund och Mona Sahlin köper Jämtins problemskrivning men något av Noords lösning, och menar att det bästa sättet att komma åt problemet som verkligen är ett problem är att justera systemen genom att höja kvalitetskraven så att de övervinster (dvs förluster för skattebetalarna) vi diskuterar blir omöjliga.

Det finns ibland en naivitet i synen på hur de politiskt konstruerade och administrerade marknader vi ger ansvaret för en allt större del av den gemensamma välfärden fungerar. Det tror jag också är svagheten i partiledningens annars sympatiska förhållningssätt. Kan vi verkligen konstruera och upprätthålla system där vi kan garantera att resurserna verkligen går dit de ska, där vi utnyttjar marknadskrafterna (dvs viljan att göra vinst) men inte låter oss utnyttjas av dem? Eller måste vi inte, som Jämtin argumenterar, också ge oss på själva vinsten? Där kommer den intressanta diskussionen föras på exempelvis höstens partikongress.

Men bakom detta ligger dessutom en ännu större och viktigare diskussion och väntar på att få föras fullt ut. Nämligen den om hur vi egentligen ser på hur man åstadkommer kvalitets- och effektivitetsutveckling inom välfärden. Vänstern har friheten att inte vara fastlåsta i det fyrkantiga skolbokstänkande där den enda drivkraften framåt är möjligheten till privat profit som högern sitter fast i. Vi vet att människan är mer komplex än så, och har en tillräckligt bred förståelse av hur samhället och organisationer fungerar för se att denna förenkling inte har stöd i verkligheten.

Men trots det för vi ständigt diskussionen på fel planhalva. Eller så låtsas vi inte om att det överhuvudtaget finns något att diskutera. Om jag får ha någon liten ödmjuk förhoppning om den fortsatta diskussionen i vinstfrågan så är det att detta perspektiv kommer än mer i fokus. Hur fångar vi upp och bejakar initiativkraft och goda idéer hos de som jobbar i verksamheten? Hur drar vi nytta av brukarnas (vare sig det är elever, anhöriga, patienter eller vad det nu kan vara) vilja att själva få ta del av en så bra verksamhet som möjligt? På vilket sätt kan vi tillsammans dra nytta av att det finns många människor med vilja och idéer på hur det vi gör tillsammans skulle kunna fungera bättre?

Eller om vi vänder på det – hur utnyttjar vi det faktum att välfärdens verksamheter huvudsakligen syftar till att vara så bra som möjligt i sig själva, och inte bara är ett medel för att åstadkomma vinst åt någon annan? Här tycker jag att den riktigt spännande socialdemokratiska framtidsdebatten tar sin början.

Ytterligare läsning: Lo-tidningen, Aftonbladets ledarsida och Anne-Marie Lindgren stödjer Carin Jämtins förslag, Widar Andersson och Kjell-Olof Feldt är mot, några som bloggat om frågan ur olika perspektiv är Peter Andersson (massor av inlägg, länken går till det senaste), TCO:s Kristina Persdotter, Claes Krantz, Enn Kokk, Roger Jönsson, Robert Noord, Jonas Morian, Magnus Ljungkvist, Lennart Holmlund, Peter Karlberg och Fredrik Jansson – för att presentera ett litet urval av både skribenter och inlägg.

(hoppas för övrigt att du tyckte att detta var intressant)

11 kommentarer:

Per-Inge Brodén sa...

För mig som var med och drev en mångfaldslinje i början på 90-talet är dinn funderingar kring resultat och effektivitet intressanta. Men jag tror att vi ska bort från vinstdiskussionen, inte minst för att vinst är ngt som ett företag kan bestämma själv vad den ska bli.

Anonym sa...

Johan du skriver "hur utnyttjar vi det faktum att v... Läs merälfärdens verksamheter huvudsakligen syftar till att vara så bra som möjligt i sig själva, och inte bara är ett medel för att åstadkomma vinst åt någon annan? Här tycker jag att den riktigt spännande socialdemokratiska framtidsdebatten tar sin början." Känns inte särskilt spännade. Jag tolkar det som du vill att vi som S politikerska ännu mer än idag representerar verksamheterna och inte medborgarna (dvs att ställa krav på kvalite och uppföljning sätta mål mm). Ska politiken förminskas till att bli bäst på organisationsutveckling av verksamhet eller hur tänker du?
Hans

Anonym sa...

Bra inlägg. Hörde en liknande diskussion här om dagen.

Hans Kilsved sa...

Den som har en övertygad vänsterståndpunkt måste väl kunna ställa sig frågan om utdelningsstopp är en effektiv åtgärd? Min uppfattning är att ett sådant stopp lätt kan kringgås:
- Vinsten kan utbetalas som högre lön, förmåner, pensionsförsäkring
- Vinsten kan investeras i tjänstebostad, tjänstebil eller andra kapitalvaror som disponeras av ägaren och som senare kan säljas

Det vore en välgärning ifall vänsterdebattörerna kunde angripa giriga ägares vinster genom att fokusera på elevernas studieresultat, kräva mer för pengarna och på det viset pressa marginalerna.

Och visst kan man ge stöd till föräldrarna att göra informerade val:
- I vilken skola lyckas arbetarbarn bäst?
- Vilken skola lyckas höja elevernas resultat på nationella proven mest?
- I vilken skola trivs eleverna bäst?

Till stora delar handlar denna debatt i hög grad om politikens brist på räckvidd. Det som står i fokus är frågor om ledarskap, arbetsorganisation, kunskapsdelning och belöningssystem. Och den som tror att belöningssystem bara handlar om pengar, har missat något väsentligt om den mänskliga naturen - det handlar inte minst om vilka insatser som uppmärksammas och ger status eller framför allt vad som ignoreras.

Johan Sjölander sa...

Anonym ett (som jag tror är Hans Dahlgren): Nej, det är inte så jag menar. Jag tycker att politiker som företräder verksamheten definierad som en viss organisatorisk struktur är (nästan) lika illa som de politiker som agerar som om mina skattepengar finns till för att generera privat avkastning någonstans.

Min poäng är att verksamheten, i meningen det man faktiskt gör (alltså att utbilda, eller vårda, eller omvårda) är det viktiga, inte någon annans vinst. Det vill säga kvaliteten - det som händer i mötet med medborgaren/brukaren.

Jag träffar i min roll som landstingspolitker oerhört många människor som faktiskt brinner för detta. Det innebär inte att de inte också vill ha bra pröjs (för det vill de) eller att inicitamnents och belöningsstrukturer är ointressanta (för det är de inte). Men det finns någonting att bygga där på, som vi borde vara bättre på.

Hans - visst har du poänger i det du skriver (även om jag exempelvis inte tycker att överskott som återinvesteras i form av högre löner är direkt dåligt, iof). Din slutkläm om att belöningssystem alls inte bara behöver handla om pengar var väl närmast exakt det jag resonerade om i de sista styckena. Och att det finns tekniska problem med att definiera ett vinstbegränsningsregerlverk är väl också riktigt (även om jag skulle vilja veta mer om hur de faktiskt gör i de länder där man har liknande modeller innan jag uttalar mig mer tvärsäkert, känner mig lite dåligt påläst där).

Och i teorin håller alla dina argument. Problemet som jag försökte visa på var att i verkligheten är politikens räckvidd över de marknader vi har konstruerat tämligen begränsat - av olika skäl. Och då kan man säga att så borde det inte vara. Men då hamnar man i exakt samma sits som de som svarade på kritik mot ineffektivitet i offentlig sektor för tio-femton år sedan med att "så borde det inte vara". Det håller i teorin, men ibland måste man titta på verkligheten också.

Men sjävklart måste vi göra allt det du säger. Skärpa kvalitetsregelverken, utveckla ersättningsmodellerna, underlätta för informerade val. Till det skulle jag dessutom vilja foga den livsviktiga uppföljningen, något politiska beställare idag ofta är urusla på.

Daniel sa...

Tack för det här inlägget!

Det behövs mer vett och sans i vinst- och driftsdebatten. Vi socialdemokrater borde börja göra det vi är bäst på: att i samråd med de som faktiskt arbetar i en sektor och deras fackliga företrädare utforma en bra, progressiv politik.

Förfärligt nog har denna tanke hittills lyst med sin frånvaro i den socialdemokratiska idédiskussionen. Tack för att du försöker återinföra den.

Strutsman sa...

Johan:
Det är väldigt uppfriskande att höra en fritt tänkande socialdemokrat. Ni finns, och det lugnar mig en smula efter Sahlins senaste utspel.

Du har många bra poänger. Men varför händer ingenting i den kommunala skolan? I teorin är det ju fullt möjligt att driva en kommunal skola på exakt samma sätt som en privat skola skulle drivits. Och här börjar man misstänka att det finns inbyggda systemfel. De ansvariga kommunpolikerna har helt enkelt inget att vinna ekonomiskt på att göra skolan bättre. Men det har ägarna till privata skolor. Problemet skulle alltså kunna lösas genom ändrade lönemodeller för kommunanställda och politiker.

Kraven på privata alternativ är ju inget annat än en mänsklig reaktion på stelheten och ineffektiviteten i de kommunala verksamheterna. Och oavsett vad man tror eller inte tror på är det naturligtvis helt rätt att man inte ska förbjuda något alternativ.

Förresten vill jag uttrycka mitt starka ogillande av misstänkliggörande av vinst. Det finns helt enkelt ingen skillnad på vinst och lön. Det är precis samma sak. Även om man brukar väga in en viss grad av lotteri i vinstbegreppet; dvs. att det inte handlar om arbete utan "bara" om tagen risk. Men att komma på idén till och dra igång driften av en ny och bättre sorts skola är i allra högsta grad arbete, även om det är riskfyllt också.

Hans Kilsved sa...

VD-löner har ofta en rörlig del, ibland gäller det även förmånerna. Detta kan gälla hela ledningsgruppen. Högre löner blir då knappast att investera i verksamheten.

I koncerner betalar ofta enheterna för rätten att använda varumärket, ofta en sorts försäkringspremie för resultatutjämning och olika avgifter för koncerngemensam service. Dessa avgifter kan givetvis varieras så att enheterna inte behöver redovisa någon utdelningsbar vinst.

Om det bara är Ordet "utdelning" man är emot, då är hållningen förståelig. Om man är ute efter symbolhandlingar - à la bonheur!

Men jag har svårt att förstå varför man förespråkar tomma besvärjelser utan verkan.

Om man vill ha pressa marginalerna kan man dra in skolpengen för de de skolor som presterar sämst, för att på så vis pressa upp den allmänna nivån. Personligen tycker jag det vore bäst om man tillämpade samma gallring för både egen regi som för upphandlade tjänster.

Johan Sjölander sa...

Hans, det är det där jag menar med att vi måste se till verkligheten. För ditt förslag om att ständigt lägga ner de sämsta skolorna är jättebra. I teorin. Men tyvärr fullkomligt opraktiskt.

Till att börja med för att vi inte har de kvalitetsinstrument som behövs. Centralprov, säger du kanske då. Men dessa administreras ju av skolorna själva. Hur kommer du åt risken för fusk om skolans hela överlevnad står på spel? Ja, det kanske du kan göra genom att bygga upp en mer omfattande (och därmed kostsam) kontrollapparat. Men det kommer ändå inte att bli enkelt.

Och även om du nu skulle lyckas hitta ett hundraprocentigt sätt att kontrolera kvalitet (hur gör du för övrigt i förskolan, vården, äldreomsorgen). Hur kan du till att börja med motivera nedläggningen av enheter som folk faktiskt har valt? Och hur kan du garantera den överkapacitet som krävs för att någon ska ha möjlighet att ta mot de elever/patienter/etc som "blir över"? Jag skulle vilja påstå att dessa praktiska svårigheter vida överstiger de problem som finns med att ha någon typ av kontrollsystem för hur mycket av de skattepengar som går till en viss verksamhet som måste gå till själva verksamheten.

Men även om jag tror att din drastiska modell är lite orealistisk så ligger tankesättet lite i linje med det jag argumenterar för, eftersom det bygger på insikten att de system vi har byggt upp i dag inte räcker för att styra mot mer kvalitet och produktitvitetsutveckling. Och att det behövs mer där.

Sedan en fråga: om man lyckades (ok att det är svårt) hitta ett sätt som hyfsat säkert såg till att skattepengarna inom viss gränser stannade kvar i den faktiska verksamheten, skulle du då vara för det?

Strutsman sa...

Johan:
För att styra den kommunala skolan mot mer marknadsmässighet, så kan man ju helt enkelt lägga/skära ner skolor som har för få elever och bygga ut populära skolor. Då väljer ju barnen och föräldrarna vilka skolor de vill ha, och de oönskade försvinner.

Precis samma tänkande (centralt beslutande med marknadsanpassning) har ju föreslagits som alternativ till marknadshyror; dvs. att man höjer hyrorna lite där det finns köer, och sänker hyran där det finns tomma lägenheter. Men trots att detta torde kräva ett minimum av politiskt mod så har det heller aldrig provats i praktiken.

En nackdel i fallet skola är ju att du med ett rent centralstyrt system får problem att tillgodose intressen från mindre intressegrupper. I en ren marknadsekonomi får ju alla som dom vill, inte bara majoriteten. Detta uppnår man svårligen med marknadsanpassad centralstyrning.

Dagens system är helt enkelt optimalt; de kommunala skolorna får konkurrens, och om dom inte skärper sig så hotas dom av nedläggning. Så länge folket "röstar" med sina skolval så är det svårt att komma med nån vidare kritik mot nedläggningar av oönskade skolor; eller hur?

Debatten om vinst är helt ointressant. Lyckas du skapa en skola som folk gillar bättre för mindre pengar än den kommunala skolan, så är det klart att du är värd en viss förtjänst. Och gör man vinst genom att effektivisera och använda samma framgångsrika koncept som franchising så gör det ju inte vinsten mindre välförtjänt heller. Det är ju i vilket fall som helst osannolikt att det skulle uppstå några fantasisummevinster med de små marginaler som finns i skolan.

Anonym sa...

Tack Johan för läsvärt svar, och ja, det är förra kollegan Hans Dahlgren.