Frågan som kommer att avgöra valet (och varför det faktiskt inte räcker med att prata väl om den egna politiken)

På ett plan är det väldigt enkelt. Det regeringsalternativ som framstår som trovärdigast i att föra en politik för fler jobb och lägre arbetslöshet är det regeringsalternativ som kommer att vinna valet 2010. Då behövs det en trovärdig rödgrön jobbpolitik för att det ska kunna bli ett maktskifte. Men det behövs också en hårdkokt granskning av vad som egentligen finns bakom borgerlighetens självsäkra miner. Myten att det går bättre för Sverige än för omvärlden under den sittande regeringen måste avslöjas. 

Så blev Anna Anka-debatten bara tragisk

Lyxhustrun Anna Anka fick i förra veckan hela den svenska opinionen att dansa efter hennes pipa när hon rörde upp både himmel och helvete med sin hemmafruartikel på Newsmill. Jag såg den som ett extremt lyckat pr-drag från den tevekanal som precis var i färd med att börja sända en dokusåpa där fru Anka spelar en framträdande roll. Men så plötsligt har det hela rusat iväg och blivit politik på riktigt.

Kultur och mediepolitik i praktiken

Via Jonas Morian läser jag om det samarbete ett antal kulturtidskrifter ingått i för att kunna runda Tidsams distributionsmonopol genom att bygga upp egna kanaler. Även i Resumé och Journalisten uppmärksammas detta. Än så länge är samarbetet i blygsam skala men initiativet bör ändå applåderas.

Ta strid för kulturskolan

Ok, min slagverkarkarriär tog aldrig riktigt fart. Höjdpunkten blev en jazzkonsert på en femtioårsfest i en PRO-lokal i Vällingby (om vi bortser från ett inte föraktligt antal studentskivor, dvs). Trots det var alla de timmar jag tillbringande intensivt hamrandes på trummorna i den kommunala musikskolan allt annat än bortkastade. Att lära sig hantera ett instrument är en bildning som borde vara tillgänglig för alla.

KULTURINTRESSE ÄR NAZISM!!!!!!!!!

(Jag har låtit en framstående framtidsforskare räkna ut hur tonläget i Göran Hägglunds inlägg kommer att utvecklas framöver, utifrån en trendanalys av de texter den kristdemokratiske partiledaren publicerat under det senaste halvåret – den senaste idag. Så här kommer det enligt denna simulation se ut i Oktober i år. Håll till godo:)

Vad skiljer en socialdemokratisk partinörd från en vanlig människa?

Det finns ett lackmustest som tydligare än något annat reder ut huruvida en socialdemokrat tillbringar sitt liv i interna maktkamper eller tvärtom försöker befinna sig ute i någon sorts verklighet. Det är vilken vikt han fäster vid den sägenomspunna Stockholms arbetarekommuns betydelse. Den riktige partinörden drar sig nämligen sällan från att förklara inte bara storstadens, utan hela länets, ja alla Sveriges tillväxtområdens problem för socialdemokraterna med snart hundra år gamla missförhållanden i Stockholms kommuns partidistrikt (eller, för den delen, tvärtom).

Stockholmaren som “den andre”

Katrine Kielos sätter onekligen fingret på något när hon i en krönika på Aftonbladets ledarsida varnar socialdemokratin för att göra “stockholmaren” till ett slagträ i en intern politisk diskussion. Vad Kielos konstaterar är att de medborgare som bor och verkar i Stockholm i den socialdemokratiska debatten av idag tyvärr har reducerats till någon sorts främmande djur som måste analyseras i syfte att konstruera ett bete som är så attraktivt för just den här specifika arten att den nappar på kroken och fastnar.

Mer Obama, mindre Blair. Fast på svenska, såklart.

Det som är mest frustrerande med den socialdemokratiska “förnyelsediskussionen” är att så lite har förnyats med själva diskussionen. Det är (fortfarande) antingen tillbaka till något tänkt sjuttiotalsutopia eller “framåt” till någon sorts medelklasstriangulering a la Blair, Rasmussen eller för den delen Reinfeldt. Samtidigt som det för alla som följer med i svensk politik torde vara fullkomligt uppenbart att ingen av de två vägarna är framkomliga för en socialdemokrati som vill återerövra den reella makten över samhällsutvecklingen. 

Inte bara integritetspolitiken som plockas från Orwell

“Honnörsord för detta Nya arbetarparti 2.0 är enligt Henrik Brors ‘trygghet, ansvar, full sysselsättning och fattigdomsbekämpning’. I George Orwells dystopi 1984 var det härskande partiets slagord ‘Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.’ Det är denna känsla av nyspråk man får när man läser Brors analys.”

Fredrik Jansson kommenterar i sitt inlägg Party like it´s 1984 Fredrik Reinfeldts “Nya moderater”, Henrik Brors och i största allmänhet det politiska stämningsläget i landet Sverige just nu. Klart läsvärt.

(hoppas du tycker att detta var intressant)

Technorati-taggar: politik,moderaterna,Fredrik Reinfeldt,Henrik Brors,Fredrik Jansson,George Orwell,1984

Total brist på ansvarstagande från borgerliga politiker efter mat- och demokratiskandalen i Stockholms läns landsting

 “Att söka ett ansvarstagande på individnivån är ren populism”. Så inledde det moderata (!) finanslandstingsrådet den debatt om matskandalen i Stockholms läns landsting som vi haft på ett extrainkallat fullmäktigemöte under dagen. Och i den andan fortsatte sedan diskussionen. Det ingav onekligen en märklig känsla att se företrädare efter företrädare från en politisk majoritet gå upp i talarstolen och med det ena argumentet mer känsloladdat än det andra försvara ledande politikers och tjänstemäns rätt att begå allvarliga fel utan att riskera några som helst konsekvenser.

Det stora problemet är naturligtvis att denna brist på ansvarstagande omfattar även själva maten. Majoritetens ambition nu är att förklara för folket varför den nuvarande sjukhusmaten är bra, inte att med alla tänkbara medel se till att den faktiskt blir det. Istället för skarpa förslag presenteras kosmetika som syftar till att något mildra bilden av en majoritet som helt förlorat fattningen.

Men även om själva maten naturligtvis är den verkliga huvudfrågan här tycker jag inte att man helt kan bortse från den demokratiska aspekten. När man låter en kultur uppstå där det är om inte ok så åtminstone accepterat att göra fel, att dra beslut undan formella beslutsgångarna, att fixa och trixa lite med formalian, då befinner man sig på ett sluttande plan. Den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting rusar just nu huvudstupa ner just längs denna sluttning.

Jag har under dagen tillsammans med många andra högljutt kritiserat detta som är på väg att hända (mina egna inlägg kan du se här och här). Tyvärr men inte överraskande fick vi föga gehör för våra åsikter. Den borgerliga majoriteten höll ihop i omröstningen.

Nu fortsätter förhoppningsvis granskningen. Konkurrensverket har aviserat att de vill titta närmare på det faktum att endast ett företag var med och la giltiga anbud i upphandlingen. Förhoppningsvis kommer även andra att ta vid. Jag är rätt säker på att vi i den politiska oppositionen inte kommer att släppa frågan i första taget.

Dagens möte var ingen slutpunkt, hursomhelst. Läs mer hos SR, i DN eller SvD. För mer utförlig bakgrundsinformation om skandalen; se rapporten från SKL och Deloitte. Alla SvD:s artiklar i ämnet hittar du här. Peter Andersson har också bloggat bra i frågan.

(hoppas du tyckte detta var intressant)

Technorati-taggar: politik,matskandalen,sjukhusmat,stockholms läns landsting,demokrati,ansvar

Förnyelsen kommer underifrån (som alltid)

Jag har varit imponerad av det arbete som görs inom ramen för nätverket sq2540sthlm långt innan SvD:s Per Gudmundsson gav dem all gratisreklam de kunde begära med sin bitterhetsattack på ledarplats häromdagen. Efter att ha läst de unga kvinnornas svar når min beundran nu inga gränser. Men om vi lämnar de senaste dagarnas förvisso hysteriskt roliga diskussioner lite därhän så döljer sig en annan fråga som är egentligen både större och viktigare – nämligen den om partiväsendet förnyelse och därmed förutsättningarna för demokratins fortlevnad.

Det finns en sak som ofta slår mig när jag läser böcker om amerikansk politik och amerikanska politiker – och det är vilken framträdande roll organisatörerna ofta innehar. Alltså personer som har förmågan att få saker att hända, bygga upp strukturer, skapa en sorts rörelse i samhället. Förmodligen har detta att göra med den lösliga strukturen på det amerikanska partiväsendet. Varje person som på allvar aspirerar på den politiska makten måste antingen själv eller i sin omgivning ha personer som förmår bygga (ny) organisation och nå resultat.

I Sverige är det inte riktigt så. Det var länge sedan ombudsmannen var centralfiguren i den politiska dramaturgin. I dess ställe har vi fått tjänstemannen, pressekreteraren, kommunikatören – roller som är anpassade efter en fast partistruktur och en politisk strid som i allt väsentligt är förflyttad till fullmäktige- eller riksdagsförsamlingen och framförallt massmedia (eller, för den delen, rakt in i de politiska partiernas egna interna strukturer).

Men samtidigt är det uppenbart att vi idag står inför ett läge där vi i viss mån måste återuppfinna rörelsen. Rörelsen; som det där gränslandet mellan politik och organisation där det faktiskt skapas något nytt. sq2540sthlm är ett exempel på något sådant nytt. Och det är ett exempel på att organisation och politik hänger samman.

Det har förts mycket teoretisk diskussion om hur, på vilket sätt och varför den politiska organisationen måste förnya sig. Inte lika mycket har gjorts. Personligen tror jag att Sveriges politiska framtid tillhör de som har förmågan att få ändan ur vagnen. Då ligger kvinnorna i sq2540sthlm ohyggligt bra till.

(hopppas du tyckte att detta var intressant)

Technorati-taggar: politik,organisation,sq2540sthlm,socialdemokrati,rörelse,demokrati

När man tagit fan i båten (om vinst, kvalitet och utveckling i välfärden)

När jag pratar med socialdemokratiska politiker ur den generation som var med och öppnade upp för privata utförare i den skattefinansierade välfärden och frågar dem varför, så är det ett svar som återkommer oftare än andra. Det är känslan av att på något sätt ha tappat kontrollen, att den egna regin inte åstadkom de resultat man efterlyste, bilden av okontrollerbara offentliga kolosser som hade trängs sig mellan politikerna och medborgarna. Genom konkurrens och anbudsupphandlingar såg dessa politiker plötsligt en sort verktyg för att ta makten tillbaka, att verkligen kunna genomföra den politik man drömde om.

Denna om man så vill machiavelliska drivkraft skiljer sig alltså från vad jag tror motiverar de flesta borgerliga politiker på området: nämligen tron att privat alltid är bättre, att ekonomisk profit är den enda drivkraften som åstadkommer utveckling och att saker som går från offentlig till privat drift därmed också per automatik går från närande till tärande.

Problemet som vi upptäcker allt tydligare idag är dock att exakt de problem som försatte tidigare generationers politiker i ett underläge gentemot de egna verksamheterna nu kommer tillbaka i denna nya miljö vi har skapat oss – ofta till och med värre. Det är det som  grundtonen i den diskussion som initierades av Carin Jämtin när hon häromsistens red till strids mot alltför stora vinstuttag ur den offentligt finansierade skolan och sjukvården.

Jämtins perspektiv är pengarna. Hur ser vi till att det är eleverna som får del av åtminstone merparten av de effektivitetsvinster som görs inom skolan, och att dessa värden inte plockas ut i privat vinst? Och detta är en central fråga – om den också kopplas tydligt till kvalitetsperspektivet.

Jag tror det stora problemet är att vi aldrig gjorde hemläxan den där gången för länge sedan, utan trodde att en ny modell (den gången med konkurrensupphandlingar, nu är det kundval som är på modet) skulle lösa problemen åt oss. Men om vi inte har verktygen att verkligen definiera, mäta och följa upp kvalitet och om vi inte har modet att med kraft styra och stå upp för medborgarperspektivet spelar det egentligen ingen roll vilka modeller vi sedan väljer att använda oss av.

Samtidigt har de som varit kritisk till olika pengsystem, inslag av privata entreprenörer och simulerade marknadslösningar (och jag är en av dem) ofta missat grovt i kritiken genom att förfalla till polemiska förenklingar. Allt privat är naturligtvis inte sämre än offentligt, och det finns mycket en progressiv vänster kan lära av de senaste tio-tjugo årens utveckling – inte minst vad gäller medborgarnas valfrihet och vikten av att på olika sätt bejaka möjligheten till att ta initiativ även utanför de traditionella byråkratiska strukturerna.

Att tro att vinstintresse är den drivkraft som i sig som kommer att skapa kvalitet i den gemensamt finansierade välfärden är naivt och farligt (läs för övrigt gärna Göran Rosenbergs utmärkta text på temat). Men hur ser vårt alternativ ut? Och hur genomför vi det i det landskap vi nu befinner oss i? Eller med andra ord: hur fångar vi upp de krav medborgarna ställer på den gemensamma välfärden och gör dessa till politik och i förlängningen verklighet?

Jag tror att det finns några nycklar. Tydliga och uppföljningsbara kvalitetskriterier. Rättvisa ersättningssystem som verkligen styr mot rätt saker. Naturligtvis tillräckliga resurser (som är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för kvalitet). Men vi måste gå vidare bortom det. Hur uppmuntrar vi organisationer där de som befinner sig närmast själva verksamheten – personalen “på golvet” – får så stora möjligheter som möjligt att verkligen påverka och förbättra verksamheten? Hur utvecklar vi ledarskapet? Hur stärker vi samverkan mellan forskning, utveckling och verksamhet – på alla nivåer? Hur blir vi bättre på att på olika sätt mer direkt fånga upp medborgarna/brukarnas konkreta synpunkter och åsikter om hur det fungerar och inte fungerar? 

Och hur kan vi förklara vår vision om en modern, dynamisk, utvecklingsbenägen och högkvalitativ välfärdssektor på ett sätt att det också går att uppbåda ett folkligt stöd för den? Där ligger den stora utmaningen just nu. Jag hoppas att Carin Jämtins vinstutspel ska vara startskottet för en välbehövligt debatt i just den riktningen.

(hoppas du tyckte att detta var intressant)

Technorati-taggar: politik,vinst,välfärd,offentlig sektor,carin jämtin,jämtin,kvalitet,utveckling,socialdemokrati

När man mobbas av Timbro

Peter Andersson har (ivrigt påhejad av bland andra kulturbloggen och s-buzz) noterat att Timbro är väldigt selektiva i vilka de lyfter fram när de på hemsidan presenterar de bloggar som kommenterat deras rapporter (mer specifikt Thomas Idergards lilla skrift om varför man ska ta bort allt kommunalt stöd till kultur och fritid och – visade det sig vid en djupare läsning – brandförsvar och snöröjning också). Och då har han också uppmärksammat att en av de texter som förtigs är mitt enkla inlägg om varför jag håller med moderaten Anders Knape i hans kritik mot Timbroutspelet.

Och det kan man ju vara upprörd över. Själv stör jag mig mer på en annan sak. Nämligen att Timbro väljer att inte lyfta fram det här inlägget som jag också har skrivit i frågan. Det är lite längre och lite roligare. Och så kanske lite att Dick Erixon får vara med inte mindre än två gånger på Timbros länklista. Det känns ju mer jag tänker på det alldeles fruktansvärt orättvist.

Nu tycker jag väl egentligen inte att det är varken en mänsklig rättighet att bli länkad till av meningsmotståndare eller en skyldighet att länka till någon som du egentligen inte har lust att lyfta fram. Och när det gäller den aktuella rapporten kan jag också förstå Timbros ovilja att sätta alltför mycket fokus på invändningarna.

Men visst är Peters “avslöjande” ändå rätt talande. Och själv trivs jag rätt bra i offerrollen. Så nu ska jag stoppa in ett exemplar av Berits Ås film om härskarteknikerna i videobandspelaren, spola fram till avsnittet om “osynliggörande” och instämmande sitta och sucka “jag vet hur det känns”.

Kan inte riktigt svälja det där med att de länkade två gånger till Dick Erixon, heller.

(hoppas du tyckte detta var intressant)

Technorati-taggar: politik,Timbro,mobbing,Peter Andersson,Thomas Idergard

Forskarlarm om betygsinflation har bäring även på socialdemokratisk skoldebatt

Den artikel som forskarna Jonas Vlachos och Magnus Henrekson lät publicera på DN-debatt i morse är ett oerhört viktigt inspel inte minst i den socialdemokratiska debatten om vinst och kvalitetsutveckling i offentligt finansierad välfärd som rasat de senaste veckorna. Vad forskarna pekar på är nämligen den betygsinflation som uppstått som en konsekvens av att skolorna i allt högre utsträckning konkurrerar om eleverna, och att denna betygskonkurrens inte verkar bottna i att eleverna faktiskt kan mer.

För det fenomen forskarna pekar på understryker nämligen något som jag själv alldeles nyligen berörde i ett längre inlägg om den socialdemokratiska vinstdebatten: att de fiktiva "marknader" vi har konstruerat och sedan gett ansvaret för mycket av kvalitetsutvecklingen inom välfärden i verkligheten fungerar väldigt annorlunda än det var tänkt på det teoretiska ritbordet. Av det enkla skälet att verkligheten är så oerhört mycket mer komplex än denna typ av förenklade nationalekonomiska modeller ger vid handen.

"Naivitet", kallade jag i det inlägget relationen mellan många politiker och de system man satt i sjön. Dagen debattartikel ger mig inte direkt anledning att revidera den ståndpunkten.

Läs även andra bloggares åsikter om skolor, politik, friskolor, betyg, betygsinflation, skolpolitik, utbildningspolitik och annat intressant

Tävling: saker man kan tänka på för att hålla sig varm när hösten nalkas

Jag gillar hösten. Kanske för att den är så vacker. Kanske för att den inbjuder till så mycket som jag verkligen tycker om: sitta framför brasan, dricka te, frossa i blodiga deckargåtor och gotiska skräckmysterier. Eller kanske helt enkelt för att jag i själ och hjärta är någon form av obotlig romantiker och hösten i all sin vemodiga skönhet utan tvekan är dem romantiskaste av årstider. Så, jag gillar hösten. Men jag förstår problemen.

Det blir mörkt. Och kallt. Och regnar. Det är lätt att känna sig lite nedslagen. Därför behövs det saker att tänka på. Som får en att hålla värmen. Vilken tur då att det finns så mycket sådant.

Som till exempel att Macaulay Culkin nu blivit vuxen och därför var fullkomligt utesluten i rollen som pojken i filmatiseringen av Cormac McCarthys “Vägen”. Se  där en nåd att stilla be om. Och det finns naturligtvis mer.

Risken att Ipren-mannen ska dyka upp i teverutan krymper trots allt dag för dag. George Lucas har redan upptäckt dataanimationen så det traumat har vi bakom oss. Nuförtiden tillhör det trots allt undantagen att någon ska börja spela Crazy Frog på högsta volym på bussen när du sitter trött på väg hem från jobbet. Hajen fyra är redan gjord, och glömd. När man börjar fundera finns det hur mycket som helst att skänka en tacksamhetens tanke.

Så för att mota höstdepressionerna utlyser jag härmed en tävling. Vad försöker du tänka på för att behålla glöden när mörkret sänker sig? Skriv svaret här i kommentarstråden nedan, eller mejla på johan_sjolander@hotmail.com. De bästa förslagen belönas med stor ära och den oslagbara känslan av att få ha varit livet lite enklare att leva för sina medmänniskor.

(hoppas du tyckte att detta var intressant)

Technorati-taggar: hösten,humor,bra saker,höstdepression,glädje,tacksamhet

Vad vinstdebatten handlar, inte handlar och borde handla (mer) om

Sensommarens stora politiska diskussion inom socialdemokratin har rört synen på privata vinster inom välfärdssektorn. Det är en intressant och viktig debatt. Problemet är att det är lätt att få intryck av att den handlar om någonting annat än vad som egentligen är frågan. För vad som är den egentliga kärnan är två sammanflätade frågor: hur åstadkommer vi en ständig kvalitets- och produktivitetsutveckling i den offentliga välfärden, och hur ser vi till att det är skattebetalarna/medborgarna som får njuta frukterna av denna utveckling? Vad diskussionen inte eller åtminstone inte borde handla om är alltså moral i meningen om det är rätt att ta ut vinst från offentligt finansierad verksamhet i sig eller inte.

Trots det verkar det som om många både av de som är kritiska till och de som stödjer Carin Jämtins vinstkritiska utspel på DN-debatt som drog igång diskussionen uppfattar saken på det sättet. Hur kan ni vara mot vinst till de som driver skolorna men acceptera det för dem som bygger husen, kan någon fråga, och en annan kan kontra med att det sticker i ögonen när skattepengar går till privat avkastning. Men detta är ett stickspår.

Den moraliska dimension som finns är istället en annan: är det rätt att göra dåliga affärer med andras pengar eller inte? Låt mig ta ett exempel på vad jag menar. Säg att du har en offentlig verksamhet som drivs på ett visst sätt. Denna verksamhet har en uppenbar effektiviseringspotential på säg fem procent. Lägger man då ut denna verksamhet på entreprenad och på det sättet sänker kostnaderna med tre procent har man inte tjänat pengar, och man har inte gjort en bra affär. Tvärtom; man har lurat skattebetalarna på motsvarande två procent av effektiviseringen.

Detta är ett perspektiv som varken högern eller vänster brukar gilla att ha. Högern eftersom man försvarar de privata entreprenörerna och vänstern eftersom man inte vill erkänna att det finns effektiviseringspotentialer i den offentliga verksamheten.

Mina siffror i exemplet är dessutom försiktiga. Det finns exempel där glappet varit större än så – något som ligger bakom de extrema övervinster vi får rapporter om till och från. Än värre blir det naturligtvis när denna “effektiviseringspotential” består i saker som faktiskt sänker kvaliteten på verksamheten på ett sätt som de politiker som gjorde upphandlingen inte hade tänkt på och därför inte säkrade i upphandlingsunderlaget (eller inte förmådde följa upp i efterhand) – något som det också finns mängder av exempel på ur verkligheten.

Orsakerna till detta kan alltså vara flera men traditionellt hittar vi två huvudorsaker: dåligt fungerande marknader och svagheter i upphandlingsunderlagen (eller möjligheten att de facto följa upp att de krav man ställer efterlevs). Ofta en kombination av båda. Och i och med de pengsystem som nu blir allt vanligare i och med de kundvalsmodeller som är högsta mode inom mängder av områden understryks problemen än mer.

Pengsystem och kundval bygger på att den i grunden sympatiska tanken att det ska vara medborgarna (“kunderna”) som genom sina egna val sätter press uppåt på högre kvalitet genom att välja bort dåligt och istället välja bra. En sorts konstgjord marknad där den “kreativa förstörelsen” skapas genom utformningen av ersättningssystemet kombinerad med valfrihet. Lägg märke att man redan i modellens utformande här mer eller mindre har gett upp tanken på att minska kostnaderna för skattebetalarna – det finns ju inte längre någon konkurrens vad gäller priset eftersom det offentliga står för hela kostnaden för “kunden” och eftersom alla utförare ersätts med (i stort sett) samma summa.

Och detta är i teorin ett rätt smart sätt att organisera offentlig välfärd (framförallt om du dessutom som jag tycker att det är viktigare med ökad kvalitet än sänkt skatt). Problemet är bara att vi inte lever i teorin utan i verkligheten. Utbudet av välfärdstjänster är inte obegränsat, utan tvärtom för de allra flesta väldigt snävt. Möjligheten att som enskild “konsument” göra fullständigt informerade val är begränsade. Och under detta ligger det inneboende problemet med alla kundvalsmodeller eller pengsystem, att det i grunden är väldigt svårt att sätta korrekta prislappar på människors individuella och varierande behov.

Det finns alltså en uppenbar risk (och en hel del praktiska exempel på) att det effektiviseringsarbete som bedrivs ute på den konstgjorda “marknaden” varken omsätts i högre kvalitet för brukarna eller i minskade kostnader för skattebetalarna. Att vara bekymrad över detta handlar inte om ett moraliskt motstånd mot att vissa tjänar pengar eller misstänksamhet mot människor som driver privata företag. Det handlar om en sund och riktig omsorg om skattbetalarnas pengar.

I den debatt som uppstått under sommaren har utkristalliserats tre sätt för socialdemokrater att närma sig frågan. Carin Jämtin valde som sagt när hon drog igång debatten att lägga fokus på själva vinsterna, och vill tvinga företag som jobbar åt det offentliga att återinvestera en den av överskotten (“vinsten”) i själva verksamheten. Robert Noord och några andra kommunpolitiker öppnade i ett svar visserligen för några skärpta kvalitetskrav, men menade i någon sorts polemik med Jämtin att att det är viktigt att bejaka den drivkraft som möjligheten till privat vinst utgör (och menade dessutom i en passage som jag inte riktigt kan bli klok på att de som skulle förlora mest på ett vinstförbud är verksamheter som inte tar ut någon vinst, som kooperativ). Partiledningen med Marie Granlund och Mona Sahlin köper Jämtins problemskrivning men något av Noords lösning, och menar att det bästa sättet att komma åt problemet som verkligen är ett problem är att justera systemen genom att höja kvalitetskraven så att de övervinster (dvs förluster för skattebetalarna) vi diskuterar blir omöjliga.

Det finns ibland en naivitet i synen på hur de politiskt konstruerade och administrerade marknader vi ger ansvaret för en allt större del av den gemensamma välfärden fungerar. Det tror jag också är svagheten i partiledningens annars sympatiska förhållningssätt. Kan vi verkligen konstruera och upprätthålla system där vi kan garantera att resurserna verkligen går dit de ska, där vi utnyttjar marknadskrafterna (dvs viljan att göra vinst) men inte låter oss utnyttjas av dem? Eller måste vi inte, som Jämtin argumenterar, också ge oss på själva vinsten? Där kommer den intressanta diskussionen föras på exempelvis höstens partikongress.

Men bakom detta ligger dessutom en ännu större och viktigare diskussion och väntar på att få föras fullt ut. Nämligen den om hur vi egentligen ser på hur man åstadkommer kvalitets- och effektivitetsutveckling inom välfärden. Vänstern har friheten att inte vara fastlåsta i det fyrkantiga skolbokstänkande där den enda drivkraften framåt är möjligheten till privat profit som högern sitter fast i. Vi vet att människan är mer komplex än så, och har en tillräckligt bred förståelse av hur samhället och organisationer fungerar för se att denna förenkling inte har stöd i verkligheten.

Men trots det för vi ständigt diskussionen på fel planhalva. Eller så låtsas vi inte om att det överhuvudtaget finns något att diskutera. Om jag får ha någon liten ödmjuk förhoppning om den fortsatta diskussionen i vinstfrågan så är det att detta perspektiv kommer än mer i fokus. Hur fångar vi upp och bejakar initiativkraft och goda idéer hos de som jobbar i verksamheten? Hur drar vi nytta av brukarnas (vare sig det är elever, anhöriga, patienter eller vad det nu kan vara) vilja att själva få ta del av en så bra verksamhet som möjligt? På vilket sätt kan vi tillsammans dra nytta av att det finns många människor med vilja och idéer på hur det vi gör tillsammans skulle kunna fungera bättre?

Eller om vi vänder på det – hur utnyttjar vi det faktum att välfärdens verksamheter huvudsakligen syftar till att vara så bra som möjligt i sig själva, och inte bara är ett medel för att åstadkomma vinst åt någon annan? Här tycker jag att den riktigt spännande socialdemokratiska framtidsdebatten tar sin början.

Ytterligare läsning: Lo-tidningen, Aftonbladets ledarsida och Anne-Marie Lindgren stödjer Carin Jämtins förslag, Widar Andersson och Kjell-Olof Feldt är mot, några som bloggat om frågan ur olika perspektiv är Peter Andersson (massor av inlägg, länken går till det senaste), TCO:s Kristina Persdotter, Claes Krantz, Enn Kokk, Roger Jönsson, Robert Noord, Jonas Morian, Magnus Ljungkvist, Lennart Holmlund, Peter Karlberg och Fredrik Jansson – för att presentera ett litet urval av både skribenter och inlägg.

(hoppas för övrigt att du tyckte att detta var intressant)

Technorati-taggar: jämtin,carin jämtin,vinst,friskolor,skolor,socialdemokrati,skolpolitik,politik,offentlig sektor,kvalitet,utveckling

Ett lysande litet lättsamt blogginlägg i en egentligen väldigt allvarlig fråga

Jag bara måste rekommendera alla att läsa Peter Anderssons kommentar till framförallt det här inlägget av allas vår Dick Erixon (och följ gärna den länken, för en bra bild av vem denne Dick Erixon är). Med precis rätt tonfall lyckas Peter fullkomligt trasa sönder försöket att få det faktum att Fredrik Reinfeldt ser ut att bli beroende av stöd från Sverigedemokraterna för att kunna fortsätta regera till att bli någonting som på något sätt misstänkliggör Mona Sahlin.

Men även om jag tycker Peters glimten-i-ögat ton är precis rätt för detta tillfälle så finns det naturligtvis en allvarliga klangbild här också. För det Erixon öppnar upp för (en tråd som tacksamt tas upp av flera moderater) är naturligtvis att misstänkliggöra alla åsikter förutom den att det är fullkomligt naturligt att en borgerlig regering regerar vidare med hjälp av ett främlingsfientligt ytterlighetsparti. Nu är det plötsligt oppositionen som ska ställas till svars för om de kan tänkas ha fräckheten att ifrågasätta denna ordning (vilket i och för sig oppositionen mycket klart och tydligt har deklarerat att den inte har, åtminstone inte om det bygger på att man själv gör sig beroende av detta ytterlighetsparti).

Jag har tidigare flera gånger (tex här, här och här) förklarat varför jag tycker det är viktigt att de borgerliga partierna och främst Fredrik Reinfeldt själv tydligt redogör för hur de ser på möjligheten att regera vidare med stöd av Sverigedemokraterna. Och då håller det inte med att väcka insinuanta frågor om socialdemokraterna. Då krävs det besked om vad man själv tänker göra.

Men som sagt. I väntan på detta besked kan man med stor behållning åtminstone ta del av Peter Anderssons lilla inlägg i denna senaste utvikning av frågan.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, regeringen, sverigedemokraterna, Dick Erixon, moderaterna, Fredrik Reinfeldt och annat intressant

Lite fegt att ge sig på Åsa Torstensson, men i sak har Expressens ledarsida faktiskt en poäng

Rent ryggradsmässigt reagerar jag med det där socialdemokratiska Bamse-hjärtat, och tycker att det är lite tarvligt att ge sig på en person som infrastrukturminister Åsa Torstensson (C). Känns kanske lite för mycket som att sparka på någon som redan ligger för min smak. Men nu är Torstensson ju trots allt minister och Expressens ledarsida har en hel del poänger när de idag skåpar ut den politik ministern för som bakåtsträvande och omodern. Så det får väl gå an då. För den här gången.

Expressens poäng är i kort sammandrag att det inte är särskilt smart i dessa klimatmedvetna dagar med ena handen prioritera bilväg framför järnväg samtidigt som man med andra handen dessutom – genom höjda banavgifter – driver upp priserna för tågtrafiken. Men trots det är det exakt detta som regeringen med Torstensson i spetsen verkar ägnar sig åt.

Och det är ju en väldigt dålig politik. Och det är ju helt rätt av Expressen att lyfta den för vad den är. Samtidigt kanske en liten påminnelse i sammanhanget: regeringen är kollektivt ansvarig för sina beslut. Så ansvaret för den förda politiken går faktiskt bortom både Torstensson som person och centerpartiet som parti.

Och omvänt, om Torstensson skulle få något fantastiskt säg landshövdingserbjudande någon gång innan mandatperioden är helt över så innebär det inte att man kan dra ett streck över den politik som regeringen för just nu. Fast frågan om profilen som den som gjorde det dyrare att åka tåg gör en till en särskilt populär landshövdingskandidat. Ja, det skulle om man kan hitta någonstans där det faktiskt inte går några tåg då…

(Förlåt, där överdrev jag en smula för effektens skull. Nästan inte går några tåg ska det nog vara.)

Hoppas du tyckte detta var intressant Technorati-taggar: politik,infrastruktur,klimat,miljö,Åsa Torstensson,regeringen,expressen,tåg

Det är inte varje dag, men idag håller jag med en moderat

Anders Knape är moderat ordförande för Sveriges Kommuner och Landsting. Idag skriver han en mycket läsvärd replik på förra veckans timbroutspel där fd MUF-basen Thomas Idergard lanserade den snudd på geniala iden att kommuner och landsting skulle kunna ta sig igenom krisen genom att ta bort allt stöd till kultur och fritid. Och Knapes replik är faktiskt en riktigt njutbar läsning.

Till att börja med för att han rent sakligt slaktar timbrorapporten jämns med fotknölarna. “I den femtedel av kommunernas budget som Idergard menar att vi kan avstå från finns kostnader för renhållning, snöröjning, gatuunderhåll, brandförsvar, miljöskydd, flyktingmottagning med mera. Dessutom är det till stor del uppgifter som kommunen enligt lag är skyldig att svara för. Att tro att det går att spara in var femte skattekrona utan allvarliga konsekvenser är fel” skriver Knape och det är väl inte utan att man funderar på om Timbro verkligen är av åsikten att vi ska sluta med brandförsvar.

Men förutom det rena lustmordet finns det också en politisk kärna som jag tycker är verkligen intressant. För Knape öppnar för att “kommunens ambitioner inom kultur- och fritidsområdet behöver diskuteras”, men menar att det måste ske utifrån en diskussion om “synen på kulturens och fritidens roll i samhället”. Han avrundar: “Ofta framhålls vikten av fysisk aktivitet för folkhälsan. Då måste det finnas någonstans att utöva denna även för dem som inte har så stor plånbok. De kommunala biblioteken och teatrarna har stor betydelse för det kulturella klimatet och också för kreativitet och utveckling för orten. Mycket av detta skulle inte bli av utan kommunens insatser.”

Och det ligger mycket i det. Vem vet? Kanske Idergards timbroutspel får den oförutsedda effekten att diskussionen framöver istället för att centreras runt hur mycket som ska bort kommer att handla om hur kommuner och landsting ska kunna höja sin ambitionsnivåer på exempelvis kulturen och folkbildningens område?

Det vore i sådana fall en ödets ironi inte helt utan ett element av poetisk rättvisa.

(hoppas du tyckte att detta var intressant)

Technorati-taggar: kultur,politik,timbro,Thomas Idergard,Anders Knape

Rätt av Alexander Bard att ge sig på Birgitta Rydberg

“Folkpartiet kan inte tillåta Birgitta Rydberg att fortsätta”. Det skriver Alexander Bard och några andra folkpartister på dagens DN-debatt. Och eftersom jag tillhör den politiska oppositionen i Stockholms läns landsting (där Rydberg huserar) kan jag inte annat än applådera utspelet. För det krävs att även borgerliga politiker reagerar om den politik som bedrivs just nu från landstingshuset på Hantverkargatan ska få ett slut.

Jag har själv många gånger berört inte bara sprutbytesfrågan utan även på ett övergripande plan Rydbergs inställning till missbrukarfrågan, som exempelvis hennes direkt fientliga hållning till Stockholms brukarförening. Men än så länge har inget hänt, förutom att landstingsledningen har gömt undan frågan i en evighetslång utredning som uppenbarligen syftar till att inget någonsin ska hända (och som tyvärr lyckats lura en del som annars vad jag kan förstå det har hjärtat på det rätta stället).

När Alexander Bard nu häller bensin på elden borgar det för att denna undangömmandepolitik inte ska kunna fungera längre. Men det kräver att fler tar vid där Bard slutar.

För alla Stockholms borgerliga politiker är valet nu enkelt. Antingen protestera högt, och se till att Rydbergs politik byts ut. Eller acceptera att de också är ansvariga. Så enkelt är det ibland i politiken.

(hoppas du tyckte detta var intressant.)

Technorati-taggar: politik,narkotikapolitik,sprutbyte,Birgitta Rydberg,folkpartiet,Alexander Bard

Det doftar lätt av hyckleri från slöseridebatten

Självklart är det inte alltid så, men visst tycks det finnas ett visst samband mellan uppskruvad retorik och högljutt moraliserande å den ena sidan och skakiga argument i sak å den andra. Följer man debatten om det kommunala ”slöseriet” som uppstått som en följd av Tomas Idergards timbroartikel på DN-debatt häromsistens kan vi hitta många prov på ett extremt högt tonläge (tydligast är som så ofta den alltid på ett eller annat sätt läsvärde Johan Ingerö vars förakt för politiker som vill bygga badhallar i detta svavelosande inlägg inte känner några gränser, och än mer hos de av hans fans som exempelvis kommenterar hans inlägg här). Och tittar vi närmare på argumentationen så visar det sig också mycket riktigt att den är behäftat med ett antal grava brister.

Men låt oss börja med vad Ingerö, Idergard och andra låtsas att det är de säger. De säger att de är mot slöseri med skattepengar. Och det är ju en ståndpunkt som är svår att polemisera mot. Ja, faktum är att slöseri ju är närmast definitionsmässigt fel, och än värre är det såklart om det är andras pengar du slösar med. Om personerna som jag ger förtroendet att förvalta mina skattekronor hanterar dessa ansvarslöst har jag all rätt att bli upprörd.

Men redan här uppstår den första misstanken om att allt inte är riktigt kosher i detta moraliska uppror. För om det vore slöseri i största allmänhet man var mot, då skulle väl rimligen allt slöseri sättas under luppen? Dåliga affärer där enskilda näringsidkare eller till och med privatpersoner tjänar miljonbelopp på att de kommunala företrädarna – medvetet eller på grund av naivitet - slarvar bort enorma gemensamma värden i dåliga upphandlingar, avknoppningar eller utförsäljningar. Tokiga infrastruktursatsningar. Kostnadspressen uppåt som kundvalssystem innebär. Ja, det finns mycket att granska, och det borde sannerligen granskas.

Men där är det mol tyst. Istället definieras ”slöseriet” som ”kostnader förknippade med verksamhetsområden kultur och fritid”. Och detta ställs mot angelägna satsningar på fler anställda inom andra kommunala områden; som den sociala sektorn. Och här uppstår plötsligt det andra frågetecknet när det gäller trovärdigheten i de arga sparsamhetsivrarnas argumentation. För trots att jag anstränger minnescellerna till det yttersta kan jag nämligen inte påminna mig om att jag från detta håll tidigare hört argumentationen att mer personal och större budgetar är den lösning som gör att skola, vård omsorg klarar sig ur sina kvalitetsproblem de till och från dras med.

Istället har det snarare låtit tvärtom: fungerar en verksamhet dåligt kan vi ösa in hur mycket resurser vi vill, det blir ändå inte bättre (lite som Malin Siwe argumenterar på DN:s ledarsida idag). Men nu plötsligt är det 130 lärartjänster till i Helsingborgs kommun som ska lösa Helsingborgs utbildningsproblem. Utan någon som helst analys om det verkligen behövs 130 lärartjänster till eller inte. Bara det ställs mot – som i det här fallet – ett kommunalt kulturhus.

Än mer märkligt blir det ju när detta dessutom sätts in i någon sorts krisperspektiv. För det som aktualiserat diskussionen den här gången är ju den nuvarande krisen. Och plötsligt förvandlas allt från äventyrsbad till fritidsgårdar – som man i utgångspunkten alltså egentligen inte vill ha alls - till någon form av kommunal krisbuffert. Här är argumentationen i Timbros rapport dessutom osedvanligt skakig – drifts- och investeringsbudgetar blandas exempelvis ihop på ett sätt som skulle ge IG i kommunekonomintentan utan pardon.

Men vad det egentligen även i detta fall handlar om är inte ekonomi, det är moralism: Hur kan ni säga att ni har ont om pengar när ni samtidigt gör detta? Hur kan ni unna er något kul när pengarna knappt räcker till mat och hyra? Men man blandar fullkomligt bort korten genom att förneka att vad krisen handlar om är en tillfällig och hastig nedgång i skattekraft, och istället låta påskina att de akuta problem som just nu drabbar kommunsektorn skulle vara resultatet av de långsiktiga kommunalpolitiska ambitionerna

Och det här är såklart bara retorik. Ett sätt att sätta sig på moraliskt höga hästar när det man egentligen vill säga är att man inte tycker att kommuner och landsting ska ägna sig åt vissa verksamhetsområden. Och att man - handen på hjärtat - i slutändan inte tänker använda pengarna på någon annan kommunal verksamhet alls, utan snarare vill - långsiktigt och strukturellt - sänka skatten.

Att man använder sig av en lätt hycklande retorik innebär nu med automatik inte att man har fel i sak. Däremot ger det en ledtråd till att den sakliga argumentationen kanske inte håller. Så låt oss då titta på denna sakliga argumentation – vad dessa debattörer faktiskt står för - och se vart den för oss.

Är det alltid fel att kommunen går in med skattepengar och stödjer till exempel ett äventyrsbad? För Ingerö och Idergard är svaret på den frågan som synes ”ja”. En sådan satsning är slöseri i sig. Problemet är bara att man varken har eller tycker sig behöva några ytterligare argument för den saken. För låt oss vända på steken, och fråga oss vilka värden ett kommunalt äventyrsbad då kan tänkas tillföra kommunmedborgarna. Kanske det attraherar turister. Kanske det gör det mer attraktivt för vissa människor att bosätta sig i kommunen och därmed bidra med både skattekraft och tillväxtpotential (Richard Florida-argumentet). Eller kanske det bara helt enkelt gör livet trevligare att leva och därmed höjer livskvaliteten för kommunmedborgarna – något som rimligen borde vara en ganska angelägen arbetsuppgift för just en kommunal sammanslutning.

Ja, allt detta är naturligtvis argument som varje kommunal församling rimligen måste få ta i beaktande och sedan väga mot de kostnader ett enskilt projekt innebär. Och sedan får kommunmedborgarna i allmänna val avgöra om de tycker att politikerna har landat rätt eller inte. Lite som demokratin brukar fungera, alltså.

Tar vi dessutom de andra områden som högerdebattörerna är ute efter så är bilden ännu tydligare. Fritidsgårdar, folkbildning, föreningsstöd, breda kultur- och idrottssatsingar – den kommunala ”nyttan” av sådana verksamheter är än lättare att försvara. När argumentationen kokar ner hamnar vi till slut i ett läge där det enda bestående argumentet blir att kultur och fritid är ”kul” och i detta lutherska janteland är det fel att ha kul - framförallt om man bor någonstans ute i landet med låg skattekraft – så är det en argumentation som säkert vissa håller med om men som knappast vinner några val. Och då blir det hjärtskärande kontrasterande mot lärare i gymnasieskolan och socialsekreterare mer logiskt – det finns helt enkelt inget annat sätt att få gehör för sin sak.

Det är lätt att sitta uppe i Stockholm och ösa förakt över de som baddar äventyrsbad, hänger på fritidsgården eller spelar i amatörteatern någonstans ute i landet. Det är svårare att försöka sig på en seriös diskussion om hur vi bättre kan använda de gemensamma resurserna (för det finns naturligtvis saker och ting som med alla rimliga definitioner kvalar in under epitetet ”slöseri”). Personligen tycker jag kanske att graden av moralisk svansföring från några av debattörerna i denna diskussion åtminstone i viss utsträckning borde anpassas till detta enkla förhållande.

Dagens Arena skriver för övrigt bra om detta; kultur är också välfärd. Läs den texten också.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, timbro, tomas idergard, slöseri, kommunala äventyrsbad, Johan Ingerö och annat intressant

Timbro och den kommunala chockterapin

Att högerns tankesmedja par preference Timbro inte gillar att vi använder skattepengar för att möjliggöra för fler att få tillgång till en meningsfull fritid och kultur är inget nytt. Att folk ska betala själva och att skattesänkningar är ett självändamål är lite av en signaturmelodi, lika klassisk som gubben som inleder Anslagstavlan. Det intressanta med Tomas Idergards artikel på dagens DN-debatt är därför inte innehållet - det är timingen. För vad artikeln visar på är en ambition att använda den nuvarande krisen för att flytta de gemensamma ambitionerna på den lokala nivån ytterligare flera steg bakåt.

Och nu vill jag inte verka konspiratorisk. Men. Vi har alltså en borgerlig regering som visserligen inte är mot den gemensamma välfärden - åh nej då, vem skulle kunna tro nått sånt - men som ändå vägrar att skjuta till de pengar som behövs för att klara kommunerna genom krisen. Det sätter våra kommuner i ett bekymmersamt läge. Då dyker Timbro upp som en liten gubbe i lådan och pekar på det där lite extra. Det som väl ändå inte kan sägas tillhöra kärnan. Kulturen, och sådant. Kryddat med lite exempel på badhallar och konserthus. Är det inte dags att göra upp med det där, blir frågan. Inte för att vi vill (vilket vi visserligen gör), utan för att det nu när det är kris och allting väl ändå måste vara läge att prioritera.

Syftet är naturligtvis att åstadkomma en rörelse - inte av politik, utan av nödvändighet. En omdefinition av den lokala välfärden till ett lagstadgat minimum. Så kan vi kasta ut pensionärerna ur PRO-lokalen, stänga ner ungarnas lekplats, införa avgifter på biblioteket och stänga ner den där lokala teaterscenen. Inte för att vi vill. Utan för att vi måste.

Gammal klassisk chockterapti, alltså. Som Naomi Klein hade sagt. Än så länge bara som en tankeskiss på en tankesmedjan i ytterkanten av det svenska politiska spektrat. Men jag tror att man gör rätt i att hålla ögonen öppna för tankegången även på andra ställen.

Mer om detta skriver bla Laakso, Veronica Palm, Robert Noord, kulturbloggen och en massa andra. Läs även andra bloggares åsikter om politik, kommuner, välfärd, kultur, fritid, timbro, Tomas Idergard och annat intressant

Marianne Samuelsson och den ständigt närvarande, totalt genomskinliga och allomfattande sanningen

Är sanning alltid någonting gott? Karin Boyes Kallocain handlar om hur en förtryckarstat i jakt på den totala övervakningen låter skapa en sanningsdrog som plötsligt gör lögnen omöjlig, och vad den drogen gör med samhället. Jag tänker på den boken när jag följer med i vad som kanske är den intressantaste diskussionen efter veckans landshövdingsskandal där Gotlands Marianne Samuelsson tvingades avgå efter att saker hon sagt på ett internt möte hade spelats in och offentliggjordes: nämligen den om vad risken för att ständig vara avlyssnad och inspelad gör för människor, och framförallt, vad den gör för makten.

För antingen kan man – som Boye faktiskt gör – se sanningen och den totala genomskinligheten som en dröm, en utopi. I avslöjandet av människans innersta sanningar ligger fröet som i förlängningen gör förtrycket omöjligt. Eller så är det en mardröm. Det senare spåret är integritetsdebattören Pär Ström och bloggaren Eric Bergelin inne på när de kommenterar Samuelssonaffären. De pekar båda på de problem som riskerar att uppstå i följden av att rädslan för att vara inspelad allt mer kommer att prägla inte minst den politiska maktens kvinnor och män.

Detta innebär som jag ser det någonting nytt i integritetsdebatten. Oftast tidigare har de som förespråkat integritet – frihet från avlyssning och övervakning – alltid väldig tydligt avgränsat detta till den privata sfären. Vi har alla rätt till ett personligt hemligt rum, har det underförstådda slagordet ljudit. Frågan som Ström och Bergelin nu ställer är om även makten behöver utrymme för ett sådant hemligt rum.

Och visst finns det något sympatiskt i denna tankegång. Även makthavare behöver naturligtvis ibland få lufta även ogenomtänkta tankar och resonemang utan att behöva riskera att få äta upp det i morgonsoffan dagen efter. Men det finns också ett allvarligt problem med resonemanget. För i förlängningen hamnar man då lätt på det sluttande plan av inskränkningar i offentlighetsprinciper och förflyttning av beslut lång bort från de offentliga arenorna som vi under de senaste tio-femton åren redan sett alltför mycket av.

En grundläggande tanke i den demokratimodell vi använder oss av är nämligen att makten ska vara genomskinlig. Ja, faktum är att det är en förutsättning för att den representativa demokratimodellen ska vara meningsfull. Hur ska vi kunna välja företrädare om vi sedan inte får möjlighet att fullt ut ta del av hur de förvaltar det förtroende vi ger dem? När det gäller vad som sker i maktens korridorer så är det faktiskt åtminstone i teorin den totala och allomfattande sanningen vi är ute efter. Ur det perspektivet är det som hände Marianne Samuelsson någonting gott, eftersom det som hände var att ett stycke offentlig maktutövning som annars hade skett i det fördolda nu såg dagens – förvisso obarmhärtiga – ljus.

Men är då inte denna utopi en omöjlighet, frågar oss Ström och Bergelin vidare. Kommer inte risken för avslöjande bara innebär att den verkliga makten flyttar ännu längre bort, gömmer sig i informella nätverk, i bastun som de både skribenterna lyfter fram som exempel? Och här ligger det såklart någonting i vad de säger. Genomskinligheten och öppenheten är naturligtvis ingenting som ligger i maktens egna intresse, utan en begränsning som vi medborgare lägger på den. Det gör att öppenhet alltid riskerar att mötas av olika typer av motdrag.

Jag skulle till det resonemanget också vilja foga det element av illusorisk öppenhet som det aktuella fallet ger vid handen. Även om resonemangen om tjänstemannakonspirationer som Samuelsson själv ett tag hänföll åt skänker ett löjets skimmer över den fd landshövdingen tycker jag att det är uppenbart att det låg någonting mer bakom det som hände än bara ett visst enskilt ärende. För hur många liknande resonemang förs inte av personer i liknande positioner där det hela aldrig spelas in eller når offentligheten? Vad var det som gjorde att just det här mötet spelades in? Den sanningen är någonting som vi ännu inte fått ta del av (och förmodligen är den heller inte varken enkel eller entydig).

Och denna osäkerhet, denna dragkamp och dessa risker kommer vi alltid att få leva med. Så länge vi inte har en sanningsdrog som Kallocain att använda oss av. På samma sätt som gränsen mellan vad som är det privata som vi vill skydda och det offentliga vi vill öppna upp aldrig kommer att vara helt självklar och uppenbar.

Men det får inte innebära att vi minskar ambitionen att faktiskt göra makten så genomskinlig som möjlig, att vi gör avkall på strävan att avslöja vad som ligger bakom de beslut som berör oss. Och även de personer som själva – jag ingår i den skaran – innehar exempelvis politiska maktpositioner bör faktiskt delta i detta arbete. Eftersom genomskinligheten om än besvärlig ibland faktiskt är ett av de starkaste argumenten för att hålla fast vid just ett demokratiskt styrelseskick.

Och dessutom så är det ju som de säger. Har man inget att dölja, så har man heller inget att vara rädd för.

Mer om Samuelssonaffären kan man läsa exempelvis här, här, här, här och här

Läs även andra bloggares åsikter om politik, öppenhet, integritet, Pär Ström, Marianne Samuelsson, Kallocain, demokrati, avlyssning, och annat intressant

Nattreflektioner om Torbjörn Flygts roman ”Himmel”

Torbjörn Flygts "Himmel" (utkom förra året, finns nu också på pocket) är stundtals briljant. Det finns några scener (festen, kommunstyrelsens ordförande på besök på arkitektfirman, prologen) som gjorde mig närmast lyrisk. Men det mest bestående intrycket när jag nu efter några timmars nattlig sträckläsning nu lägger boken ifrån mig är snarare hur rasande skickligt författaren lyckas fånga känslan av ett samhälle som sakta men säkert håller på att sjunka.

Boken är någon sorts litterär Short Cuts-variant som i episodform följer ett antal stundtals sammantvinnade människoöden i ett marginellt maskerat samtida Malmö. I centrum står tre par som befinner sin på olika positioner i klassamhället: arkitekten Fredrik och hans fru Louise, spelmissbrukaren Janson (han heter så i förnamn) som är gift med den kämpande SFI-läraren Lena, Parvaneh från Iran som flyr från sin man och träffar irakiern och krigsflyktingen Amir.

Precis som hans förra roman "Verkan” (som följde på genombrottet ”Underdog”) cirklar mycket i boken runt en ängslig medelklass, på väg eller rädd att förlora allt (i den förra boken handlade det om maktlösheten inför våld och brott). Här får Lena se radhuset försvinna i flyttbilens backspegel när makens spelskulder gjort det omöjlig att bo kvar och Louise frätas sönder av svartsjuka men inte våga göra något åt saken eftersom hon räds en flytt ner på klasstrappan mer än att fastna i ett äktenskap som förlorat all mening. I kontrast till dessa ger oss Flygt också Parvaneh och Amir, två som gjort sin resa och nu befinner sig på lägsta trappsteget i samhällstegen och försöker kämpa sig upp.

Och när den är som bäst är ”Himmel” en lika cyniskt klarsynt som moraliskt indignerad uppgörelse med det här samhället och vad det får människor att göra med varandra. Kön och klass vävs samman i en i grunden obehaglig men ändå periodvis skamligt underhållande ”katten på råttan, råttan på repet”-lek. Flygt anstränger sig mycket för att vara just samtida, och referenserna till vad som händer just nu (med allt från skattesänkningar till hembiträden över utrikespolitiken till finansministerns frisyr) duggar tätt. Och det är här den där skickligt uppbyggda känslan av obehag kryper sig på, och med den insikten att Torbjörn Flygt verkligen försöker säga oss något.

Samtidigt håller inte hela boken den kvaliteten. Det finns passager där författaren lite tappar riktningen, något som störde periodvis under läsningen (vid pass halv tolv i natt var jag exempelvis nära att släcka lampan och ta en paus). Men på det hela taget stör det ändå inte helhetsbilden överdrivet mycket.

Vilket det egentliga budskapet är heller inte helt enkelt att säga. Det finns ett drag av någon sorts "medelklassens dåliga samvete", i det här fallet utvidgat så att den omfattar alla från överklass till en traditionell svensk arbetarklass, och kontrasterad mot "de rena", de som står längst ner, i det är fallet invandrarna. Det är ingen slump att det är de som rent materiellt har det sämst som också klarar sig bäst. Men att läsa boken bara så tycker jag är lite förenklande.

Ett bättre sätt att närma sig det hela är nog att konstatera att Torbjörn Flygt främst inte är ute efter att torgföra en åsikt, han vill skildra saker som de är. Och oavsett om man väljer att läsa boken som en sorts bild över mänskligheten som den är eller en skarp samhällskommentar (och förmodligen är det klokaste att förstå den som lite av båda) så är det ett stycke mycket välgjord romankonst och ett antal mycket pricksäkra iaktagelser Malmöförfattaren bjuder oss på.

Sedan ”Himmel” kom ut har Torbjörn Flygt också gett sig på att skriva en barnbok. Det är inte utan att jag blir lite sugen på att ge mig på den också.

Andra har också tyckt: tex här, här och här

Läs även andra bloggares åsikter om litteratur, kultur, klass, kön, Himmel, Torbjörn Flygt och annat intressant

Socialdemokratin: mellan förytligande och nostalgi

Det känns rätt passande att sitta i ett hotellrum i New York och följa diskussionen om socialdemokratins relation till historien som uppstått i s-bloggosfären när Cattis Ullström kommenterar vad som egentligen är en bisats i Peter Anderssons text om debattantologin ”Snart går vi utan er”. För ingen som är åtminstone lite småintresserad av amerikansk politik kan ju undgå att notera vilken vikt historiska referenser och kopplingen tillbaka till någon sorts gemensamt idéarv har i åtminstone den amerikanska politiska retoriken.

Nu ska jag inte gå in på djupet och analysera detta faktum. Den här texten handlar heller inte om amerikansk politik. Men däremot finns det något annat väldigt viktigt att säga som mer handlar om den svenska och inte minst socialdemokratiska politiska kulturen. För det finns någon typ av gränsland mellan bildning och nostalgi som jag tycker att det kan vara mödan värt att försöka titta lite närmare på.

Min egen inställning i frågan är rätt klar. För att kunna veta vart vi vill måste vi förstå var vi är, och ska vi kunna förstå var vi är så måste vi veta varifrån vi kommer. Jag uppskattar politiker som intresserar sig för historia och jag tror någonstans att de också blir bättre politiker. På samma sätt som jag uppskattar politiker som hittar sin inspiration från en mångfald av källor och perspektiv; som konst, litteratur, idéhistoria och film förutom de vanliga statliga utredningarna och den ekonomiska och statsvetenskapliga forskningen (som alls inte ska underskattas, den är naturligtvis också viktig, men den får inte bli den enda inspirationskällan).

Men å andra sidan: finns det inte risken att ett överdrivet intresse för svunna tider resulterar i en passiviserande nostalgi? Det är ju lite det Peter Andersson kritiserar i sitt inlägg; att det myckna tillbakablickandet har kommit istället för de framåtsyftande visionerna. Och för att dra det resonemanget längre; finns det inte risk att vi börjar förhålla oss till vårt eget idéarv som vore det liturgi, någon sorts riter och ceremonier som vi bekänner oss till mest för att kunna upprätthålla någon form av gränslinje gentemot ”de där andra”, de som inte tror?

Någon har sagt att traditionalism måste handla om att bevara elden, inte att tillbe askan. Det är det som är utmaningen för en arbetarrörelse som nu har drygt hundra år på nacken. För det finns två tendenser som vi måste bekämpa här; någon sorts ”kasta ut barnet med badvattnet”-ideologi som bygger på en nästan desperat vilja till anpassning till samtiden som i slutändan bara kommer att göra oss vilsna, men också den som kommer sig av ett okritiskt kramande av det förgångna helt enkelt i brist på bättre alternativ.

Personligen tror jag att lösningen på detta är att än mer lyfta fram arbetarrörelsens bildningstradition. Det är genom det öppna samtalet, det förutsättningslösa kunskapsinhämtandet, den ohämmade nyfikenheten på nya perspektiv och vinklar som vi vaccinerar oss mot både förytligande och nostalgi. Och när det gäller detta finns det trots allt anledning att vara försiktigt optimistisk. Det finns idag en vilja inte minst hos den unga socialdemokratin att närma sig politiken som den djupt intellektuella verksamhet den faktiskt är, något som märks inte minst i bloggosfären eller på debattböcker som exempelvis ”Snart går vi utan er” (eller, om jag får vara sån, ”Den grå vågen” som jag själv medverkade i).

Jag tror att det är livsavgörande. Kanske inte för nästa val, men för framtiden i väldigt vid bemärkelse.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, bildning, idepolitik, socialdemokrati, arbetarrörelse, historia och annat intressant

Innebär globaliseringen nyliberalismens död?

Ibland är det nyttigt att vidga perspektivet och försöka fånga de stora dragen. Och man behöver inte leta särskilt länge för att hitta tecken på att någonting väldigt stort håller på att hända just nu. Samtidigt innebär det ett problem: det är alltid väldigt svårt att få grepp om stora förändringsprocesser som man själv är mitt uppe i. Ska man förstå sin samtid behövs det därför olika hjälpmedel och referenspunkter som gör det ofattbara gripbart. Lite som en karta; en grafisk förenkling som gör det möjligt att överblicka ett landområde som annars vore oöverskådligt i all sin komplexitet.

(Detta inlägg är ursprungligen en del av en pågående bloggcirkel om Anders Nilsson och Örjan Nyström bok Reformismens möjligheter. Hela cirkeln hittar du här. Men jag hoppas det kan vara värt att läsa i sig självt också.)

Vad Anders Nilsson och Örjan Nyström försöker göra i första kapitlet är som jag ser det ett erbjuda just en sådan karta. Utifrån ett ekonomiskt perspektiv försöker de fånga den tid vi lever i. Till hjälp tar de historiska referenser och försöker hitta någon typ av mönster i hur det moderna kapitalistiska samhället utvecklar sig.

Jag ser två huvudpoänger. Den första är att någonting stort hände i mitten av 1990-talet, och att detta stora gör att vi idag lever under helt andra förutsättningar än de som gällde från sjuttiotalets mitt. De polemiserar här alltså både med det fåtal som helt förnekar betydelsen av ekonomins globalisering för den politiska nivån, och de som menar att den utveckling vi ser idag är en fortsättning på det som inleddes när efterkrigstidens (Keynesianskt färgade) tillväxtperiod ersattes av post-oljekrisens nyliberalism.

Den andra poängen är att det finns paralleller mellan den tid vi idag lever i och av tidigare perioder efter en intensiv (och oreglerad) kapitalistisk utveckling. Nyström och Nilsson återvänder till Karl Polanyis bok Den stora omdaningen och dess skildring av hur kapitalismen ”bäddades in” av statliga regleringar efter 1800-talets genombrott för den mer eller mindre oreglerade kapitalismen. Men de konstaterar också att författaren hade fel när han såg den statligt inbäddade kapitalismen som en sorts ”historiens slut” utan kompletterar med en tredje våg av avregleringar, då kapitalismen återigen – den här gången i vad som skulle komma att kallas nyliberalismens namn - ”bäddades upp” vilket lade grunden för 90-talets expansionsfas.

Nu är vi dock inne i en ny fas. Claes Muschkin skriver när han reflekterar över texten: ”Därför är enligt mig något av den viktigaste tanken som väcks av första kapitlet ett ”politikens återinträde” på banan. Denna gång globalt. Dvs att åter bädda in marknaden i politiken genom regleringar.”

Och det är en tanke som i dagarna känns ytterst aktuellt. Intellektuella som Göran Rosenberg har den senaste tiden – inspirerade av både en internationell debatt och den faktiska utvecklingen på världsmarknaden– drivit tesen om nyliberalismens död. Nilsson och Nyström ger en teoretisk ram för denna diskussion, dessutom författat före den aktuella krisen.

Och det är svårt att inte nicka instämmande åt historieskrivningen. Produktivkrafterna sprängde först ramarna för den inbäddade efterkrigskapitalismen, men nu har även avregleringarna nått vägs ände. Varje period skapar sina egna unika motkrafter. Utvecklingen går inte linjärt framåt, utan växelvis i en ständig dragkamp.

Och fröet till nyliberalismens död ligger alltså nedgrävt i den globaliseringens mull som den själv har frigjort och släppt fram. Samtidigt lämnas en fråga obesvarad. Vad är det då som kommer efter?

Det hoppas jag att vi kommer att kunna fortsätta diskussionen om.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, nyliberalism, kapitalism, globalisering, Anders Nilsson, Örjan Nyström, reformismens möjligheter, idedebatt och annat intressant

Det är frustrerade att inte blogga

Sitter i skärgårdsstugan, radion spelar klassiskt och släkt och familj pysslar med sitt i sommarförmiddagsvärmen. Det är inte ens en hel helg sedan jag lämnade den politiska cirkusen i Almedalen bakom mig men rosevinsminglen, seminarierna och alla de politiska diskussionerna känns redan behagligt långt borta. Semestern har börjat på riktigt och med det kommer en för mig rätt oväntat reaktion – en plötsligt längtan att börja blogga igen.

De av er som till och från brukar titta in på denna sida har annars märkt att det varit väldigt lite skrivet på sistone. Orsaken är enkel. Jag har helt enkelt inte haft lust. Den tid jag tidigare la på att formulera tankar här på bloggen har jag istället ägnat åt att läsa. Jag har haft ett ovanligt högt tempo i läsandet de senaste månaderna. Både skön- och facklitteratur. Allt från biografier om Richard Wagner till politiska böcker om socialdemokratins framtid och deckare av Dennis Lehane (en hel del deckare av Dennis Lehane).

Och detta har varit väldigt bra. Jag har fyllt på batterierna. Men nackdelen är också uppenbar. Det är frustrerande att inte blogga.

När jag dessutom upptäcker att denna enkla lilla sida rankas som en av Sveriges mer inflytelserika progressiva bloggar (via kulturbloggen) känns det naturligtvis också uppfodrande. Därför att det finns saker att säga. Om samhällsutvecklingen, politiken, kulturen – vad som händer med landet vi bor i och världen vi lever i.

Ett tag för rätt länge sedan låg jag bland de mest lästa politiska bloggarna på bloggtoppen och publicerade flera gånger om dagen. Det var kul. Men jag varken vill, kan eller kommer att komma tillbaka dit. På grund av faktorer i livet (jag är trots allt en heltidsarbetande småbarnspappa som utöver det har mängder av politiska uppdrag av olika slag), på grund av nya verktyg (snabba kommentarer och länktips använder jag mig hellre av mikrobloggar som twitter eller facebook för att nå ut med) men framförallt på grund av ändrade ambitioner. Det finns så många andra som levererar de där riktigt bra och ständigt uppdaterade bloggarna, min roll är helt enkelt en annan.

Förra veckans mest förutsägbara snackis var annars Alex Schulmans attack på bloggosfären. Han drev där två teser sammanflätade med varandra: att bloggarnas betydelse var överdriven (här understödde han sin argumentation med en del fakta och argument) och att bloggarna är ointressanta (här gjorde han inte det). Vad som saknades var naturligtvis underifrånperspektivet. Bloggen är ett sätt för den som inte har tillgång till någon annan arena att göra sin röst hörd. Vilka värden det kan tillföra offentligheten lämnade Alex Schulman därhän*.

Samtidigt är det för mig det som är det viktigaste argumentet. Bland bloggarna möter jag mängder av röster jag aldrig skulle ha stött på annars. Alla de som knyter näven i fickan som plötsligt hittar en annan väg att uttrycka sina åsikter. För handen från fickan till tangentbordet. Jag tycker att det är en stor demokratisk poäng.

Och det är därför det är så frustrerande att inte blogga. Eftersom handen alltför ofta blir kvar där, i fickan, knuten istället för ivrigt hamrandes på tangenterna. Samtidigt känner jag som sagt att mitt eget bloggande är inne i en fas där det inte riktigt räcker med att gå tillbaka till det gamla och göra samma sak en gång till. Det måste till något nytt. Vad detta nya är vet jag inte riktigt än.

Men någonting är det. Och vad det än är ska det bli roligt. För i slutändan kokar det ändå ner till det enkla lilla. Bloggande är helt enkelt för kul för att man ska kunna låta bli.

*Och naturligtvis i denna värld som inte helt lämnat Henrik Schyfferts nittiotal bakom sig har det också uppstått en debatt efter DN-artikeln om Alex Schulman egentligen menade vad han sa. Eller var det bara en raffinerad drift, och i sådana fall med vem. Eller är det kanske genmälet som är ironi? På det svarar jag enkelt: Ja. Eller nej.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggande, bloggosfären, bloggar, Alex Schulman, netroots, varför blogga, Sjölander, demokrati och annat intressant

Varför du ska rösta (s) på under minuten

Samhällets stöd när ett barn ska dö

Idag skriver Svenska Dagbladet om bristen i vården vid livets slutskede för barn. Imorgon åker jag tillsammans med några andra politiker och tjänstemän i Stockholms läns landsting för att besöka två barnhospice i och utanför London - Richard House i östra London och Helen & Douglas House i Oxford. Syftet är att samla intryck och lärdomar inför det barnhospice - Nordens första - som nästa år ska öppna i Stockholm och som det finns ett brett politiskt engagemang för från alla sidor om blockgränsen.

Jag måste erkänna att det är med mångbottnade känslor jag åker på den här resan. Å ena sidan - och det är det överskuggande - finns det förmodligen ingen annan angelägnare arbetsuppgift man som landstingspolitiker kan få ta sig an än att på något sätt bidra till att vården för dessa barn och stödet till deras föräldrar och anhöriga förbättras. Det här är ideologi på ett sätt som skär så oerhört mycket djupare än partipolitik. Vi politiker har här en oerhört tungt ansvar att se till att resurser fås fram, prioriteras, och används på bästa möjliga sätt. För att det är just när det som allra svårast som samhället måste finnas där, med inte minst den kompetens som finns hos personer med en djup yrkesmässig kunskap och förståelse för vad både barn och anhöriga behöver.

Men å andra sidan är jag också människa. Döden skrämmer. Inte minst när det handlar om barn och tonåringar. Aldrig tidigare har jag blivit så direkt känslomässigt berörd när jag förberett mig för en studieresa eller ett politiskt ärende som den här gången. Trots att grundtonen i den informationsfilm jag alldeles nyss såg hemma på teven var lysande ljus och budskapet var entydigt att verskamheten inte handlade om att hjälpa barn att dö utan att få dem (och deras föräldrar) att kunna leva så mycket som möjligt även på slutet så ... vad ska jag säga. Det var tungt. Ändå.

Och naturligtvis så inser jag också att denna rädsla är ett problem i sig. Att vi måste våga prata även om döden och vi måste kunna föra en politik även för döden. Också vi lekmän och politiker. För som Svenska Dagbladets artikel uppmärksammar finns det stora brister.

Alla dessa brister kommer inte ett barnhospice i Stockholm kunna avhjälpa. Men förhoppningsvis kan det ändå vara ett stort och viktigt steg framåt. Jag återkommer med fler reflektioner och tankar efter resan.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukvårdspolitik, barnhospice, vård i livets slutskede, vård för barn i livets slutskede och annat intressant