Alliansens nej till sprutbytesprogram är sorgligt

Noterar två saker i DN angående sprutbytesprogram i Stockholms län. Det första är att en bred majoritet av stockholmarna ställer sig positiva till ett sådant. Det andra att högeralliansen som styr landstinget nu surrar sig ännu fastare vid rodret för ett nej, när nu moderaterna återigen går ut och aktivt stödjer Birgitta Rydbergs (fp) hårdkokta linje.

Jag har sedan länge tillsammans med övriga socialdemokrater i landstingsgruppen här i Stockholm ställt mig bakom kravet på ett sprutbytesprogram. Situationen är akut, och de erfarenheter som gjorts så pass tydliga att jag egentligen inte tycker det är så mycket att snacka om.

Det huvudsakliga motargumentet är att det är fel ”signal” att ha ett sprutbytesprogram. Jag tycker detta är ett tveksamt resonemang. För som jag ser det är det en argumentation på två nivåer. Ytligt sett handlar det om huruvida vi ska erbjuda missbrukare ”redskapen” för sitt missbruk. Och det kan väl låta bestickande; utan en spruta blir det svårt att injicera knark.

Men ganska direkt ser vi bristerna i resonemanget. För till att börja med; det är väl inte sprutan som är problemet, det är knarket. Och inte försöker vi komma åt alkoholism genom att förbjuda glas, marijuanabruk genom att införa åldersgräns på tändstickor? I praktiken är det dessutom så att resultatet av att så här grova missbrukare inte har tillgång till rena sprutor ju inte blir att de slutar drogmissbruka, det är att de istället använder smutsiga sprutor – med de konsekvenser det får.

Då ser vi att det egentligen ligger något annat bakom. Det handlar inte om att sprutbytesprogram gör det ”lättare” att knarka. Den ”signal” samhället skickar genom ett sprutbytesprogram är istället den att det faktiskt är viktigt att även en missbrukare överlever (kanske till och med, att detta överlevande är viktigare än att hon slutar knarka). Det sprutbytesprogrammet gör, är nämligen inte att det underlättar missbrukarens drogbruk (det är som sagt tämligen marginellt), den stora effekten är att det underlättar för möjligheten att överleva som drogmissbrukare.

Och man kan tycka att detta är att vara mjuk i drogfrågan. Men om att vara mjuk innebär att du tycker att människor ska ha rätt att få överleva, även om de råkar befinna sig i ett grovt missbruk, ja, då är jag väl mjuk då. För man kan också tycka att det motstånd som manifesteras hos den styrande majoriteten i Stockholms läns landsting – den ”hårda” linje de allt mer binder upp sig runt - gör att de nu håller på att passera en väldigt viktig gräns. Nämligen den, där du går från att bekämpa narkotikan, till att bekämpa narkomanen.

Faktum är, att ett sprutbytesprogram rätt utformat utan tvekan dessutom skulle kunna innebära ökade möjligheter att faktiskt hjälpa människor ur sitt narkotikaberoende. Den möjligheten säger alliansen i Stockholm nej till. Det är sorgligt.

PS: En av de som drivit frågan engagerat i landstingsgruppen och också skrivit om det på sin blogg är Peter Anderson. Du hittar några av hans texter i ämnet här. DS

Andra bloggar om: sprutbytesprogram, fria sprutbyten, narkotikapolitik, stockholms läns landsting, politik, birgitta rydberg, alliansen och annat intressant