En osedvanligt klok analys

Diskussionen om svängningarna i opinionsläget blir lätt till någon sorts banalt sportrefererande. Nu leder den ena sidan, nu kvitterar den andra, och nu verkar det som om de där är på väg att göra mål. Den typen av resonerande kan vara kul för den politiske nörden, den kan påverka sinnestämningen bland aktiva inom respektive block men de säger handen på hjärtat inte särskilt mycket om svensk politik som sådan. Samtidigt känns det också märkligt om den politiska diskussionen inte skulle ta hänsyn till vad som faktiskt är demokratins kärna, nämligen vad folk tycker. Därför är det kul när någon lyckas dra några riktigt vettiga slutsatser ur materialet.

Statsvetaren Henrik Oscarsson gör det i i ett inlägg angående de senaste veckornas opinionsturbulens. Delvis är det ett intressant inlägg eftersom det tar loven av en del av de mer högljudda metoddiskussionerna som präglat debatten (dvs, frågan om vem eller vilka som är “rökta”). Men det är inte den stora behållningen.

Oscarssons analys är att det – föga överraskande – under senaste tiden mycket riktigt har skett en rörelse där det borgerliga blocket har stärkt sig relativt det rödgröna. Denna rörelse har till stor del med moderat mobilisering att göra. Orsakerna till genomslaget just den senaste tiden är två: dels Greklandskrisen som gjort att framförallt de moderata regeringsföreträdarna kan mobilisera en del av de förtroendekapital de har på den fronten. Och därutöver även diskussionen som följt på presentationen av den rödgröna skuggbudgeten.

Och det där sista är mycket viktigt. För vad Henrik Oscarsson säger är inte att det är sakinnehållet i den rödgröna budgeten som är problemet, utan det perspektiv utifrån vilket dessa sakförslag har diskuterats. “Gestaltningen av de rödgrönas politik har kommit att fokusera helt på privatekonomiska effekter och höjda skatter, vilket sannolikt missgynnar dem, istället för ideologiskt utfall i termer av ökad jämlikhet, mindre inkomstskillnader och ökad social trygghet (som är huvudavsikten med utspelen)” skriver han.

Många politiska strateger har genom åren refererat till Drew Westens läsvärda “The Political Brain”. Man kan säga att huvudpoängen med den är att slå fast vilken oerhörd betydelse känslor har för den enskilde väljaren som ska fatta sitt beslut. Det är lika mycket en sanning i dagens svenska politiska klimat.

Där har den svenska politiska debatten de senaste veckorna spelat på helt fel känslosträngar för den rödgröna oppositionen. Debatten om fastighetsskatten är, för att ta ett talande exempel, fel fråga för de rödgröna oavsett sakinnehållet i de förslag de olika partierna står för. Eftersom du aldrig på ett känslomässigt plan skulle kunna tänka dig att engagera dig för socialdemokraterna för att de inte vill höja din villaskatt (vilket de förmodligen inte heller vill, för att kort kommentera sakfrågan). Ett politiskt engagemang eller en röst måste helt enkelt bygga på något annat än att partiet eller politikern i fråga lovar att inte jävlas med dig.

Alltså har Oscarsson rätt. Ska de rödgröna komma tillbaka in i matchen så måste den politiska diskussionen handla om någonting annat än privatekonomiska effekter av det ena eller andra skatteförslaget. Den måste handla om samhällsutvecklingen, värderingar, jämlikhet, hur vi egentligen tycker att det är rimligt att vi förhåller oss till varandra. Inte om skatter, utan vad skatterna går till.

Det är någonting att ta fasta på för de rödgröna valledningarna. Låt oss hoppas att de gör det.

Technorati-taggar: politik,opinionen,scb,rödgröna,regeringen,Henrik Oscarsson,val 2010 och annat intressant