Den kanske vanligaste kritiken från vänsterhåll mot Ill fares the land (se tex Per Wirtén här) har riktats mot bokens konservativa eller tillbakablickande drag. Och även om det är en kritik författaren öppnar upp sig för och närmast bjuder in till menar jag nog ändå att den kanske är en smula orättvis. Tony Judt har uppenbarligen ingen okritisk eller romantiserad bild av 1900-talets socialdemokrati, därtill är han alltför påläst historiker. Vad han menar är bara att detta samhällsystem trots allt var rätt bra (det minst dåliga, som han själv uttrycker det) och att det utifrån den utgångspunkten förmodligen är lättare att mobilisera politiskt stöd för någonting som en gång faktiskt har funnits och fungerat än för något abstrakt tänkt, framtida och osäkert. Det tror jag är en i grunden riktig analys. Vi behöver – trots allt - inte skämmas för vår historia, är grundtonen i Judts budskap, och att det kan upplevas som kontroversiellt säger väl något om hur viktigt det är att det sägs.
Men vad är det då för en sorts bok, utöver detta? Utgångspunkten är ett sorts analytiskt raseri över samhällets moraliska förfall. Egoismen har trätt i allmänintressets ställe, vi har blivit materialistiska cyniker som “förstår alltings pris men ingets värde”, själva gemenskapen är uppluckrad, privatiserad. Illustrationerna för detta känns igen från den politiska debatten; ökade klyftor, privatiseringar som dels splittrar upp känslan av att ingå i något gemensamt, dels kostar skattebetalarna enorma pengar – först när de genomförs, sedan när staten ändå måste gå in och rädda upp situationen som marknaden inte längre klarar av. Det är en historia om gated communitys som träder i allmänningarnas ställe, människor som sitter ensamma i sina bilar istället för att åka tåg tillsammans, om banker som täljer guld med täljkniv och sedan springer till skattebetalarna när det krisar, helt enkelt om ett samhälle som lösts upp i sina beståndsdelar.
Alternativet till denna samhällsutveckling skulle kunna vara socialdemokrati. Läser vi Judt får vi dock intrycket att den faktiskt existerande socialdemokratin är lika stor del av problemet som den är av lösningen. Inte för att den socialdemokratiska modellen blivit obsolet; tvärtom; en stor del av boken ägnas åt att redogöra för all den samtida forskning som entydigt visar att en välfärdsstat av säg skandinavisk modell är minst lika ekonomiskt effektiv – om inte effektivare – än ett mer renodlat marknadssamhälle. Den socialdemokratiska modellen fungerar alltså, men ändå saknar socialdemokratin som politisk rörelse självförtroende (och i USA är den helt marginaliserad).
Skulden för detta lägger Judt mycket på ett politiskt ledarskap från höger till vänster som tappat sin moraliska riktning. I eftersvallet av 1968-revolutionens extrema individualism (en vänsterrevolt som Judt mycket riktigt påpekar hade väldigt lätt att mer eller mindre smärtfritt övergå i sin politiska motsats under 80-talets nyliberala högervåg) har vi fått ledare som inte längre vet vart de vill och därför inte kan leda (typexempel Bill Clinton, även Barack Obama ligger i blickfånget, även om domen där ännu inte har avkunnas slutligt). I detta sammanhang avfärdar han också en fragmentiserad postmodernism och alltför långt gången identitetspolitik som han menar i mycket är en förlängning av 68-generationens extremindividualism.
Sina politiska hjältar hittar Tony Judt istället i en annan generation. Det var i erfarenheterna av två världskrig och framförallt i förspelen till dem som visade hur skör och bräcklig den demokrati som många även då tog för given egentligen var de åsikter Judt tar spjärn mot formades. Ska man placera honom ideologiskt någonstans blir det alltså som någon form av Keynesian (efter John Maynard Keynes): en radikal liberal som framförallt är upptagen med frågan hur vi bygger ett samhälle som inte riskerar att kastas in i totalitarismen och diktaturens helvete.
På ett sätt kan man alltså säga att den fråga Judt intresserar sig för är samma fråga som högerliberala Friedrich von Hayek – en annan man ur de generationer Judt högaktar – ställer inte minst i sitt standardverk Vägen till träldom; dvs hur hindrar vi demokratin från att förfalla till ett auktoritärt styre? Paradoxalt nog är det också von Hayeks och hans teoretiska likar som får bära en annan del av skulden för samhällsutvecklingen som den ser ut idag.
För det analytiska misstag von Hayek och andra gjorde var enligt Judt när de menade att det var i den utbyggda välfärdsstatens förlängning det totalitära samhället väntade. Snarare är det tvärtom. Det är via minskad gemenskap och därmed minskad tillit mellan medborgarna som den verkliga vägen till träldom beträds. Staten finns där oavsett vi vill det eller inte, och det krävs inga omfattande socialförsäkringssystem för att den ska vilja övervaka, kontrollera och i förlängningen detaljstyra sina medborgare. Staten är inte automatiskt god, men den är heller inte per automatik ond sammanfattar Judt rätt slagkraftigt något av kärnan i det egna budskapet i den delen.
Hur kan man då placera Tony Judt? Många av de åsikter (om än inte alla – han riktar exempelvis en bredsida mot den politiska feghet som hindrar politiker från att höja pensionsåldrar när verkligheten förändrats) han framför i boken gör att han förmodligen skulle kunna placeras i facket socialdemokratisk traditionalist. Måttstocken han ställer dagens samhällsutveckling mot är “det starka samhället”; den typ av offensiva välfärdspolitik som präglade såväl Europa som USA under mitten av 1900-talet. Och mätningen utfaller entydigt till vår samtids nackdel. Men som jag redan konstaterat är detta lika mycket en uttalat retorisk konstruktion som en sakpolitisk positionering.
Tittar vi djupare hittar vi istället en grundkedja i hela argumentationen som kan läsas jämlikhet –gemenskap – tillit. Det vill säga; om vi inte är jämlika kan vi inte känna igen oss i varandra i en gemenskap, och kan vi inte känna igen oss i varandra i en gemenskap kan vi heller inte känna den tillit som är nödvändig för att det demokratiska samhället ska bestå. Kärnan i resonemanget blir alltså denna gemenskap, den community som politiken borde inriktas helt på att försöka skapa.
Motståndet mot privatiseringar handlar primärt inte om maktförskjutningar, utan att de splittrar upp de gemensamma beröringspunkter som håller oss samman. I en av bokens mer lysande avsnitt analyserar han tåget som en symbol både för modernisering och gemenskap, och det är väldigt talande för hur han ser på saker i stort. Samtidigt är han också väldigt medveten om kollektivismens risker (han riktar här slängar åt till exempel den svenska välfärdsstaten, som han menar vid något tillfälle kan ha gått för långt i detta hänseende) och ägnar en hel del åt att fundera över dess gränser.
De frågor Tony Judt egentligen försöker ställa är alltså de verkligt klassiska; hur bygger vi ett samhälle som är gott, hur skapar vi en gemensam mening i en värld där Gud är död? Budskapet präglas av ett yttersta allvar (vilket inte förtas av den ofta väldigt underhållande prosan); de risker författaren ser i förlängningen handlar inte om i värsta fall några procents BNP-fall utan om att hela det demokratiska, toleranta samhället ska förbytas i något annat. “Socialism eller barbari” sa en gång Rosa Luxemburg, “socialdemokrati eller fascism” skulle Tony Judt kunna fylla i.
Som person representerar författaren dessutom ett fascinerande levnadsöde. Tony Judt drabbades för ett tag sedan av en dödlig sjukdom som gjort honom närmast invalidiserad, och detta verk har dikterats i någon sorts frenetiskt försök att, kan man lätt tänka sig, sätta ett avtryck före döden. Det gör också att boken bär på en energi som är svår att förneka. Här talar en man som verkligen har något han vill säga – och det vibrerar från sidorna.
Frågor om moral, gemenskap och jämlikhet blir allt viktigare i den socialdemokratiska idédebatten. Det har att göra med att vänstern när vi inte längre kan förlita oss på Historien som bundsförvant måste hitta andra byggstenar att ställa våra argument på.
Ur det perspektivet är Ill fares the land ett mycket intressant debattinlägg.
Några lästips för övrigt, som faktiskt alla har någon form av direkt eller indirekt koppling till Judts bok: Badlands Hyena förklarar det där med privatiseringar på ett sätt som leder tankarna till Strindberg, Erik Bengtsson tipsar om tidskriften Global Labour Journal, Enn Kokk frågar sig hur den bildade borgerligheten står ut med den borgerliga kulturpolitiken (bra fråga), Jonas Morian skriver om hur bra det är med tunnelbana och Marika Lindgren-Åsbrink gör en briljant reflektion utifrån LO-idédebatts rapport om “Det andra Stockholm”
Technorati-taggar: Tony Judt,Ill fares the land,boktips,ideologi,socialdemokrati,idédebatt,demokrati
och annat intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar