Ett blåbrunt Sverige där både vänstern och liberaler är förlorare

Dagens opinionsundersökning från DN/Synovate är bekymmersam läsning. Majoritet för en borgerlig regering, och Sverigedemokrater som är större än både kristdemokrater och centerpartiet. Det  ger en klart obehaglig tyngdpunkt i det svenska politiska landskapet. 

Lyckligtvis är detta bara en opinionsundersökning bland flera, och läget inför nästa veckas riksdagsval är fortfarande öppet (se tex Aron Etzler på det temat här). Men att de borgerliga partier som försöker profilera sig på "ett mänskligare Sverige" eller en uttalat liberal (om än åt det väldigt högerliberala hållet) linje är de som förlorar medan burkapopulism och förment avideologiserad ordning-och-reda pragmatism vid sidan av den rena främlingsfientligheten är de strömningar som gynnas av opinionen stämmer ändå till eftertanke. Om dagens siffror skulle visa sig vara sanna skulle Sverige vara på väg rakt in i en dansk situation, ja frågan är om det inte till och med skulle vara värre än så.

När Mona Sahlin tog över socialdemokraterna efter Göran Persson fanns en oro att hennes liberala (i ordets bästa mening) profil i meningen väl kända engagemang i exempelvis HBT-frågor skulle kunna straffa sig, inte minst bland en del traditionella (företrädesvis manliga) väljargrupper. Skulle folk känna igen sig i en retorik som ofta tog sin utgångspunkt i förortens invandrarkvinnor och homosexuellas rättigheter snarare än någon sorts brett definierad vanlig folklighet?

Jag har personligen inte känt mig så oroad för den saken. Socialdemokratin måste för att kunna vinna val förmå formulera berättelser om var vi är och vart vi är på väg som fångar upp och engagerar breda befolkningslager, men min bergfasta övertygelse har varit att det år 2010 är möjligt att göra detta på ett inkluderande sätt; där även minoritetsgruppers frihet blir en illustration av allas frihet. Den faktiska högerpolitik som förts av den borgerliga regeringen (för ett lika tydligt som upprörande exempel på den saken, läs Marika Lindgren Åsbrink om sjukförsäkringen här) har också i praktiken tvingat fram en ideologisk hållning från den nuvarande oppositionen där de breda, generella dragen kommit i fokus. Det har handlat om jobb, trygghet, om någon sorts grundläggande anständighetsnivå på hur vi väjer att organisera vårt samhälle. 

Men kanske har jag missbedömt kraften i och karaktären av den högersväng vi just nu verkar vara inne i. När kristdemokraternas ledare Göran Hägglund (han med det mänskligare Sverige) utan att darra på manschetten jämför främlingsfientliga Sverigedemokraterna (se Johan Norberg utmärkt om vilka det faktiskt är vi pratar om här) med det reformerade vänsterpartiet och säger att han inte kan säga vilket av partierna som är värst, är det inte bara ett valrörelsens lågvattenmärke utan tyvärr också ett tecken på något helt annat och betydligt värre. Inte minst handlar det om att han förmodligen har läst opinionen han också och förstår att det inte är budskapet att vi ska bry oss om varandra som är det är valets framgångsmelodi.


Sedan. Naturligtvis. Jag är ute en hel del och valarbetar på dagarna. Träffar vanligt folk. Hör deras berättelser och funderingar. Det finns en helt annan kraft där ute än den som målas upp i denna opinionsundersökning. Det enda vi helt säkert kan veta om hur det politiska läget egentligen ser ut är att vi faktiskt inte kan veta hur det går nästa söndag. Eftersom det fortfarande - som sagt - är en helt öppen fråga. Inte minst Mona Sahlins utmärkta prestationer så här långt i valrörelsen ger hopp om ett ordentligt sving under valrörelsens sista skälvande dagar.

Opinionsundersökningar som den idag borde också kunna få en inte lite mobiliserande effekt. Någonstans är det där det kommer avgöras. Blir folk uppgivna, eller inser de istället allvaret och tar sig till vallokalen? Känner de hopp eller förtvivlan? Vågar de tro att vi fortfarande kan hindra Sverige från att målas blåbrunt eller trycks de ner av den massiva propagandavåg var affärsidé är att sälja in budskapet att det redan är kört?

Det är inte frågor vi kan veta svaret på. De väntar  fortfarande på att avgöras. Och jag måste erkänna att det är svårt att inte låta sig fångas av stundens allvar.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, opinionen, alliansen, de rödgröna, konservatism, liberalism, socialdemokratena, Mona Sahlin, och annat intressant