Låt mig vara ärlig. Att vara politisk opposition kan vara fruktansvärt frustrerande. Man träffar en massa människor, för en massa samtal, ser en massa problem, definierar lösningar - allt för att bli nedröstad av den politiska majoriteten i slutändan. Att behålla gnistan är inte alltid det lättaste. Därför känns det enormt skönt när det visar sig att det arbete som bedrivs faktiskt spelar roll. Och i den här veckan har vi sett inte mindre än tre exempel på hur den socialdemokratiska oppositionspolitik i Stockholms läns landsting spelar roll genom att vi driver majoriteten eller åtminstone förvaltningen framför oss.
Den första frågan är den uppmärksammade moderata omsvängningen i frågan om att bygga ny tunnelbana (se här eller här tex). Stockholms län växer med 40 000 personer om året just nu. Om vi inte bygger ut en kapacitetsstark kollektivtrafik klarar vi inte av den utmaningen utan stora miljökonsekvenser. Moderaternas inbitna tunnelbanemotstånd har däför varit ett hot mot regionens hållbara tillväxt. Så även om många frågestecken kvarstår är den positionsförflyttning som nu gjorts oerhört välkommen. Och den hade inte blivit av utan en hård, tydlig och saklig socialdemokratisk opposition.
En annan sådan fråga har med maten inom sjukvården att göra. Matfrågan drev jag inte minst pesonligen hårt under förra mandatperioden. Jag minns fortfarande alla patienter jag träffade varav flera helt enkelt vägrade äta ur de svarta plastlådor som erbjuds. Efter valet bytte majoriteten fot, och där har vi nu tillsammans lyckas driva fram en mycket mer anständig hållning. Den är inte verklighet än, men precis som i tunnelbanefrågan - ett ordentligt kliv åt rätt håll.
I dagarna fick vi också besked om att förvaltningen föreslår att Astrid Lindgrens barnsjukhus kommer att vara kvar även efter att Nya Karolinska sjukhuset tas i drift (de föreslår om man ska vara exakt att det ska finnas ett barnsjukhus i detta område, utan att peka ut just Astrid Lindgren). Enskilda borgerliga politiker har också varit ute och uttalat att Astrid Lindgren bör vara kvar. Det här är en oerhört viktig fråga inte minst för Stockholms barnfamiljer. Jag har själv känt stor oro för att det skulle bli barnen som kom i kläm när Stockholmsregionens sjukvård ska förändras utifrån det nya supersjukhuset. Förvaltningens nya förslag och de signaler som kommer från enskilda borgerliga politiker är där ett ordentligt steg i rätt riktning, helt i linje med den socialdemokratiska positionen.
Såklart kvarstår många frågetecken. Kommer de fina orden bli verklighet? Med vilken kraft kommer majoriteten driva frågor de blivit tvingade att accpetera? Jag skulle kunna gå in i detaljer i alla frågorna och visst, djävulen sitter ju som bekant just där. Men det vore ohederligt av mig att påstå något annat än att det är mycket bättre med dessa nya signaler än tvärtom.
Rent taktiskt kan någon möjligtvis beklaga att detta innebär att det blir svårare för socialdemokratin att driva bra valfrågor 2014. Jag ser det inte så. Istället visar de borgerliga omsvängningarna i frågor som socialdemokrain valt att prioritera att vi som parti har förmågan att läsa tiden rätt, presentera lösningar som har framtiden för sig och dessutom driva framgångsrik opinion för dessa.
Vi kommer hitta lika angelägna frågor där den borgerliga majoriteten tyvärr inte är beredd att backa. Låt den politiska striden 2014 stå där. Den här veckan har kommit flera värdefulla besked för Stockholmarna. Det måste även en oppositionspolitiker få glädjas över. Och dessutom, om det tillåts, känna en inte så liten antydan av stolthet.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, stockholmspolitik, stockholms läns landsting, sll, sjukvård, tunnelbana, tunnelbana till nacka, landstingspolitik, socialdemokraterna och annat intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar