Människor dör i Sverige i dag i förtid och i onödan på grund av sin klasstillhörighet. Sannolikheten att du ska få vara frisk och leva så att du kan vara med när dina barnbarn tar studenten beror på vad du gör, vilka dina föräldrar var, varifrån du kommer, var du råkar bo. Det är fullkomligt moraliskt otillständigt. En av de största utmaningarna en modern socialdemokrati har att ta tag i är att sluta det stora och ökande folkhälsogap som är en skamfläck för varje civiliserat samhälle. Det var en av de frågor jag tog med mig när jag åkte som ombud till den socialdemokratiska partikongressen som just nu pågår i Göteborg. Och där precis som på många andra områden känner jag mig oerhört nöjd med de viktiga steg vi tillsammans lyckats ta här när kongressen formulerat den kommande s-politiken.
Det här är första gången jag tjänstgör som ombud på en partikongress. Och jag får väl erkänna att den grundläggande känslan jag har är hur fantastiskt roligt det är. Det är kul med politik. Och särskilt roligt är det såklart - om man ska vara ärlig - när saker går som man vill.
Jag har hittills framförallt fokuserat på två saker. Det handlar om hälsa/vård och om kultur. När det gäller ojämlikheten i hälsa har det som sagt gått väldigt bra. Ett krav på en nationell jämlikhetskommission - en svensk Marmoth - har skrivits in i de viktigaste socialdemokratiska prioriteringarna inför nästa mandatperiod (det så kallade framtidskontraktet). Samma sak med en långsiktig satsning på psykiatrin. Ett förslag från Göteborg som jag stödde helhjärtat om segregationen och vikten av att se hur olika behoven ser ut i vårt land vann kongressens gillande (se Håkan Linnarsson som kraftfullt drev frågan utvecka det här). En annan fråga där kongressen skärpte politiken efter förslag från bland annat Stockholmsdelegationen handlade om papperslösas rätt till vård. Alltihop oerhört viktiga pusselbitar för ett jämlikare och därmed friare samhälle.
Även på kulturområdet har det skett en tydlig förskjutning åt rätt håll (kommenterar det i radions kulturnyheter här). Jag gillar särskilt att det jag uppfattar som kärnan i en socialdemokratisk kulturpolitik - det breda, deltagandet - lyfts fram. Folkbildning, kulturskola, att bredd och spets hänger samman. Partikongressen har helt enkelt stått upp för den kulturpolitik som Umeåbandet Refused inför en snopen moderat handelsminister definierade som det svenska framgångskonceptet. Att sociala och ekonomiska hinder för allas faktiska möjlighet att delta aktivt i kulturskolan ska rivas är numer en av de viktigaste socialdemokratiska prioriteringarna. Det är väldigt bra.
Såklart har det hänt mycket mer än så. Den ekonomiska politiken har diskuteras (min delegationskollega Emilia Bjuggren kommenterar det här). En av de stora saker som hänt och som kommer att fortsätta hända i de förslag som ligger är att socialdemokratin tydligt skärpt sin antirasism (Emilia Bjuggren kommenterar det här). Krav på HBT-kompetens i kommuner, landsting och myndigheter har skärpts. Och Stefan Löfven har valts till partiordförande och levererade efter det ett fullkomligt briljant linjetal.
Och nu. Kongressen rullar på. Stora frågor kvarstår. Det kommer voteras och debatteras. Det kommer att ges och det kommer att tas. Det kommer inte sovas så mycket som det borde. Så sakteliga kommer ett nytt socialdemokratiskt alternativ mejslas fram. Steg för steg. Eller, som reformismens hjärta i mycket formuleras.
Votering är begärd. Och ska verkställas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar