Om vad som skulle gå att göra

Samtidigt som den store ledaren från väst under gårdagen besökte Sverige var jag på ett annat mingel, en bit därifrån. Barn- och ungdomspsykiatriskt forskningcentrum invigdes på Gävlegatan i Stockholm, i fina ljusa lokaler uppe vid Norra stationsområdet. Det var ett bra mingel. Flera inspirerande anföranden, och det blev många givande samtal med spännande personer aktiva inom sektorn. Entusiasmen för detta nya samarbete mellan landstingets psykiatri och Karolinska institutet var påtaglig.

Insikten att den psykiska ohälsan är en av vår tids stora utmaningar börjar nu blir uppenbar för allt fler. Bara i dagarna har såväl ytterst ansedda The Lancet som den svenska Läkartidningen uppmärksammat den på olika sätt (och även Karin Bojs på DN). Vi vet sedan länge att den psykiska ohälsan framförallt bland unga har ökat kraftigt i Sverige. Vi vet också att den ligger bakom en enormt stor del av alla sjukskrivningar. Och att psykisk ohälsa inte bara leder till lidande utan också kan få fatala effekter fick vi en dyster påminnelse om när man häromveckan kunde läsa att antalet självmord trots alla ansträngningar att förebygga dem förra året tvärtom tragiskt nog hade ökat.

Det är lätt att det blir en mörk bild här. Som konstrast blir entusiasmen på invigningsminglet slående. För det finns verkligen positiva motkrafter.

Jag pratade med en av eldsjälarna bakom forskningscentrat om detta. Vad vi pratade om var lustigt nog entreprenörer. Hennes poäng var att entreprenörer i meningen människor som vill och förmår driva fram förändring inte är någonting begränsat till den privata sektorn. Även inom landstingets vårdapparat eller statens akademiska institutioner finns det människor som vill och kan förändring. Det forskningscentra vi precis invigde var ett bevis och ett exempel på den saken.

Ända sedan jag började med sjukvårdspolitiken har frågan om hur vi åstadkommer utveckling och dynamik inom vården varit något jag brottats med. Insikten har blivit tydligare hela tiden att nyckeln är att frigöra den kraft som finns inuti själva vårdorganisationen i form av människor med kunskap, idéer och engagemang. Det har också blivit tydligare och tydligare att den typ av sönderbyråkratiserande marknadstänkande som varit politisk standardmodell inom åtminstone Stockholms läns landsting inte åstadkommer detta. Tegelstenstjocka regelböcker och avtal på detaljnivå frigör ingen kreativitet, och de leder inte till någon utveckling.

Och barn- och ungdomspsykiatriskt forskningscentrum i all ära (det är verkligen extremt kul att det finns på plats, och att något liknande behövdes var en av de saker socialdemokratin drivit och till exempel gick till val på  2010), men den verkliga utmaningen är betydligt större än så. Vi behöver öka vår kunskap om psykisk ohälsa och psykisk sjukdom, vi behöver bli ännu bättre på att behandla dem, men vi måste också få ut dessa kunskaper i den praktiska verksamheten, i en kvalitativ vård som också präglas av medmänsklighet och en förmåga att se hela människan. 

Så forskning, och inte minst klinisk forskning, är en nyckel. Men det handlar också om ännu bredare grepp. En styrning som måste gå från den detaljreglerade kvasimarknad man idag försöker åstadkomma till att istället fokusera på det viktiga, kvalitet och resultat. Där drivkraften kanske inte i varje läge måste vara kronor och ören utan istället kanske kan vara vårdpersonalens vilja att göra gott, att ständigt bli bättre. Där patienten stärks inte bara genom att ges formell valfrihet mellan olika lokaler och utförare utan de verklige verktygen att ställa krav på det mest centrala nämligen själva behandlingen och dess kvalitet.

Och vi måste våga spränga en hel massa gränser mellan sådant som akademi, vård, föreningsliv, skola, företag, mellan kommun, landsting stat och det civila samhället. Runt om i världen sprider sig nu insikten om behovet av det förebyggande arbetet. Om att investeringar i människor, deras uppväxt- och livsvillkor är bland det smartaste vi kan ägna oss åt. Inte bara för att bekämpa den psykiska ohälsan, utan för att bygga ett både starkare och mänskliga samhälle i stort. Och ska ett förebyggande arbete vara meningsfullt så bygger det på bred samverkan och en hög kunskapsnivå.

Det finns så väldigt mycket att göra. Men det finns också enorma möjligheter att verkligen åstadkomma förbättring. Goda krafter som går att bygga på, reformer som kan frigöra dem. Solen sken när jag lämnade invigingsminglet och promenerade tillbaka mot landstingshuset. Det kändes passande, på något sätt.