Bo Rothstein, mot strömmen

En man var ute och körde bil på motorvägen. Plötsligt drog bilradion igång. Varning till alla som är ute och kör på E4:an norrut, löd trafikradiorösten. Det är en galning där som är ute och kör mot färdriktingen. En galning, fnös mannen och lyckades med en hårsmån undvika att frontalkrocka med ytterligare en skräckslagen bilist. Det är ju för tusan hundratals här som kör åt fel håll!

Det där gamla skämtet slår mig ibland när jag läser något av statsvetarprofessorn Bo Rothstein. Det finns helt enkelt vissa människor som gillar känslan av att gå mot strömmen och som gör detta i den uppenbara övertygelsen om att det är de andra som har fel. Vissa löser detta genom att vara genuint excentriska. Andra hittar andra sätt att provocera. Häromdagen satte åtminstone halva mitt Facebookflöde kaffet i vrångstrupen när Bo Rothstein gjorde just detta.

Rothstein gillar inte den svenska sexköpslagen. Det är i sig inte en särskilt extrem åsikt även om den inte är vidare vanlig i den svenska  debatten. Sedan en tid tillbaka har dock han valt en metod att kritisera lagen som går ut på att att peka på vad han själv menar är uppenbara absurditeter om lagen dras ut i sin förlängning. För en tid sedan presenterade han i denna anda ett förslag om att lyxfruar i sexköpslagens anda också borde göras olagliga. Häromdagen gjorde han ett nytt försök, nu genom att anknyta till den aktuella tiggeri-diskussionen.

Eller. Jag tror det är det han försöker göra åtminstone. Provokationen denna gång består nämligen i en ironi så subtil att den är gjord för att missförstås.

Min gissning är att detta är tänkt som någon sorts tankefälla. Människor ska uppröras över det provocerande förslaget som presenteras att det ska bli olagligt att ge pengar till tiggare. Hur kan du vara så okänslig för de faktiska människorna och deras situation, förväntas vi (med rätta) reagera. Och sedan när upprördheten är som störts kliver professorn fram, ser ner på oss från sin upphöjda position och deklarerar med en myndigt pedagogisk röst att vi har helt rätt i vår upprördhet, men vad som nu visats för oss att exakt samma resonemang används för att motivera den svenska sexköpslagen som ju faktiskt är verklighet idag. (Eventuellt ska denna pedagogiska chockterapi sedan leda till ett storslaget folkligt uppvaknande när vi kollektivt kastar av oss vår feministska vanföreställningar, avskaffar sexköpslagen och kanske tillochmed anslagen till landets genusvetenskapliga institutioner när vi ändå är igång och sedan lever lyckliga i alla våra dagar. Men som sagt, allt detta är ju min egen tolkning och ingenting annat.)

Problemet är dock att det hela inte fungerade. Alls. Huvudsakligen beroende på två saker, utöver det faktum att de allra flesta nöjer sig med att läsa och reagera på rubriken på DN-debatt och att eventuellt innehåll i själva texten därmed definitionsmässigt riskerar att gå förlorat. Först och främst är parallellen mellan sexköp och att ge pengar till tiggare så långsökt och krystad. Vidare framstår förslaget att på ett eller annat sätt kriminalisera tiggeri inte i den samhällspolitiska kontext vi just nu befinner oss i tyvärr som vidare absurdt alls. Tvärtom så är det väldigt många som håller med om det (enligt uppgift uppemot nittio procent på Expressens webbundersökning, sedan lades frågan ned).

För personlig del får jag väl erkänna att jag först lät mig förföras en smula av Rothsteins argumentationsteknik. Delvis handlade det väl - handen på hjärtat - om egotrippen av att förstå det där skämtet som alla andra missar. Men sedan kan man utan att köpa ens de huvudsakliga slutsatserna ändå hålla med om delar av budskapet i artikeln. Om det nu vore så att vi faktiskt skulle vilja använda lagstiftningens förbudsvapen för att komma åt tiggeriet - vilket vi ju då inte vill - så vore det ju rimligare att i sexköpslagens anda kriminalisera själva givandet än tagandet. De förslag som hittills farit genom luften när det gäller den frågan har ju närmast uteslutande handlat om att ytterligare bestraffa den redan utsatte, det vill säga den som behöver tigga för att klara uppehället. Och här visar ju också Rothstein indirekt hur knepig diskussionen om tiggeriförbud är. Parallellen till sexköpslagen blir där inte helt uppåt väggarna, även när det gäller prostitution har ju precis som när det gäller tiggeriet funnits och finns ett stort mått att skambeläggande och misstänkliggörande av själva offret.

Men där slutar också den lyckade parallellen. För den stora svagheten med hela upplägget är som sagt när statsvetarprofessorn helt oproblematiskt sätter likhetstecken mellan handlingarna att ge en slant till en tiggare och att aktivt köpa sexuella tjänster av en annan människa. Visst kan det som Rothstein argumenterar finnas ett element av egennyttig självgodhetskänsla i att ge bort pengar till någon som behöver det. Men det är väldigt svårt att se att det skulle jämföras med att villkora pengagivandet med sexuella motprestationer. Elementet av utnyttjande tycks helt enkelt vara något kvalitativt annorlunda.

Människor som köper sex gör det helt enkelt inte för att de tycker synd om den prostituerade mannen eller kvinnan, utan för att de vill ha sex. Och man kan tycka vad man vill om sexköpslagen men att det är något väsenskilt att utnyttja en person för egen direkt sexuell behovstillfredsställelse jämfört med att utan krav på motprestation hjälpa en annan människa med några kronor i en tiggarhatt tycks ändå helt uppenbart. En bättre parallell vore då kanske att jämföra sexköpslagen med att betala någon extremt dålig lön för utfört arbete eller någon annan form av vad som faller oss mer naturligt att kategorisera som utnyttjande. Och där både finns och bör finnas en levande diskussion om vilka krav vi ställer på arbetsmarknad, löner och arbetsvillkor. Irionin faller därmed på det faktum att den inte är särskilt träffande. Och en ironi som inte träffande är helt enkelt inte särskilt lyckad.

Och då kommer vi till det mer allvarliga med artikeln. Nämligen att det absurda med vilket sexköpslagen skulle jämföras inte framstår som särskilt absurdt alls. Johan Westerholm uttrycker det med en viss karakteristisk yvighet som att professorn begår ett övergrepp mot de svagaste i samhället för att kunna använda dem som slagträ för att driva vidare en redan förlorad kamp. Det finns idag en diskussion om tiggeri och tiggare som är i allra högsta grad levande. Lägger man då tyngden i sin professorstitel bakom ett försök med krystad ironi så är risken stor att det snarare kommer bli den debatten som påverkas. Det här är både vilket Westerholm uttrycker en smula smaklöst, det kan också ge effekter som var allt annat än de avsedda.

Här skulle då professor Rothstein precis som vår bilförare i det inledande skämtet kunna försvara sig med att det inte är han utan alla andra gör fel. Man kan någonstans också sympatisera med en författare som ändå ställer större krav på sina läsare än att ryggradsmässigt reagera på vad som står i rubriken. Och visst har hans artikel också mötts av ett och annat hurra-rop.

Men i slutändan blir nog facit ändå att vad Rothstein lyckas med är att förskjuta debatten om tiggeriet åt fel åt utan att de ge pedagogiska poänger om sexköpslagens brister han försöker få fram någon vidare skjuts. Och på något plan kan jag inte släppa känslan av att det också var detta som eftersträvades (eller åtminstone att det var en reaktion som emotsågs som en kalkylerad risk).  För Rothstein själv kommer det förmodligen inte att vara artikeluppläggets (uppenbara) intellektuella brister som står i fokus i efterdiskussionen, utan vad den efterföljande debatten säger om ett svenskt debattklimat som inte fattar ironi och tycker att idéen att förbjuda människor att ge pengar till tiggare som en rätt hyvens idé.

Vill man sitta i ett elfenbenstorn och bekymrat titta ut över ett kulturellt, intellektuellt och politiskt skymningslandskap som breder ut sig är detta naturligtvis då en utmärkt utgångspunkt. Men man bortser då från något väldigt viktigt. Nämligen att det faktiskt ibland kan vara man själv som har fel när man dundrar på där mot körriktningen.

UPPDATERING: Man kan naturligtvis också välja att istället ta Rothstein på orden, och utgå från att han skulle mena vad han faktiskt skriver. För två invändningar mot förslaget i sak, se Elinor Odeberg och Aaron Israelsson. SLUT PÅ UPPDATERING.