Ser vi på det samlade opinionsläget är de fyra borgerliga allianspartierna tillsammans fortfarande något större än socialdemokraterna som enskilt parti. Men inte med särskilt stor marginal. Flera av de fyra borgerliga partierna är dessutom väldigt små och dansar snubblande nära den magiska fyraprocentspärren. Vi har till och med kunnat se opinionsmätningar på sistone som om de vore valresultat skulle göra socialdemokraterna större i riksdagen än de kvarvarande borgerliga partierna tillsammans.
Min poäng här är nu inte att lyfta fram socialdemokraternas storlek. Snarare tvärtom, faktiskt. För vad jag vill poängtera är att oavsett vilken vikt vi fäster vid enskilda mätningar så framstår det som inte alltför vågat att konstatera att sannolikheten att allianspartierna tillsammans skulle få majoritet i Sveriges riksdag efter nästa val känns enbart marginellt större än att socialdemokraterna själva skulle få det. Trots det är frågan om vilket som egentligen är det borgerliga regeringsalternativet märkligt frånvarande i debatten.
Jag tror ärligt talat varken att (S) eller Alliansen kommer att få egen majoritet efter valet. Den typen av kraftiga svängningar i opinionen känns osannolika, och det skulle bygga på drastiska förändringar i det politiska läget på väldigt kort tid. Ser vi på de underliggande förtroendesiffrorna är det framförallt svårt att se ur vad den sittande regeringen skulle hitta energin till en sådan maklös uppryckning. Visst kan man som borgerlig sympatisör drömma om en återupprepning av våren 2010 men de flesta mer nyktra observatörer inser nog att läget idag är radikalt annorlunda.
Ingen kan alltså räkna med att kunna regera landet utan att samarbeta. Stefan Löfven har för socialdemokraternas räkning presenterat sin strategi för detta. I första hand sträcks handen ut till Miljöpartiet, men i stort sett inget parti förutom Sverigedemokraterna är helt uteslutet för någon form av samverkan.
Reaktionerna på Löfvens linje har varit lite olika. Miljöpartiet välkomnade beskedet. Vänsterpartiet tycks också se sig som en tänkbar samarbetspartner, men slits också som jag läser läget mellan den ansvarstagande regeringspartirollen och att behålla sin position som en mer fri vänsterröst. De borgerliga partier som idag ingår i Alliansen har - föga förvånande - svarat rakt av nej (även om det lyfts en och annan kritisk röst internt). Oavsett, det finns utifrån detta ett antal scenarier som beroende på valresultatet känns fullt trovärdiga. S-MP majoritetsregering, S-V-MP regering, S-regering med olika typer av sakpolitiska majoriteter i riksdagen varav några över blockgränserna, etc etc. Huvudsaken är väl egentligen att S-ledaren signalerar ett nytt förhållningssätt där sakfrågorna - jobb, skola, välfärd - och de politiska resultaten står i centrum istället för olika typer av blockkonstellationer.
Denna typ av öppenhet bortom blockpolitiken har sannerligen inte signalerats från nuvarande regeringspartier. Så sent som i höstas höll Reinfeldt istället fast vid den allt mer utopiska förhoppningen om en borgerlig majoritetsregering. Men om vi då inser att detta inte längre är särskilt troligt, vilka andra partier kan Alliansen då istället tänka sig att luta sig på för att få majoritet i riksdagen?
Vänsterpartiet är förmodligen helt uteslutna. Socialdemokratin likaså (även om det säkert finns en och annan där ute som gärna skulle se en "stor koalition" av tysk modell även i Sverige). Kvar blir då Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Det är också precis det mönster vi har kunnat se under innevarande mandatperiod, då regeringspolitiken till största delen drivits igenom med hjälp av SD, med några uppmärksammade undantag där man istället lutat sig på Miljöpartiet.
Reinfeldt ska ha ett erkännande för att han till skillnad från många andra borgerliga regeringschefer i Europa dragit en tydlig gräns gentemot främlingsfientligheten. Men med ett miljöparti som närmat sig socialdemokratin parlamentariskt och gått mer åt vänster politiskt så är det ändå uppenbart att det är Sverigedemokraterna som är nyckeln till ett fortsatt borgerligt regeringsinnehav i Sverige. Fyra år till med Reinfeldt bygger alltså på fortsatt stöd från ett parti statsministern själv - och jag tror han är fullkomligt ärlig i detta - tycker genuint illa om. Och det bygger på fyra är till av en svag minoritetsregering vars förslag när andan faller på till och från kan fällas av ett extremt högerpopulistparti.
Denna enkla analys är inte raketforskning. Utan tvekan har den gjorts både i regeringskansli och bland politiska journalister. Jag förutsätter också att det har grunnats en hel del i moderaterna inre kretsar hur fyra år till i detta besvärliga läge ska kunna hanteras. Och vem vet, kanske har det till och med tänkts ut en och annan plan för saken? Men istället för att prata om detta försöker Fredrik Reinfeldt fortfarande - det hände så sent som häromdagen - låtsas som att regeringsfrågan framförallt är ett bekymmer på andra sidan blockgränsen. Det kan vara ett exempel på smart kommunikation, på förnekelse eller på något mitt emellan. Exakt vad det handlar om låter jag vara osagt.
För väljarna är situationen dock djupt otillfredsställande. Och, visst. Jag hoppas verkligen att den kommande valrörelsen ska sätta sakfrågorna i fokus och att diskussionen ska handla mer om det politiska innehållet än det politiska spelet. Men. Kanske är det ändå läge att på allvar börja ställa frågan om vilket som egentligen är det borgerliga regeringsalternativet? Och när vi ändå är igång med den diskussionen, varför inte öppna upp för den naturliga följdfrågan. Vad vill borgerligheten egentligen använda detta regeringsalternativ till? Vad vill de göra med Sverige i framtiden?
För det kan väl inte bli så illa att Reinfeldt kommer gå till val på att vara killen som för åtta år sedan lyckades skrapa ihop en riksdagsmajoritet och sänka a-kassan. Det är i sådana fall i bästa fall en strategi som leder till valförlust och regeringsskifte. I värsta fall får vi en ännu tröttare minoritetsregering i framtiden. Och det är, oavsett var ens sympatier ligger rent partipolitiskt, ingen särskilt upplyftande framtidsvision.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar