Reformismens stora fiende är hopplösheten. Om det redan är kört kvarstår ingenting annat än desperation, bitterhet och hat. I bästa fall någon form av moralisk symbolhandling - att falla med flaggan i topp. I värsta fall total uppgivenhet. Politisk reformism bygger istället på en tro att världen faktiskt går att göra bättre, att ansträngningen, uppoffringarna, varenda kompromiss, varenda litet steg är mödan värda eftersom de faktiskt leder framåt. Denna tanke slog mig när jag häromdagen hörde den socialdemokratiska göteborgspolitikerna Håkan Linnarsson berätta om arbetet som lett fram till Angereds närsjukhus. För det är verkligen en historia om reformism som den borde vara.
Bakgrunden är att vi lever i ett klassamhälle vars mest brutala och moraliskt oanständiga uttryck är de effekter det har på människors hälsa. Människor dör i förtid av förebyggbara orsaker. Eller med andra ord, i onödan. För att de inte gick och kollade sig och upptäckte den där cancern i tid. För att de förutsatte att den där tröttheten i kroppen var något naturligt och ofrånkomligt och inte ens slogs av tanken att det kunde vara KOL. För att stress, dålig ekonomi, utsatthet på arbetsmarknaden sätter sina djupa spår, både i själen och i kroppen.
När arbetet med Angereds närsjukhus drog igång som ett medvetet och strategiskt försök att motarbeta dessa oanständiga hälsoklyftor möttes det först, berättade Linnarsson, med skepsis från de boende. Ytterligare ett projekt. Några vällovliga ambitioner, kanske ett fint tal eller två, och sedan tillbaka till det gamla vanliga. Det blir nog ingenting. Ytterligare en politisk korrekt särlösning. Så kunde det låta.
Det är en bild jag har extremt lätt att känna igen mig i. För precis samma luttrade misstro mot det etablerade samhällets förmåga att faktiskt göra något finns i många av Stockholms förorter. Stora ord är inte värda någonting - kanske till och med tvärtom. Man har hört det förr. Och man börjar tröttna. Men det intressanta med Angereds närsjukhus var att det gick från de stora orden till ett bli konkret, fysisk verklighet. Faktum är att det fortfarande byggs. Och det fylls med innehåll i form av inte någon form av särlösning utan helt enkelt bra sjukvård, anpassad efter de verkliga behov som finns.
I Stockholm har vi socialdemorkater föreslagit ett liknande arbetssätt som det som ledde fram till Angereds närsjukhus. Utgå från behoven. Bygg sjukvård utifrån människorna som faktiskt finns där ute, inte efter vilka hus vi just nu har tillgängliga. Vi har pekat på den snedfördelning mellan norra och södra länet som finns och som har tydliga social dimensioner. Vi föreslog en kraftig folkhälsosatsning i Husby (långt innan kravallerna) och vi driver på för en resursfördelning i stort som tar hänsyn till att behoven är så olika som de faktiskt är.
I slutändan är det den stora lärdommen från berättelsen om Angereds närsjukhus. Det krävs en politisk vilja. Och det går, om bara denna vilja finns. Här finns en storslagen arbetsuppgift för en politisk vänster som fortfarande orkar hoppas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar